Jag träffade dig. Du förändrade min värld. Du väckte känslor inom mig som jag aldrig känt förut. Jag kände mig viktig, vacker och levande. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den riktiga känslan av kärleken. Nu var den här, tack vare dig. Det känns som att jag svävar på moln men samtidigt att jag ska falla närsomhelst. Det är för bra för att vara sant. Vi börjar bråka mycket och ofta får jag höra ”det är slut nu”. Jag kan inte ta in det du säger för att det får inte hända, min dröm får inte fallera. Jag kämpar och kämpar för att hålla dig kvar. Du stannar. Så fortsätter det under 5 år. Vår relation till varandra går upp och ner. Bra stunder och dåliga stunder. Alla runtomkring oss ser på. En del tycker om att ösa på elden och njuter av underhållningen. Jag får höra att jag är dum, trög och en psykopat. Jag tar emot. Jag lever men samtidigt inte. Varje dag är en kamp för mig, en kamp att få leva kvar med den man jag älskar när jag egentligen vet att det är fel. Jag lever i stress, avundsjuka och besvikelse. Hur ska mitt liv se ut om 5-10-15 år? Kommer jag att vara en bra och lycklig mamma åt mina kommande barn eller kommer mina inre demoner som kokar inom mig att explodera på dem? Borde jag slutföra det här som egentligen känns så fel? Nej, jag kan inte. Han är mitt liv, utan honom är jag ingen. Han är mitt syre, utan syre för jag. Istället… istället så är det han som slutför det. Han lämnar mig, stänger av helt. Jag får ingen kontakt med honom. Han knuffar, kränker och ser ned på mig. ”Varför?” Med tårar i ansiktet. Han tar på sig sina hörlurar och kollar vidare på serien i datan. ”Kan vi prata?” Han stänger dörren framför ansiktet på mig. Och här står jag, ovärdig och förnedrad, oälskad och förkrossad, bönar och ber om en andra chans. Jag förstår inte riktigt vad det är jag har gjort förutom att ge upp allt och lite till av mig själv för hans skull, älska han, respektera han. Ändå duger det inte. Ändå är det fel.
Idag två år senare har du en ny och är förlovad. Jag trodde att du var lycklig. Kunde inte låta bli att snoka på sociala medier. Era bilder. Dessa falska bilder. Att jag aldrig lär mig att en bild är bara en bild som inte visar någon sanning. För sanningen är den att du skriver till mig. Konstant. Du har ångrat dig. Du vill ha mig tillbaka. Du säger att jag är din livs kärlek. Du tänker på mig varje dag. Jag insåg en sak att min önskan gick i uppfyllelse, att du äntligen fått din karma. Du är inte lycklig. Och det gör mig glad.
Varför behandlar du mig som luft? Var vår relation bara i min fantasi?
Du vet säkert vilken ångest jag sitter med nu när jag inte ens får ett livstecken från dig. Det smärtar. Jag förstår inte hur du så enkelt kunde radera oss. Du har sårat mig och ändå är det är jag som sitter med skuldkänslor, ångest och oro för dig.
Du sa alltid att du var så snäll men det du gör mot mig nu vill jag snarare kalla ondska. Jag är trasig.
Jag kan inte sova. Saknar din andning… din lena hud mot min. Jag saknar dig och dina varma fina känslor…saknar när du sa att jag är din man. Saknar att kalla dig frugan…
Jag saknar inte någon utan jag saknar min kvinna. Mitt allt. Jag saknar inte materialistiska saker de spelar ingen roll för allt jag alltid valt är dig…om vi så skulle bo i ett skjul.
Hon som gjorde mitt liv underbart. Det var vi mot värden mitt älskade allt… i nöd och lust lovade jag dig och det löftet har jag hållt. Aldrig lämna dig ensam… alltid att finnas där varje dag. Det har jag gjort… svek aldrig mitt löfte till dig…tills du sa att du inte älskar mig…
Jag hör bara att du är lycklig nu… så jag fick väl min önskan uppfylld på sätt o vis. Att göra dig lycklig men utan mig.
Min kärlek till dig är oändlig, större än universum.
Du hör till min famn och du är min hamn…
Saknar att inte få ge dig av mig, är arg att alla beslut är hos dig.
Hade de varit hos mig hade vi sovit tillsammans och älskat med varandra och gossat som bara du och jag gjorde… jag finner inga ord för hur mycket jag älskar dig…
Sov gott vart du än är… i vems säng du än befinner dig…
Jag blir så sorgsen, jag älskar dig så mycket och jag är inte värd ett skit längre. Du har bara tagit bort mig från ditt liv som om jag inte var värd något.
Du säger att du nu mår bra, känner dig lugn. Inte stressad och bara mår bra för enligt dig så var det jag som fick dig att må dålig.
Fan att du säger så till mig, jag som gjorde allt för dig… Jag som gjorde mig till ingenting för din skull.
Jag är så jäkla ledsen och arg och frustrerad för fan att jag ska älska dig fortfarande
Varför kan du inte göra något åt hur du mår? Du har ju sagt att du vill att vi ska försöka reparera det här. Men då är det fan inte bara jag som ska kämpa (som jag alltid har gjort). Du måste:
må bättre för dig själv och familjen
göra saker med familjen (med barnen utan mig, med mig utan barnen, med oss alla - häng på när vi gör saker och föreslå gärna själv vad du vill att vi ska göra)
ta ansvar för hemmet. Den här tiden har verkligen fått mig att inse hur lite du gör hemma. Du kommer behöva göra mycket mer och du kommer behöva ta initiativ och planera
Du… jag tycker inte det meddelandet skall stanna på forumet, det behöver du nog skicka eller säga… samtidigt gissar jag att du gjort detta flera gånger.
Du tog dig rätten att förändra mitt liv. Du tog dig rätten att basunera ut värderingar som du själv aldrig levt efter. Du tog dig rätten att manipulera våra barn. Du tog dig rätten att förstöra en annan människas liv. Jag ska aldrig glömma ditt svek. Ditt svek är det enda jag minns av dig. Det enda.
Jo jag har sagt det… många gånger. Och han håller med och det händer exakt ingenting.
Jag kommer ställa ultimatum framöver men han byter jobb om en månad så jag vill se om det förändrar något (han slutar på ett skitjobb och går till ett mindre stressigt. Förhoppningsvis mår han bättre efter det)
Vaknade upp idag och saknade dig, ville kolla om du vill svänga förbi ikväll och kolla på en film, kan laga lite god mat och erbjuda en påse lösgodis som efterrätt.
Hör av dig om du inte har några planer
Idiot, du lämnar oss i mellandagarna efter “världens bästa jul” enligt din dotter.
Du flyttar direkt in till din 17 år yngre kollega och hennes lilla son. Jag som tyckte att ni betedde er lite småkonstig mot varandre men du försäkrade mig om att det aldrig skulle hända något mellan er.
När hon satt där och log mot mig på middagen för bara nån månad sen hos din kollega. Kräks
Nu tycker du att både jag och dina barn bara ska acceptera och ligga i samma fas som du? Kan du inte vänta med att introducera slynan tills barnen hunnit landa och faktiskt insett vad som hänt?
Du vet inte ens om vad barnens bästa betyder.
Du säger att barnen ska få ha det lite normalt, du har flyttat in direkt till en ny med en liten son för knappa tre veckor sen.
Hur kan du tycka att det skulle vara nåt normalt för våra barn och kastas in i den karusellen,
Du säger att ni bara ska provbo tillsammans, att ni inte gjort något (fören du flyttade gissar jag på) att ni inte är tillsammans utan bara mer än kompisar. Sluta bara att ljuga!
Jag hatar att sakna det liv vi haft. Som Du nu brutalt tagit död på. Lämnar mig ensam att dö… Kastad till vargarna att bli uppsliten till små stycken. Bara trasor kvar.
Känslan av att vara utan dig och barnen är hemsk. Saknar er varje dag. Förstår inte hur du kunde byta ut mig så snabbt efter 11 år… jag är halv utan er. Hade gjort allt i min makt för att ha er kvar som familj men du gav upp oss… i nöd och lust har jag alltid tänkt med dig. Jag var alltid där i din och barnens nöd… ingen fanns där för mig…
Jag är stark, jag ska kämpa , jag kommer klara det, jag kommer att lyckas.
Du blånekade in i det sista fast jag hade en låda fylld med “bevis”
Du sa att du älskade mig men ändå levde du ett dubbelliv.
. Ja hoppas verkligen dom inser att deras val är för livet.
️ Hoppas allt är bra med dig 