Smärtsam separation med barn!

Så tänker jag också. Endast 30-år och redan trebarnsfar. Låter som att han inte riktigt var beredd på vad det innebär att vara förälder. Tyvärr.

@Haffi, jag tror att din partner verkligen vill separera, men inte klarar av att stå för beslutet. Då blir det lättare att ställa upp krav för dig och sedan säga att du inte var tillmötesgående.

Hur har ni med föräldrarledigheten?
Var försiktig så att hon inte lägger beslag på barnen genom att hon har varit mest tid med dem. Ta ut din föräldrarledighet!

Han är 30, jag 29. Vi fick barn relativt tidigt i livet, och kan förstå att vi ”inte hunnit” vara unga. Men hur skulle våran separation lösa det? Det faktum att vi lagt tre barn till världen tillsammans kvarstår. Och det är av kärlek gjort, så att han valt det här åt oss nu känns fruktansvärt.
Jag tror ingenting blir lättare. Det blir mindre tid för och med barnen, ingen egentid med var och en av dom, och mindre pengar.
Jag tror inte en separation gör något lättare snarare tvärtom. Men det inser han nog först när det är för sent. Tror han trånar efter egentiden varannan vecka men inser inte insatsen som barnen får lägga in. Och vi med för den delen, att vara ensam förälder på tre små barn är inte lätt och man får konstant känna att man inte räcker till.

1 gillning

Fast 30 är inte så ungt. Tycker inte man kan skylla på det. Efter första barnet var han med på att skaffa ett till och så ytterligare ett till. Möjligen att han saknar den tiden som var innan när man var fri och oberoende, men för ung. Nää.

2 gillningar

Fördelningen av föräldradagar är inget problem.
Med vår son var vi hemma exakt lika mycket på dagen och med vår minsta dotter är jag föräldraledig nu och enligt plan kommer jag vara hemma fler dagar än hon varit

1 gillning

Skönt att höra!

Alltid oavsett

1 gillning

Jag tror absolut att det iaf delvis kan handla om att “ta igen missad ungdomstid”. Du skriver initialt att du har en sambo sedan 12 år och det betyder, utifrån er nuvarande ålder, sedan du var 17 och han 18 år.

Hela er ungdomstid har ni levt i relation och ni har hunnit få hela tre småbarn på ett relativt fåtal år år. Du skriver att du har levt, men nu förlorat, din dröm om familjen som du haft hela livet (nu saxar jag in olika saker du själv skrivit bara för att bredda bilden jag försöker måla upp)… och det är ju verkligen ingen ovanlighet att man som ung drömmer om det där underbara familjelivet. Lite som play house, fast plötsligt får man vara med och bestämma och ta egna beslut på riktigt.

Påfrestningarna och utmaningarna med småbarn är omöjliga att föreställa sig, vilket ju är en guds tur för mänskligheten :wink: och de är iof inte direkt mindre när man får dem och är äldre, har hunnit leva livet efter eget huvud, fyllt sitt pensum med fest och party, har lite mer pengar, kanske annat jobb, lite mer (livs)erfarenheter osv. Men troligen är det åtminstone inte lika lätt att sakna den tid som varit för man hade testat den och var klar med den.

För den som aldrig riktigt hunnit med att testa, som kanske inte var fullt ut mogen nog att förstå innebörden i det åtagande man tog på sig när man skaffade ett och sen två och till och med ett tredje barn så tror jag att det lätt kan bli övermäktigt. Där blir nog varananveckaslivet en hägring, en dröm om friheten iaf på halvtid.

Det är inte så svårt att se, i synnerhet inte om man har tonårsbarn/unga vuxna och föreställer sig ett liknande scenario för deras räkning. Inte desto mindre så ÄR barnen här nu och behöver sina föräldrar som vuxna individer.

Parterapi, familjerådgivning etc. hoppas jag att ni går till och försöker få till en separation som är ansvarsfull även från hans håll. Kort sagt så att han inte tillåts att drömma sig iväg och segla iväg från föräldransvaret på minsta sätt.

Ett tips bara för dig, @San och det är, iaf sett ur min synvinkel, att det är extremt viktigt att du i det här läget låter/uppmuntrar/pushar och om det krävs tvingar honom att dela föräldraansvaret med dig 50/50. För DIN egen skull, för att han inte ska kunna bli tonårskille igen och börja ägna sig åt den typen av aktiviteter okontrollerat. För hur lätt det än är att känna att det är han som lämnar och då får han lämna majoriteten av barntiden med… det tror jag är det sämsta du kan göra för din egen skull. Se till att han hålls likvärdigt delaktig i allt och dessutom tvingas rodda ihop det själv, hur han nu än tänkt lösa det. Stålsätt dig och låt honom lösa sina 50% med era barn. Tiden utvisar hur han orkar med den ansträngning som det kommer att innebära att vara ensamansvarig 50% av tiden. För dig är det inga problem, men det är inte säkert att han har riktigt lika bra koll på vad veckan ensam med tre småbarn kommer att innebära. I praktiken alltså, inte bara i drömmen om hur den barnlediga veckan ska bli.

Så skydda honom INTE från den upptäckten och faktiskt (hoppas du inte tar illa upp) skydda inte dig själv heller genom att intala dig att du skyddar barnen om du kan ta den absoluta majoriteten av ansvaret/tiden för och med dem. Låt honom få erfara exakt vad det är han säger sig önska och vilja ha.

3 gillningar

Tack för orden!
Förstår hur du tänker, men jag har alltid varit glad och nöjd över att det är han, jag och barnen i vår familj. Trots att det är kämpigt med tre små barn och ”drömmen” om familjelivet inte är exakt som man föreställt sig i yngre dagar så har jag alltid trivts och varit lycklig över oss.

Jag håller med dig om delat ansvar 50/50 för allas skull. Och när det här är över och vi har varsitt boende så är det så det kommer att bli. Med undantag för våran 9-månaders, han behöver mig lite mer ett tag framöver. Förstår och känner igen din tanke så väl om att han ska få erfara vad det är han nu önskar!

Att ens ta sig iväg till affären för att köpa en mjölk blir ett väldans projekt när man är ensam förälder på tre barn! Jag hoppas att han inser konsekvenserna av det han vill göra. Han har antagligen tänkt på hur det kommer bli, men aldrig utövat det i praktiken.

Det är svårt att sköta det snyggt när man är den enda som sköter det, trots att det är han som valt detta åt oss. Jag bad honom berätta för barnen flera gånger, men veckorna gick och tillslut var jag tvungen att ta det. Han tar heller inte tag i något annat för att få separationen slutförd.
Tycker också vi bör gå i familjerådgivning för att försöka få ett bra avslut för barnens skull och för vår fortsatta föräldrarelation. Vi måste trots allt ha med varandra att göra i minst 17 år till.

1 gillning

Jag var iväg på en resa och kom hem idag. Han och barnen har bott i vårt hus medan jag varit bortrest. Tog tag i tvätten och hittade ett par trosor som definitivt inte tillhör mig. Så ni alla som sagt att han nog träffat någon annan hade rätt.
Jag som just börjat må bättre. Hur kan han ta hit någon till vårt hem medan våra barn är hemma? Usch, hur mycket till orkar jag :pensive:

Fy! Lider med dig…
Fattar inte vad det är för fel på folk som inte kan avsluta det dom är i först innan dom går vidare.
Även dom bör ju vilja få till ett samarbete efteråt om man har gemensamma barn, och inget blir ju bättre av att uppföra sig som en stor skit!
Så jävla egoistiskt och empatilöst!!

1 gillning

Finner inte ord… Känner med dig. Har så svårt att förstå hur man kan bete sig så mot den man levt med i många år, och som man har familj och barn med. Kram @San

Hela situationen är fruktansvärd, framförallt för våra barn. Nu har han börjat klandra mig för allt och situationen har efter att jag uppdagade att han träffat någon annan (även fast han påstår att han inte gör det) trappats upp till en ny nivå.
Han skyller barnens mående på mig, för med honom är dom aldrig ledsna. Medan jag tänker att dom kan släppa på trycket med mig och visa hur dom känner.
Jag trodde aldrig att han kunde bli den han blivit idag.

Jag förstår inte heller någonting. Jag känner honom inte längre. Funderar varje dag på vad som fått honom att göra såhär mot oss.

Redan Strindberg var ju bekant med “En dåres försvarstal”…

Jag tycker att du tänker helt rätt här :muscle:

2 gillningar

Exakt så tyckte mitt ex också! Barnen var bara glada när han hade de. Inga ledsna miner alls. Att de grät och hade massor av frågor när de var hos mig var pga att jag projicerade det på dem! Det var mitt fel… Jävla stolpskott! Ursäkta språket. Snacka om tunnelseende.

1 gillning

Han har verkligen varit min stora kärlek och klippa, världens bästa pappa och den som alltid satt familjen först. Nu är han totalt förändrad. Kall, egoistisk och en pajkastare av rang. Tyvärr beter han sig även fruktansvärt mot barnen, eftersom han inte är med dom mer än nödvändigt, aldrig ringer och verkar inte bry sig om hur dom tar detta för fem öre. Han är tyst och syns inte till, och jag ser hur ont det gör hos dom.

Dessutom räknar han med att gå ur detta med vinst, både vad gäller pengar och tid för sig själv. Han har velat ta ifrån mig min bil, vägrat ta ut föräldraledighet och tänkt att jag ska köpa ut honom för marknadsvärde+. Medan jag tycker han borde se det som en enorm fördel både för sig själv, han slipper ta tag i allt vad en försäljning innebär, men framförallt för att våra barn får behålla tryggheten i sitt ursprungs hem. Med det sagt så menar jag inte att han ska ge sin del av huset till mig. Han har blivit någon helt annan än den jag ville tillbringa livet med, och jag på riktigt skäms över hur han beter sig.
Det är som att han sitter och är bitter över sitt eget val och väntar på att andra ska ta tag i detta åt honom.

Han säger också att jag projicerar mina känslor på barnen. Medan jag vet att jag har varit väldigt noga med vad jag sagt om pappa till och inför dom. Jag har aldrig sagt ett ont ord om honom, bara berättat att pappa funderar på att flytta men att vi båda alltid kommer finnas kvar för dom oavsett hur det blir.
Sen när han fått bemöta deras helt naturliga och egna känslor kring det han ska orsaka dom så är det mitt fel. Och jag förstår att han tycker det är lättare att skylla på mig än att inse vilken ångest han lägger hos barnen.

Att han träffat en annan gör såklart ont, men samtidigt är det skönt att jag fått en anledning till varför han plötsligt valde att vända på klacken. Men att hon var värd mer än mig, mamman till hans tre barn, och att han väljer att sätta barnen i ett varannan vecka liv med allt vad det innebär för en fling kommer jag aldrig förstå eller förlåta.

Från att ha varit den mest varma och omtänksamma personen och pappan, till att bli ett iskallt monster på bara ett par veckor.
Hoppas han en dag förstår vad det är han har orsakat för barnen, men också sig själv.

1 gillning

Kan bara hålla med om att det är fruktansvärt att se hur en varm person man delat allt med kan förvandlas till ett empatilöst monster mot allt och alla… fullständigt vedervärdigt…

2 gillningar

@Flexnes kram till dig :heart: