Jag ville inte framföra något speciellt denna gång utan endast får skriva av mig lite av min totala uppgivenhet!! Har återigen suttit och författat ett brev till mitt ex angående henne och vår dotter Selma. Jag skrev följande "Du skriver att om Selma ville ha kontakt med mig så skulle hon haft det. Men hon har ju blivit påverkad av dig och din far och mor att inte ha kontakt med mig. Men du gjorde ju inget överhuvudtaget för att stödja kontakten utan tvärtom. Den gången hon gick ut så var det ju inte på grund av mig snarare på grund av ditt beteende. Det du (mitt x) gjorde då kommer jag aldrig någonsin att förlåta dig för när de satte stopp för mig och Selma. Jag har ju inget fel gjort. Jag har ju frågat dig flera gånger när vi bodde ihop vad som var felet., Men du var alldeles för feg och vågade inte stå upp som förälder. Alla experter och psykologer som jag har varit i kontakt med säger samma sak att du förstörde mitt liv genom ditt agerande. Det kommer du och jag att få leva för resten av våra liv. Du har mitt trasiga inre i ditt samvete som jag hoppas kommer att finnas där i hela ditt liv. Jag tycker det är anmärkningsvärt att du inte förstår bättre som så ofta tror så gott om folk. Alla här är så enormt besviken på dig, gällande mina och före detta våra vänner hur du har agerat. Du måste ha tappat dig själv totalt när du gjorde att jag förlorade mitt barn. Många säger det är konstigt att Selma inte fick hjälp att lossna upp knuten med att sluta prata med mig. Jag har ju inget sagt eller gjort som varit fel. Med största sannolikhet måste hon ha missuppfattat.
Jag tycker det är konstigt att du Marit tycker att jag har skadat henne vilket jag aldrig skulle göra. Jag förstår inte vad du har fått det ifrån."
Kalla vad det ni vill men jag står för vartenda ord och känslorna är enormt starka och hatiska mot mitt x.
I Norge er det nå stort fokus på psykiske plager. Mange flotte mennesker har stått frem og fortalt om seg selv for å ufarliggjøre det å slite mentalt. Kjempeviktig at det kommer frem at det ikke er farlig, og at det er hjelp å få. For det er det, selv om man som utenforstående kan synes det er svært så vanskelig å hjelpe en som sliter psykisk. Mange ganger har jeg opplevd å ikke nå frem, man stanger hodet i veggen gang etter gang. Skal man hjelpe noen så er det jo essensielt at noen tar imot den utstrakte hånden og ikke slår den vekk. Som hjelper kan man kun gjøre en viss innsats, resten må den som sliter selv gjøre.
