Vart börjar man? Med hur man mår precis nu kanske? Jag har inte sovit mer än ett par, tre timmar på tre nätter sedan det kom fram att min fru sedan 20 år hade ett förhållande med sin chef sedan några månader.
Hon är kär och det känns som om jag är död inuti!
Det värsta i det här är att det inte är första gången! För några år sedan kom det fram att hon haft ett förhållande med min bästa vän flera år tidigare. Det var under en tid då vi inte hade barn och även om jag kände på mig vad som skedde under den tiden så sa hon att det inte fanns någon annan. Dum som jag är trodde jag henne och lade skulden på mig själv. Sedan en dag efter 6 månader så ville hon vara med mig igen och tiden efter det gifte vi oss och skaffade tre barn!
Under denna kris som verkligen var en kris med stort K så pratade vi med familjerådgivning och psykologer osv. Min fru ångrade sig så otroligt mycket och svor på sina barn att hon nu var en ny människa! Jag ville lämna ( ångrar nu att jag inte stod på mig) men hon bönade och bad mig att stanna! Jag stannade! Det var snart tre år sedan och det första två åren var hon fantastisk! Hängiven kärleksfull mm mm mm. En drömfru helt enkelt. Jag hade dock en ilska inom mig som aldrig släppte och gick och mådde dåligt - varje dag men orkade/kunde inte lämna. Jag älskar ju henne… För några dagar sedan kom det fram att hon gjort samma sak igen. Fast hon svurit på att aldrig såra igen och absolut skulle tala om för mig OM hon trots all förmodan skulle träffa någon direkt! Hon skulle alltså aldrig låta mig förnedras igen. Trots det så gör hon alltså det, Jag är så jäkla förvirrad nu! Jag undrar hur min underbara fru som alltid tänker på andra före sig själv i allt annat och som är så omtyckt av alla. Hur kan hon bara bli så här känslokall och svika allt som hon sagt att hon aldrig ska göra igen? Jag fattar ingenting! Jag är inte lika knäckt som tidigare. Det här är mer en annan sorg. Nu finns det nån annan i närtid som hon älskar och vill vara tillsammans med. Ikväll ska vi berätta för barnen att vi ska skiljas. Jag vill bara lägga mig ned och sova i ett år och vakna när allt är över!
Styrkekramar till dig. Vad ska man säga liksom. Förstår din frustration och sorg. Jag blev också lämnad. Men vad jag vet så hade mitt ex inte träffat någon annan. Nu har det gått några månader och jag sover faktiskt mycket bättre. Om det kan nu kan vara någon tröst. För mig har det varit skönt att prata av sig. Bearbeta sorgen på det viset. Skriva av sig här. Tillåta sig att faktiskt vara ledsen. Inte alltid ta på sig masken. Önskar dig en bra dag. Låter klyschigt. Men ta hand om dig.
Usch vad tråkigt att behöva vara med om detta igen.
Har ungefär samma historia med svek och otrohet
Det har gått 1 och ett halvt år för mig nu och det blir bättre.Men ta hand m dig och prata mycket och ta hjälp med t.e.x. kurator det gjorde jag./ kram
Du skriver att du bär en ilska inom dig och har mått dåligt varje dag i snart tre års tid. Naturligtvis mår varken din fru eller er relation bra av det. Antagligen märker hon det. Det är inte värt det. Du kan inte släppa, förlåta och gå vidare. Om du fortfarande är arg och mår dåligt efter tre år har du inte bearbetat och rett ut det, ni har inte försonats och fått upprättelse. Det ligger och tär på ert förhållande som en parasit till dess inget är kvar. Släpp taget, skilj er och gå vidare. Det är inte rätt mot dig, det är inte rätt mot din fru. Att älska någon är inte liktydigt med att man kan leva tillsammans eller att man mår bra av varandra.
jag funderar på att ta kontakt med en kurator. Jag pratade med en kurator under förra krisen vi hade men min sorg och ilska försvann ändå inte. Jag hoppas att det blir bättre den här gången när det är ett riktigt avslut!
Usch då jag tycker att hon får stå för det att berätta varför ni skiljer er.Men att du är med för att trösta barnen tycker att man kan vara ärlig mot dom och tror dom förstår sedan när du är ledsen och gråter över skillsmässan.Jag har vuxna barn så det fick mitt ex göra berätta för dom innan ha flytta ihop med ungtjejen.
Mitt tips är att säga det tillsammans och fokusera helt på dem. Glömma sig själv en stund och låta dem ta all plats. Tids nog kommer de att förstå vem som lämnar och vem som behöver tröst (kan mycket väl vara samma person). Tids nog kan man visa sin smärta för dem, men inte precis när man ska berätta för dem. Det är deras tid. ️
Vi berättade igår. Den stunden var nog den värsta i mitt liv. Jag bröt i hop totalt efteråt. Usch. Ikväll ska barnen sova hos mina föräldrar. Meningen var att jag och min fru skulle prata men som det utvecklat sig så har vi i stort sett redan bestämt allt. Hon vill att jag ska vara själv och säger att hon ska åka till någon väninna. Hon kommer naturligtvis att åka till sin nya man… Känner mig så enormt ensam nu och rädd. Jag fattar inte vad det är som händer! Det känns så overkligt alltihopa… Helt sjukt!
Idag flyttar vi ifrån varandra i början till våra stackars gamla föräldrar tills vi hittar nån lägenhet. Jag ska nu ha barnen i kåken ett par dagar själv. Känner mig skräckslagen! Känner mig så ensam! Hjälp!!!
Hej! Jag hade barnen själv inatt för första gången medans min fru sover hos sina föräldrar. Det är så jobbigt och jag blir så bedrövad när jag ser en del personer här på forumet som fortfarande mer än 1.5 år senare fortfarande mår skit för att ha blivit lämnad.
Jag tror att män, speciellt män som har lättare att visa känslor tar en separation mycket mycket hårdare än en kvinna någonsin gör. Jag är en sådan man och jag har blivit så otroligt sviken så jag är förvånad att jag ens orkar sitta här och skriva? Jag känner mig mest tom. Ilskan att hon har ett förhållande och är kär i sin chef finns inte riktigt där? Jag förstår inte varför. Jag känner mest en trött sorg över det hela. Det kan ju vara så att vi redan gick genom allt elände i vår förra kris för tre år sedan? Känns inte alls som att jag orkar gå genom det igen. Dessutom så kommer hon inte finnas här denna gång. Hon är ju kär… Blää… Ärligt talat är jag avundsjuk just nu! Jag skulle också vilja bli kär i någon. Jag skulle också vilja känna den där känslan som alla sjunger om och vill ha… Jag kommer inte ens ihåg hur det kändes att vara kär… jag är 46 nu! Känns helt kört!
Ibland drabbas män hårdare, ibland kvinnor. Det beror på vad vi med oss i bagaget, oavsett kön.
Vad jag har förstått är att man måste jobba en hel del med sig själv för att komma vidare. Och det kan vara ett grannlaga arbete som kräver sin tid - och ofta professionell hjälp.
Jag är fem år äldre än du och helt övertygad om att jag kommer att älska igen. Men sorgen just NU är överväldigande och det är svårt att acceptera att det tar tid. Men den för oss vidare.
Njut av dina barn nu, krama dem och prata med dem ️
@Sorgsen_man jag beklagar.
Exakt hur er relation har varit vet jag inte men ser man till ålder, antal barn och återfall så är vi rätt lika.
Möjligen kommer inte du att följa den kurva jag följde men de första två veckorna var bara sort.
Jag tyckte bara att allt var sorgligt och tråkigt för oss alla när spektaklet blev känt.
Men, de har svikit alla oss andra som tvingas hantera situationen de skapat.
Jag blev arg.
Jättejävla arg på EGOISTEN.
Det har nästan gått över men skär djupt i mig när barnen känner sig svikna och är oförstående…
Vilket de inte springer och skvallrar om men hörs på de oavslutade meningarna och syns på kroppsspråket.
46 är ingen ålder btw.
Strunta tills vidare i att tänka hitta en ny tankarna?
Att välja att söka kicken från förälskelse eller vad som helst som liknar förälskelse är min värld att barnen riskerar att tappa båda föräldrarna en tid?
X kommer inte ihåg något just nu, inte vad barnens kompisar heter, inte var de bor eller vad vi betalade för det eller det eller när. Gör små korta punktinsatser och vill genast ha beröm för att hon löst en helt vanlig vardaglig föräldrasituation.
Inte närvarande förälder alls.
Fokusera på dina barn istället. Det ger energi på kort och lång sikt.
De är värd all mödan och för mig fungerar det väldigt bra att fortfarande ställa upp 100% på dem som jag alltid gjort. Ger mig tillfredställelse att gång på gång visa att jag finns kvar för er.
Sen håller jag fullständigt med dig i funderingen: VEM i hela H-vete har man egentligen levt med?
andra natten med barnen. Hade en sådan ångest igår kväll och jag fick bokstavligen hålla i händerna för att inte ringa till henne. Vi har pratat med varandra varje dag i 20 år så det var tufft.
Till min förvåning så kunde jag sova inatt igen! Jag sov faktiskt ända från kl 22:00 till 04:30.
Jag är så glad att jag kan sova. Inatt ska jag sova hos mina föräldrar och hoppas att turen håller i sig.
Hon ringde nu på morgonen när jag lämnade barnen. Jag ville bara säga åt henne att jag förlåter allt bara du kommer hem till mig men istället så hade vi ett artigt samtal. Vi kom överens om att detta var en bra idé ( för henne) så att vi (hon) fick tid till att fundera om vi skulle försöka nån gång i framtiden. Hon menade att om det skulle finnas en chans i framtiden så måste jag inte bara förlåta den förra otroheten utan också denna otrohet. Bara släppa det. Däremot så visste hon inte vad hon ville just nu.
Så… Jag sa precis det hon ville höra trots att jag höll på att gå sönder. Jag sa att jag tyckte att hon skulle gå vidare med sin chef. Dom behöver inte smyga eller så. Jag menar dom jobbar ju tillsammans och kommer att träffa varandra ändå. Nåt löfte från henne om att inte ha sex under tiden kommer bara att bli ännu ett brutet löfte! Så jag sa att gå vidare med honom. Bli lycklig. Känn efter vilket liv du vill ha! Blir det vi så kommer det att visa sig i framtiden ändå. Det enda jag begär är att du inte introducerar honom för tidigt för barnen. Hon tackade mig och sa att det lät väldigt bra…
Visst är jag stor i det här? Visst är jag som håller på att dö av saknad och känner mig så förbannat liten just nu den stora trygga… Jag ska inte dricka en droppe sprit i helgen. Det har varit för mycket med det alldeles för länge och jag känner suget redan nu för att dämpa min ångest. Jag ska klara det här, helt nykter… Jag ska låta smärtan rida mig… För det måste gå. Det måste på nåt sätt gå att klara det här och tänka annorlunda. Jag vill inte bli den som är på samma ställe om ett par år och fortfarande måste gå undan för att gråta av saknad till en fru som inte har en aning eller ens bryr sig vilken skada dom gjort mot andra.
Så jävla ledsen just nu. Har precis kommit tillbaka efter att ha träffat en coach som körde lite pepp-tänk för mig som en väg ur krisen. Min fru hade maiat ett svar från tidigare som lät så där klämkäckt och totalt känslobefriat. Inget om att det var jobbigt för henne och att hon önskade att det fanns en lösning eller så…
Jag tror att det var precis nu som jag på allvar insåg att vi aldrig kommer att bli tillsammans igen. Jag svarade det och bad henne att inte kontakta mig mer än nödvändigt. Jag måste försöka läka…
Gud ge mig kraft!! jag vill bara smita undan nu och gråta och skrika… Ikväll ska jag åka till mina föräldrar och inte få ligga och krama min son som jag gjort de här nätterna… SKITLIV… SKITLIV!!!
Första natten utan barnen och hos mina föräldrar. Jag fattar det inte men jag har sovit bra igen. Hur kan det komma sig att jag inte vaknar upp flera gånger med ångestattacker? Jag är tacksam för sömnen men det skrämmer mig på ett sätt för det känns som att det ligger ångest på lur!! Jag la mig tidigt dessutom. Jag är så otroligt trött hela tiden… Åkte till jobbet i en bil jag tillfälligt får låna eftersom “vår” bil är hennes bil.
Sitter och funderar nu på vad man ska göra i helgen med barnen. En helg annars börjar ju med att man knäpper en bira efter jobbet och inväntar frun och så lagar vi middag tillsammans. Nu ska jag inte göra det, Inget öl, inget vin eller nånting. Jag tänker bryta alla mina mönster och göra nåt nytt. Fasar för helgen! Ensamheten när barnen lagt sig… herregud!!
️