Slut på känslor efter 20 år

[Soccermum]

Så, nu är jag registrerad här efter att ha läst mängder av inlägg i tre veckor. Ni alla har hjälpt mig i min förtvivlan. Känns så skönt att det är fler som går igenom samma sak som jag. För tre veckor sedan släpper alltså min man bomben. Han vill att vi går skilda vägar. Han tycker att vår relation är som bästa kompisar och att gnistan är borta. Han är inte kär längre. Jag är världens bästa person, en underbar mamma till våra barn, vi är ett fantastiskt team och han älskar mig. Men han är inte kär. Jag går sönder. Gråter, frågar om vi inte kan jobba på att hitta tillbaka till kärleken som vi har haft. Han menar att tåget har gått, att han har jobbat på det i ett år och att det inte hjälpt. Alla år utom det sista har varit bra.

Vi gick i terapi för ett år sedan efter att ha haft vår första svacka, jag tycker att det blev bättre och att vi redde ut en del saker. Men inte han tydligen. Vi har haft det bra under vissa perioder senaste året medger han, men det flyger inte längre för honom. Jag fattar inte något och undrar varför han inte sagt något. Han kunde ha sagt att vi är på väg åt fel håll och borde göra något innan det är försent. Han håller med men menar att eftersom det inte skett har vi inte prioriterat oss. Jag frågar om det finns någon annan, vilket han förnekar. Jag tror dessvärre inte på det.

Efter ytterligare några dagar ställer jag frågan på nytt, på ett annat sätt och får då veta att han har känslor för en kollega på jobbet. Jag vet direkt vem det är och frågar rakt ut. Min gissning stämmer. Hon är frånskild sedan 6 månader, de jobbar tätt ihop, är på många resor tillsammans i tjänsten och har tight kontakt. Det har varit så i flera år. Hade jag varit svartsjuk så hade jag undrat över det tidigare. Jag har varit så säker på oss så jag har inte tänkt i de banorna. Så blåögd. Han menar att detta inte har med oss att göra, att inget hänt och att känslorna uppstått för att vi två har det dåligt. Lägger alltså skulden på mig. Så lågt. Jag går sönder. Bit för bit. Kan inte sova. Inte äta. Jag går till jobbet, presterar inte alls på topp men det håller på något sätt tankarna på annat håll. Jag har gått till en terapeut senaste veckorna och har tre vänner som stöttar mig i vått och torrt. De orkar lyssna och stötta men det är så oerhört svårt.

Jag håller fasaden hemma inför barnen men ibland brister det. Jag undrar hur han har tänkt gå vidare, om vi kan hitta tillbaka eller om det är kört. Det är kört menar han, han har provat detta förut. När han var i 20 års åldern, innan barn och inte efter 20 år tillsammans menar jag. Med andra, inte med mig. Jag frågar om han är säker och då svarar han att säker kan man ju aldrig vara men jag tror inte på oss längre. Så åker han på tjänsteresa och är borta en vecka. Givetvis är kollegan med. Jag får vara själv och kan sova. Skriver ett långt brev som jag lämnar till honom. Känns bra. Jag tänker att han tar med sig brevet och kan läsa under veckan. Tror jag. Sedan hittar jag brevet i bilen. Efter 20 år är jag inte mer värd än så. Vem är han som jag älskat över allt annat? Som varit min livskamrat? Min förtrogne. Som jag lovat älska i nöd och lust. På tre veckor har min värld rasat och jag är i botten. Hur ska jag orka? Hur har ni andra gått vidare?

[Besviken]

Känner med dig, vi är många som är/varit i samma sits som du nu är. Förbluffade över att familj och barn inte är skäl nog att ge relationen ett ärligt försök innan man slänger in handduken. Och ett ärligt försök ihop, inte att den ena parten på egen hand går och funderar. För de allra flesta så har passionen och förälskelsen ebbat ut efter 15-20 år tillsammans. Om man efterfrågar den känslan igen, så måste man jobba på det ihop. Det funkar inte att den ena försöker “hitta tillbaka” om den andre inte inser vad som sker.

Helt plötsligt är den person som man delat allt med i så många år som en främling för en. För att personen i fråga väljer att lägga sitt fokus åt ett annat hall, istället för mot familjen och sin fru lr man. Det verkar vara samma beteende oavsett om det är en 3:e part inblandad eller inte. Intresset för relationen, och familjen, finns inte längre. Det är så sorgligt.

Hur går man vidare undrar du? Det är jobbigt, för egen del det svåraste jag gått igenom. Men man måste igenom det. Man behöver få ur sig sina känslor, prata, prata, prata. Med vänner, och helst också ngn oberoende, en terapeut. Och gråta, skrika. Skrika högt. Tillåta sig själv att få ur sig känslorna. Sen efter veckor, månader så känns det bättre, fast man aldrig tror att det blir bättre. Plötsligt kan man le igen, om än bara i 2 minuter. Ett steg i taget, en dag i taget. Sakta, sakta går man framåt. Så in i helvete kämpigt, men det går. Tveka inte att be vänner och kollegor om hjälp.

Det kommer bli bättre så småningom. Kram!!!

[Soccermum]

Tack för ditt stöd! Behöver höra att det går att komma vidare. Känns inte så nu. Och jag är helt i chock över att han inte vill göra ett försök ihop, kan liksom inte ta in det. För fyra veckor sedan planerade vi sommaren tillsammans, nu är allt bara tomt…

[Inbloom]

Ungefär där du är nu var jag för ett år sedan. Det kändes som att jag höll på att bli förintad. Starka overklighetskänslor. Hade fantasier om att jag skulle bli påkörd av en lastbil, typ. Nu är allt helt ok. Det svåraste är att inte vara för ”på”. Det är ofta kontraproduktivt. För mig hjälpte spirituella videor på youtube, typ Eckhart Tolle, Adyashanti med mera. Kram!

[Nian]

Men det är som att läsa sin egen historia när man läser det du skrivit. Har bara kommit lite över en vecka på min resa men det du skriver så gick det till för mig också. Och jag känner med dig, förstår din förtvivlan när allt man haft inte tycks ens vara vatten värt.

Styrkekramar

[Pappatill3]

I början är det överlevnad som gäller. Ät fast det smakar skit. Drick mycket vätska. Jag gick ner 12kilo på 1 1/2 månad. Fick i mig två smörgåsar per dag. Smakade inget. Inget smakade något.

Ut och gå, minst 20min i raskt takt. Kommer vara vedervärdigt att genomföra och du kommer inte tycka det hjälper. Men det GÖR det. Helst ut varje dag. Eller löpning om du orkar det.

För varje timme du tar dig vidare är du närmre att komma upp ur den djupa kolgruva du är i nu. Du kommer komma upp.

[Soccermum]

Tack för tipset. Jag ska kolla in dem. Och, ja, jag är rädd att jag är för på. Försöker hålla distansen men det är så svårt. Gråter, frågar och vill prata. Han vill bara köra på som vanligt (fast utan närhet).
Kram

[Soccermum]

Ja, jag har redan tappat 4 kg på 3 veckor. Ska försöka äta. Bra tips med promenader - det ska jag göra. Har försökt gå till gymmet men står och gråter på löpbandet… Inte något jag vill göra.

[Soccermum]

Ja, det är tröstlöst. Känner att jag i alla fall får stöd av vänner och nu också av er. Jag undrar bara när vi ska berätta för barnen… Det blir värst. Han har också sagt att han vill att vi säger att båda är med på det. Men det kan han glömma - jag kommer att berätta att jag inte vill. De kommer ju se mig ledsen och förtvivlad så det märker de ju ändå.

[Pappatill3]

Nej. Vet hur det är och känner såååå igen det sär med att försöka kommunicera med den andra och frustrationen och ilskan bara ökar. Och när de ökar så ökar också ångesten över att bli ratad igen och igen och igen…

MEN, vi här känner alla igen oss och vi orkar höra din berättelse och ditt ältande utan att döma. Så ös på bara! Och läs andras berättelser, du kommer hitta styrka i dem om än så för en liten stund. Den lilla stunden hjälper dig framåt. Lovar!

[Nian]

Det kan jag hålla med om som också är relativt ny här. Jag vet inte hur många berättelser jag läst sista veckan å finner ett otroligt stöd att läsa om andras resa i kolgruvan.

Vi berättare för barnen igår @Soccermum och det var inte roligt. Min fru ville likt din hälft att vi skulle säga att vi var överens vilket vi också gjorde. Frågorna har fortsatt idag när hon varit på jobbet och jag har förklarar efter bästa förmåga hur det ligger till och kommer längre fram att förklara mer ingående för dom äldsta.

[Besviken]

Vet inte hur gamla era barn er. Våra är 8 och 10, och vi berättade som det var, dvs att pappa känner inte samma för mamma längre och därför vill han att vi separerar. Fanns inte på kartan för mig att vi skulle säga att vi var överens om detta. Det var inget mitt ex insisterade på heller. Skulle vara svårt för mig att inte säga sanningen till barnen. De hade och har frågor, och om jag inte kan vara ärlig med vad jag känner så vet jag inte hur jag ska bemöta deras frågor.

[Soccermum]

Igår kväll lämnade han hemmet. Jag så åt honom att jag inte orkade bo tillsammans längre och han höll med om att det var för jobbigt. Han sover i sommarstugan så länge. Jag går verkligen sönder och har idag berättat för mina närmaste kollegor som ju märker att något inte stämmer. Kändes ändå skönt att få ur sig det som trycker och jag inbillar mig att varje gång jag berättar så landar jag lite mer i vad som sker.

Det känns just nu som att jag ser på en film. En film där jag helt plötsligt har en roll men kan inte påverka något av det som sker. Jag är utan manus och vet inte vad som kommer att inträffa. Någon annan är regissör och har redan bestämt slutet. Att 20 år tillsammans inte är värt mer gör så fruktansvärt ont. Att familjen inte betyder mer. Att jag inte betyder mer. Vi. Vi som skulle bli gamla tillsammans, få barnbarn. Resa. Leva. Skörda frukterna av allt hårt jobb vi har lagt ner. Nu blir det inte så och det smärtar.

[Lifechange]

Håller med dig så mkt…att familjen vi ej betyder mer. Jag kommer aldrig förstå…

[Skipper]

@Soccermum vi är en hel drös som har gått igenom detta rätt nyligen här på forat.

Välkommen hit till en plats vi egentligen inte vill vara på.
Även du kommer att överleva.

Inte minst för att du hittat hit.
Framförallt för att du har involverat din fysiska omgivning, vi är ett superbra komplement.

Det kommer att komma tillfällen då, om du låter den, den här sidan gör att du har något att se fram emot.
Först att få svar, så småningom även att själv kunna ge svar.

Vi finns här 24/7 och du kan både testa tankar innan du tar de IRL och vice versa.

Just nu har du nickat bort en frispark och sen fått returskottet i solarplexus när du låg ner.
Hjärnskakning och andnöd på samma gång.

Det är svårt att andas och man minns inte riktigt hur man hamnade i gräset.
Men man reser sig och spelar vidare, man har inget val.

I mitt fall, förstod jag ganska snabbt, sörjde jag mina visioner av framtiden mer än jag sörjde vardagen.
Och givetvis att den man visste var sin för evigt förtrogne vän inte var någotdera.
Nu var ju min inne på andra repan men chocken var lika stor trots att konsekvensanalysen var blixtsnabb.

Sveket samt att inte på allvar involvera mig den här gången heller och på det känslolösheten(jag kan inte uppfatta det annorlunda) inför barnens reaktioner var ENORMT tunga stenar i min ryggsäck.

Nog om mig, bara så du förstår att vi är många som har gått igenom elden.

Bra ändå att han for, förbered dig på mera svek och elände.
Du kommer förmodligen att hitta många små troll längs stigen om du går tillbaka och letar.
Gör inte det annat än i syfte att släcka någon liten låga av hopp i ditt hjärta.
Han är inte längre den du kände.

Sörj honom som död.

Var beredd på att han inte klarar av att vara helt vuxen i sin föräldraroll i närmaste framtiden.
Ta ära i att själv vara det.
Försök bo kvar i huset.
Foka på barnen, gråt när du behöver.
Utför de vardagliga sysslorna med autonoma nervsystemet.

KOMIHÅG:
Det är inte du som ska skämmas eller har agerat svinaktigt.
Det är din karl som varit en ynkrygg.
Han var tydligen inte så bra som du och förmodligen han själv trodde?

Var stolt och stark så ofta du kan.
Du grejar det här, det gör alla fotbollsmammor och idrottspappor! :-

[Soccermum]

Tack för dina fina ord @Skipper! De värmer. Det är verkligen inte något man vill vara i. Ja, det känns faktiskt som den man jag älskat är död. Det är så j-kla svårt att ta in att detta händer. Jag börjar fundera om något ens varit på riktigt i vårt liv…

[sleepwalker]

Först och främst så vill jag säga att det är extremt tragiskt med människor som inte kan vara öppna och berätta vad de känner från allra första början. Rent krasst så kan man säga att han har vetat om det här i ett år, men inte vågat/velat säga något och istället grubblat sönder sina känslor i tysthet. Räkna med att han ligger ett år före dig i “processen”…

Min historia påminner mycket om din. Min sambo kom hem från jobbet en dag alldeles efter nyår och serverade en riktig bajsmacka. Hon berättade att hon inte hade några känslor kvar för mig, hade ordnat med lägenhet och att hon skulle få tillgång till lägenheten den 1 februari. För mig kändes det typ som att bli träffad av blixten, hon hade inte sagt ett pip tidigare om hur hon kände. Givetvis fick jag den vanliga klyschan “Det är inte dig det är fel på, det är mig”. Jag var minsann en helt underbar person, fantastisk på alla sätt och vis men nej, hon kände ingenting längre och det fanns inte ens en idé att FÖRSÖKA fixa våran relation. Sen packade hon en väska och försvann. Senare fick jag veta att hon hade tänkt på detta länge (och själv försökt fixa sina känslor, inte sagt nått!!) och att hon hade sökt lägenhet i ett halvår innan bajsmackan. Efter det har jag knappt pratat med henne. Förutom när hon var och packade sina saker och jag fick höra att jag var en hemsk person och en jävla idiot. Det var hennes sammanfattning av våran relation Ord som har ekat extremt länge i mitt huvud.

Jag tog det hela extremt hårt och faktiskt så pass att jag var sjukskriven drygt en månad efter separationen. Det blev bara för mycket och att jobba fanns inte på världskartan. Första veckorna efter att hon försvann är fortfarande bara ett dunkel, jag gjorde ingenting, gick hemma, försökte umgås med vänner och försökte fokusera på att få tillbaka någon form av vardag. Spenderade mycket tid liggandes i sängen och grubblade och mådde skit rent ut sagt.

Tillåt dig själv att vara ledsen. Det är viktigt att släppa ut sina känslor på en gång och inte stänga in dom. Förr eller senare så måste det bearbetas oavsett.

Fokusera på era barn och på vardagssysslorna som måste utföras.

Var inte rädd för att prata med andra människor om vad som händer! Jag pratade med vänner och kollegor om vad som pågick och fick extremt mycket stöd och värme tillbaka. Även från såna som jag inte trodde skulle bry sig. Fick även träffa en psykolog på vårdcentralen, detta hjälpte mig extremt mycket när det gällde att räta upp mina tankar.

Minimera kontakten med honom. Försök inte diskutera eller lirka, med största sannolikhet kommer du inte få höra det du vill höra ändå. I alla fall inte just nu.

Tänk inte tillbaka, hur mycket vi än vill så kan vi inte ändra det förflutna. Försök att blicka framåt, hur svårt det än må vara! Du kommer ha en framtid, även fast den kanske inte blir som du hade tänkt dig, antagligen blir den ännu bättre!

Och som Skipper skrev, Sörj honom som död.

Ta hand om dig!

[Soccermum]

Ja @sleepwalker, det låter precis som att du varit med om samma resa som jag just påbörjat.

Jag inser ju att han varit i denna process länge, minst ett år. Det gör så ont. Han säger exakt samma saker till mig - jag är väldens bästa person, en underbar mamma till våra barn, han älskar mig, respekterar mig, tycker att jag är intelligent, ser bra ut etc, men han är inte kär i mig längre. Han tror inte att det går att hitta tillbaka längre. Han har tänkt på mig och barnen länge men nu är det dags att han tänker på sig själv.

Jag har berättat för några fler på jobbet idag och det känns otroligt skönt. Allt stöd som jag får av vänner, kollegor och av er på forumet är guld värt.

Hur mår du idag ett halvår efter bajsmackan? Har du lyckats komma över det värsta?

Ta hand om dig du med och återigen tack för stödet!

[sleepwalker]

Hur kan han inte vara kär i världens bästa person, som han respekterar och som är en underbar mamma till barnen? Hur dessa “lämnare” kan få ihop den där logiken är för mig oförståeligt. Verkar vara en sån där typisk grej som vissa säger för att inte såra den som blir lämnad, fast faktum är att dom orden sårar ÄNNU mera eftersom man då verkligen inte kan förstå vad som händer. Det är nästan bättre att få den brutala sanningen kastad i ansiktet än att lyssna på sånt där. Faktiskt.

För mig så tog det ett tag innan jag slog i den absoluta bottnen. Någonstans så trodde jag ju att hon skulle komma tillbaka med en vettig förklaring, be om förlåtelse, etc. Drygt två veckor efter bajsmackan så träffade jag hennes syster, systerns make och deras “låtsas”-pappa. Jag tyckte/tycker om hennes familj och efter att jag träffade dom så var det ungefär som att sorgen slog mig i huvudet med en slägga. Jag insåg att det blir inga fler sammankomster, inga högtider ihop, etc och den vetskapen sänkte mig totalt. Låg på vardagsrumsgolvet hemma och grät. Klandrade mig själv för allt, kände mig som en “jävla idiot”, precis som hon kallade mig. Någonstans där så insåg jag att det inte kunde bli värre. Det var den absoluta bottnen, nu kunde det bara bli bättre. Processen från den punkten har varit sjukt lång med en del tuffa beslut tex. att släppa “vårat” boende och flytta till något helt eget, mest för att slippa tänka på alla minnen.

Jag riktade mitt fokus på att förbättra min relation till mina vänner, ta upp kontakten med “förlorade” vänner och träffa nytt folk. Det har gett mig energi att processa och ta mig vidare. Idag mår jag rätt bra, jag flyttade för tre månader sen men ibland så kommer “dipparna” ändå. Jag kan känna att det kunde hade slutat så mycket bättre om hon bara hade pratat med mig, sagt NÅNTING innan det var för sent. Jag kan även sakna visionen av framtiden som jag trodde att vi skulle ha. Nu blev det ju inte så… Men, det blir bättre! Och det kommer det bli även för dig! Men det tar tid att ställa sig upp igen… Men när man väl gör det, så är man starkare och bättre än någonsin tidigare!

[Soccermum]

Ja, jag håller med dig. Känns så svårt att framtiden inte är som jag trott. Att han inte vill att det ska vara vi längre. Jag känner just nu att det är han som måste flytta. Jag orkar inte. Jag behöver landa först och fundera över var och hur jag vill bo. Hur barnen vill ha det. Om han inte vill att det ska vara vi får han dra och ge mig den tid jag behöver innan vi säljer huset. Han har ju trots allt funderat i över ett år, jag har fått några veckor på mig. Det är vad jag kommer att säga till honom.

Jag har tränat, promenerat, ältat med vänner, pratat med kollegor och skrivit ner mina tankar. Jag har kommit till punkten när jag inte längre kommer att försöka få honom att tänka om. Det tåget har gått. Men nu måste jag tänka på mig. Det får han ge mig. Hoppas jag.