Jag kom oxå på mitt ex med att vara otrogen för 15 månader sen o han flyttade den 1/7 förra året. Det är otroligt tungt i början men jag har pratat med vänner , kurator , fått ångestmedicin och tränat massor. Och ett nytt jobb bytte jag till i allt elände. Så det går riktigt bra nu.
Han träffade en kvinna som är 33 år och han är 48 år. De jobbar ihop oxå. Han har vacklat fram o tillbaka o gråtit o vaknat på nätterna i ett år nu o tänkt på mig men fortfarande tillsammans med henne . De ska köpa lgh nu tillsammans. Jag har varit ledsen från o till men nu börjar allt kännas ok. Kommer säkert komma dippar igen men när jag umgås med honom när vi är med dotter på hennes aktiviteter, Så känner jag att fy vilken trist karl. Han pratar om samma saker som vi prata om för 5 år sen. Och noll karisma eller utstrålning. Nej jag vill inte ha tillbaka honom , det var ett kapitel då. Nu är jag inne i mitt nya kapitel i mitt liv. Det är inte alltid lätt och jag gråter ofta fortfarande men jag är så värd att dela mitt liv med en ny rolig person framöver men det får komma sen. Jag håller fortfarande på att läka mig själv och ge min tid till barnen och mig. Jag är en tjej som klarar mig själv riktigt bra . Så ta en dag i taget och gråt massor och prata med de du kan anförtro dig till . Och ventilera här. Allt måste komma ur ens huvud. Kämpa , det blir bättre men det tar tid. Flera år faktiskt. Kramar 
️
@hellen
Jag tycker det är jobbigt att egentligen bsrs ha en börs vän att prata med. Jobbarkompis har erbjudit sitt stöd. Mamma syster bror. Men svårt ändå. Ska gå på terapeut samtal för andra ggn på torsdag. Det behöver jag …
Jag har inte blivit bedragen . Inget fulspel från någon sida. Båda va med på att vi skulle separera men ändå känns det som man blivit lämnad. Jag hoppades på kärnfamiljen… Men vi hörs isär. Vi båda har samma syn på livet och familj.
Men vi är ganska olika. Olikheter kompletterar varann som det heter.
Jag har varit separerad i 2 månader nu. Jag försöker hitta ljusglimtar varje dag… gymmar för att göra av med aggression och känslor man burit på.
Fastän dom kommer tillbaka när man ska sova är det bra att göra av med energi på träning. Annars känner jag att man åker hissen ännu längre ner. Försöker funka som vanligt . Men det är inte lätt!
Ångesten kryper på varje dag vart man än är.
Jag hoppas och tror att det kommer bli bättre!
Jag hoppas du känner samma
Styrkekramar till dig
Det här gör mig skräckslagen… Alltså att du gråter 15 månader efter ditt liv gick sönder! Jag vill må bra NU! Jag tycker att jag är värd lite lycka också! Jag har mått dåligt nu i 3 (TRE) år sedan vår kris. Jag har gått och ältat och funderat och tänkt och varit arg och besviken för det hon gjorde mot mig för evigheter sedan. Nu är det ännu värre och det är slut!
Varför kan jag inte bara släppa allt och gå vidare nu på direkten? Jag vill inte må dåligt över en empatistörd människa längre. Det får räcka nu…
Det kommer över mig ibland mest när jag själv är trött och slut och eftersom dottern endast är hos pappa och hans nya varannan helg så har jag ibland lite mycket med jobb läxor mm. Och det tar tid när man blivit så sviken för att den man levt med i 14 år har valt bort en för en annan kvinna och dessutom ljugit för en. Så det kommer och går. Och Facebookbilder som mina vänner har sett på dem för att de gör såna saker som vi inte gjorde tillsammans . Det känns fortfarande .
Sveket tar tid att bearbeta , i alla fall för mig och jag ska läka , det är mitt mål. Men som jag sagt tidigare så tar det tid och går upp och ner. Tror man måste acceptera det och att förstå att det inte är jag som gjort ngn så ont. Bara jobba på sitt självförtroende och sin självkänsla . Kram ️
Min terapeut sa bland de första gångerna jag träffade henne att såklart vill man bara att allt ska bli bra och helst som det var innan eländet bröt lös osv. Men istället för att förbanna mörkret så kan man försöka tända en lampa… dvs. hon menade att istället för att all vaken tid må skit och sen som grädde på moset hålla på och upprepa det där mantrat (typ det du skriver) där allt tuggas om och om igen och därefter självanklagelserna om att man inte vill hålla på som man gör, utan bara vill må bra etc. etc…
Nåväl, hon menade att man också kunde försöka stilla sig i smärtan, sorgen och plågan. Sluta kämpa emot den som en gnu hela tiden. Våga försöka och orka stanna kvar i smärtan på vilket sätt som helst, men utan att kämpa emot med näbbar och klor. Bara omfamna smärtan, stanna i den… och låta den klinga av när energin tar slut. För det gör den ju. Den försvinner inte, men den starkaste ångesten och plågan lindras efter en stund och det kommer en lugnare period som är olika lång. Och när den kommer så kan man undvika att börja anklaga sig själv för alla fel man gjorde och gör för att man tänkt, känner, reagrar och agerar på det sätt som man gör.
Stanna kvar i smärtan, förträng den inte och avled den inte för den lurkar bara kvar runt hörnet inom dig iaf. och poppar upp igen så fort garden sänks. Rid istället ut stormen genom att låta energin ebba ut… då tömmer man successivt sitt inre lager av plåga och gångerna blir färre och lite lättare allt eftersom. Och när värsta ångesten ebbat ut, så börja inte att klanka på dig själv och genomlev alltihop ytterligare igen genom anklagelser om att du borde gjort si eller så istället. På det sättet tillåter du ju dig aldrig att få vila och vara fri från smärta om så bara för någon timme, för så fort smärtan lindrats så triggar du igång den igen genom att börja slå på dig själv.
Tänk att detta hemska måste bara genomelvas, det finns inget val och det är lite som en förlossning (fast utan en lika tydlig efterföljande belöning). Hur många av oss har inte vrålat att vi ångrar oss, velat gå hem och vägrat att vara med om det där längre, vad som helst bara det slutar göra ont NU… till dess processen progredierat lite till och vi bara kapitulerar inför smärtan, hänger oss åt den, stannar i den utan att kämpa emot och rider på smärtvågorna gång efter gång, med en stunds vila och extrem varsamhet där emellan… och på det viset så sköter naturen sakta men säkert sitt arbete, även om man en miljard gånger är helt övertygad om att detta aldrig i världshistorien kommer att gå så omöjligt som det känns.
Men det går, för vissa snabbare och för andra med längre möda… men till slut går även den mest outhärdliga smärta över 
Vad många känslor man känner igen när man läser denna berättelse. Tänk att det finns folk till allt. Svika bedra och lura. Tänk vad jag hoppats att min exfru ska vakna upp och inse allt gott vi trots allt hade. Kunna se mig på ett annat sätt. Så som hon en gång såg mig och älska mig igen. Det gör så fruktansvärt ont att vara ratad och kastad på soptippen för att man inte längre dög. Våra berättelser har en del olikheter men likheterna och smärtan finns hos oss alla. Jag känner en skam över att inte klarat av att hålla ihop familjen. Varför egentligen. Det var ju inte jag som ville splittra den. Man vänder och vrider på hela sitt liv. Försöker förstå vad man kunde gjort annorlunda. Ångrar många saker man gjort. Men man är alltid två i ett förhållande. Önskar att min exfru också kunde se sin del i att det blev som det blev. Men inte då. Bara kasta allt på mig. Allt är mitt fel. Om du bara gjort så. Inte varit sån. När jag försöker förklara min sida av saken och hennes tillkortakommandet. Så får jag höra att det är under hennes värdighet att ha ett förhållande med någon som ser henne så. Att kvinnan man älskade inte vill kämpa för familjen förstår jag inte. Att våra löften om i nöd och lust inte längre betyder nått. Att kvinnan som jag bara för några månader sedan skulle gett mitt liv för om det var det bästa för henne och familjen. Inte längre vill ha min kärlek gör ont. Tänk vad jag villl ha. Tillbaka tryggheten där det är vi mot världen. Här ligger man åter en natt och grubblar. Klockan ringer om knappt 6 timmar och jag har ett härligt arbetspass på 11 timmar framför mig.
Är det nån som vet om det finns nån policy på företag där höga chefer har sex och inleder förhållanden med underanställda? Jag pratade med en bekant igår som jobbar på samma företag som sa att det börjar florera rykten om dom och det är INTE till deras fördel. Han är en chef och hon är gift och har tre barn och dom har sex! Folk blir förbannade. Det skulle jag också bli! Det är han som bestämmer hennes lön. Blir inte det jäv?
Är det nån som vet hur det funkar? Borde inte någon av dom få byta avdelning eller byta arbetsuppgifter?
Något om någon policy vet jag inte.
Men om jag varit chef över honom hade jag agerat. Tagit ett samtal med dom och försökt lösa situationen med företagets bästa för ögonen.
Vad jag lider med dig Sorgsen_man.
Känner igen så många känslor. Min exfru pratade första gången dagarna innan jul om vi kanske skulle separera. Så jag ligger några månader före dig. Jag är inte längre ledsen varje dag. Så det går sakta framåt.
Försök vara stark. Minimera kontakten. Jag vet det är nästan omöjligt. Jag faller i den gropen alldeles för ofta själv. Jag tror det i mitt fall är ett rop på hjälp. Se mig trösta mig en dröm om att hon ska säga förlåt vi var faktiskt två om att vårt äktenskap sprack. Som det är nu så är allt mitt fel. Om du inte gjort så. Varit så. Så hade det inte blivit så här.
Ha nu en riktigt bra dag.
Tack! Ja det där hoppet är för jäkla illa. Trots allt hon gjort så kommer man på sig själv med att gå omkring och hoppas på att det nån gång i framtiden kommer att lösa sig.
Det kommer inte att lösa sig! Jag kommer aldrig att förlåta! Usch vad hemskt det är att älska nån som inte är värd det!
Jag har iallafall satt en gräns för mig själv. Om jag fortfarande mår så här dåligt som jag gör nu den 17/7 - dvs 3 månader efter det kom fram… Då tar jag kontakt med nån läkare och begär anti depp och lugnande. Det är 2 månader dit… jag ska försöka kämpa på.
Förstår precis. Älska någon som inte är värd det. Någon som svikit och betet sig illa. Ändå hoppas att det ska bli vi igen. Varför?
Jag tror att i mitt fall så är det familjen som jag inte vill ska vara splittrad. Hon ingår i detta paket. Jag älskar vissa saker hos mitt ex. Men det finns många saker som är hemska också. Jag tror jag stod ut med de dåliga sakerna för familjens skull. Försökte se bortom hennes dåliga sidor mot mig. Men men. Nu vill hon inte ha mig längre. Ser bara mina tillkortakommanden. Inte allt jag gjort för henne. Så nu ska jag verkligen försöka ha noll kontakt.
klockan är nu 13:00 och jag tror att detta är den dag och det klockslag där jag mår som sämst någonsin i hela mitt liv!
Jag har nästan inte sovit något inatt eftersom jag fick höra igår hur mitt x betett sig på en fest när jag inte var med. Jag ska strax åka 10 mil till en bodelning för min far som gick bort tidigare i år. Min fru skickade ett mail om vardagliga saker och är naturligtvis glad över att hon ska åka på en långweekend till Rom med våra bästa vänner. Jag hoppade såklart av den resan.
Fy fan vad jag på riktigt hatar det här livet!
Jag har varit där. Vet hur det är. Kommer aldrig glömma första helgen hon flyttat. Det var hennes vecka så barnen var där. Jag låg i fosterställning och var ledsen hela helgen. Varken åt eller sov på 48 timmar. Det var min absoluta bottennotering. Sedan dess har det sakteliga blivit bättre. Kommer säkert ta ett bra tag till att bli hel. Men jag överlevde. Sedan har sista veckan varit jobbig också. Vet egentligen inte varför.
Hur sover du generellt om nätterna?
Sover du dåligt så skulle jag säga att söka för det och håll inte ut.
När jag rasade totalt så sökte jag ganska omgående för sömnen (trots att jag hatar tabletter och mediciner generellt), men sömnen är A och O både i bearbetning och att orka.
Sedan slutade med att jag totalt tog runt 10 tabletter för sömnen, det räckte med vetskapen att de fanns om jag skulle behöva. Var heller inte rena sömntabletter utan biverkningarna gav trötthet, de var heller inte beroendeframkallande.
Ta hand om dig
Samma här Gittan, har gjort allt för mitt ex, stöttade honom när han gick i väggen. Ändrat mig, raderat mig själv för att duga, bli älskad och sedd. Hunden som vi köpt gemensamt, tröttnade han på, när jag ville lämna honom för ca 2 år sedan, nja han skulle tänka vad han ville? Men tänkte han nej! Det var jag sim skulle fixa en nytändning och han skulle bara hänga på. När jag blev sjuk så blev jag en belastning ingen stöttning inte. Han jobbar hela tiden utomlands, ca 6 månader per år! Varför i herrans namn känner jag mig ensam, kass och värdelös!!! Jo för jag har gett upp mig själv för honom!!! Det kommer att bli hans förlust!!! Inte min!!! Pepp!!!
Då är det precis en månad sedan mitt liv gick sönder igen.
Den här månaden har det värsta i mitt liv. Min fru har blivit en främling! Som jag saknar tiden som var bara för ett år sedan. Det gör så ont men jag vet att jag på nåt sätt måste börja acceptera det här och samla upp mitt krossade hjärta och försöka gå vidare jag också. Min fru har åkt till Rom på en långweekend med våra bästa vänner. Den resan såg jag fram mot hela vintern. Min kompis skickade ett mess till mig i morse från arlanda och sa att han tänkte på mig och saknade mig. Det känns i alla fall skönt!
Igår var jag på bodelning efter min far. Jag fick med mig en slant och det känns väldigt skönt! Jag kommer att ha råd att köpa en ny tv eller en ny säng eller vad det nu blir. Nu väntar jag bara på att banken ska höra av sig om vad kåken värderades till. Jag känner en oerhörd längtan att hon ska försvinna ut ur mitt hus. Jag har väldigt stora planer för vad jag ska göra så det känns iallafall bra.
angående sömnen Martor. Jag har fått ett sömnmedel som heter propavan utskrivet som jag tar. Det funkar rätt bra att somna på (förutom häromdan då när jag fick ångest) men jag brukar vakna mitt i natten efter några timmar och sova rätt oroligt. Jag ska försöka röra på mig mig mer!
Är det fler än jag som har mardrömmar om X:et?
jag drömmer om henne varje natt! Drömmer att hon är med sin nya. Att dom har sex. Att hon säger att han är så skön! mm mm mm. Inatt vaknade jag av att jag skrek en gång och det går ju inte att trösta sig själv med att säga att “det var bara en dröm”. Det är ju så det är…
Varför plågas man av drömmar? Räcker det inte med att man går och mår skit varje dag?
Är det här en del av nån jäkla fas som man måste genomlida?
Hur var det för er från månad 0 - 3?
Tror det är en del av bearbetningen, jag vaknade av att jag grät eller ropade efter henne i sömnen.
Min som väckte mig också.
Han kom in och la sig jämte mig och höll om mig.
Snacka om att jag skämdes men samtidigt så var jag så tacksam för mitt barn.
Betänketiden gick ut nu i veckan, och fullföljden ligger nog och väntar på mig när jag kommer hem…
Det blir bättre med tiden gällande drömmarna, men kan fortfarande ibland vakna upp med ett tryck över bröstet och en sorgsenhet.
Ta hand om dig vännen.
Usch det är jättejobbigt har själv gjort det.Men är ett sätt att bearbeta detta för snart 30 år sedan missta jag ett barn en av tvillingarna vi fick.Hon dog efter 2 dygn och jag drömde mardrömmar då med om döda bäbisar.Min kurator då sa att hjärnan bearbetar svåra saker även när vi sover.Jag visste att när jag börja drömma om exet för snart 1 och ett halv år så behövde min hjärna bearbeta detta också.Det går över till slut./ kram
Jag träffade mitt X alldeles nyss. Hon kom hem från Rom och var hit och hämtade bilen. Jag hade gått ut och gått min vanliga runda på 4 km och hoppades att hon skulle vara borta när jag kom tillbaka. Det var hon inte. Vi pratade lite allmänt om bodelning osv, jag frågade hur Rom var osv. Jag märker att jag nu börjar att acceptera det här. Det gör så jäkla ont men jag har accepterat att hon vill vara med en annan man och splittra denna familj. Det suger men jag har accepterat! Det är stort som fan för mig!
Rätt var det var så började hon att gråta och sa “förlåt för vad jag gjort” Jag vet inte vad det är som gjort att hon sa det. Tidigare har hon mer eller mindre kyligt hanterat det här och att hon liksom längtat tills vi slapp ha med varandra att göra!
Jag vet inte om hon nu kanske vaknat upp lite och insett exakt vad det är hon har förstört? Barnen hoppade i studsmattan, gräset som behöver klippas på tomten och vackert väder, Allt det där som man tar för givet som en familj. Nu skulle hon åka till sina föräldrar sa hon. Hon kommer såklart att åka till sin nya man, men jag kände - och? Gör det! Jag orkar inte må dåligt över dina lögner längre…
Jag sa att jag inte kan ge dig förlåtelse. Inte ännu. Det förstod hon. Aldrig att jag tänker ge en människa som betett sig så respektlöst och illa mot sin familj det nöjet. Om ett år kanske jag inte bryr mig om det men just nu känner jag mig bara glad att hon vaknat lite. Hon kan fan få lida lite hon också över allt hon förstört!
BRA!
Jag har varit orolig för dig @Sorgsen_man.
Har inte haft några råd att ge men följt dina kval.
Nu börjar du hitta en liten smal och stenig stig som leder dig ut ur skuggan.
Skit nu fullständigt i vad X gör och säger, gråter etc.
Foka på ditt, ditt och bara ditt.
Barnen är dina, så de är alltid mitt i brännpunkten.️
Släpp X, hon är bygones.
Bli inte för kaxig, sveket kommer att nypa till då och då.
Men inte med tryck och knivar i bröstet utan med sorg och vemod.
Tillåt dig att fortfarande älta sveket, släpp drömmarna om att fortsätta ihop.
Enda vägen framåt, omän den kan föra er tillsammans igen, är att gå din egen väg som om att era stigar aldrig kommer att korsas igen.
Du har inte däckat din självömkan men den är nere för räkning:fist_right:
Håll igång fotarbetet, håll garden uppe, jabba jabba jabba😉