Hej! Mitt första inlägg här, jag är så ledsen och förtvivlad över min situation.
Jag har en sambo sedan 12 år tillbaka som nu vill separera. Vi har av och till haft det jobbigt med kommunikationsproblem och annat som jag tror dom flesta par har ibland, men ändå alltid velat vara tillsammans. Vi har hus och tre gemensamma småbarn. 9 månader, 2,5 år och 6,5 år.
Vi har gått på familjerådgivning men det enda han sa där var att han vill lämna. Han har bestämt sig och vill inte ens försöka. Inte ens fast vi lagt tre liv till världen tillsammans tycker han det är värt ett försök. Han är stenhård och iskall.
Det gör naturligtvis fruktansvärt ont i mig, men smärtar mest i tanken på vad han utsätter våra tre barn för.
Ett varannan vecka liv där en förälder på tre barn ska rodda med lämningar, hämtningar, middag och läggningar. Mina barn kommer aldrig få den tiden dom förtjänar i ett sådant liv.
Och jag blir så arg över att en enda person, han, besitter makten att riva bort mattan under fötterna på inte bara mig utan även barnen. Det känns så fruktansvärt egoistiskt och hemskt.
Jag känner mig också snuvad på mitt eget liv och min dröm om min familj. Hur kan han ta sig rätten att rubba det? Mitt enda liv och han gör såhär. Varför kunde han inte låtit mig vara och gett mig chansen att träffa någon som hade velat dela det här livet med mig istället? Nu är det försent. Jag har fått mina barn med honom, som nu krossat det som känns som hela mitt liv.
Jag tror samtidigt inte att han förstår vad han gör och vad det innebär. Vill bara ruska om honom och få han att inse vad vi alla förlorar på hans beslut. Känslor går ju i vågor, och vi har haft mycket med barnen senaste åren. Jag vet att vi hade kunnat lösa detta tillsammans, men han vill inte.
Hur ska jag tackla det här? Som ni säkert läst mellan raderna så är en separation inte det jag vill och vet att vi hade kunnat lösa problemen om han bara hade velat samma sak.
Kan knappt sova eller äta längre, det känns som jag går under bit för bit och all min livsglädje är som bortblåst.
Beklagar din situation. Det är svårt att ge råd, gå på familjerådgivning, prata mycket med varann är väl det man kan göra. Men om ena parten har bestämt sig så är det svårt att räta upp en relation med så hård slagsida, så att säga.
Vi är många här som fått vår livsdröm krossad. Det är hårt. Men livet går vidare. Det blir för alltid annorlunda men det kan bli bra ändå.
Ta stöd av familj och vänner, gå i egen samtalsterapi. Så att du orkar. ️
Det där med att inte vilja göra ett försök att hitta tillbaka är vi många som ställts inför. Det handlar ju inte om att försöka bli kär i någon helt okänd utan en person som man en gång tyckte så mycket om att man ville dela livet och skaffa barn tillsammans med. Att man inte ens är beredd att kämpa tillsammans för att hitta tillbaka kommer jag aldrig förstå, Inte när konsekvensen är att man försätter sina barn i kappsäck med dubbla boenden och med det traumat en skilsmässa är för ett barn.
Tack för era ord ️
Han säger att han inte älskar mig längre, att känslorna har dalat av allt eftersom.
Vi har nog aldrig riktigt prioriterat oss som par, utan fokuserat mest på barnen och däremellan på oss själva. Sen har det varit tuffa småbarnsår med vaknätter och ofta separata sängar.
Vi hade ett bråk om en egentligen värdslig sak, men eftersom vi inte tog itu och löste det direkt så trappades situationen upp och det är efter detta han slog ned bomben med separation.
Oavsett hur vi emellanåt haft det så har jag alltid trott att det var honom jag skulle dela mitt liv med. Han är mitt livs kärlek och att se oss gå förlorad gör SÅ ont.
Jag är också så arg över att han försummar oss och våran familj och inte ger det en ärlig chans att reparera. Att stoppa huvudet i sanden och lida i det tysta kan knappast räknas som försök till att få det bra.
Om vi tillsammans tagit tag i det här istället, försökt hitta tillbak till varandra, gått på familjerådgivning, parterapi eller vad det nu må vara, och ändå inte kunnat reparera oss så hade jag kanske förstått honom. Men det här, jag tror jag aldrig kommer kunna förlåta honom för att han inte ger det chansen.
Nu väljer han istället en så jobbig väg för oss alla. En förälder på tre barn. Det blir tufft känslomässigt, pengamässigt och tidsmässigt. Dom ska gå igenom hela skolåren än. Älskade ungar om jag kunde så hade jag valt annorlunda.
Jag tycker så synd om våra fina barn som är helt omedvetna om hur deras liv kommer förändras. Jag känner en sån rädsla över att inte kunna räcka till för dom i detta, när jag själv är ett vrak.
Han är så kall och empatilös så jag känner mig som en urkramad disktrasa som är påväg att kastas i soporna. Han ser bara hur dåligt vi haft det, fast jag vet att det inte är sanningen. Då hade han inte valt att lägga ner 12 år av sitt liv, valt att skaffa barn och hus med mig.
Hög igenkänningsfaktor på det du skriver @San!
Du har en väldigt jobbig tid framför dig, men så småningom släpper ångesten även om det finns en sorg kvar.
Personligen kommer jag aldrig förstå hur man kan lämna sin familj utan att försöka. I de allra flesta fall handlar det tyvärr om att partnern hittat ett nytt intresse, och därför går tankarna dit istället för till fru/man och familj. I klarspråk - ställ in dig på att din man träffat någon annan. Jag kan inte se att man beter sig som din man, och som mitt ex, om det inte finns någon annan i kulisserna som lockar. Såhär i efterhand har det krupit fram både det ena och det andra om mitt ex, trots envist förnekande från hans sida. Kan tillägga att det var några här som sa det till mig, att han förmodligen träffat någon, men jag ville inte/kunde inte tro att det var så. Dessutom förnekande exet det fullständigt. Och jag kunde inte tro det om honom, inte kunde han väl se mig i ögonen efter alla år och ljuga så för mig. Men det kunde han…
Ta hjälp av oss här, skriv av dig, ställ frågor, läs andras historier osv. Det kommer vara ett stöd för dig genom detta!
Tack för dina ord och att du tar dig tiden att svara @Besviken️
Jag försöker att se ljuset i tunneln och inte måla detta nattsvart, men det är otroligt svårt. Som jag skrev tidigare så hade det känts annorlunda om han iallafall gett det en ärlig chans med familjerådgivning osv. Inte bara valt att lämna utan att kämpa, när vi har småbarn och ett liv tillsammans. Nu ska allt brytas upp och barnens verklighet raseras.
Tänker bara på min stora son som har så mycket kompisar kring kvarteret där vi bor, allt det kommer han tvingas att lämna. Hela barnens världsbild kommer raseras, och jag vill inte vara en del av det, men det tvingas jag till i och med hans beslut.
Han säger att han inte träffat någon annan och jag vill tro honom. Men jag vet inte, får också känslan av att något hänt när han plötsligt bara bestämt sig för att lämna och det finns ingenting att göra åt.
Jag har bönat och bett, gråtit och varit arg. Men jag bemöts bara med bestämdhet och utan empati.
Nu ska vi bo varannan vecka i huset med barnen till vi hittar egna bostäder. Det känns fruktansvärt att lämna dom, men det är inte mitt val att livet skulle bli såhär. Jag får bara acceptera.
Jag hoppas att han under denna tiden ska komma till instinkt om vad det här innebär, när han rent praktiskt ska vara ensamstående med tre barn.
Känslor kommer och går, och visst har jag också känt att det är tungt. Men aldrig att jag trodde det var såhär det skulle sluta. Framför allt inte i livet som vi har det nu
Lider med dig - har gjort samma resa och mitt X uppträdde precis lika när jag låg i fosterställning på köksgolvet och grät. Tyvärr lyser varningslampan jättestark i det du skriver. Han har blicken och tanken någon annanstans. Gissar på att han träffat en annan och att det är därifrån han får energin och sin bestämdhet. Det är hemst. Det enda som är värre än att bli lämnad är att bli lämnad och bortvald för en annan.
Känner igen mig så i det du skriver. Fast det var 3 år sedan nu. Känner fortfarande en viss ensamhet och sorg även om det är på en micronivå jämfört med första 1-2 åren. Därför jag kikar in här ibland. Men nog om mig nu. Vill bara säga som flera övriga att han har förmodligen träffat en ny. Förstår om du inte vill tro på det när han nekar, men det var samma för mig som för Besviken ovan, det nekades, blånekades upp till 6 månader. Sen kröp det fram mer och mer. Visst 17 hade han träffat en ny. Så förbered dig på det. Har mkt svårt tro att han annars så plötsligt lämnar familj och 3 barn vara av den yngsta endast är 9 månader. Och hur tänker han varannan vecka med en liten 9 månaders? Det är ju absolut inte att rekommendera! Den lilla måste ha stabilitet och bör inte ha det så. Jag tycker att han är den som får bo någon annanstans tills vidare och du och barnen bor kvar i huset. Sen får han komma och umgås med den lille och avlasta dig. De större barnen kan han ta med ut och hitta på saker. Du skall inte på några omständigheter tvingas skiljas från er 9 månaders! Jätteviktigt för såväl dig men även bebisens anknytning. Det är han som väljer att gå! Då får han vara den som går och lämnar, inte du! Du skall inte sitta ensam i en lgh varannan vecka i nuläget!
Tack snälla du för att du tog dig tiden att skriva. Har ni barn tillsammans?
Ett liv utan honom och barnen varannan vecka känns som undergången, förstår inte hur jag ska ta mig igenom detta. Men igenom ska jag.
Usch, det är möjligt att det är så. Har svårt att tänka mig att han skulle genomföra en separation bara såhär självmant. Det känns som om något eller någon trycker på. Samtidigt har jag aldrig sett honom som någon som skulle skaffa en ny på sidan om.
Jag vet, min lilla. Det gör så ont i hjärtat över barnen. Men samtidigt så tror jag att han behöver få vara ensam med dom ett tag för att inse vad han ger sig in på. Att vi nog skulle vara starkare tillsammans. Jag hoppas så innerligt att han vaknar till liv och kommer till nya instinkter och inte genomför detta. Jag borde inte göra det, utan fokusera på mig, barnen och vårt nya liv. Men det är så fruktansvärt svårt…
Tack snälla @Johan40
Jag ska kämpa mig igenom det här ️
Är det länge sedan ni gick isär och har ni barn med i bilden?
Även om det vore så att han skaffat en ny så borde han stå för det och berätta för allas skull. Jag hade till och med kanske kunnat förstå detta då… Nu förstår jag ingenting. Hur han bara kan lämna mig och vårt liv, utsätta våra barn för en separation och ett varannan vecka liv, UTAN att försökt få det att fungera.
Det kan nog bli en chock för somliga. Det var det delvis för mig. Och då lagade jag ändå all mat och städade allt innan samt tog hand om hus, trädgård och bilar. X körde med vinterdäck ett helt år efter hon flyttat
Vi har barn tillsammans, två stycken. Jag har dock haft dem och har dem fortfarande 75-80% vilket jag är idag är jätteglad för. Men har oxå varit besviken på att han prioriterat sitt jobb (reser mkt utomlands i sitt jobb) och sin nya och smitit från ansvaret så det har varit mkt kluvna känslor.
Jag förstår hur du tänker. Men eran minsta skall inte vara ifrån dig (eller sin pappa såklart) 7 dagar i sträck. Prata med BVC om vad som rekommenderas. Gissar att du dessutom är föräldraledig? Man brukar rekommendera en huvudförälder och att den andra kommer så mkt som det går för att umgås, natta, promenader etc.
Hur var han innan han släppte bomben?
Hur var eran relation kärleksmässigt? Hur beter han sig nu? Sticker iväg på eget håll eller är hemma och umgås med barnen osv?
När mitt ex lämnade mej fick jag aldrig någon förklaring. Han betedde sej precis som du beskriver att din man gör. Jag frågade en gång om det fanns någon annan och han förnekade det såklart. Med facit i hand finns det lite för mycket som talar för att det ändå gjorde det. Då var jag för ledsen och chockad för att agera. Jag hoppades som du att han skulle ångra sej och inse vad han missade. Gjorde han aldrig såklart för hans kvinnliga ensamstående jobbarkompis stod på andra sidan och lockade.
I dag ångrar jag att jag bara stod passivt jämte och gjorde allt så lätt för honom. Jag borde ha varit arg på honom. Skällt och gormat och inte bara stått jämte och gråtit. Ställt varenda jäkla fråga inklusive dom obehagliga. Om och igen. Jag borde ha krävt svar och inte nöjt mej med hans mesiga bortföklaringar om att han inte visste om han gjorde rätt som gick. Men framför allt borde jag skaffat mej stake och tagit kommandot. Jag vet att det inte är lätt att göra i den situationen du befinner dej nu. Men kanske kan du försöka. Låt inte han ensam bestämma reglerna. Du kan ju såklart inte påverka om han ska gå eller inte men du kan vara med påverka hur du ska låta dej behandlas under processen. Fundera på
hur du vill ha det om det värsta händer. Var vill du bo hur vill du att barnens boende ska vara. Och börja ställ krav.
️
