Skilsmässa + förlust av ett barn

Min historia
161

Håper dagene har vært litt lysere :pray: Joda, jeg bor i Oslo :smiley: I Norge er det nå stort fokus på psykiske plager. Mange flotte mennesker har stått frem og fortalt om seg selv for å ufarliggjøre det å slite mentalt. Kjempeviktig at det kommer frem at det ikke er farlig, og at det er hjelp å få. For det er det, selv om man som utenforstående kan synes det er svært så vanskelig å hjelpe en som sliter psykisk. Mange ganger har jeg opplevd å ikke nå frem, man stanger hodet i veggen gang etter gang. Skal man hjelpe noen så er det jo essensielt at noen tar imot den utstrakte hånden og ikke slår den vekk. Som hjelper kan man kun gjøre en viss innsats, resten må den som sliter selv gjøre.
Som Bjørn Eidsvåg synger så vakkert i sangen “Eg ser”

Eg ser 3:49

Eg ser at du e trøtt,
men eg kan ikkje gå alle skrittå for deg.
Du må gå de sjøl,
men eg vil gå de med deg,
eg vil gå de med deg.

Eg ser du har det vondt,
men eg kan ikkje grina alle tårene for deg.
Du må grina de sjøl,
men eg vil grina med deg.
eg vil grina med deg.

Eg ser du vil gi opp,
men eg kan ikkje leva livet for deg.
Du må leva det sjøl,
men eg vil leva med deg,
eg vil leva med deg.

Eg ser at du e redd,
men eg kan ikkje gå i døden for deg.
Du må smaka han sjøl,
men eg gjer død til liv for deg,
eg gjer død til liv for deg
Eg har gjort død til liv for deg.

Og sånn på tampen så gjentar jeg det @Rulle skrev; du må stå støtt selv den dagen datteren din søker deg. Vi vet ingenting om fremtiden, men det er like stor sjanse for at hun tar kontakt som at hun ikke tar kontakt, så vær så snill, prøv å jobbe med deg selv og vær klar den dagen hun eventuelt kommer. Hev hodet ditt, vær stolt av at du ikke har gitt opp :pray: :muscle:

Send pm om du vil.

1 gillning
162

Läst igenom. Vilken fruktansvärd situation du hamnat i. Nu va det ett tag sen du skrev. Hur har det gått för dig med allt?

163

Tack för att du har läst min historia. Ja, blev förvånad när någon hörde av sig. Så jag frågade mig själv om jag skulle skriva en solskenshistoria eller hålla mig till sanningen. Men har alltid talat sanning, fick lära mig det som barn. Så jag tänker göra det även nu. Ja, det är några år sen jag skrev, men det är fortfarande mycket svårt. Jag har ännu inte fått träffa min dotter och de har flyttat långt härifrån. Ordspråket “tiden läker alla sår” säkert skrivet av någon som inte vet vad livet handlar om. Min situation idag är inte bra, jag mår dåligt och fått mycket mediciner från öppenpsyk. De har velat lägga in mig flera gånger men jag vägrar, blir inte bättre av låsta dörrar. Jag har inte kunnat arbeta sedan dess, nu har det gått drygt fem år sedan. Jag lever i min lägenhet dag som natt, vinter som sommar. Jag har sagt till min doktor att jag vill formatera hårddisken det vill säga hjärnan för att börja om och glömma det som varit. Det skulle innebära att jag får livet åter. Det verkar ingen som kan hjälpa mig. Har man brutet armen kan man åka till akuten och få det gipsat. Men gipsa en trasig själ går inte. Jag har gett upp livet och ångrar att jag blev född. Om detta är livskvalitet är det för sorgligt. Den enda trösten jag har är att detta är förutbestämt för livet på jorden och sen i nästa liv när man tar med sig själen så ska man ha nytta av det. Vad är det annars för mening med allt? Jag drömmer varje natt om min dotter, både positivt och dåligt. Jag hatar min exfru och önskar henne allt ont som är möjligt. Jag har rensat allt hemma hos mig med att slänga kort och andra minnen så nu har jag inget kvar. Jag trodde det skulle hjälpa, men inte än i alla fall. Är det någon därute som har en mycket bra idé hur jag ska läka själen, så får ni skriva medans tid finns.

164

Sorgligt att läsa. Blir berörd.

Går du i terapi?

Mediciner kan hjälpa dig till viss del, men jag tror den restart av hårddisken som du skriver om, måste komma inifrån, dvs din inställning, dina tankar osv osv. Man kan inte ta ett piller och bli lycklig.
Detta innebär inte att du ska glömma det som varit utan komma vidare och hitta meningsfullhet och livsglädje igen trots den sorg du bär på.

165

Den enda instans inom offentlig sjukvård som har iaf någon liten möjlighet att kunna erbjuda psykodynamisk samtalsterapi är faktiskt Närpsykiatrin. Så har ingen talat om det med dig så ta kontakt med din läkare/kontaktperson där du går på öppenpsyk och aktualisera frågan omgående, redan på måndag… och ligg på för allt du kan :muscle:

Det är en långvarig terapiform och tillgången till terapeuter är begränsad inom den offentligfinansierade vården, men finns det öht några så är det inom närpsykiatrin :crossed_fingers: :revolving_hearts:

166

Har läst ikapp i tråden och friskat upp minnet och kan inte säga annat än att milde himmel vilket j-a trauma du har gått igenom, att du öht fortfarande fungerar hyggligt är så starkt gjort av dig.

Försök få hjälp med psykodynamisk terapi och allt annat som bara på något sätt kan lindra och stödja.

Jag hade egentligen velat skriva att det finns liv kvar när du bearbetat det här… men det känns så förmätet att skriva i din situation för ditt liv blev på inget sätt som du önskade, men ändå så är min absoluta tro (MÅSTE göra allt för att behålla den tron av egna orsaker) är att det finns liv kvar, till och med bra liv… även om det livet ser HELT annorlunda ut :heart: :muscle: :v: :heart:

167

Jo, jag går fortfarande i terapi. Men ju längre tiden går desto mer börjar jag tvivla på att det är rätt väg. Jag får en känsla av att de har börjat tappa tron på mig. Jag får mindre och mindre tid hos dom. De ger mer mig atarax och stesolid plus en medicin som jag tar på morgon. Känns som att jag står och stampar. Jag förstår precis allt du säger och jag håller med dig i sak, men att komma dit. När jag måste gå ut för att handla mat, så händer det ibland att jag ser en flicka i min dotters ålder och de har samma sorts hår långt och lockigt. Jag blir helt förstenad och börjar gråta. Jag vill så gärna gå fram och säga “vilket fint hår du har”. Men det kan jag inte göra för då kommer säkert polisen. Jag får nästan blackout och hamnar i en annan värld. Jag skyndar ut så fort jag kan och ställer mig ensam så ingen ser mig och försöker ta mig samman. Då är den veckan förstörd. Kan du tala om för mig vad som är meningsfullt och livsglädje nu? Hur ska jag få det när jag är totalt orkeslös och inspirationslös? Jag vet också att ingen kommer hem till mig och säger att vi ska göra något. Folk ser att jag är deprimerad och undviker mig istället. Att jag förlorade min ex hustru efter 22 år gör mig inte något. Men att förlora sitt barn trodde jag inte att jag skulle uppleva på sådant vis. Mitt ex gjorde flera juridiska fel och det har jag framfört till kommun och öppenpsyk, men kommunen brydde sig inte om det, utan trodde att jag hade gjort fel. Det är ändå jag som har vaknat varje natt när dottern inte kunde sova och hon litade helt fullständigt på mig. Mitt ex vaknade inte alls eftersom hon visste att jag gick upp. Dottern hade laktos och ibs och fick ont i magen. Dottern ville att jag skulle ligga bredvid och lägga handen på hennes mage så hon kunde sova igen. Nu när jag skriver detta kommer dessa minnen över mig och det faller stora tårar utmed mitt ansikte. Livet existerar inte mer för mig och kommer aldrig att göra. I princip är jag död, men själen lever eftersom jag känner något. Jag ber om ursäkt om jag svävade ut.

1 gillning
168

Jag känner inte till dom och ingen har sagt något till mig om dom. Doktor och de andra på öppenpsyk har inte sagt något om behandlingsplan. Det skulle säkert kosta pengar att skicka mig dit och det finns inte i min stad, blir säkert åka till en stor stad. Jag kan inte ta mig dit själv men har lss och följeslagare. Ångesten blir svår när jag kommer för långt ifrån min bostad. Men jag ska titta på internet vad det står om närpsykiatrin. Jag tackar för informationen du ger mig, men att tjata och fråga gör mig ofta trött och besviken, då jag har gått lång tid och de känner att det inte ger något.

1 gillning
169

Jag läser vad du skriver och på något vis kan jag väl förstå, men ändå inte. Troligtvis har jag stängt av mig själv som händer ibland. Blir jag stressad och får stark ångest så brukar min kropp stänga av sig och jag hör inget, även om det står folk och drar i min arm. De försöker prata med mig och jag hör inget. Jag kan se dom men det är inga människor jag ser. Jag själv är helt tyst. Det som händer är att jag går in i mig själv och faller inuti mig som en fjäder, helt tyngdlös. Det är en gudomlig känsla och jag upplever inget lidande då jag inte har kontakt med min hjärna. Jag vill absolut inte komma tillbaka utan vara kvar i den känslan. Detta har exempelvis hänt när jag har varit på sjukhus och gjort mina operationer så börjar läkare och sköterskor försöka få liv i mig och efter ett tag så återvänder jag och är helt slut. Jag har tumör i ländryggen och har blivit stelopererad och gjort fem operationer och efter det lever jag med ständig nervvärk. Jag kan aldrig mer jobba i mitt liv med mina funktionsnedsättningar. Jag kunde göra en hel del inom yrkeslivet innan min dotter försvann. Jag hade då livslust fast jag hade ont, men familjen och allra helst min dotter fanns där. Hon har varit med om mina operationer och tagit hand om mig när jag kom hem. Vi kom varandra väldigt nära, vi satt och lyssnade på musik ihop på kvällarna. Hon gillade 70 och 80 tals musik som fanns när jag växte upp. Men dessa minnen gör mig bara enormt ledsen. Nu när jag sitter och skriver har jag tagit atarax och alkohol i förhoppning för att kunna sova lite. Nu igen läser jag din insändare och undrar vad jag egentligen har skrivit själv. Jag vill att du berättar för mig hur detta fungerar som du skriver om. Varför måste man göra allt? Jag tycker det är bättre att dö, då jag inte kostar samhället mer och människor behöver inte vara rädda längre av att prata med en deprimerad person. Visst inser jag också att jag behöver hjälp, kanske använda en hypnotisör och radera min hjärna och bli en ny identitet. Vad är förresten ett bra liv som du skriver om. Jag misstänker att även du har varit med om trauma annars så skulle man inte uttrycka sig som du gör på ett mycket bra sätt. Jag hoppas du ger mig några bra råd, vänligen.

170

Nej, det måste komma inifrån dig. Och självklart är det svårt när du är i en depression och känner dig orkes- o initiativlös.

Jag förstår din sorg, absolut. Men tyvärr är det bara du själv som kan hitta och motivera dig till ett fortsatt bra liv. Det finns människor som genomgått svåra livskriser o sorg som LEVER vidare. Hur de lyckas med det vet jag inte, hur de hittar livsglädjen och inte BLIR sin sorg/kris. Det enda som blir tydligt för mig är att du måste ändra något för annars kommer inte din situation att ändras. Du kan inte fortsätta på samma sätt o tro att resultatet blir ett annat.

Jag har själv en nära anhörig som lider av kronisk depression och jag kan inget göra. Hon förlitar sig på mediciner och kommer inte vidare. Hon är nu pensionär, känner sig förmodligen inte behövd av någon och har alldeles för mycket tid att sörja sin situation. Hon kommer sällan ut, tar aldrig initiativ till kontakt och har ständigt ångest. Hon pratar bara om sina mediciner och att det gör henne glömsk.

Jag är inte professionell på området o därmed rädd för att säga något fel, som ska putta henne åt fel håll, så det blir ytliga samtal. Vi har dessutom helt olika inställning till medicinering, terapi, socialt liv, motion osv. och jag vill inte skapa en konflikt.

Jag hamnade själv i en depression efter en kris. Då är det svårt att hitta ut, se sitt eget ansvar, ”rycka upp sig” och komma vidare. Det kan jag förstå.

En väninna sade en gång till mig att det är viktigt att ha flera ”pelare” i livet, inte bara sin partner, inte bara barn, inte bara en vän, inte bara jobbet, osv osv. För då blir man väldigt sårbar om den pelaren faller/ändras. Har man flera så har man spridit sin risk och kan luta sig lite på de andra… I mitt fall stämde det ganska väl in, dessutom fastnade jag i ett tunnelseende och fick en ”hang-up” som jag inte kunde släppa. Jag kunde logiskt förstå och ev se det, men det var inte förrän jag träffade en KBT-psykolog som jag kunde komma vidare. Innan det hade jag gått i psykodynamisk terapi.

Jag har inga goda råd, förutom möjligen byta terapeut eller typ av terapi. Om du mår tillräckligt bra kanske engagera dig i något så att du blir behövd, får socialt sammanhang osv osv, men det kanske är ett betydligt senare steg.
Var rädd om dig!
:heart:

1 gillning
171

Har tenkt på deg, så trist å lese at din situasjon ikke er forbedret. Jeg håper du tar til deg råd du får her inne og tar tak. Du blir vist veien å gå, men du må gå den selv. Ut ifra hva du skriver kan det bare bli bedre, du har ingenting å tape. Heia deg :muscle:

Styrkeklem :heart:

1 gillning
172

Jag förstår vad du skriver i stort sett. Den svåraste biten är väl isåfall första steget, att ta sig förbi muren. Visst, det kan låta enkelt för de flesta vanliga människor om man uttrycker sig så. Men jag blir trött på människor som undviker mig när de vet att jag inte mår bra. Jag har inget förtroende för någon. Som det är nu orkar jag inte. Jag har datorn och skriver ibland, men sen tar det slut. Jag tackar för dina råd.

173

Tank för din omtanke, den behöver jag. Det var ett bra tag sedan jag skrev, men har varit på drift på olika platser för att försöka glömma och komma vidare. Jag går fortfarande på öppenpsyk och äter mediciner som gör mig vimsig och yr. Min styrka har inte återfunnit sig utan jag har fastnat. Jag tänker aldrig på morgondagen utan lever endast i det jag ser i nuet. Sen bryr jag mig inte mer. Efter traumat så fick jag även diabetes som enligt doktorn kan utlösas av just trauma. Så jag har mycket att tacka min exfru och exdotter för.

174

Vill bara säga “Fy fan vad jag hatar julen”

1 gillning
175

Vill bara säga: jag är glad att se dig igen!

1 gillning
176

Jag tackar för ditt positiva svar för att försöka hjälpa mig. Jag har i ett sista desperat försök tagit hjälp av en person som kan se framtiden. Där fick jag svaret att jag aldrig kommer få träffa min dotter igen. Nu när jag vet att det kommer bli som jag misstänkt så gör det saken enklare i mina val framöver.