Slut på känslor efter 20 år

Noomi · 6 Juli 2018 14:49

Men kanske ni skulle prova att vara särbo ett tag och känna hur det känns… men det förutsätter såklart att du inte trots allt visar dig vara mer mottaglig för någon annan än du medger (även för dig själv kanske)?!

Att prova bo isär, men med fortsatt engagemang till sin partner kanske kan visa vad som är höna och vad som är ägg egentligen…

För stämmer det att ingen av er är det minsta intresserade eller nyfikna på att prova någon ny så borde det inte vara så ödesmättat. Finns ju relationer som helt enkelt överlever (och frodas) just på grund av att parterna inte delar vardagslivet 24/7… inget säger ju att den där dela allt&alltid-normen måste var allena saliggörande för alla.

Emser · 6 Juli 2018 15:28

Jo. Jag skulle vilja prova det. Att vara särbo.
Kanske gör vi det. Om han kan tänka sej det.
Det är så svårt att hinna känna efter när man är med varandra jämt och hela tiden.
Om man fick vara ensam en stund så skulle det vara lättare att känna något.
Tack!
Jag ska försöka trycka mer på det får se om han vill prova.

Återigen var jag otydlig. Jag menade att jag förr inte varit minsta mottaglig för någon ny.
Nu tror jag att vi båda är mottagliga för nya och det är därför jag känner lite press. Vill inte att någon av oss hinner träffa en ny innan vi är färdiga med vårt.
Jag har iofs svårt tänka mej att jag skulle träffa någon. Känns mer troligt att han skulle göra det. Men sånt vet man väl aldrig.

Nu ska jag sluta kapa den här tråden! Sorry!

Soccermum · 6 Juli 2018 20:25

@Emser du inkräktar absolut inte. Jag tycker det är intressant att få fler perspektiv.
Det som gör så ont är att jag inte tycker att jag fått möjligheten att vara med och spela. Känns som han har spelat schack med vårt liv, vår familj och vår framtid och jag har inte ens vetat att vi spelade.

Emser · 7 Juli 2018 10:21

@Soccermum ja det förstår jag & jag är ledsen för din skull. & alla som blir lämnade utan att få vetskap innan allt är bestämt och klart.
Och särskilt om där redan är en tredje part med.

Om jag kommer lämna så är det ju också ett ensidigt beslut som det ser ut nu.
Jag har dock haft öppna samtal med min man ändå från början. Illa är det ändå. Inget jag önskade.

Hildur · 7 Juli 2018 17:45

Känner så väl igen mig i detta. Det obegripliga i att den man levt med under så många år inte vill göra ETT enda seriöst försök. När min man, för ett år sedan, sa att han inte ville leva med mig längre efter 34 år tillsammans och tre vuxna barn, var vi överens om att relationen inte var bra längre. Men medan jag såg det som en chans att verkligen jobba på relationen och göra ett seriöst försök, så var han redan klar att gå vidare. Jag fick inte en chans. Han följde motvilligt med till terapin, men ville aldrig satsa. OM vi hade gjort ett förutsättningslöst försök och edan kommit fram till att det inte funkade, hade jag kunnat leva med utgången, men detta att bara vilja gå direkt är så svårt att acceptera.
När exet nästan omedelbart börjar dejta en ny kvinna blir det förstås ännu värre. Så lätt var det att byta ut mig mot en ny, och givetvis yngre kvinna. Det känns ju som att alla våra år tillsammans plötsligt blivit värdelösa, att jag är värdelös, även om jag vet att det inte är sant.
Tack vare fina vänner, mina vuxna stöttande barn, har jag överlevt, en dag i taget. Mindfulness-övningar har också hjälpt mig mycket, liksom att regelbundet träffa en terapeut. Och så tror jag det gäller att inse att detta inte är en linjär process, man tar ett steg framåt och två bakåt. Det gäller att på något sätt låta sig själv vara precis så ledsen och arg och besviken som man faktiskt är.

Soccermum · 7 Juli 2018 18:08

Nu har vi berättat för barnen vilket var oerhört svårt. Min man fick ta upp det och börja berätta och jag fick fortsätta och berätta att jag inte vill detta men att han nu har bestämt att det är över.

De blev såklart ledsna och hade många frågor, mest om hur vi ska bo mm. Den äldre (16 år) storgrät och kramade om mig, den yngre(14) blev tyst och märkbart arg. Båda stack hemifrån för att träffa kompisar. Fullt förståeligt. Jag storgråter och maken sitter och tittar på mig med tårar i ögonen. De första tårar jag ser sedan han släppte bomben. Jag får en kram och ett “vi hörs under kvällen för att se vad barnen gör”. Sedan sticker även han. Nu sitter jag här i huset och tårarna vill aldrig sluta rinna. Jag gråter så att jag inte får luft. Huvudet gör så ont så det känns som det ska sprängas. Huset har aldrig känts så tomt som nu. Och jag aldrig så liten och ensam. Hur kan man såra någon man älskat så djupt?

Noomi · 7 Juli 2018 18:15

Att inte längre vara/upplevas/uppfattas som “ung” (vilket iof är ett relativt begrepp) i antal år räknat är nog för de allra flesta en ganska kännbar och tom. smärtsam och traumatisk process.

Finns ju absolut noll och ingenting i vårt västerländska samhälle som haussar något annat än ungdom och ungdomlighet. Både som ideal, begrepp, kropp, utseende, beteende, livsstil, klädstil, relationer etc. etc.

Alla ryser (utom de som ännu är unga som fnyser föraktfullt) väl ända in i märgen inför utsikten att av omgivningen betraktas som en patetisk “medelålders disco-Kaj” och trots det så kan människor inte avhålla sig från steg som egentligen inte signalerar (läs skriker) något annat än just det…

Det ha nog aldrig varit särskilt lätt att leva och åldras, men det har verkligen inte blivit lättare de sista antalet decennier precis…

Hildur · 7 Juli 2018 18:25

Du har rätt! Vi lever verkligen i en tid där ungdomen hyllas, som om vi inte alla blev äldre. det går ju liksom inte att undvika. Och det är ju typiskt nog män som träffar yngre kvinnor, inte tvärtom…

Nian · 7 Juli 2018 18:29

Och om jag får inkräkta på tråden och säga att detta gäller även kvinnor som byter ut män och ibland behöver man inte vara “gammal” i den benämningen för att vara gammal heller. Själv blev jag utbytt mot en 11 år yngre förmåga och då är jag 38.

Over and out…

Noomi · 7 Juli 2018 18:51

Helt rätt @Nian, men nota bene att jag aldrig och ingenstans gjorde någon distinktion mellan könen

Nu har detta förvisso historiskt sett företrädesvis gällt män. Dvs. framgångsrika män som kunnat få unga kvinnor mha. sin sociala status och sitt och till viss del även sitt utseende. Men kampen mot fysiskt åldrande har tagit stormsteg framåt de sista decennierna och i kombination med att även kvinnor tjänar kosing i dagens läge så har vågskålarna mellan könen jämnats ut. Den där hypen med att framgångsrika “pumor” har (attraktionskraft nog att locka) en ung man har ju numera spillt nedåt i åldrarna såpass att nu verkar det tragiskt nog vara en fjäder i hatten även för unga kvinnor att betraktas som en “puma” (här glömmer man nog tom. bort/alt känner inte ens till vad det, i mitt tycke, rätt så nedlåtande begreppet puma/cougar egentligen symboliserar)…

Nian · 7 Juli 2018 19:02

@Noomi
Nej det vet jag att du inte gjort någon distinktion mellan könen. Skojade bara lite mitt i allvaret men som du säger så är det väl mer män som har detta beteende även om det blir vanligare åt andra hållet och även att det kryper ner i åldrarna. Och håller helt med om det du skriver om begreppet puma/cougar.

Noomi · 7 Juli 2018 19:14

Vill bara förtydliga mig för dig och alla andra @Nian , och det är på absolut inget sätt så att jag tycker att det är mer rimligt, okej eller på något enda sätt mer naturligt (fertilitetsskillnader mellan könen inberäknad) att vissa män uppfattar sig som “Alfahannar” jmf. med att kvinnor känner sig stolta över begreppet Cougar’s.

Jag tycker därutöver inte att det finns något alls att invända mot verklig kärlek som är åldersindifferent.
Absolut I N T E på minsta vis, tvärtom!!!

Det jag däremot finner nedlåtande är att begreppet ofta görs synonymt med “äldre kvinnor som lystet slår klorna i yngre män för sex”… för om inte det är synonymt med en kvinnlig motsvarighet till det föraktfullt benämnda manliga “Medelålders Disco Kaj-syndromet” så vet jag inte vad som är…

Skipper · 7 Juli 2018 21:33

Lider med dig @Soccermum.

Ett stort, grymt, oåterkalleligt steg är taget.
När barnen fått veta är det allvar.

Gråt och gråt och sörj allt du orkar.
Bryt ihop om och om igen.

Andas, älta, andas och gå igenom allt varv på varv.

Ha i minnet, om han agerar märkligt är det för att han agetar märkligt.
Han är förmodligen förälskad.
Alla förälskade, med sjukt få undantag, blir svinpälsar och egoistiska puckon i den förra relationen.

Det ni hade finns kvar, men inte nåbart för honom nu.
Det kan ta år eller decennier innan han kommer ihåg er igen.
Och då kommer du inte att vela ha honom ändå.,

Styrka, du kommer att klara detta men det kommer vara tungt och det kommer att ta tid!️

Soccermum · 9 Juli 2018 08:04

@Skipper, det är verkligen ett stort grymt oåterkalleligt steg. I går var det värre än någonsin och jag var långt nere i källaren. Idag är första dagen på semestern. Vilken jäkla semester sedan. De senaste 19 åren har vi tillbringat somrarna tillsammans. Först bara vi och sedan som en familj. Nu står jag här i spillror och vet inte alls vad som händer. Måste ju försöka göra något för barnens skull men vet inte vad.

Jag fick rådet av en av mina vänner att sjukskriva mig för att kunna ta ledigt senare när jag känner mig starkare. Jag som aldrig är sjuk eller hemma från jobbet. Det bär emot, men är kanske det enda rätta?

Soccermum · 9 Juli 2018 08:24

Träffade en gammal vän i helgen. En klok person som har gått igenom en skilsmässa för 5 år sedan efter ett långt äktenskap. Vännen var den som lämnade efter att ha försökt få sin äkta hälft att under lång tid förstå vad min vän tyckte saknades i relationen. Tillslut ställde min vän ett ultimatum - om inte det har ändrats inom 6 månader så måste vi skiljas åt. Inget hände så det slutade med skilsmässa, mot den andra partens vilja.

5 år senare säger min vän att om denne hade vetat hur jobbigt det var så hade denne nog aldrig drivit igenom skilsmässan. Min vän har fortfarande känslor för sitt X och är så ledsen över att ha sårat dennes känslor. Båda har gått vidare och lever nu ett bra liv. Men smärtan över att ha lämnat är svår och sorgen över deras förlorade liv tillsammans är något min vän alltid bär med sig.

Det är något som jag önskar att min man tänker på och inser. Men det är som @Skipper @Sorgsenmamma mfl skriver - det finns en annan med i bilden där hans känslor är och då går det inte att se detta. @Nian, jag tror precis som du att han vill gå omkring och vara nykär hela tiden och det funkar inte efter 20 år med en vardag tillsammans. Då är det en annan sorts kärlek man har tillsammans. Något jag inte tror att jag någonsin kan få med någon annan vilket smärtar.

Skipper · 9 Juli 2018 08:45

@Soccermum ang sjukskrivning.
Jag har inte heller några sjukdagar registrerade.
Men ta kontakt med sjukvården, tycker de att du är sjukskrivningsbar så är du ju det!
Helt ledig tid är det nog bra att ha kvar när det kommer till bodelning och allt vad som väntar i höst.

Efter det kanske en resa kan vara bra för att bryta mönstret.

Ser jag tillbaka på mitt tillfrisknande så har just resorna både korta och långa varit de som har gjort att stora hopp i utvecklingen togs.

Så spar det du kan av ledighet, dessutom rationellt, bättre att ta 4 veckors sjukskrivning än flera år i återanpassning om du slår i backen?

Lider med dig!

Soccermum · 9 Juli 2018 09:07

Ja, det är lite så det känns just nu. Semestern kan jag behöva längre fram. Kan inte riktigt tänka på bodelning, utrensning av hemmet, uppdelning av saker etc just nu men vet ju logiskt att det kommer.

Jag älskar också att resa och det kan nog vara bra att göra något när jag landat lite mer i detta.
Tack för ditt stöd:pray:

Sorgsenmamma · 9 Juli 2018 23:44

Det är det här som blir så konstigt eller hur @Soccermum?
Man lever tillsammans i så många år och genomgår många olika utmaningar. Barnens uppväxt med allt vad det innebär och man håller ihop, enade tillsammans som en familj. Inget ska krossa oss, vi är ödmjuka men har en stark tro till att man ska bete sig så som man vill att andra ska bete sig mot en själv. (Känns lite bibliskt märkte jag nu :=))

Men sen sker detta, mannen tappar helt fotfästet och överger familjen. Han springer på till sin nya kärlek och hennes familj och dem är uppenbarligen viktigare än vår familj…

Allt känns så otroligt märkligt då jag och min ex-man alltid vara så noga med ärlighet och att man ska bete sig bra mot andra. Vi har uppfostrat våra barn till bra människor, vilket jag är stolt över. Min ex-man är själv skilsmässobarn och har alltid sagt att han aldrig skulle utsätta sina barn för det han råkade ut för som barn (?)

Han tror bara att det handlar om honom och mig, men alla runt oss är i sorg. Han ser inte det då han avslutat alla relationer till både min familj och alla våra gemensamma vänner. På något sätt vill han inte stå för det han gjort och då är det väl enklare att börja på nytt…

Han vill uppenbarligen bara avsluta allt och gå vidare till något helt nytt. Han är vuxen och borde inse att hans familj, släkt och vänner är viktiga, men nu är den nya familjen uppenbarligen viktigare…
Han försakar allt i sitt tidigare liv och kliver rakt in i ett helt nytt liv och det är så märkligt för oss alla.

Jag blir så frustrerad men det är klart att jag inte får någon förståelse från ex-mannen! Han är ju kär, så jag ska väl inte missunna honom det…
Han har haft dessa tankar i snart 2 år, medan jag lever i en separation som skedde på riktigt för mindre än 6 månader sedan.

Hur kunde det blir så här? Känner att vi glider mer och mer ifrån varandra och jag vet inte om vi någonsin kommer få en “ok” relation… just nu har JAG inget behov av det i alla fall.

Soccermum · 10 Juli 2018 06:53

Exakt så är det för mig också, även om det i mitt fall är ett och ett halvt år för honom och 1 och en halv månad sedan jag fick veta. Det är så svårt att förstå. Och min man hävdar att det inte har hänt något med kollegan som han har känslor för. Jag tror honom inte, vilket smärtar det med. Han har ju varit min förtrogne under två decennier. En person jag litat blint på. Det sörjer jag också. Det bland så mycket annat.

Sorgsenmamma · 10 Juli 2018 07:47

Det är klart att man hamnar i chock @Soccermum

Livskamraten som man delade allt med, har både gått bakom ryggen på en, fått känslor för någon annan, grubblat i ensamhet och sen bestämt sig.
Inget annat har hanteras på det sättet i relationen och det är en stor sorg när det sker.

Jag tillbringade så mycket tid med att försöka förstå om jag gjort något fel, om jag inte varit lyhörd nog, varför HAN hamnat i kris och om det berodde på mig?
Samtidigt kände jag någonstans i maggropen att varför ska allt handla om att HAN inte har mått bra? Jag då, hur har jag känt och haft det, vem har frågat mig? Varför ska jag anpassa mig till honom när jag inte känner att han anpassar sig till mig…

Det blev aldrig tillfälle för oss att öppet diskutera vår relation och se vad vi tillsammans kunde förändra. Han tog beslutet åt oss, på egen hand och jag fick inte någon chans.
Tror det är viktigt att man förstår och tänker på det sättet. Vi som blir lämnade på det här sättet har inte fått en ärlig chans och det gör så ont, men det är inte vårt fel!

Med facit i hand så verkar han inte ha funderat på sitt egna beteende speciellt mycket, mer än att han sa: “hur ska du någonsin kunna förlåta mig för det jag gjort dig. Det är lika bra att vi delar på oss…”

Ville han ens försöka reparera? Hade han innerst inne redan bestämt sig, men kunde inte stå för det inför mig? Det är frågor som jag aldrig kommer att få svar på och därmed ska jag släppa de tankarna att ens fundera kring varför. Vet inte om det finns bra sätt att lämna någon, vissa går på dagen och andra drar ut på det. Oavsett vilket så gör det lika ont för oss som blir lämnade!

Min ex-man gick vidare till någon ny som avgudar honom och då behöver han inte ta tag i sig själv på samma sätt. Ingen som kritiserar honom eller vet hans historia. Bara nytt, nytt, nytt.

Nu ska jag ta mig igenom det första hemska året med alla högtider och semestrar. Har valt att bryta alla vanor och gamla mönster. När alla andra har semester, då jobbar jag. Ser inget värde i att sitta ensam och må dåligt då alla andra tänder grillarna och njuter av sommaren och sina familjeliv.
Handlar på annan mataffär än tidigare, promenerar på andra ställen, gör helt andra saker än vi gjorde.
Det känns som det fungerar!

Det är tufft för oss lämnade men det är en enorm tröst att på detta forum hitta andra som går igenom samma sak. Man finner stöd och tröst i att läsa om andra som upplever samma sak och man vågar älta och älta och älta här på forumet.

Tack för att ni alla finns!