Hej
Liten uppdatering hur det går.
Det går inge vidare hahahaha.
Jag åker upp och ner mellan mörker och ljus. Det som är bra är… inget! hahaha. Ingenting är bra. Jag gråter fortfarande ganska ofta. Är nedstämd och ledsen över att vara där jag nu är. Självmordstankar ( som inte kommer realiseras dock, men det är tilltalande att slippa detta krångel och tråkiga liv jag nu har hamnat i). Men quick fix är sällan bra lösningar.
Hursomhelt:
När vi separerade så hamnade vi i den rotation vi nu har. Min son är ledsen av sig och saknar sin mamma ofta när han är hos mig. Jag har frågat/resonerat med min son, som är 8, om han vill bo mer hos mamman och det vill han. Så det kanske man kan lösa med att lämna en dag senare och hämta en dag tidigare. Jag var dum nog att ta upp det med mitt x. Det direkta svar jag fick var att då måste vi byta veckor så hon får en vecka själv med sin nya som hon inte lämnade mig för. För som hon sa själv, hon har inget liv. Hon kräver alltså i detta läge att vi ska byta så det betyder att hon får ensam tid med den nya. Jag får rätt dåliga känslor av detta. Det började ju med att vår son vill vara mer med sin mamma, inte att byta veckor så att det skulle finnas tid för de tu.
Som påminnelse så var argumentet, barnen kan inte vara lycklig om inte jag är lycklig, vanligt förekommande och så blev det separation. Hon är inte lycklig nu pga att hon bara har några dagar med sin nya. Jag känner och tycker att det då landar in på mig att bli delaktig i deras/hennes lycka. På bekostnad av mitt välmående.
Ansvar för min lycka kan hon inte ta, sa hon vid ett flertal tillfällen. I realiteten gör hon mig nu ansvarig för hennes olycka och lycka ändå, eller är min logik fel där?
Jag var i ett förhållande i ca 6 månader. Då kom genast önskemål om att byta vecka, för för min dåvarande fling kunde det ju inte spela någon roll, hennes barn hade ju flyttat ut och hon var egenföretagare… Rätt fräckt va?
För frågan är faktiskt inte riktigt fri längre kan jag tycka. Håller ni med om det eller är jag så kass som jag känner mig?
Jag tänker mig att när ett förhållande tar slut så har man minimalt att göra med varandra. Någon dag tar man extra då och då men inte så mycket mer. Inte försöker kontakta den ene för att blanda sig i hur sitt x har sitt liv.
Jag tror att jag är den av oss som har tagit på mig skulden för att det blivit såhär. Att det är mitt fel.
Men även om jag har rätt. Om det skulle vara samma sida på myntet så är det nu ett år sedan hon flyttade ut ( hon ville att jag skulle flytta ut hahaha) och jag känner som att jag får skulden nu från de TVÅ att de inte får träffas oftare.
Jag anar deras samtal om vilken människa jag är som inte kan vara tillmötesgående för hennes ( Barnens ) skull. Fast det blir ju vinklat till att handla om att barnen inte är lyckliga om inte hon är lycklig, vilket då indirekt landar in på att jag “sätter mig på tvären”. Men som sagt, det är gissningar, men jag tror de är rätt kvalificerade gissningar.
Jag har rätt låg självkänsla och att byta veckor känns som att jag lika gärna kan elda upp min lilla stolthet/självkänsla eller vilket ord som passar rätt. Resignera totalt och vara delaktig i hennes liv ändå. Relflektioner blir ju även att om jag byter men sedan träffar någon och veckorna inte passar så kommer hon nog tyvärr inte byta tillbaka. Eller om det blir slut mellan dem, får jag då byta veckor igen så det passar hennes nya förhållande? Så kan vi ju inte hålla på eller hur? Inte ens i teorin.
Jag har nog inte blivit en speciellt bra pappa av detta heller. Kanske var jag inte det tidigare heller, men det tycker iaf inte jag att jag är nu. Det är jobbigast att ha dem. Jag vet att jag måste lämna dem igen. Allt går i raketfart. Ibland pratar jag väl om mitt x i negativa ordalag, att det är hon som lämnade, att jag ville vi skulle försöka. Men det är inget jag mässar om eller som ligger som schema.
Jag tänker rätt ofta på att jag är en dålig människa. Dålig förebild. Grinig gubbjävel. Är ibland bitter och ibland glad. Nästan jämt nervärderande mot mig själv.
Så det går väl lite framåt ändå. Det var värre för ett år sedan. Året som har gått har varit märkligt. Festat på sådär lite håglöst. Av tristess och man får ju lite roligare efter några öl och snacka skit på kvarterskrogen.
Träffa någon ny har jag lagt ner. Vet inte riktigt varför jag skulle ha någon ny heller, och det är väl tecken nog på att jag inte ska in i nått heller…
Men ändå, sämst är nog att hon är kvar i mitt liv på nått sätt. Jag vet inte om jag har gått vidare. Jag tvivlar lite på det. När vi väl ses så är det en märklig känsla. Som att vi borde försöka lösa det här. Borde försökt att lösa det här iaf. Jag hade inte så mycket val när det gäller denna resa. Jag ville inte ens åka åt det hållet ju. Parterapin var en bluff, det fanns ingen ambition att försöka från hennes sida. Hon försökte kanske bara ge mig chansen till att hoppa på tåget. Direkt efter vårt första terapimöte sa vi hej då, vi ses hemma. Sen lunchade hon med den hon inte lämnade mig för. Fast hon förstår inte mina känslor kring att de var på lunch…
Det skulle inte heller vara någon kontakt dem emellan under separationen. Men det var det… Men skit samma, det står i historian ovanför.
Nu är det iaf slut och jag står och trampar lite, Har inte riktigt ork till att vara en bra pappa 24/7 när jag har dom. Helgerna är värst. Av någon märklig anledning så vaknar ju barn tidigare på helgerna och vill vara vakna längre. Små svin <3 
Jag försöker så smått hitta till ytan men det är som att simma i tjära och utan att bry sig om man kommer upp.
Men vad får ni för tankar kring veckoproblematiken ( för hennes del då)? Borde hon inte hålla mig utanför? Jag har varit minst sagt tydlig i att jag inte vill ha mer kontakt med henne om det inte är absolut nödvändigt. Vilket det nästan aldrig är i min mening.
Är jag barnslig som inte vill byta veckor? Tänker jag fel utan att veta om det? Är jag svinig som inte vill byta veckor? Ska man som vuxen resonera utan känslor? Jag upplever skuld i att vara anledning, även efter separationen, till hennes olycka. Det vill jag inte. Hur kan jag nå fram med detta buskap till henne jag inte ens vill nämna vid namn? Jag vill ju inte ens se ett sms om henne.
Hon bör väl iaf vara lyckligare nu när hon lämnat mig, räcker inte det? Är jag anledningen till hennes fortsatta olycka? Ska jag agera och foga mig efter hennes vilja? Kommer jag bli fri då? Kommer jag må sämre
Om jag hamnar i ett förhållande så är det ju lite att spela med, nu är det loose - loose ( precis som tidigare).
Jag är nog lite orolig/tänker att mitt x hämtar sina resonemang från den nya och det blir konflikt där, att de två (hon) inte rikigt förstått något hur det känns för mig att bli utbytt under dessa premisser. Eller vad hennes ord har gjort mig. Eller vart jag har varit och är under detta år.
Vad säger panelen?
Men man kan inte tvinga vatten ur en gråsten, oavsett hur man försöker och det är bara att acceptera.