Slut på känslor efter 20 år

[Innova]

Det är verkligen intressant att argumenten är så lika. Mitt ex har sagt ganska exakt samma saker som ditt, världens bästa etc. Samt att hon också funderat i över ett år innan hon tog upp det - då hade hon så klart bearbetat allt och inget gick att lösa.

Kvar står vi. Världens bästa partner och familj. Lämnade för att känslorna inte finns där längre. Att prata om det, kämpa tillsammans, ta sig igenom upp- och nergångar som ett team, det existerar inte.

Någonstans på resan valde de en annan väg, utan att berätta för oss att de svängde. Nu är vi vilse utan karta och destination.

Skickar en styrkekram - för att klara ännu en dag.

[sleepwalker]

Jag kom på en sak till, något som många andra säkert också känner, speciellt när man blir lämnad.

Just det där att någon annan har bestämt att livet ska vara såhär nu. Någon annan har bestämt att framtiden inte blir som vi trodde. Någon annan har bestämt att jag ska få leva ensam (just nu). Någon annan har bestämt att jag bara får träffa mina barn varannan vecka (Jag själv har inga barn, men som exempel…). Någon annan har bestämt att jag kanske måste flytta. Just nu “gör jag det här”, men egentligen vill jag “göra det där”, men någon annan har bestämt att jag inte kan göra det.

Den där “någon annan” är en person som man inte känner igen längre.

Det är tankar som jag har tacklats med rätt mycket. Ofta när man blir lämnad så sätts hela tillvaron på sin spets och vissa delar faller obönhörligen bort. Delar som man faktiskt saknar och vill ha kvar i sitt liv.

Det är därför det är så viktigt att man tar tag i sin egen tillvaro och försöker forma den till något som man själv vill. Göra saker som man tycker om att göra. Sysselsätta sig och så småningom tillåta sig själv att skratta. Få bort den där känslan av att någon annan har bestämt vad man ska göra.

Idag är första dagen på resten av ditt liv.

Kramar till @Soccermum och @Innova. Idag är det en ny dag!

[Soccermum]

Ja, det låter verkligen som om vi har samma erfarenhet. Så svårt att ta in allt detta efter så lång tid. Jag kan inte förstå att familjen inte betyder mer.
Tack för ditt stöd och styrkekram tillbaka

[Bella]

Känner samma. Har nått en punkt då allt vi hade känns falskt och meningslöst. Fast jag vet att det inte är sant egentligen. Nästan 20 år. Barn. Men jag känner som du. Skull vi inte kunnat försöka tillsammans? Nä istället känner jag mig utbytt som ett klädesplagg. Bra med en varm och trygg kofta att skaffa barn med, som gått upp varje morgon och tagit ansvar. Men nu är barnen i nedre tonåren så nu kan han dressa om till något lättsammare och vilt. En ny förälskelse.

Jävla egoidiot. Ja. Han fick vara död för mig ett bra tag. Från att ha varit min närmaste i allt.

[Soccermum]

Eller hur @Bella! Vilka j-kla egon vi har levt med. Så svårt att gå vidare.

Så fort det händer något med barnen, på jobbet eller annat så vill jag ju ringa och berätta för honom. Men då får jag hejda mig eftersom han ju inte vill ha med mig att göra. Det jobbiga i det hela är att han kommer förbi varje dag för att hämta något - ett plagg, en väska etc. Då rivs mina sår upp på nytt. Tröstlöst och bottenlöst känns det och jag vet inte hur jag ska hantera det.

[Besviken]

Säg till honom att inte komma oannonserad! Om han behöver nåt kan han skicka ett mess och fråga när han kan komma. Jag var tvungen att bryta all kontakt med mitt ex för att överleva. Extremt jobbigt de första två veckorna, men sen kändes det så mkt bättre! Så säg till honom att hålla sig borta. Om han behövt nåt har jag lagt ut det i förrådet, så kan han hämta det när jag är på jobbet. Trist att det är så, men för mig har det varit nödvändigt. Det river upp såna sår i mig att ständigt behöva påminnas om vad som inte finns längre.

[Luckepucke]

Ställ ut skiten i plastsäckar, utanför tomtgränsen det gjorde jag

[Noomi]

Ställ ut skiten i plastsäckar, utanför tomtgränsen det gjorde jag

Bra idé

@Soccermum, du behöver ju inte samla ihop allt utan ta det som är mest troligt att han kommer att behöva/vilja ha i närtid och samla ihop det i några sopsäckar. Skriv och berätta att du ställt ut det och att du därmed besparat er båda en massa oönskat svansande fram och åter för enstaka plagg/prylar. Lägg till att du med det ser fram emot att bli lämnad ifred x antal veckor. Därefter kan han komma överens med dig om en tid för att hämta resten, annars upprepas samma procedur igen tills allt är väck

[Bella]

@Soccermum
@Besviken

Ja. Håller med. Att bryta helt är bäst. Har bett att få slippa se honom så länge som möjligt. Det har nu gått några veckor och det funkar praktiskt och jag mår bättre av det.
Kram

[Sunny]

Håller med!
Att ta avstånd och bryta helt, för ett tag kan vara det bästa för att sjölv få hela och sörja.
Sorgprocessen måste få ta sin tid och ser olika ut för många.
Stor kram

[Sorgsenmamma]

Tänk vad lika våra historier är framförallt gällande hur exen beter sig. De verkar säga samma saker och bete sig så lika, vilket är kusligt!

I mitt fall levde jag i en berg-och-dalbana i nästan 2 år, med en man som inte kunde ta klivet fullt ut. Det var nog den värsta tiden i mitt liv. Jag tappade bort mig själv, förlorade min självkänsla och kände att jag inte längre visste vem jag var.

Chocken att efter så många år tillsamman inse att det inte längre är vi, är så hemsk. Känslan av ett misslyckande då jag inte förstod att vi uppenbarligen hade det så dåligt, trots fantastiska barn, bra äktenskap, umgänge och samliv. Jag förstod och förstår fortfarande inte vad som hände, men har landat i att om han inte klarade av att berätta hur han kände, hur skulle jag förstå och kunna förändra mig? En sådan person är inget stöd för mig i framtiden, det har jag numera insett.

Jag har varit på detta forum i 1 år nu och läst så mycket. Har aldrig skrivit min historia, men vem vet snart kanske även jag gör det.

Vill bara säga till dig @Soccermum att jag vet exakt hur du känner det. Vet inte vad som är värst, att få höra att man är perfekt på alla sätt, eller att få höra att man är värdelös? Jag var också perfekt…

Har funderat på varför de säger att man är perfekt, “den bästa mamman till deras barn, den vackraste frun e tc.” Är det för att de inte vill såra oss eller är det för att det känns bättre för dem själva?

Intressant också att de ofta vill att det ska framstå som ett gemensamt beslut att separera…
Det har jag vägrat säga. Det är inte mitt beslut, inte min vilja och jag ville försöka reparera, men det ville inte han! Det är sanningen, ingenting annat.

I mitt fall fanns det en annan och min magkänsla stämde trots allt. Jag slet i över 1,5 år med att försöka förstå honom, vilja reparera, förlåta otroheten, men han ville uppenbarligen inte. Han sa att det aldrig handlade om henne, men det är klart att det gjorde det. Jag kände att något inte stämde, slogs på något sätt mot en osynlig fiende och det gjorde mig så osäker. Hela tiden kom det i efterhand upp bevis på att deras relation existerade och jag blev på något sätt medberoende i allt det sjuka. Kände inte igen mig själv i hur jag på något märkligt sätt bara accepterade detta gång på gång.
Men som jag har förstått det så var jag inte mottaglig att ta in allting, jag var i chock.

Idag är jag separerad sedan 6 månader och i veckan kom skilsmässopapperna hem, så nu är jag också skild. Känns så otroligt märkligt fortfarande. Efter 23 år tillsammans med inställningen att det var vi för alltid, så är mitt liv helt förändrat. Vi har tack och lov stora barn (20 och 18 år) så vi behöver inte ses för att lösa vardagen.

Jag mår fortfarande inte bra, men inser när jag läser här på forumet att jag faktiskt kommit lite längre i min process. Det som hjälpt mig är det som alla andra skriver här, älta, gråta och ta professionell hjälp.
Själv fick jag tips om kyrkan och jag har gått dit och pratat i 1 års tid nu. Senaste gången sa hon till mig att du har nog ett år kvar innan du är igenom det värsta. Kändes tungt att höra men ändå skönt. Vet därmed vad jag ska ställa in mig på och jag litar på att tiden kommer läka mig sakta men säkert.

Jag har också valt att säga till min ex-man att jag inte vill träffa honom eller prata med honom. Jag måste bygga upp en mur för att överleva. På detta sätt så klarar jag av vardagen mycket bättre. Tidigare när vi pratades vid och t o m möttes så kändes det som att han lämnade mig gång på gång och det var outhärdligt!

Så mitt råd är följande:

• Bryt all kontakt så länge DU behöver
• Sluta hoppas på tröst eller förståelse från ditt ex. De kommer aldrig kunna trösta oss eller förstå vad vi går igenom. Sök tröst hos vänner och andra som orkar lyssna.
• Gå till kyrkan och prata, de är så duktiga på att stötta människor i kris och det är gratis. En separation är som ett dödsfall, men svårare.
• Läs och skriv här på forumet

Sen blir det bättre, även om det inte känns så nu.

Sköt om dig!

Kram

[Kristinaa]

tack @Sorgsenmamma . Det här hjälpte mig också.

[Nian]

Men så bra skrivet och riktigt bra råd.

Även jag som make känner igen mig i dom orden du skrev fast tvärtom. Jag fick höra vilken bra make jag hade varit på alla sätt och vis samt att hon var så glad att jag var pappa till hennes barn då hon inte kunde få en bättre pappa till barnen och att hon fortfarande gillar mig och kommer alltid göra men att ”DET” saknas.

[Soccermum]

Tack @Sorgsenmamma, vilka bra råd! Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag är fortfarande i chock och kan inte förstå att allt är över. Min man har ju också medgivit att han har känslor för en annan, men nekar till att något har hänt. Jag tvivlar dock på det. Något svar lär jag aldrig få, men jag kan inte förstå varför det annars är så bråttom.

Jag ska bryta kontakten så länge jag behöver och be honom ta sina prylar med sig i helgen. Varje gång han går så bryter jag ihop så det funkar ju inte. Han verkar dock tycka att det är chill att bara hänga med familjen en stund varje dag. Familjen som han ju inte längre vill ha.

Jag har bokat in samtalsterapi via företagshälsovården vilket är väldigt skönt. Vi två ska också gå på familjerådgivning för att komma vidare.

Forumet är verkligen ett stort stöd för mig. Jag uppskattar er alla som läser, kommenterar och peppar samt delar med er av era egna historier. Så skönt att få höra att jag inte är ensam som går igenom detta. Stor kram till er alla!

[Nian]

Har tänkt en hel del på detta med känslor i den situation vi alla befinner oss i. Kanske jag som är gammelmodig trots 38 år. Men för mig är det så att känslor för min fru under årens lopp mognat och fått en annan tyngd, en sorts trygghet. Ömheten och närhet har inte alltid varit lätt med småbarn men vi har haft varandra. Kunnat sitta och prata under timmar och aldrig haft kommunikativa problem som nu.

Men när jag läser många trådar här om splittrade familjer så verkar uppfattningen hos många makar och makor som valt att lämna sina familjer att man ska gå omkring och vara nykär hela tiden. Känns som många lever i någon sorts fantasivärld gällande känslor.

[Emser]

@nian - läste precis nu - när jag satt och tänkte samma sak - ditt inlägg.
Jag är ju den “andra sidan” i vår situation. Den som kanske kommer att lämna.
Jag kanske har uttryckt mej klumpigt här innan men jag fattar ju att man inte är nykär hela tiden i 20 år. Har inte vi heller varit. Och jag förstår hur du menar. Jag VILL leva så. Jag önskar att jag VILL stanna. Men när det sakta känns som att det börjar övergå i att man ogillar mer och mer hos den andre…det är det som blir jobbigt. När man inte längre känner att man orkar “ha överseende” med vissa brister hos den andre.
Jag tror att en hel del ger upp alldeles för lätt och särskilt om de är nyförälskade i någon annan. Det måste vara ännu svårare. Jag har inte träffat någon ny. Så jag har iallafall ett plus - eller - slipper iallafall ett till minus.
Men jag tycker detta är jättesvårt. Och vill såklart helst inte vara med om det.
Bara en fundering från en från “andra sidan”…

[Nian]

@Emser intressant att läsa. Nu drog jag ju inte alla över en kant, förstår ju givetvis att det finns skillnader i varför man väljer att lämna. Men dom flesta jag har läst om så har det just handlat om att man inte känner som man gjorde, eller att man inte är nykär och så vidare. Visst är det svårt när man blir lämnad efter x antal år för att ens fru eller make gått och kärat ner sig i en kollega eller dylikt. En relation som dessutom inte säkert överlever dom första 3 månaderna.

Men vi som står blivit nerkörda i gruvan får väl kanske vår upprättelse den dagen ens fru eller make vaknar upp och man kan ge kalla handen tillbaka. Vilket jag i mitt fall lever på just nu för att ta mig vidare då min fru som är 36 år kärat ner sig i en kollega som är 9 år yngre än henne. Det ska bli skoj till hösten när vi kommer igång med varannan vecka att se hur roligt denna 27 åring tycker det är då.

Ursäkta om vi kom utanför ämnet lite i din tråd @Soccermum

[Besviken]

Håller med dig @Nian. Har funderat mycket på om det är jag som har fel förväntningar på en relation. Detta prat om att inte vara kär… Jag har inte varit kär i min man på ett bra tag, men jag älskar honom. De där ”kär” känslorna kommer fram hos mig då och då, men inte så ofta längre. Men för mig är det inget problem. Snart 44-år har jag inte varit så bekymrad över att inte vara kär. Jag har (hade) en fin familj. Men för många verkar det inte räcka… Läs mitt inlägg om ”Familjen AB”, där finns några intressanta reflektioner kring detta.

[Besviken]

Tack för dina reflektioner. Hjälper lite för oss lämnade att förstå.

[Emser]

Ursäkta jag menar inte att inkräkta på någons tråd. Och vet förstås att många lämnar äktenskap på horribla sätt.
Försvarar ingen!
Jag är verkligen glad att jag iallafall inte träffat någon ny och på så sätt absolut inte har någon brådska med ett ev uppbrott.
Läser mycket vad ni skriver och försöker reflektera utifrån bådas perspektiv. Såklart blir det aldrig bra när ena parten vill fortsätta och den andra inte.
Jag tror att vi båda (även om han säger att han inte vill lämna) är i en fas där vi såklart bryr oss om varandra som man gör efter 20 år tillsammans - men har ingen passion kvar, inga speciella känslor förutom att det är bekvämt. Och jag får liksom frossa när jag tänker på vad som sker om en av oss träffar en annan. Är det inte bättre bryta upp innan det sker?
Jag har i flera år tänkt att jag aldrig har lust att träffa någon annan. Inte det minsta mottaglig för någon ny. Eftersom jag älskade min man.
Men nu…är jag osäker. Känns inte lika solklart.
Inte från hans sida heller.