Ja, och nej, jag blev sårad när hon ville lämna mig. Och när det gjort, då fick jag reda på att hon har börjat en ny relation men en ny man. Hon har redan flyttat till sin nya lägenhet, för några dagar sedan och bor själv. Skulle hon ångra sig kommer jag bli glad men hon måste värkligen mena det. Men jag vet att det är kört. Vill inte tänka på henne. Känner mig att hon har svikit mig. Vi var tillsammans nästan i 30 år. Det kommer att bli svårt att lita på henne men på andra sidan hon har alltid plats i mitt hjärta.
1 gillning
Nä fan jag har ändrat mig. Inte en chans på jorden! Det snåla egotrippade ufot är ingen jag känner eller vill lära känna. Nu ska jag bara stå ut tills barnen blir vuxna.
5 gillningar
Om man som han kan kläcka ur sig efter 24 års sammanboende/äktenskap och 28 års vänskap att man ALDRIG HAFT NÅGOT GEMENSAMT ELLER ROLIGT! Samt hur mycket fel det är på mig, så vore han ju faktiskt dum i hela huvudet om han skulle vilja tillbaka till det.
Men han är ju dum i hela huvudet, så det kanske kommer en dag då han tycker att det vi hade inte var så tokigt trots allt - men jag är värd något så jävla mycket bättre. Även om jag skulle förbli singel livet ut, så är det bättre än att bo med honom.
Jag har även i dagsläget svårt att se att jag någonsin kommer kunna förlåta honom.
Men jag hoppas att han vaknar upp, ångrar sig, fattar vad han ställt till med och får må precis som jag mått. Det önskar jag ingen annan levande varelse, men jag ÖNSKAR faktiskt fanskapet det.
15 gillningar
Nej!!!
2 gillningar
Jag önskar att jag kunde svara ja på den här frågan. För min sons skull som verkligen behöver sin far. Men NEJ!
1 gillning
Skakar lite liv i den här tråden igen.
Min exmake uppför sig särdeles underligt och jag är för tillfället lite förvirrad. Efter nästan fyra år av egoism och i stort sätt inget intresse i barnens aktiviteter, inte finansiellt och inte ö h t tittat/skjutsat/intresserat sig har han gjort en helomvändning. Även mot mig är det idel hjälpsamhet och flexibilitet jämfört med ovilja, aggression och motvalsuppförande. Det informeras också gärna till mig om att han inte kör till staden där den nya kvinnan bor.
Det glädjer mig för barnens skull men innebär också att vi två oftare är på samma ställe samtidigt. Efter åratal där egot härskat och jag känt mig (inte utan anledning) bedragen, överkörd och mästrad på olika sätt är detta en mycket ovan situation.
Nu senast roade jag mig med att fundera på vad åren har gjort med oss och hur framtiden ser ut. Just nu lutar det åt att han har gått i genom eller är i slutet av en ålderskris. Med åren som facit kan nästan alla kända punkter bockas av. Borta är arrogansen och rullskridskorna. Kvar står 50-åringen med alla ålderstecken, lever som förut genom sitt jobb/titel och funderar som alltid på vilken mobiltelefon han ska byta till detta kvartalet.
Själv har jag blivit en positiv person som ser lyckan i det lilla utan att ha tappat bort mig själv och mina intressen. Jag saknar vår gemenskap, vår humor och det självklara sällskapet men jag tror att vi numera sänder på helt olika frekvens. Vad har ni andra för erfarenheter av helomvändningar och igenkänning hos era ex?
2 gillningar
Hej @Esther, kan tyvärr inte svara på din fråga då jag genomlider en tillvaro med ett ex som agerar ungefär som du beskriver de fyra år som gått för dig. Men jag blir fascinerad. Så du menar att det finns hopp att man ska kunna bli respektfullt bemött av barnens far någon gång i framtiden? Att mina barn ska kunna få en far som bryr sig från hjärtat och inte som nu bara söker uppmärksamhet från dem för att få sitt ego bekräftat eller när professionella är inblandade som ser honom? Det låter som science fiction…
Jag är också förvånad och tänker att något som han har vinning av ligger och lurar i vassen. På snart fyra år har han inte gjort något som inte har gagnar honom. Själv har jag blivit så han vid att vara arg, bitter och på min vakt att jag knappt vet hur jag ska uppföra mig nu.
1 gillning
Har han blivit dumpad av den nya kvinnan? Har förändringen i så fall skett efter det?
Han kanske har upptäckt att gräset inte var så grönt på andra sidan som han trodde.
3 gillningar
Jag vet inte. Det finns tecken som tyder på att de inte umgås lika flitigt men jag vet som sagt inte. Det är så här jag önskar det hade varit och som det sades bli när vi separerade, men sanningen var en annan fick både jag och barnen erfara.
Jag tror det ligger något i detta. Livet (och åldern) har kommit ikapp honom. Det kändes idag som att dessa tre-fyra år lyfts bort och kvar stod han som då helt intakt med precis dom saker jag irriterade mig på när vi var gifta. Inte det minsta spännande att lära känna.
1 gillning
Lite så känner jag också med mitt ex. Han är helt ointressant för mej. För inte så länge sen var min högsta önskan att han skulle ångra sej och komma tillbaka. Nu är min högsta önskan att han inte ska göra det.
3 gillningar
Jag skulle definitivt ta tillbaka honom. Hjärtat är mycket starkare än hjärnan och hos mig lever tyvärr hoppet fortfarande. Hoppet att han trots sin nya ska börja sakna mig och familjen och de 25 år vi levt ihop. Att det är en ålderskris som går över och helst snabbt. Jävla hjärta 
9 gillningar
️Nej. Männsiskor förändras inte hur som helst. Dem har inte gjort d hitills varför skulle dem göra det nu? Dem överför enbart samma mönster från reöation till relation. Oavsett om människor förändras i vissa avsendeen så är fortf personligheten där och dem är den dem är. Så nej aldrig.
2 gillningar
.hmmmm
Idag: absolut nej.
Däremot skulle jag gärna ha tillbaks min förrförra 
4 gillningar
Eller jo. Kanske. Fan vilken svår fråga.
2 gillningar
Just Idag, nej. Jag vet till hundra procent att det aldrig skulle kunna fungera. Men stundtals skulle jag inte vilja något hellre än att det skulle bli vi. Att vi skulle bli en familj igen.
Känner mig smått schizofren för jag pendlar mellan att hata honom och att älska honom. Finns liksom inget mellanting på känsloläget…
8 gillningar