Tar smärtan slut när kvinnan lämnar?

Mycketbesviken · 12 December 2016 15:02

Hej

Lämnad lagom såhär i juletid. Min kvinnliga sambo sa för två månader att hon skulle göra slut. Inget försök heller. Bara pang på rödbetan.

13,5 år tillsammans En kille på 7 o dotter på 3.

Tredje part som är gift på sitt håll och har två barn. De har varit gifta i 20 år…

Hur ska jag komma över saknaden?

Hon bor kvar och har gjort det i två månader och flyttar ut grejerna på jul när jag och barnen inte är hemma. Så vi kommer tillbaka till en helt förändrad lägenhet med bara hälften av grejerna.

Det kommer inte finnas ett spår kvar av att kvinnan jag har haft i mitt liv i 13 år.

Det känns som det ska finnas något mer. Barnen är inte lyckliga om jag inte är lycklig. Det blir bättre sen. Du förtjänar någon som älskar dig. Vi kan få det bättre än nu men aldrig mer än ok.

Känns det igen ni som blivit lämnade?

Vi har haft våra bråk o gräl och inte varit överens. Jag har tjatat och hon har tjatat. Det har varit påtalat att det inte fungerar vid några tillfällen. Från båda håll.

Men jag trodde inte att det skulle sluta såhär…

Fortsättning följer…

Johan40 · 12 December 2016 15:14

Välkommen i gemenskapen.

Fru som vill skiljas utan försök
17 år tillsammas. Tjej på 8 och kille på 4
Tredje part som är gift på sitt håll och har två barn
“Det saknas passion, vi är bara vänner”, “Bara jag blir lycklig kommer jag bli en bättre mamma och barnen må bra”, “Vi kan inte förändras, ingen idé att försöka”

Känner jag igen mig? Ja det gör jag på pricken!

Trasigt · 12 December 2016 15:26

Välkommen eller vad säger man.
Jag önskar ingen hit.
Det låter på din beskrivning att du är mannen till min mans nya kärlek.
Vi har varit gifta i 20 år och nu ska vi skiljas utan att försöka. Han är förälskad i någon annan som har man och två barn.
Hoppas att du finner lika mycket stöd här som jag gör.
Kram

armadeus · 12 December 2016 15:33

@Mycketbesviken

Hej och välkommen, tyvärr.

Jag själv har haft förhållande i 12 år, 2 barn, pojke 7 och dotter 3. En dag för 2mån sen, sa hon att hon inte älskar mig och vill inte leva med mig mer. Inga försök till hjälp eller att övertala henne. Det enda tur jag hade var att jag flyttade ut för 2veckor sen.

Man är helt jäkla förstörd. Mitt liv blev upp och ned och ruskat som fan.

Jag kan tyvärr (då vi är i samma båt, till och med tidsmässigt) bara säga att det är skit. Jag har inte sett någon ljusning men hör att det skall bli bättre.

Massa kramar

//armadeus

Mara1 · 12 December 2016 15:58

Hej och välkommen!
Känner absolut igen det du skriver.

20 år tillsammans. 2 barn 11 & 14 år. Kommer hem efter älgjakten och vill separera. Ingen passion bara vänner. Efterhand framkommer att en tredje part är inblandad men numera avslutad (även om jag känner mig tveksam till det ibland). Finns inga känslor för mig kvar så ingen idé att ens försöka mer och dessutom inget mer att säga (efter 20 år!!)
Tyvärr bor han, 2 månader senare, fortfarande kvar och beter sig precis som vanligt, sitter i soffan med telefonen i handen och förväntar sig uppassning.
Min räddning är att kunna prata med vänner och att skriva av mig här

Aqua · 12 December 2016 16:39

Ärligt - vad är det som händer? Hur kan man göra så här mot sin partner sedan många år och med små barn inblandade
Jag blir mållös och så besviken på människor som behandlar varandra som saker - byt ut bara om det inte är lika roligt jämt - skit i om du eller den andra har familj - kul så länge det varar … sen kan man ju bara byta ut igen när man är less, om man hinner innan man själv blir utbytt dvs…
Fy f-n

armadeus · 12 December 2016 17:01

@Aqua

Säg det!! Säg FYFAN! vi ska inte censurera våra känslor!!!

Trasigt · 12 December 2016 17:11

Ja man undrar vart mänskligheten är på väg och vad sänder vi för budskap till våra barn?
Det säger sig självt att ett äktenskap/förhållande har olika faser, ibland är allt toppen och ibland är det lite svårare.

Mycketbesviken · 12 December 2016 20:52

Håller med, det är ett jävla jagande efter egna lyckan. Ego ego ego. Jag måste tänka på mig själv. Bla bla bla.

Finns det ingen med fightingspirit längre eller vad är det frågan om? Ansvar för familjen? Att lösa saker verkar få vara intresserade av så länge det inte gynnar enbart dom.

Det är ett jäkla undanhållande/modifierande av sanning som ska låta bättre “för att inte såra dig”…
Vem bryr sig om att allt ska bli så jävla bra i slutändan? Ska man ha det bra får man väl ta lite skit under naglarna? Man får väl anstränga sig lite så att man kan växa gemensamt?! Ta sig vidare utan att falla i separationsfällan.

Åhh så bekräftad jag är. - Vi kan kommunicera så bra. - Jag känner att det ska vara något mer.

Ehh ok, du vet att du har två barn också va? Som du frivilligt ger upp halva tiden av deras uppväxt, är det så? Småbarnstiden är den tuffaste tiden men frivilligt låter du dig förföras av någon som du vet är gift med två barn.

Nä det ska vara ett jäkla självömkande och projicera ansvaret på den andre.

Det har inte varit så bra. Nähä och hur blir det mitt fel att du inte tog tag i det? Hur är jag ens med i matchen om du inte säger nått (mer än guttrala läten.

Sitta o hålla på med sms när du sitter i vår säng?!

Det märkligaste av allt är att man är förlorare hur man än gör. Otroligt hårt att sätta nån i det underläget.
Blir man arg o förbannad s är det fel. Söker man efter svar så är det fel och det är såklart fel att vara öm o mjuk också. Och visa kämpaglöd. Är man glad (jo tjena eller hur!!) så är det inte bra det heller för då bryr man sig inte om den andre. Då ska man sitta där och trösta???!!!

Allt detta som man faktiskt har gjort som varit positivt är inte ens med i ekvationen.
Slit o släng, förhållande o allt.

Hoppas jag inte behöver vara den som gör slut i mitt nästa förhållande ( för det kommer jag ju få ett tillslut).

Sorry, pallar inte att skriva mer, sömntabletterna börjar kicka in

Mycketbesviken · 13 December 2016 08:49

Är det inte märkligt hur man är förlorare på så många plan?

Man blir lämnad. ( det verkar som man inte duger eller har nått annat fel på sig, eller egentligen har man sååå många fel att den andre inte ser nått annat val än att lämna. den allmänna inställningen verkar vara att man lämnar inte utan anledning och därför hamnar skulden hos den som blir lämnad).
Redan där är man ju körd. Man är inte lämplig att satsa på…

Man blir ifråntagen sina barn utan sitt medgivande för resten av deras uppväxt fram tills att de lämnar hemmet. Typ. Ni förstår vad jag menar. Den som lämnar får poäng här också eftersom det är så tufft att välja bort barnen men det finns ingen annan utväg än att ge upp dem, personen man lämnar är inte värd ansträngningen ens. Så kass är man.

Ställer man “krav” på hur den andre ska agera i vissa frågor. Som att flytta t e x eller börja packa ihop, så blir man en skit för att man inte vill ha den andre i huset/lägenheten mer än nödvändigt och inte bara kan slänga ut nån, för det är känslokallt.

Man förväntas acceptera läget som någon annan har skapat och agera “vuxet”. Något som inte fungerar i praktiken men som sagt. Man ska inte ställa till besvär mer än nödvändigt. Detta är riktigt pissigt.

Man ska tänka på barnen. Den som lämnar har inget ansvar längre och kan lugnt luta sig tillbaka och drömma sig bort och påtala - inte så barnen hör osv.

Dessutom så får man ju hela världsbilden rubbad och tron på mänskligheten får sig en törn. Personen man älskat visade sig vara en som bidrar till att världen är skit.

Man får inte chansen att visa sina barn hur man kämpar och tar sig igenom svårigheter tillsammans. Passar det inte så är det bara att gå vidare, tänk på dig själv och skit i andra. - Barnen är inte lyckliga om inte jag är lycklig… Men att tre blir olyckliga är inte det som finns i deras pantade skallar, nej det handlar om MIG och MIN LYCKA.

Man blir fråntagen möjligheterna till daglig kontakt med sina barn.

Man blir sårat inför framtida förhållanden där man antagligen kommer vara på sin vakt när det gäller köp av större grejer och att släppa in någon annan. Att lita på folk kan man inte göra längre.

Det finns säkert fler saker som jag inte kommer på nu.

…

Mycketbesviken · 13 December 2016 08:50

Är du L ?

Trasigt · 13 December 2016 09:57

Nej jag är K.
Finns nog många historier som är som våra tragiskt

armadeus · 13 December 2016 18:17

Jag läser det du skriver. Dina känslor speglar mina. Man tappar sig själv på något sätt. Får inget gehör från sin x-partner och blir man arg, blir man ledsen, vad fan som helst, så är det man själv som gör fel.

Hon var villig och kasta bort oss som familj, 2 små barn, och mig, för att “bygga upp sig själv som människa” som jag, tydligen som världens tyrann har krossat… Hon går ut KONSTANT med sina vänner, lägger ut superglada bilder på facebook, hon som ALDRIG gjorde detta, och man tänker, har jag haft henne fastkedjad hemma?

Jag satt och tänkte, hur fan ska jag någonsin finna lyckan och någon annan i framtiden, när jag känner, kommer jag någonsin lita på någon? Den jag litade MEST på, den som var min absolut bästa vän, den som enligt mig var en del av mig, min andra hälft, gjorde detta svek, och ja, jag kallar det svek. Jag hade förstått om jag hade vart otrogen, jag hade slagit henne, jag hade svurit, gjort olagliga saker, vi bråkade alltid, vi svor åt varandra, jag var dum mot barnen, alkis, YOU NAME it, då hade jag kunnat KÖPA att hon ville lämna mig. Att hon ville skydda sina barn. Att hon ville skapa en trygghet och lugn hemma.

Men… när inget av det har funnits? När hon SJÄLV säger vi brukar ha kul med varandra, vi bråkar väldig sällan… (efter separation) När jag står med många frågetecken…

Jag vill svara på titeln på denna tråd. När kvinnan(partnern oavsett kön) lämnar, då rivs alla sår upp. Man slits i bitar. Man tappar en del av sitt förstånd. Världen förvandlas till grå dimma. Smärtan kommer finnas där, och fortsätta göra ont, tills en dag man vänjer sig vid skitet och inte märker av det på samma sätt. Som att förlora en arm, det kommer alltid att vara saknat. Man lär sig bara att använda resten av kroppen ännu mer för att kompensera…

Jaaa… jag är inte direkt positiv just nu…

kia · 13 December 2016 18:29

@armadeus det är tungt i men man kan leva utan en arm Man får lära på nytt men det går. Kram

Mycketbesviken · 13 December 2016 20:28

Känner igen med i det där med att man varit rätt schysst kring att släppa iväg. inte som att hon varit min ägodel, snarare tvärtom. eller ja inte tvärtom men ni fattar.

rest i jobbet och mycket sena kvällar. städat mest. varit bra på att vi ska dela rättvist även om jag tagit hand om lite mer.

det känns som det ska finnas nått mer…
det hade tagit slut förr eller senare…
vill vidare.
historik.
det har inget med den han att göra, men han betyder väldigt mycket för mig och i framtiden kanske det blir vi, jag vet inte.

vi har bråkat och tjafsat en del, tvivlat på oss själva, sagt till varandra att vi är så olika och sådär. men så illa har det inte varit.det håller hon med om.
men för fan tycker jag. du har valt att skaffa två barn med mig varav vår dotter är tre år. skaffade vi t o m vår dotter när hon hade dessa tvivel???

det är inte klokt. ansvarslöst. men omöjligt att värja sig mot ändå.

för min del så är det uppenbart att detta beslut kommer från tvivel på oss från hennes sida men vi hade inte varit i denna situation om hon inte haft en “coach” vid sidan av.
de två har snarare peppat varandra i hur ett förhållande ska se ut (min misstanke) och hjälpt varandra att ta steget.
i sina diskussioner har de antagligen liksom -vi är så lika och uppskattar samma saker i ett förhållande!

så nu är det två familjer till i världen som splittras upp pga av att de inte har tagit sitt jävla ansvar och försökt lösa situationen istället. jag är så besviken på henne! människan drar sig inte alls för att ge sig i kast med nån som är gift och låter sig villigt bli smickrad, bekräftad osv. precis vad hon ville höra. få lite uppskattning från en okänd man o vips, familjen är inte tillräckligt värdefull för att göra ett försök kring.

det är så B!

jag förstår att förhållanden tar slut, även om det är barn med i bilden. men allvarligt talat… precis som min magkänsla sa att det inte var öppna kort så känner jag att detta är fel beslut att ta…

Mara1 · 14 December 2016 08:58

Oj, hade kunnat skriva det själv. Precis de argument som kom fram när han släppte bomben. En bomb han inte släppt om han inte hade fått en sprak i häcken av den andra.

Mycketbesviken · 14 December 2016 09:26

Det är så… jag vet faktiskt inte om det finns ett ord som kan täcka in allt man känner.

Någonstans så är det ju iaf så (från mitt perspektiv) att man inte tagit ansvar för att trivas i sitt förhållande. Det finns mycket man själv kunde ha gjort ( såklart, vi dömmer ju oss själva i första hand känns det som) men den som lämnar släpper ansvaret och lägger över skulden på den andre. Det ena eller andra kommer upp som argument, men sin egen inställning tar man inte hänsyn till. Felet hamnar på oss och vi blir kvar.
Lämnad, jag dög inte, var inte värd att ge ett försök, blir “lyckligare” utan mig, vill gå vidare i livet utan mig.

Jag är inte nöjd, därför lämnar jag dig och det beror på att du inte gjort att jag kännt mig bla bla bla. Underförstått så är det ju så. Iaf som jag ser det.

Det är så tungt nu. Hon ska flytta ut sina grejer nu på jul då jag är borta med barnen. När vi kommer tillbaka så är det rätt så tomt i lägenheten. Dagen efter så tar hon barnen till sina föräldrar och det kommer vara den sista dagen vi har tillsammans som familj. Det är så jävla jävligt! Fan alltså!

Jag bara gråter hela tiden. Tänker på det som varit, hur det kommer att bli, att hon inte kommer finnas här längre och inte heller i mitt liv. Kontakt ang barnen javisst, men det är ju ren formalia.
Hon vill inte ha mig i sitt liv längre. Det är så svårt att ta in. Istället så finns den tredje där och de kommer bli såååå lyckliga. När han väl har skiljt sig om 6 mån.
Skratta o ha det så jävla bra, bekräfta varandras val och att det var det enda rätta att göra för att de två ska vara lyckliga.

Man är en förlorare! De andra flesta kommer nog att tänka typ -oj det måste vara dåligt och det enda rätta om man tar ett så tufft beslut, Så blir man felet som inte gjorde den andra lycklig.

Vad är lycka? Vad hände med att bara vara nöjd? Uppskatta det man har?

Skitliv!

kia · 14 December 2016 11:22

Känner igen mig i det där att den andre fråntar sig allt ansvar och skyller i från sig. Den som lämnar utgår från ett annat perspektiv, fast i sin självupptagenhet och nya “lycka” och klarar inte att bära sin skuld utan lägger den på den andre. Det är fegt och inte rätt.
Jag vet att det är tungt när man är där nere i det allra mörkaste. Men tänk inte att du är en förlorare! Konsekvenserna av det som händer leder till förluster och sorg men du är ingen förlorare.

Trasigt · 14 December 2016 16:31

Du sätter ord på mina tankar ️Kram

Mycketbesviken · 16 December 2016 13:07

Här hemma är det nu väntans tider. om en vecka är jag hos mina föräldrar och firar jul utan henne.

Då flyttar hon ut för gott och lämnar stora hål där vissa möbler men ett ännu större hål i mitt hjärta… Fan alltså…

Jag frågade om vi inte skulle ses efter jul en kväll med familjen. Avsked typ. Kalla handen… Det har hon inget behov av. Nä det är väl bara att lämna av ungarna så åker hon till sina föräldrar, inget mer med det.

Men vi kommer ju inte ses mer, försökte jag. Jo då vi ses ju ändå.

Hon är så långt före i sin process så det är totalt likgiltigt för henne att jag behöver ett avslut. Nu rinner det bara ut i sanden och rullar på som om inget någonsin varit annorlunda.
Det är det ju såklart. Jag blir lämnad av den jag älskat och tänkt mig resten av livet med. Min familj finns inte mer. Den enda jag hade…
-Men det är ju ändå din familj med barnen ju.
Varför ska det vara så svårt att sådana ord sårar och vrider om hjärtat tills det är som en urvriden disktrasa?

Det känns så egoistiskt att lämna sin familj. Jag tycker man ska hålla ihop om man har barn ihop. Jag är inte dummare än att jag vet att det kan ta slut men när det inte ens har varit på tapeten med att försöka…
3 månader har gått. För 4 så var livet rätt normalt ändå. Det har gått så fort. T o m teraputen tycker det. Men hon kan inte låta bli att babbla om den nya ens där.

Det känns väldigt avlägset att jag ska ha någon respekt eller vänlighet kvar till denna jävla människa som gjort mig och våra barn så illa. -Men de får ju det så bra hos oss ändå, det löser sig. Fan vilket jävla resonemang. Som ett löv i vinden nästan.

Jag hoppas att det blir så jäkla många nitar framöver för henne. Inte för att hon kommer bry sig, det löser sig väl och hon kommer ju inte komma tillbaka för det, men jag kommer må lite bättre

Jag tvekar på hur jag kommer klara av att vara en bra pappa som ensamstående.
Jag undrar om jag någonsin kommer komma över detta. Kommer jag kunna lite på någon partner framöver?
Jag kan inte tänka mig i ett annat förhållande. Även om det kommer hända framöver.
Det är helt omöjligt att se mig med en annan kvinna. Lära känna nån. Sex?? Hur skulle det ens vara möjligt att ta på en okänd kropp?
Jag har aldrig känt liknande sorg i mitt liv. Kan bara tänka mig att mista sina barn och sina föräldrar kommer i närheten.