Jag håller med, tycker det är varje förälders skyldighet att försöka hålla ihop om man väl lagt barn till världen. Särskilt under den viktiga, och jobbiga, småbarnstiden. Synd att jag den enda i min relation att tycka så bara 
2 gillningar
Ja någonting har det tagit åt honom. Det här är inte mannen jag valde att bilda min familj med, han har blivit ett känslokallt monster. Rent utsagt. Behandlar mig som luft. Om man nu är den som väljer att separera, så borde man också vara den som tar tag i det och försöker få ett bra avslut. Så är inte fallet hos oss, tyvärr.
Han har börjat med mycket nytt dom två senaste åren. Jaga, träna, tatuera sig osv. Sånt som han ALDRIG lagt intresse vid tidigare. Han fyllde 30 förra sommaren, så vet inte om detta är en del av en livskris. Han tillhör typen av vuxen som är rädd för konflikter och för att visa känslor. Att prata och reda ut är det jobbigaste han vet. Så han har inte delat med sig om hur han mår alls.
Jag hade hjälpt och stöttat honom om det är en ”livskris”, men jag tror inte han vill ha hjälp utan ser detta som utvägen. 
Är lite i samma situation som ditt första inlägg, men det är hon som vill lämna. Nu har vi två barn och inte tre. De är 4 år respektive 11 månader.
Skilsmässa har varit på tapeten från hennes håll nu sen några veckor efter att vårt andra barn föddes. Gått i vågor och vi har haft tider när vi sovit på olika håll. Även gått i parterapi. Sen går jag i terapi själv. Hon skyller dock allt på mig och vill att jag ska ändras som person.
Hoppas saker löser sig till det bästa för dig
Jag tror att han inte vill bli vuxen. Han inser inte vilket ansvar det är med barn och är inte beredd att ta det. Han vill vara fri, evigt ung, inget ansvar, leva livets glada dagar. Du är den vuxne i rummet, han är Peter Pan, den som letar efter krumelurpiller för att slippa bli stor och axla den vuxnes roll.
3 gillningar
Vad är det hon vill ändra? Är det saker du tycker är relevanta?
Misstänker att samarbetsviljan kan öka om du slutar att ge bort dina föräldrardagar…
Det är mycket hon vill ändra. Mycket som kommit upp under terapin och utanför. Vissa saker upplever jag som relevanta, men inte allt. (Terapeuten anser samma sak - att allt inte är relevant).
Sen när jag aktivt ändrat vissa saker så blir det ändå kritik.
Ex: större ansvar vid inköp av barnen kläder = ifrågasatt varför jag köpt vissa saker eller att det var för dyrt
Ex: ta mer planeringsinitiativ för gemensamma aktiviteter och aktiviteter för barnen = hon vill inte följa med, hon gå igenom all packning trots mitt ansvar
Ex: att jag måste vara mer positiv inställd till saker = när jag varit det blivit ifrågasatt om varför jag ligger på
Ex: hon vill slippa vara med när vi träffar folk från min släkt men jag ska träffa hennes = blir sur och irriterad när jag planerar in träff med min släkt som bara inkluderar mig och barnen och att jag då inte heller planerat vad hon ska göra när jag är iväg
Osv
1 gillning
Är han bara trettio alltså, och ni har redan tre barn? Då har han kanske inte fått vara ung och bara leva livet innan ni träffades? Sånt kan skapa en längtan efter friheten man aldrig fick. Bara en tanke. Men jag har sett det hända förr, bland par i bekantskapskretsen som fått barn väldigt unga.
Hursomhelst är det väldigt tråkigt att han inte vill ge familjen en chans.
Så tänker jag också. Endast 30-år och redan trebarnsfar. Låter som att han inte riktigt var beredd på vad det innebär att vara förälder. Tyvärr.
@Haffi, jag tror att din partner verkligen vill separera, men inte klarar av att stå för beslutet. Då blir det lättare att ställa upp krav för dig och sedan säga att du inte var tillmötesgående.
Hur har ni med föräldrarledigheten?
Var försiktig så att hon inte lägger beslag på barnen genom att hon har varit mest tid med dem. Ta ut din föräldrarledighet!
Han är 30, jag 29. Vi fick barn relativt tidigt i livet, och kan förstå att vi ”inte hunnit” vara unga. Men hur skulle våran separation lösa det? Det faktum att vi lagt tre barn till världen tillsammans kvarstår. Och det är av kärlek gjort, så att han valt det här åt oss nu känns fruktansvärt.
Jag tror ingenting blir lättare. Det blir mindre tid för och med barnen, ingen egentid med var och en av dom, och mindre pengar.
Jag tror inte en separation gör något lättare snarare tvärtom. Men det inser han nog först när det är för sent. Tror han trånar efter egentiden varannan vecka men inser inte insatsen som barnen får lägga in. Och vi med för den delen, att vara ensam förälder på tre små barn är inte lätt och man får konstant känna att man inte räcker till.
1 gillning
Fast 30 är inte så ungt. Tycker inte man kan skylla på det. Efter första barnet var han med på att skaffa ett till och så ytterligare ett till. Möjligen att han saknar den tiden som var innan när man var fri och oberoende, men för ung. Nää.
2 gillningar
Fördelningen av föräldradagar är inget problem.
Med vår son var vi hemma exakt lika mycket på dagen och med vår minsta dotter är jag föräldraledig nu och enligt plan kommer jag vara hemma fler dagar än hon varit
1 gillning
Skönt att höra!
Alltid oavsett
1 gillning
Jag tror absolut att det iaf delvis kan handla om att “ta igen missad ungdomstid”. Du skriver initialt att du har en sambo sedan 12 år och det betyder, utifrån er nuvarande ålder, sedan du var 17 och han 18 år.
Hela er ungdomstid har ni levt i relation och ni har hunnit få hela tre småbarn på ett relativt fåtal år år. Du skriver att du har levt, men nu förlorat, din dröm om familjen som du haft hela livet (nu saxar jag in olika saker du själv skrivit bara för att bredda bilden jag försöker måla upp)… och det är ju verkligen ingen ovanlighet att man som ung drömmer om det där underbara familjelivet. Lite som play house, fast plötsligt får man vara med och bestämma och ta egna beslut på riktigt.
Påfrestningarna och utmaningarna med småbarn är omöjliga att föreställa sig, vilket ju är en guds tur för mänskligheten 
och de är iof inte direkt mindre när man får dem och är äldre, har hunnit leva livet efter eget huvud, fyllt sitt pensum med fest och party, har lite mer pengar, kanske annat jobb, lite mer (livs)erfarenheter osv. Men troligen är det åtminstone inte lika lätt att sakna den tid som varit för man hade testat den och var klar med den.
För den som aldrig riktigt hunnit med att testa, som kanske inte var fullt ut mogen nog att förstå innebörden i det åtagande man tog på sig när man skaffade ett och sen två och till och med ett tredje barn så tror jag att det lätt kan bli övermäktigt. Där blir nog varananveckaslivet en hägring, en dröm om friheten iaf på halvtid.
Det är inte så svårt att se, i synnerhet inte om man har tonårsbarn/unga vuxna och föreställer sig ett liknande scenario för deras räkning. Inte desto mindre så ÄR barnen här nu och behöver sina föräldrar som vuxna individer.
Parterapi, familjerådgivning etc. hoppas jag att ni går till och försöker få till en separation som är ansvarsfull även från hans håll. Kort sagt så att han inte tillåts att drömma sig iväg och segla iväg från föräldransvaret på minsta sätt.
Ett tips bara för dig, @San och det är, iaf sett ur min synvinkel, att det är extremt viktigt att du i det här läget låter/uppmuntrar/pushar och om det krävs tvingar honom att dela föräldraansvaret med dig 50/50. För DIN egen skull, för att han inte ska kunna bli tonårskille igen och börja ägna sig åt den typen av aktiviteter okontrollerat. För hur lätt det än är att känna att det är han som lämnar och då får han lämna majoriteten av barntiden med… det tror jag är det sämsta du kan göra för din egen skull. Se till att han hålls likvärdigt delaktig i allt och dessutom tvingas rodda ihop det själv, hur han nu än tänkt lösa det. Stålsätt dig och låt honom lösa sina 50% med era barn. Tiden utvisar hur han orkar med den ansträngning som det kommer att innebära att vara ensamansvarig 50% av tiden. För dig är det inga problem, men det är inte säkert att han har riktigt lika bra koll på vad veckan ensam med tre småbarn kommer att innebära. I praktiken alltså, inte bara i drömmen om hur den barnlediga veckan ska bli.
Så skydda honom INTE från den upptäckten och faktiskt (hoppas du inte tar illa upp) skydda inte dig själv heller genom att intala dig att du skyddar barnen om du kan ta den absoluta majoriteten av ansvaret/tiden för och med dem. Låt honom få erfara exakt vad det är han säger sig önska och vilja ha.
3 gillningar
Tack för orden!
Förstår hur du tänker, men jag har alltid varit glad och nöjd över att det är han, jag och barnen i vår familj. Trots att det är kämpigt med tre små barn och ”drömmen” om familjelivet inte är exakt som man föreställt sig i yngre dagar så har jag alltid trivts och varit lycklig över oss.
Jag håller med dig om delat ansvar 50/50 för allas skull. Och när det här är över och vi har varsitt boende så är det så det kommer att bli. Med undantag för våran 9-månaders, han behöver mig lite mer ett tag framöver. Förstår och känner igen din tanke så väl om att han ska få erfara vad det är han nu önskar!
Att ens ta sig iväg till affären för att köpa en mjölk blir ett väldans projekt när man är ensam förälder på tre barn! Jag hoppas att han inser konsekvenserna av det han vill göra. Han har antagligen tänkt på hur det kommer bli, men aldrig utövat det i praktiken.
Det är svårt att sköta det snyggt när man är den enda som sköter det, trots att det är han som valt detta åt oss. Jag bad honom berätta för barnen flera gånger, men veckorna gick och tillslut var jag tvungen att ta det. Han tar heller inte tag i något annat för att få separationen slutförd.
Tycker också vi bör gå i familjerådgivning för att försöka få ett bra avslut för barnens skull och för vår fortsatta föräldrarelation. Vi måste trots allt ha med varandra att göra i minst 17 år till.
1 gillning
Jag var iväg på en resa och kom hem idag. Han och barnen har bott i vårt hus medan jag varit bortrest. Tog tag i tvätten och hittade ett par trosor som definitivt inte tillhör mig. Så ni alla som sagt att han nog träffat någon annan hade rätt.
Jag som just börjat må bättre. Hur kan han ta hit någon till vårt hem medan våra barn är hemma? Usch, hur mycket till orkar jag 
Fy! Lider med dig…
Fattar inte vad det är för fel på folk som inte kan avsluta det dom är i först innan dom går vidare.
Även dom bör ju vilja få till ett samarbete efteråt om man har gemensamma barn, och inget blir ju bättre av att uppföra sig som en stor skit!
Så jävla egoistiskt och empatilöst!!
1 gillning
Finner inte ord… Känner med dig. Har så svårt att förstå hur man kan bete sig så mot den man levt med i många år, och som man har familj och barn med. Kram @San
Hela situationen är fruktansvärd, framförallt för våra barn. Nu har han börjat klandra mig för allt och situationen har efter att jag uppdagade att han träffat någon annan (även fast han påstår att han inte gör det) trappats upp till en ny nivå.
Han skyller barnens mående på mig, för med honom är dom aldrig ledsna. Medan jag tänker att dom kan släppa på trycket med mig och visa hur dom känner.
Jag trodde aldrig att han kunde bli den han blivit idag.