@San du får ursäkta att din tråd ballade ur helt…
Vi har några medlemmar som säger sig vara oerhört nöjda med sina beslut, så de måste promt in och rättfärdiga dem gång efter annan. Nu drabbade de din tråd allihopa, nästan.
Vänligen frånse käbblet.
Förutom att de givetvis har sant i att förr eller senare blir allt bra igen (för det blir det) så kan de knappast förstå den andra sidan.
Mitt numer (tack gode gud för det) X var på väg att splittra familjen när vår yngsta var 1 år.
Skulle hon skriva här på forat skulle hon förmodligen hålla linjen: Lycklig för min egen skull… bla bla.
Vi hade ett bra förhållande, kärleksfullt och med både närhet och närvaro, MEN hon lät sig bli förförd av en äldre arbetslös, rätt rolig man som prioriterade att fika med henne framför att jobba eller vara med sin familj.
Det är givetvis inte alla som varit otrogna när de väljer att abrupt lämna, men förmodligen alla har någon de drömmer om istället.
Jag KAN fortfarande inte sätta mig in i hur det hade varit att inte få vara med mina barn hela deras uppväxt.
Ett straff värre än döden i min fantasi.
Jag slapp uppleva det.
Jag förstår till fullo att du fasar för det.
De berättigade funderingarna hur han för 18 månader sedan var bekväm i att ta beslutet att sätta ytterligare ett liv till världen och nu lämna detsamma innan det kan säga hans namn eller ens gå är för mig helt rimliga.
Det är obegripligt korkat agerande.
Det är inte bra, normalt, naturligt eller något annat.
Det är ren och skär galenskap.
Brist på ansvar, på alla plan.
Man kan välja en hel massa saker i livet, bara för att man själv blev nöjd behöver de inte varit bra beslut.
Att han lämnar för sina barns bästa är rent trams.
Han lämnar för sin egen skull.
För att han inte orkar vara vuxen sitt liv och sin situation.
Han vill bara inte längre.
Just det är, förutom det tragiska i att dela barnens uppväxt med just ett sånt stolpskott, förmodligen den vetskapen som gör att du kommer ta dig igenom detta.
Du kommer att behöva vara klippan som barnen kan luta sig mot.
Det kan vara värt att hålla ut med ett pucko de extra åren bara för att vara närvarande varje dag.
Förmodligen kommer du inte få den möjligheten men klippan kommer lik förbaskat att vara du.
Så ta den rollen, axla den med stolthet.
Gör vad du känner att du måste göra för att försöka få relationen att funka.
När du känner dig trygg i förvissningen: Jag gjorde vad jag kunde! Kommer du redan att vara en ännu stadigare klippa för dina barn att luta sig mot.
Karlsloken kan du efter det glömma.
Svikare och smitare behöver vi inte i våra liv, inte någonstans.
Inte jag och inte du och inte våra barn heller.
Nu finns de ju där, men du förstår vad jag menar?
Läs och älta allt du behöver och hinner men var hela tiden medveten om att du bara är här på genomresa.
Med barn och mitt i livet kommer du att måsta hantera situationen och hinner inte sitta här inne och rulla varv på varv som vi i ett senare skede av livet.
Du är ung och stark, du kommer att klara det här.
Det sätt du bestämmer att förhålla dig till barnens ynkliga pappa är det bästa.
Så håller vi alla tummarna för att han begriper att fortfarande vara barnens pappa och inte bli en i mängden av de som försvann.
Avslutningsvis är det också så att du från och med nu kommer att behöva göra många fler aktiva val än du hade trott.
Inte minst när du börjar känna att du träffat någon ny som du vill ha nära dig i ditt och dina barns liv.
Det kommer att göra dig till en kompetentare och mer handlingskraftig kvinna.
Det kommer att ta energi men också ge.
Flytta fokus från forntid till framtid så snart du kan.
Alla val som du kan påverka ligger framför dig.
U go girl! 
Bury the dead or they stink (Doug Coughlin ur Coctail, 1988). En annan sak att sörja ett liv som man ville ha kan jag tycka.
