Ja, @Sorgsenmamma, det gör ont. Så förbannat ont. Jag har också många frågor till X. Är han verkligen säker på detta? Är alla känslor borta?
Jag trodde det skulle vara vi för alltid. Att vår kärlek var så stark att den övervinner allt. Att vi som bästa teamet, bästa vänner och älskade kunde övervinna allt. Den verkligheten levde jag i tills för en månad sedan.
Jag har aldrig sett mig som en som skiljer sig. En som har en splittrad familj. En som är ensam. Nu är jag en av dem. En av de jag inte ville vara. Och jag har inte valt det själv. Någon annan har bestämt det. Jag vet inte om han förstår hur ont det gör.
Det låter klokt att bryta gamla vanor. Det har jag inte tänkt på. Idag ska jag också promenera på en ny väg och inte på den slingan vi alltid gått tillsammans. Tack för tipset och stöd på forumet alla.
Ytterligare ett inlägg från mig idag. Semester och mycket tid att tänka och skriva. Jag känner mig lite starkare idag. Faktiskt. Jag har pratat, gråtit, ältat, skrivit, läst (här på forumet) och varit arg. Varit på terapi. Tränat mycket. Gått ner 5 kilo sedan bomben släpptes och mår fysiskt bättre än på många år. Inte psykiskt dock men känns lite bättre än för bara någon dag sedan.
Insikten om att jag inte vill vara med någon som inte vill vara med mig börjar infinna sig. Sorgen den finns där hela tiden, men jag börjar undra om jag sörjer allt det vi haft och egentligen inte det vi har. Låter kanske konstigt? Ett steg på vägen inbillar jag mig i alla fall.
Jag har också ett stort stöd i mina vänner. Har flera stycken som jag kan prata med och som finns där för mig. Värre är det för honom. Jag tror att han har en eller två han kan prata med. Och terapi, det är inte något för honom säger han. Fast han verkligen borde gå.
I dag ska vi ses på mitt initiativ. Vi har massa att reda ut och prata om. Prata om som vuxna och jag ska verkligen försöka att inte bli anklagande utan hålla mig saklig och lugn. Men ändå ställa de frågor jag vill och att lyssna på vad han har att säga. Kanske hjälper det mig att förstå och att ta ytterligare ett steg. Innan har jag bara gråtit, frågat varför, bönat och bett och inte riktigt velat ta in det han säger. Sedan hoppas jag ju att han kan lyssna på mig också och förstå vilken chock jag har varit i. Respektera mig för det och möta mig i sorgen.
Jag tror att anledningen till att jag mår lite, lite bättre idag är att jag satte ner foten och började bestämma. Bestämma att han inte kunde komma och gå hur han ville. Att det nu var på mina villkor. Och också att vi varit ifrån varandra ett tag. Men, jag är fullt medveten om att jag säkert kommer åka ner i källaren igen. Kanske redan efter vårt samtal idag. Men jag vet ju nu att det går att må lite bättre.
Vill inte trycka ner dig i skorna, men ha inte för stora förhoppningar på ert samtal idag. Mådde precis som du lite bättre efter att inte träffat exet på ett antal veckor, och själv börjat ställa krav. Tog liksom du initiativ till att vi skulle ses, kände mig mogen att prata med honom efter att situationen landat lite hos mig. Hoppades på att kunna få svar på några av mina frågor, och att han skulle kunna möta mig i min sorg. Men ack vad besviken jag blev. Han blev så förvånad att jag ff hade frågor om vår relation och varför vi hamnat här. Han ville bara gå vidare, såg ingen poäng alls med att reflektera, och att ta in mitt perspektiv. Slutade tyvärr med att han bad mig dra åt helvete, och jag gick därifrån. Jag hade när jag funderat själv i ett antal veckor byggt upp en förhoppning om att vi skulle kunna samtala, och se varandra, men han hade stängt dörren till vår historia och gått vidare.
Vad jag vill ha sagt är att ha inte för stora förhoppningar om samtalet idag. Jag tänkte precis som du, och blev tyvärr extremt besviken.
Nu ytterligare 1-2 månader senare, så tar jag små steg till ett bättre liv. Tiden hjälper att läka, men börjar inse att jag förmodligen aldrig kommer kunna kommunicera med exet så som jag hoppats.
@Besviken, tack för att du är ärlig. Det är bra att vara förberedd på att det kan ta vilken vändning som helst. Jag kommer ändå försöka få honom att mötas som vuxna. Han har ju funderat och processat detta i över ett års tid, jag i drygt en månad. Jag har förhoppningar på att mannen jag en gång valde kan titta fram ur sin fasad och möta mig och förstå att jag behöver lite svar. Men vi får se hur det går - jag återkommer.
Så har vi pratat. @Besviken, du fick delvis rätt men inte helt. Jag började ställa mina frågor ovh då bilen han mycket riktigt arg. Undrade om vi skulle börja med pajkastning och skuldbelägga. Jag dock hejda honom och bad honom lyssna. Förklarade att jag behöver svar för att gå vidare. Att jag förstår att han hoppade på tåget långt innan mig men inte när. Att jag har frågor om känslorna för kollegan osv. Han mötte mig tillslut och vi kunde faktiskt prata som vuxna. Det var hur jobbigt som helst eftersom jag klart fick fram att han är tvärsäker på att detta är rätt och att inga tvivel finns. Känner mig så jäkla värdelös.
Så igår kväll och inatt flyttade jag ner i källaren igen. Sov knappt en blund, grät så jag tappade andan. Riktigt tungt men ändå viktigt att få svar. Bara att försöka ta mig upp ett steg i taget.
Bra att ni kunde prata. Tråkigt att det är definitivt för hans del. Förstår fullt ut hur du mår.
Situationen med mitt ex är lite annorlunda, eftersom han inte träffat nån ny. Hade på ett sätt varit enklare att förstå om han träffat nån annan. att han trots det inte är villig är göra ett seriöst försök är hopplöst svårt för mig att ta in.
@Soccermum, överväg att tvinga ner honom i källaren?
Du är inte alls värdelös, förmodligen inte i hans värld heller.
Det är bara det att hon är så mycket mer spännande just nu.
De förhoppningar de har på sin gemensamma framtid är så mycket mer levande och rosa för de är inte testade i verkligheten. De är bara skimrande och underbara.
Att han var tvärsäker var rätt tydligt redan när ni berättade till barnen.
Du kommer att vara ledsen ett tag till, sen börjar du fundera och minnas ord, nyanser och då kommer ondskan. Den är en fin vän under en period!
Förmodligen finns det anomalier i vad han sa igår också?
Shit, jag kommer ännu på saker som jag borde ha begripit.
Frågor jag borde ställt och värderat svaren hon gav.
Inget hade blivit bättre men tiden då inget fungerade utan att jag förstod varför hade blivit kortare.
Såna aha-upplevelser brukar spä på ilskan.
Kontentan: Det är inte du som är värdelös, det är han!
Jag tror att du vet var botten är, nu finns bara en väg: UPP!
Ja, det känns som att jag har bottenkänning @Skipper. Så mycket som gör ont. Att inte känna igen den man levt med under så lång tid och se detta beteende är rätt skrämmande. Jag skulle mycket gärna skicka ner honom i källaren men vet inte vad som skulle få honom dit. Pajkastning vill jag inte ägna mig åt så jag kanske helt enkelt får hoppas på Karma…
Hoppas helt klart att jag som du säger blir mer ARG snart. Att vara ledsen är inte kul. Denna känslomässiga berg och dalbana frestar på. Men, nu är det ”kliv, kliv, överlev” som gäller för att citera Mathias Fredriksson i mördarbacken. Varje minut, varje timme, varje dag är ett steg närmare att må lite bättre. Det måste jag tro på.
@Soccermum, hahaaa…jag fattade inte heller att det var bildligt uttryckt utan tolkade det oxå som att du var den som var tvungen att gå ner i källaren för att sova
Haha😂 Så typiskt mig, alla liknelser och uttryck. Humor i eländet. Känns bra om han skulle behöva bo i källaren på riktigt… En bild jag bär med mig mentalt.
Lider med dig @Soccermum. Har själv varit ledsen, sårad och besviken, men inte arg. Vet inte varför, inbillar mig att det hade känts lättare om jag blivit fly förbannad, men jag har inte kunnat styra mig till ilska.
Fick höra från en klok person att om man levt länge i en relation som man tyckt varit bra och man har älskat någon, så har man svårt att bara vända den känslan, speciellt när man själv inte styr.
Vet inte om ilskan kommer en dag, eller så är jag på väg framåt och känslan kommer bli likgiltighet istället. Egentligen är det nog den känslan jag önskar att jag framöver kommer känna när jag träffar min exman. Ilska känns för mig mer som att det skapar en medvetenhet och själ min energi, medan likgiltighet kommer leda till att fokuset släpper och jag kan gå vidare i långsam takt.
Tycker du är stark som redan konfronterar din man och tvingar honom till att berätta hur han tänker och känner, trots att det gör så ont. Samtidigt så vet jag hur besvikelsen och chocken känns när ens respektive har bestämt sig och inte ser några problem med att gå vidare. Man känner det som att man pratar med en främling.
För min del fungerar det att inte träffa eller ens prata med min exman. Just nu är det enbart via mail och i ibland via SMS som vi kommunicerar när det gäller barnen. Jag har ändrat mig mycket de senaste månaderna med att jag sällan startar en konversation utan jag svarar bara vänligt på det som min exman frågar.
Fick ett råd att i kommunikationen vara konkret och tydlig och inte blanda in mina känslor. Det känns bättre att inte ge honom insikt i mina känslor och just nu mår jag bättre av att han inte vet vad jag gör eller hur jag ser ut. Kan tipsa om att det känns så mycket bättre att bryta helt då han bestämt sig för att inte vilja försöka reparera. Man kan inte reparera en relation ensam.
Logiken säger en sak men känslorna något helt annat, vilket är så jobbigt.
Nu har jag efter 6 månader, börjat känna att mina känslor börjar närma sig det logiska och jag på riktigt känner att jag inte vill leva med någon som inte 100 % vill leva med mig!
Näe, jag undrade lite över hur den mentala resan skulle gå till… Han är nog på små rosa moln just nu. Långt från källaren. Men jag tänker att fallet från molnen riskerar att göra ont.
Idag har varit en rätt ok dag. Tills nu. Åkte iväg spontant på en liten utflykt med ett av barnen och vi bestämde oss för att sova på hotell i natt. Det andra barnet sommarjobbar och kunde inte följa med. X skulle komma hem och hämta grejer och då vi ändå åkte bort skulle han sova i huset för att hinna träffa sitt ena barn lite.
Han har fortfarande inte kommit utan är och träffar ”någon polare”. Yeah right😡
Så dåligt och jag blir så besviken och ledsen igen. Vem är denne man?
Denna känslommässiga berg och dalbana. Hade jag vetat hur jobbigt det är vette tusan om jag hade gift mig där och då. Missförstå mig rätt. Hade aldrig velat var utan barnen eller de fina år vi haft men nu mår jag skit. På riktigt. Och det som smärtar svårt är att han bara kör på som om inget hänt.
Jag sörjer allt vi haft, oroar mig för framtiden. För ekonomin. För alla jular, födelsedagar, påskar och annat. För att jag själv ska bli ensam och gammal. Jag som är en tillsammansperson. Jäkla x. Du kunde ha gjort detta så mycket bättre.
