Usch blir så ledsen att 2 så fina män som ni blivit så bedragen/sviken.Jag har själv blivit utsatt men har vuxna barn så vi behöver inte/vill inte ha kontakt.Mitt ex har inte brytt sig om att höra av sig första tiden då jag mådde som sämst fast han skulle stötta.Så nu vill jag inte ha något med han att göra /kramar till er
1 gillning
en annan sak som jag är otroligt ledsen över är att jag inte har någon att prata med om mina barn. Jag kan inte göra det med x. vet inte ens om hon skulle vilja det. hon har ju en ny som har barn också så hon pratar nog isåfall hellre med honom ändå. jag har inget förtroende för henne att hon har några egna tankar och funderingar. han är antagligen perfekt och har bra svar.
en separation är mer än att bara flytta isär och att barnen bor varannan vecka… jag har ingen att dela glädjen över mina barn med. tårar och skratt kommer bara in i mitt hjärta, ingen annans. som jag sedan missar nästa vecka.
känner mig mest som en dålig pappa nuförtiden. trots att mitt x påtalat att jag är en fantastisk pappa. vilket ju gör mer ont än är kul att höra.
det är bara jag nu och jag har nästan ingen energi att hitta på grejer. veckorna är hem och laga mat sedan lite tv eller lek sen isäng med dem. o upp tidigt.
1 gillning
@Johan40
Om jag minns rätt så “levde” hon efter nåt slags treårscyklar , kanske dags att ta adjö av syltryggen?
Hej
Liten uppdatering hur det går.
Det går inge vidare hahahaha.
Jag åker upp och ner mellan mörker och ljus. Det som är bra är… inget! hahaha. Ingenting är bra. Jag gråter fortfarande ganska ofta. Är nedstämd och ledsen över att vara där jag nu är. Självmordstankar ( som inte kommer realiseras dock, men det är tilltalande att slippa detta krångel och tråkiga liv jag nu har hamnat i). Men quick fix är sällan bra lösningar.
Hursomhelt:
När vi separerade så hamnade vi i den rotation vi nu har. Min son är ledsen av sig och saknar sin mamma ofta när han är hos mig. Jag har frågat/resonerat med min son, som är 8, om han vill bo mer hos mamman och det vill han. Så det kanske man kan lösa med att lämna en dag senare och hämta en dag tidigare. Jag var dum nog att ta upp det med mitt x. Det direkta svar jag fick var att då måste vi byta veckor så hon får en vecka själv med sin nya som hon inte lämnade mig för. För som hon sa själv, hon har inget liv. Hon kräver alltså i detta läge att vi ska byta så det betyder att hon får ensam tid med den nya. Jag får rätt dåliga känslor av detta. Det började ju med att vår son vill vara mer med sin mamma, inte att byta veckor så att det skulle finnas tid för de tu.
Som påminnelse så var argumentet, barnen kan inte vara lycklig om inte jag är lycklig, vanligt förekommande och så blev det separation. Hon är inte lycklig nu pga att hon bara har några dagar med sin nya. Jag känner och tycker att det då landar in på mig att bli delaktig i deras/hennes lycka. På bekostnad av mitt välmående.
Ansvar för min lycka kan hon inte ta, sa hon vid ett flertal tillfällen. I realiteten gör hon mig nu ansvarig för hennes olycka och lycka ändå, eller är min logik fel där?
Jag var i ett förhållande i ca 6 månader. Då kom genast önskemål om att byta vecka, för för min dåvarande fling kunde det ju inte spela någon roll, hennes barn hade ju flyttat ut och hon var egenföretagare… Rätt fräckt va?
För frågan är faktiskt inte riktigt fri längre kan jag tycka. Håller ni med om det eller är jag så kass som jag känner mig?
Jag tänker mig att när ett förhållande tar slut så har man minimalt att göra med varandra. Någon dag tar man extra då och då men inte så mycket mer. Inte försöker kontakta den ene för att blanda sig i hur sitt x har sitt liv.
Jag tror att jag är den av oss som har tagit på mig skulden för att det blivit såhär. Att det är mitt fel.
Men även om jag har rätt. Om det skulle vara samma sida på myntet så är det nu ett år sedan hon flyttade ut ( hon ville att jag skulle flytta ut hahaha) och jag känner som att jag får skulden nu från de TVÅ att de inte får träffas oftare.
Jag anar deras samtal om vilken människa jag är som inte kan vara tillmötesgående för hennes ( Barnens ) skull. Fast det blir ju vinklat till att handla om att barnen inte är lyckliga om inte hon är lycklig, vilket då indirekt landar in på att jag “sätter mig på tvären”. Men som sagt, det är gissningar, men jag tror de är rätt kvalificerade gissningar.
Jag har rätt låg självkänsla och att byta veckor känns som att jag lika gärna kan elda upp min lilla stolthet/självkänsla eller vilket ord som passar rätt. Resignera totalt och vara delaktig i hennes liv ändå. Relflektioner blir ju även att om jag byter men sedan träffar någon och veckorna inte passar så kommer hon nog tyvärr inte byta tillbaka. Eller om det blir slut mellan dem, får jag då byta veckor igen så det passar hennes nya förhållande? Så kan vi ju inte hålla på eller hur? Inte ens i teorin.
Jag har nog inte blivit en speciellt bra pappa av detta heller. Kanske var jag inte det tidigare heller, men det tycker iaf inte jag att jag är nu. Det är jobbigast att ha dem. Jag vet att jag måste lämna dem igen. Allt går i raketfart. Ibland pratar jag väl om mitt x i negativa ordalag, att det är hon som lämnade, att jag ville vi skulle försöka. Men det är inget jag mässar om eller som ligger som schema.
Jag tänker rätt ofta på att jag är en dålig människa. Dålig förebild. Grinig gubbjävel. Är ibland bitter och ibland glad. Nästan jämt nervärderande mot mig själv.
Så det går väl lite framåt ändå. Det var värre för ett år sedan. Året som har gått har varit märkligt. Festat på sådär lite håglöst. Av tristess och man får ju lite roligare efter några öl och snacka skit på kvarterskrogen.
Träffa någon ny har jag lagt ner. Vet inte riktigt varför jag skulle ha någon ny heller, och det är väl tecken nog på att jag inte ska in i nått heller…
Men ändå, sämst är nog att hon är kvar i mitt liv på nått sätt. Jag vet inte om jag har gått vidare. Jag tvivlar lite på det. När vi väl ses så är det en märklig känsla. Som att vi borde försöka lösa det här. Borde försökt att lösa det här iaf. Jag hade inte så mycket val när det gäller denna resa. Jag ville inte ens åka åt det hållet ju. Parterapin var en bluff, det fanns ingen ambition att försöka från hennes sida. Hon försökte kanske bara ge mig chansen till att hoppa på tåget. Direkt efter vårt första terapimöte sa vi hej då, vi ses hemma. Sen lunchade hon med den hon inte lämnade mig för. Fast hon förstår inte mina känslor kring att de var på lunch…
Det skulle inte heller vara någon kontakt dem emellan under separationen. Men det var det… Men skit samma, det står i historian ovanför.
Nu är det iaf slut och jag står och trampar lite, Har inte riktigt ork till att vara en bra pappa 24/7 när jag har dom. Helgerna är värst. Av någon märklig anledning så vaknar ju barn tidigare på helgerna och vill vara vakna längre. Små svin <3 
Jag försöker så smått hitta till ytan men det är som att simma i tjära och utan att bry sig om man kommer upp.
Men vad får ni för tankar kring veckoproblematiken ( för hennes del då)? Borde hon inte hålla mig utanför? Jag har varit minst sagt tydlig i att jag inte vill ha mer kontakt med henne om det inte är absolut nödvändigt. Vilket det nästan aldrig är i min mening.
Är jag barnslig som inte vill byta veckor? Tänker jag fel utan att veta om det? Är jag svinig som inte vill byta veckor? Ska man som vuxen resonera utan känslor? Jag upplever skuld i att vara anledning, även efter separationen, till hennes olycka. Det vill jag inte. Hur kan jag nå fram med detta buskap till henne jag inte ens vill nämna vid namn? Jag vill ju inte ens se ett sms om henne.
Hon bör väl iaf vara lyckligare nu när hon lämnat mig, räcker inte det? Är jag anledningen till hennes fortsatta olycka? Ska jag agera och foga mig efter hennes vilja? Kommer jag bli fri då? Kommer jag må sämre
Om jag hamnar i ett förhållande så är det ju lite att spela med, nu är det loose - loose ( precis som tidigare).
Jag är nog lite orolig/tänker att mitt x hämtar sina resonemang från den nya och det blir konflikt där, att de två (hon) inte rikigt förstått något hur det känns för mig att bli utbytt under dessa premisser. Eller vad hennes ord har gjort mig. Eller vart jag har varit och är under detta år.
Vad säger panelen?
1 gillning
Kan tillägga att jag tror att hon hade förväntat sig en separation som var smidig och där vi skildes som vänner och efteråt har en bra relation. Jag tror att den nya och hans x har kanske det, och hon påverkas av det genom honom. Men jag vet inte. Och jag ser det som att jag bör låta bli att dra i att ta reda på det också, det har jag inte med att göra. Vill inte veta, för om det stämmer får jag ännu sämre samvete och skuld. Det behöver jag inte mer av.
Men det passar inte mig att slå knut på mig i denna situation. Jag tycker faktiskt att jag har haft det tufft nog redan och försöker bli fri från henne. Som jag ju bör. Borde inte hon det? Försöker hon utan att lyckas? Vad betyder det isåfall? Att den nya påtalar fel hos mig som inte gynnar eler unnar henne att vara lycklig? Får hon dåligt samvete av det, om så är fallet? Tycker hon synd om sig själv som har ett x som inte vill ha kontakt?
Till sist:
Det värsta i allt är det ensamma föräldraskapet. Ingen att dela glädjen med. Ingen att dela deras livsresa med. Alla små roligheter. Ingen ny, som kommer leva med mig kommer vara där till 100%, även om de såklart kan komma att tycka om mina barn. Man kanske får nöja sig med det? Ett tag tills man blir lämnad igen…
2 gillningar
Blev också lämnad strax innan jul. Två barn 6 & 9. Hon är stålsatt i sitt beslut. Vet inte om det finns en tredje part? Har frågat flera gånger, samt tjatat, bönat och bett om att inte ge upp förhållandet. Tecken tyder på att något inte stämmer. Bevakar sin mobil hela tiden. Hon svär på att det inte är någon annan, men är öppen för dejt. Hon har processat detta i fem år påstår hon. Vi har haft det både jättebra och mindre bra.
Smärtan är olidlig och sömnen obefintlig. Jag tränar stenhårt på gymmet och äter rikligt och nyttigt.
Har gjort denna resa tidigare och kan lova att det går över, men skapar ärr i själen tyvärr.
Håll ut, tjata inte på henne samt minimal kontakt. Bara det som hjälper tyvärr.
Vi var ihop i tolv år, gifta i nio.
raderat
försöker skita i henne. gör så gott jag kan.
det som försämras för mig är att jag kommer må sämre. jag vill inte vika mig.
varför är det viktigt att jag gör henne lycklig??? hon har ju verkligen inte gjort mig lycklig
mitt egenvärde försämras för mig. chansen att att gå vidare försämras då jag är i hennes och inte minst hennes nyas händer, vilja och väl.
det kommer inte finnas på kartan att hon skulle släppa tillbaka de veckor jag har nu OM jag träffar någon.
vi ska inte ha med varandra att göra och jag tror att vi kommer hamna i sitsen att vi är beroende av varandras goda vilja att ändra i våra nya förhållanden. vilket inte riktigt är meningen som jag ser det. nu är det slut och dessa veckor bör ligga kvar för barnens bästa.
Det är väl inget som säger att jag kommer stanna i första bästa förhållande, eller hur? eller den nyas ex, eller hans x nya.
eller ska man bara ta första bästa och hålla ihop resten av livet eller?
för han har också ett x eller hur? varför byter inte de? jag blir indirekt ansvarig för att 4 nya familjesituationer och 6 barn som jag inte har nått med att göra. men ändå ska bli hängd för om jag inte byter vecka?
nä så tror jag inte jag fungerar, jag ska i första hand tänka på mig såsom lämnare i allmänhet gör.
raderat
Ursäkta en kanske dum fråga men varför behöver ni byta veckor bara för att du låter sonen få lite mer mamma-tid? Du går ju både din son och ditt ex (under förutsättning att hon oxå ser till sonens bästa) till mötes genom att temporärt avstå umgängestid med din son för att tillfredsställa hans behov.
Det är ju hon som isf inte ser till barnets bästa, eller så vill hon för sin egen skull inte ha sonen mer tid hos sig… vem kan öht placera ansvaret för hennes beslut på dig?
nä det är ju inte viktigt att jag gör henne lycklig. jag är viktigast. jag kan ju citera xet: om inte jag är lycklig är inte barnen lyckliga. vilket jag är djupt kritisk till eftersom det fallerar på att man gör det andra olycklig och barnen olyckliga iom separationen.
Frågorna blir ju även om den nyas x byter. kommer jag behöva byta igen?
det enkalste är att hålla veckorna som det är anser jag. barnen har snart fått rutin på det.
bara att få frågan om jag vill byta veckor så de ska få en vecka själva utan barn är befängd.
jag tänker aktivt på att förbättra mig som förälder.
jag vill inte samarbeta kring deras förhållande. men som sagt. det kommer antagligen inte bli en flytt av veckor till min fördel om så skulle vara fallet.
för det funkar inte att vara cynisk och bara låta sig bli överkörd. först dumpad osch sedan robbad på mina barns halva uppväxt, klicken grädde är att jag ska vara tillmötesgående så alla andra kan vara lyckliga. det gör inte mig lycklig, det gör mig deprimerad. de borde ju vara lyckligare redan, utan min inblandning. fan, de bröt upp sina familjer för att vara med varandra och det är de nu men det duger inte, när hela jävla skiten ska de ha.
det funkar inte att vara skyddsängel för hon som gjorde detta mot mig. ska hon inte ta ansvar för sin lycka utan att blanda in mig???
barnet kan få mer mammatid. kanske. kanske det inte behövs. kan vara en mammig period. barnens reaktioner och känslor är inte helt klara. de vill ju att vi ska vara en familj istället. så då är ju det bäst för barnen. men det fick de inte bestämma och bör inte bestämma fritt vart och när de ska bo efter behag heller kan jag tycka lite lagom bittert.
jag tänker aktivt på att jag ska bättra mig som pappa. byta veckor är inte i den planeringen.
nä du slår ju huvudet på spiken eller hur? men svaret, reflektionen var att om barnet ska vara lite mer hos mamman så går hon alltså inte med på det då det inkräktar på hennes tid med den nya ( trots att vi alltså inte kommit fram till om vi ska göra det överhuvudtaget). eller hur. så fokuset blev deras egentid och jag ångrade mig direkt att jag sagt något…
första orden var: då ska jag bestämma hur veckorna ska ligga så jag får ensam tid med honom. vi ses så sällan och har så lite tid för varandra på tu man hand, jag behöver ha ett liv också och vara en bra mamma.
där och då insåg jag att jag gjorde fel som tog upp det. det kommer vara till min nackdel resten av livet…
jag tar gladeligen över all tid med barnen, så mycket jag kan. jag har två barn som är i mitt liv nu och vill vara med dem oftare än dessa futtiga dagar. jag kanske ska föreslå det istället?
Jag håller helt med dig. Det är ju så okänsligt och fullkomligt utan inlevelseförmåga att bara förmå sig uttrycka sig så dj-t klumpigt.
tack!! jag är alltså inte galen som tycker så.
jag får mer och mer känslan av att hon påverkas i negativ riktning av den nya. som jag har hört är manipulativ. påverkar henne negativt. obkjektivt alltså. av en kompis till mig som kände nån som var kompis med honom. en kompis till honom kallar alltså honom manipulativ. känns sådär… han kanske är en idiot på många plan.
där finns också en viss frustration. det är inte jag och mitt x som hanterar detta utan han genom henne.
Ja, så mycket för att vara en bra mamma 
Men man kan inte tvinga vatten ur en gråsten, oavsett hur man försöker och det är bara att acceptera.
Inte kommer det att vara till din nackdel att du tog upp det, du ska inte måla f-n på väggen. Du gjorde ett försök att tillgodose din sons behov och var villig att offra en del för egen räkning för hans skull… vilket inte passade henne för hon prioriterar sin nya framför sitt barn. Bara att minnas hur resonemanget gick och jag kan öht inte se det rimliga i att du ska slå knut på dig, du har gjort vad du kunde utan att för den skull ge henne hela armen. Men om du inte får hjälp att kommer ifrån den här ivern du har att ta på dig all skuld och lägga över allt och allas ansvar på dina egna axlar så kommer du att vara den mest lättstyrda marionett hon kan få.
Min känsla (som mycket väl kan vara fel) är att du har (och förmodligen alltid har haft) så lätt att lägga skulden på dig själv att när du försöker hävda dig själv och dina behov så kan du riskera att landa i halstarrighet/ilska istället för funktionalitet. Det är ju inget direkt fel i sig, för det kan vara ett nödvändigt ont att passera på vägen mot att kunna stå upp för dig själv mer naturligt. Att börja orka med att säga nej och hålla emot båda andras besvikelse/påtryckningar och egna skuldkänslor, utan att för den skull dväljas och drunkna i självanklagelser och kanske tom. nästan ta tillbaka allt för att ditt dåliga samvete (över att ha stått på dig) hemsöker dig och du känner att allt ansvar för allas lycka vilar på dina olyckliga axlar. Bara du är medveten om fenomenet och vad det kan grunda sig på.
Om du inte går i terapi redan så skulle jag vilja råda dig att försöka få tag på en psykodynamisk samtalsterapeut, jag tror att väldigt stora bördor skulle lätta från dina nertyngda axlar efter ett tag. För du har lika stor rätt (som hon tar sig) att värna dina behov och värdera dem lika högt som hennes/andras. Förutom möjligen barnens, de går nog före en själv tänker jag… men för att nu inte säga emot mig själv så vill jag bar påminna att du har precis samma rätt att värna det som är viktigt för dig för att du ska vara en bra pappa.
Nej, du är inte galen!
Men kort sagt, strunta bara i hur han är. Han är inte ditt x och han är inte ditt ansvar. Du har egentligen ingen som helst relation till honom. Hon är den som är ansvarig för sig själv, hon är ansvarig för era barn när de är hos henne/honom och för sin relation till dig och era barn. Är han en idiot, så är hon en ännu större idiot som dessutom tar in honom i era barns liv. Trampa inte i fällan och börja (indirekt) ursäkta henne genom att tillskriva honom alla möjliga och omöjliga egenskaper som både direkt och indirekt kan bidra till att i ditt huvud frita henne från ansvar och gör henne till ett potentiellt manipulerat litet offer som inte förstår bättre.
Låt var och en själv bära sin del av ansvaret för alla de olika skeenden och interaktioner i livet som alla vuxna normalbegåvade människor med vidöppna ögon har/tar/får/ger sig i kast med. Till syvende och sist så är det du och ditt x som ska sköta kommunikationen rörande era barn. Hennes nya är en bifigur, en statist, i er föreställning. Låt honom få fortsätta att vara det och tillskriv honom inte inom dig mer betydelse och inflytande än nödvändigt.
går inte i terapi nu. gjorde några gånger för egen del redan tidigare. famiiljeterapi nyligen då men det var ju bara jag som trodde nått gick att rädda. hon trodde väl hon var schysst kanske.
nä marionett tänker jag inte bli. som du säger dock så tar jag ju på mig skulden för separationen och ser mest mina fel. må vara naturligt till viss del men jobbigt ändå.
jag behöver ju stå upp för mig själv och det betyder ju att vi håller det som det är nu. vår separation var faktiskt klar före deras så det är väl de andra två som får flytta vecka. vi var ju först
nej jag ägnar honom inte alls någon tankeverksamhet. jag vet inte ens hur han ser ut. idiot har jag inte kallat honom i tanken än. men han är säkert det 
och det känns skönt att jag har fokus på mina barn och mitt ex.
1 gillning