Här kommer ytterligare en “Min historia” utifrån mina erfarenheter vid pågående skilsmässa och varför. Jag ska ta det kort så att ni orkar att läsa. Vi har varit ihop i 21 år och gifta i 18 år. Har ett barn på 15 år. Under hela den tiden har allt fungerat förutom att jag har varit sjuk till och från med diverse operationer. I december 2017 fick vårt barn diagnosen autism. Givetvis påverkade det oss men vi var fast beslutna att göra allt för henne. Det kändes som att vi hade valt varandra på nytt när vi stod så enade. Men så en fredag i vintras berättade hon att hon inte orkade mer. Hon kunde inte förklara mer än att hon burit på något. Jag har aldrig under våra 21 år fått någon indikation över att hon ville skiljas. Utan det bara kom. Dagen efter så går hon och vårt barn ut på kvällen för en promenad därefter kommer de inte tillbaks. Jag blev orolig och efter ett tag får jag besked att de hade tagit på hotellet för natten. Hon (alltså min fd fru) hade lovat barnet att de inte behövde gå in igen i lägenheten. Sen dess har jag inte sett mitt barn på nu 5 månader. Min fd har varit hemma en gång och hämtat grejer. Hon vill komma fler gånger men eftersom jag nu mår så dåligt och får hjälp av psyk så är jag för det mesta hemma. Min fd säger att jag inte får vara hemma när hon kommer hit för då känner hon sig stressad över att träffa mig. Jag har sagt tänk då hur jag känner mig. På några minuter “miste” jag två personer från min familj. Jag är fortfarande i chock och får endast skicka mejl där jag undrar hur vårt barn mår. Vilket fd vägrar svara på eftersom hon då måste fråga barnet som inte vill att fd säger något till mig. Som det är nu vet jag inget. Jag vet att jag har rättigheter men enligt min fd så ska jag inte utnyttja det för då mår dom dåligt om de måste svara. Jag har tidigare förlorat ett barn som jag efter många år har accepterat och nu hände detta. Min framtidsvision är totalsvart och jag har enormt svårt att motivera mig. Nu orkar jag inte mer. Ni i forumet får gärna skriva och komma med råd.
Oj, vilken svår situation!
Jag dkulle vilja råda dig att ta kontakt med någon specialorganisation kring autism. Även om din dotter är 15 år så är det inte lämpligt att lastas med bördan att välja bort en förälder.
Faktum är att jag vekligen tycker att du borde hävda dina rättigheter, iaf till information. Så länge det inte finns några faktiska orsaker till varför dottern undviker dig så ligger ansvaret tungt på ditt x att försöka upprätthålla kontakten mellan dig och dottern.
Min sambo har liknande problem med sitt x. Hör av dig om du vill veta mer.
Tack för ditt svar. Jag har inhämtat mycket information från förbundet för autism. Jag vet att det kan förekomma “låsningar” i form av tvångssyndrom. Jag har gett upp att få se henne igen. Det har gått fem månader och jag har gråtit varje kväll. Precis som du skriver har jag försökt få gehör hos mitt X att jag inte vill sluta vara pappa. Mitt X vägrar ge mig information om vår dotter, eftersom dottern inte vill lämna ut något. Jag saknar inte direkt mitt X och skilsmässan efter betänketid är snart klar. Fast jag har inte orkat göra så mycket för att ordna bodelning och allt annat. Är för trött. Mitt levnadsutrymme är obefintligt, hur jag än gör så blir det fel. Jag har varit i kontakt med skolan och de säger att det är klart jag ska få information när jag är vårdnadshavare. Men när jag talar om det för mitt X att jag ska med, så blir jag attackerad verbalt med hur illa jag gör dom. Jag har aldrig hotat eller slagit någon av dom under hela tiden. Jag är ingen sådan person. Jag har alltid älskat barn och nu har jag inga kvar. Jag skulle så gärna vilja höra hur din sambo kom en bit på väg eller hur det fungerar idag. Jag vill ju inte vara med om, att om min dotter dyker upp om 10 år och frågar varför jag inget gjorde. Hon fyllde 15 år för ett tag sedan och alla var välkomna utom jag som är pappan. Var en av de värsta dagarna i mitt liv.
Åh @livsvan, ge inte upp ditt barn. Ett av mina barn har autism (Aspergers) med inslag av tvång. Barnets pappa och jag separerade hastigt när han var 15 år. Barnet bor på heltid hos mig och det är kämpigt att få barnet att upprätthålla en kontakt med pappan, då allt utanför hemmet orsakar stress för barnet. I mitt fall har det varit svårt att få pappan att förstå hur hårt han måste anstränga sig för att barnet ska vara tryggt i det nya. Pappan har t ex inte ens ordnat en egen plats för barnet i sin nya bostad och i sin nya familj. Pappan har inte heller velat “låsa sig” vid fasta tider för att träffa barnet, vilket också underlättar vid autism och för mig att kunna förbereda och motivera till. Efter 2,5 års kämpande har jag nu iaf lyckats få pappan att förstå att regelbundna, fasta tider är bra för oss alla, att pappan måste försaka lite i sitt nya liv med sin nya familj för att hans och barnets relation ska kunna fortsätta utan att jag finns där (barnet är nu myndigt).
Jag tror att alla barn vill att föräldrarna ska prioritera dem och kämpa för kontakt oavsett vad de säger och oavsett om de lider av funktionsnedsättningar eller/och psykisk ohälsa eller är helt “normala” (undantaget missförhålllanden/övergrepp av föräldern förstås). Så lägg dig inte platt, finns där för ditt barn, låt barnet ändå märka att du kämpar för det och för att du tycker hen är viktig för dig även om det inte leder till att ni träffas just nu. Se det som din livsuppgift i dag istället för att sjunka ner i det kolsvarta. Kontakta Familjerätten i morgon. Kämpa, det stärker även din självkänsla i ditt svåra att ha en livsuppgift. 
Min sambo har tre barn med samma mamma. Dottern med autism är äldst. De två andra är hel eller halvtid hos oss, alltså pappan. Det är dottern vi inte träffar. Mamman sår aktiv split mellan pappan och dottern, bl.a. genom att säga till dottern att pqppa inte vill komma på utvecklingssamtal eller skjutsa henne till aktiviteter vilket är en ren lögn.
När pappan och jag inledde ett förhållande drygt ett år efter att mamman initierade skilsmässan, så blev hon ännu mer fientlig och stämde honom om enskild vårdnad om alla barnen. Två vägrade gå med på mammans försök att begränsa umgänget och vårdnaden. En så kraftugt att han numera or heltid hos oss. Men dottern hade tidigare i samband med lögner om pappan valt att bo bara hos mamman.
Huvudförhandlingen har varit. Där yrkade båda på enskild vårdnad för äldsta dottern. Pappan för att dottern far illa hos mamman, hon har blivit mycket sämre sedan hon slutade vara hos pappan också. Domen är överklagad men vi vet inte svaret ännu. Så egentligen vet jag inte om det är hopp för dig. Men den viktigaste poängen är att han inte har slutat kämpa. Han har varit med på alla möten kring dottern, begärt ut journaler mm, även om det varit delade möten. Jag tror att det kommer att vara viktigt för dottern längre fram att veta att pappa kämpade för henne.
Tack för ditt inlägg. Jag vill och gör allt för att få till en kontakt både när det gäller till mitt barn och till mitt X. Min dotter vill inte träffa mig nu. Jag försöker få information via mitt X hur vårt barn mår och hur det är i skolan samt vardagliga saker. Men hela tiden blir jag tillsagd att ju mer jag frågar desto längre bort försvinner vi. Mitt X anser att vår dotter måste godkänna det som skrivs och sägs till mig. Mitt X agerar till fullo hur dottern anser hur det ska vara. Jag vet att jag har rättigheter, men skulle jag använda mig av dessa så blir jag tillsagd att det borde jag inte göra. För det innebär svårigheter och stress för dom. Helst ska jag glömma dom totalt. Men jag vill inte glömma min dotter, jag har redan förlorat ett barn sedan tidigare. Jag har redan kontakt med socialen och de säger att jag inte kan tvinga mig på för umgänge tack vare att dottern är 15 år. Det förstår jag. Det jag anser är fel, är att även mitt X inte informerar mig om något som händer vårt barn. Eftersom vi har gemensam vårdnad så behövs mina underskrifter och det är just det enda jag duger till nu. Samt betala underhållsbidraget.
Tack för ditt inlägg “Restenavlivet”. Jag har begärt av skolan att få deltaga vid möten gällande dottern. Men när jag berättade det för mitt X så blev hon arg och undrade hur jag kunde göra något så dumt. Mitt X säger att dottern inte vill att du ska veta något om henne. Jag likaså som du skriver enligt ovan att jag gör det mitt hjärta säger. Jag vill inte förlora ett barn till. Vem vet om 10 år kanske dottern frågar varför jag inget gjorde när hon var 15? Jag får ju idag endast budskap om att inte fråga något om dottern. Vi har gemensam vårdnad och jag har nu sagt till skolan att jag vill deltaga. Jag är ingen våldsam person och har aldrig slagit eller hotat mitt x eller dotter. Jag är en människa/far som vill ha lugn och ro. Vill vara med mitt barn men framtiden ser oerhört mörk ut. Har mycket mörka tankar.
Kan bara utgå från min egen situation där jag ser mitt barn som var jämnårig med ditt vid separationen. Hen ville inte heller åka till pappan och när hen väl träffade pappan sa hen inte ett ord, men det betydde inte att hen inte ville träffa honom. Det betydde bara att hen mådde dåligt av andra orsaker än pappan och skilsmässan samt att hen i det inte orkade med förändringen och allt det nya. Jag tror hen istället valde att “stänga av” och “välja bort” det som upplevdes jobbigt.
I mitt fall önskade jag att pappan ansträngde sig bra mycket mer än han gjorde och fortfarande gör. För det är tufft att vara ensam med en tonåring med autism. För mig är det otroligt att välja det ensamma föräldraskapet om den andra föräldern varit både snäll och lugn och vill fortsätta ta ansvar efter en skilsmässa. I ditt fall så låter det som att du är anklagad och bestraffas för något du inte har en aning om vad det är. Vad menar ditt ex med “att hon burit på något”? Kan din dotter ha sagt något om dig till sin mamma i förtroende som gör att mamman tror hon skyddar dottern från dig? Mitt barn missuppfattade vid ett tillfälle en ordväxling mellan sin far och en vän. För mig var det tydligt att mitt barns funktionsnedsättning försvårade för hen att tolka samtalet mellan fadern och vännen. Hen tolkade därför samtalet bokstavligt. Trots sina 15 år trodde hen att fadern gjort något fruktansvärt och berättade för professionella. Även om jag är sviken och i det närmaste föraktar barnets far, så visste jag att han aldrig gjort det barnet sagt och kunde stå bakom honom.
Jag kan till viss del förstå resonemanget gällande att den information du ska få om dotterns mående ska du få från dottern, eftersom hon är 15 år. Men det gäller under förutsättningen att mamman tillåter direktkontakt med dottern och gör allt för att underlätta den. Själv har jag kämpat med att mitt barns far i första hand ska ta direktkontakt med barnet och inte via mig. Delvis för jag är övertygad om att det stärker deras relation och att mitt barn ska veta att pappan bryr sig och delvis för att jag blivit så sviken av mitt barns pappa att jag inte vill bli utnyttjad mer än om det är absolut nödvändigt. Har din dotter mobiltelefon? Tycker inte att du ska vara rädd för att skicka små “jag bryr-mig-om-dig”-sms till din dotter i så fall, om inte mor och dotter kan ge dig en rimlig förklaring till varför du ska ge upp kontakten med din dotter. Men förvänta dig inga svar från dottern. Se det som en envägs-kommunikation där du inte ger upp din kärlek till din dotter.
Mitt barns pappa har alltid fått info om alla möten, men om barnet sagt att hen inte vill att pappan ska vara med har han fått den informationen. Ingen lätt uppgift för mig, då pappan tror att jag är besatt av hämndbegär och att det är mina påhitt. Jag har alltid försökt motivera mitt barn till att godta att pappan är med. Min uppfattning är dock att en 15-åring måste få bestämma vem som t ex är med på utvecklingssamtal. Om jag trots hens vilja låtit pappan vara med så upplevde mitt barn att jag svek och konflikten hamnade i mitt knä. Pappan åkte ju bara hem till sin nya familj efter mötet, medan min ställning som mamma underminerades…
Ja, min historia är inte som din @livsvan, men tänker att den kanske kan ge lite nya tankar om hur din dotter och ditt ex tänker (även om de verkar agera helt irrationellt även enligt mig). När du skriver socialen, menar du då Familjerätten? För jag tror att du borde kunna få mer stöd i hur du ska hantera situationen än att de bara konstaterar att dottern kan välja bort umgänge. En förälder som inte samarbetar vid gemensam vårdnad riskerar ju t o m att fråntas vårdnaden…
Till ”Stillstanding”. Jag tackar för ditt engagemang och ditt svar, det märks att du vet vad du pratar om. Mycket av det du skriver har korsat mitt huvud flera gånger. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. I mitt fall vet jag endast via mitt x att min dotter inte vill träffa mig. Jag har aldrig hört det från dottern. Eftersom jag inte kan tvinga på mig umgänge enligt familjerätten så kommer jag ingenstans. Jag har i alla fall begärt samarbetssamtal med mitt x för att få igång en dialog. Men vill inte mitt x detta så kan ingen tvinga henne. Jag vet att mitt x begick ett lagbrott den dagen de gick och aldrig kom in igen. Har man gemensam vårdnad måste båda föräldrarna vara med om det. Jag var inte alls delaktig i beslutet att mitt x lovade dottern att hon inte behövde sova mer i vår lägenhet. Vad jag förstår via jurister så kan jag stämma mitt x för det. Men till vilket nytta tänker jag? I ditt fall önskade du att fadern skulle anstränga sig mer, i mitt fall gör jag allt jag kan och verkligen vill. Men det verkar som att lagar inte alltid kommer åt allting. Det känns för hopplöst. Jag undrar också vad mitt x menar med ”att ha burit något inom sig”! Varken min kurator och liknande personal jag pratat med förstår inte mitt x. Visst tror jag att mitt x skyddar dottern på något vis från mig. Det känns så. Men vad skulle det vara? Jag har rannsakat mig flera gånger och hittar inget jag gjort eller sagt för att det skulle bli så här.
Att ta direktkontakt är omöjligt. Jag har flera gånger skickat till dotterns mobil men har nu blivit blockad. Jag har skrivet att jag tänker på henne och att jag verkligen bryr. Likaså när hon fyllde 15 så skrev jag att jag respekterade hennes beslut att jag inte skulle komma men alla andra fick utom jag. Jag skickade mejlet till mitt x som lovade ge dottern det. Mer vet jag inte. Den dagen var en sorgens dag likaså just denna dag 16/7 som är den dagen jag och mitt x träffades för 21 år sedan. Dessutom är 126 dagar sedan jag såg mitt barn. Sitter här nu och gråter när jag skriver detta och dricker vin. Mina känslor inom mig är tomma. Få se hur länge jag orkar. Är dock glad över att jag hittade denna sida så att jag kan skriva av mig lite och hitta likasinnade.
Har du någonsin tänkt i banorna om att detta kanske inte alls handlar om din dotter, utan om din fru? Kanske dottern med sin funktionsnedsättning blir ett (lätt?) verktyg i en vuxens händer, en vuxen som kanske har en egen (dold) agenda i detta?!
Finns det någon enda anledning som du överhuvudtaget kan föreställa dig till varför hon dvs. din fru skulle vilja/välja att göra detta mot dig? Vad kan hon ha att vinna på det här agerandet?
Till “Noomi”. Bra frågor och synpunkter. Dessa tankar har också varit framme i huvet hos mig. Den enda anledningen jag fått som svar från mitt x är att våran dotter inte vill träffa mig just nu. Men jag har själv inte fått höra det. Kan makt vara en orsak? Men mitt x har aldrig visat dessa tendenser tidigare under vårt 21 åriga liv. Jag tror absolut min dotter används som ett verktyg mot mig. Hur ska jag komma åt det? Sen är jag rädd över vad mitt x:s föräldrar säger till dottern. Fd svärfar har aldrig accepterat mig i familjen fast mitt x och barn har stått enade. Har dock varit konflikter. Även om mitt x bedyrar att hennes föräldrar inte gör så mot dottern, så kan mitt x inte veta när dottern pratar med morföräldrarna och vad som sägs då. Som du ser har jag många teorier.
Nej, lagarna har inte heller kunnat hjälpa mig när jag velat att fadern skulle ta mer ansvar för sina barn. Jag vet inte vad jag mer kan råda dig till än att börja skriva vanliga hederliga brev/kort som sänds med snigelpost till din dotter OCH sluta dricka vin om det finns en risk att du framöver inte kan hantera denna dryck i din sorg. Alkohol kan i sig framkalla ångest och det är lätt att falla in i passivitet och sin egen sorg.
Mitt nu 18-åriga barn avvisar mig varje dag, nästan vid varje kontaktförsök trots att vi bor ihop. Jag har aldrig gjort mitt barn något ont, utan vänder ut och in på mig för hens skull, då alla professionella påtalat just vikten av att anpassa miljön vid autism. Hen behandlar mig ändå respektlöst och vägrar i det längsta att kommunicera med mig (just kommunikation är så kravfyllt för hen), men eftersom hen utöver sin autism mår mycket psykiskt dåligt har jag svårt att konfrontera hen med hens sätt mot mig. Tänker att situationen ändå på något sätt är ganska lik din. Din dotter (om det nu inte är mamman som använder henne som någon slags sköld mot dig i egna syften) avvisar dig också, utan att du troligen gjort något. Jag jobbar mycket med mig själv för att stå ut, i det ingår att göra saker jag tycker om och umgås med personer som bekräftar mig och visar att de tycker om mig och orkar stötta mig i mitt föräldraskap. Det gör gott, då mitt barn i stort sett aldrig bekräftar att jag är okej. Det är svårt att älska någon som vägrar ta emot ens kärlek. Jag har dock fördelen att kunna tränga mig på mitt barn, eftersom pappan inte hindrar mig.
Vilken fruktansvärt jobbig situation du lever i @Stillstanding 
Men bara det faktum att du faktiskt orkar med, dag ut och dag in, visar vilken enastående stark mamma och människa du är 
Ett barn som “kräver” så obeskrivligt mkt av dig hela tiden, men inte ger så mkt tillbaka (allt pga sitt funktionshinder såklart) dränerar ju energi på det allra värsta tänkbara sätt. Jag lider verkligen med dig och jag undrar om inte det som du lever i är snudd på det mest förbrännande en människa kan leva med. För med sina barn så kan man ju aldrig egentligen koppla bort den emotionella påverkan de har på en och det gör ju att alla känslor mångfaldigas hela tiden. Både kärlek, glädje, sorg, ilska, trötthet, irritation och ffa. den enorma frustration som ens barn kan ge en. För det finns ju absolut ingen annan person i hela galaxen som har tillnärmelsevis samma förmåga att på det sättet gå in under skinnet på en. På gott och ont såklart, för att man älskar dem på ett sätt som man ju inte gör med någon enda annan person…
Ditt X hade förmågan att distansera sig, eller så kanske det snarare är oförmåga till motsatsen, och stod inte ut med de krav och frustrationer/besvikelser som följer med ert barns funktionshinder utan sökte sig ut och tryckte undan. Tragiskt och ömkligt att han inte ens förmår att ta till sig vad hans brist på ryggrad och ansvarskänsla gör med dig, vad han lämnade dig ensam med, att han inte kan avlasta dig ens det minsta. Att han inte orkar eller förmår att ta till sig hur det måste vara att leva med och i detta 24/7 med en älskad människa som man inte riktigt kan nå fram till, trots att han själv inte stod ut med några av de påfrestningarna även fast han aldrig behövde vara ensam om dem.
Hur ser det ut på sikt för ditt barn och dig? Ser du några yrkes/utbildningsmöjligheter som successivt leder till större självständighet för ditt barn med eget boende osv.?
@Noomi 
.
Tack för din fina förståelse. Det är fruktansvärt tärande att inte bli bekräftad av barnen efter en traumatisk separation. Har aldrig känt mig misslyckad som partner, även om jag byttes ut mot en annan kvinna. Men som förälder är känslan där hela tiden. För många är det räddningen att just bli bekräftad som förälder, när man inte längre blir det som partner. Jag har ett äldre barn som också hade en tuff tonår, men som tagit sig ur det och blivit en klok och självständig ung vuxen kvinna. Hon bekräftar mig. Tack och lov. Det är det jag tycker är så tragiskt för @livsvan, att han inte har möjligheten att få den bekräftelsen från sitt första barn och att historien upprepar sig. Vill bara säga, ge aldrig upp! För det finns en viss tillfredställelse i att kämpa för sitt barn också som ändå är bättre än känslan av maktlöshet.
Är det något som separationen och mitt barns psykiska ohälsa har lärt mig så är det att inte planera för långt fram utan ta en dag i taget utan att oroa mig för mycket. Det räcker med den oro som finns dagligen för det dagliga utan att lägga på framtidens oro också… Men, jag har naturligtvis en plan. Jag tänker mig att barnet ska bli så självständigt som det går, med egen lägenhet och anpassat arbete. Vägledning av mig och stöd från samhället om hen vill ta emot. Annars får väl bostaden gro igen 
. Jag har också ett liv och det ska jag leva för min egen skull också, inte ge upp allt för mitt barn även om mycket av mitt fokus är där nu. Som tur är så är vi för en gångs skull eniga, mitt barn och jag, hen ska inte bo hemma hela livet! 
Jag känner igen mig till fullo i vad ni skriver. Jag vill så gärna vara med och hjälpa till så mycket jag kan. Jag vill vara delaktig att kunna ge henne en så bra utbildning och framtid som möjligt. Jag beundrar dig att du ensam orkar kämpa vidare. Jag utgår ifrån att barnet även omfattas av LSS som min dotter. Har du fått någon bra hjälp där av kommunen? Livet är allt bra konstigt! Här pratar vi om samma erfarenheter men ändå inte. En förälder är ensam med sitt barn och vi ha hjälp och förståelse från den andra föräldern. I mitt fall helt tvärtom jag vill, men blir hela tiden nekad och hotad över “hur jag kan göra på detta viset enligt mitt x att jag hela tiden lägger mig och frågar, fattar du inte att det gör att vi försvinner ytterligare bort”. Vad ska man svara på det?
Ja du @livsvan, vad svarar du på det? Hon verkar ju inte gett dig någon förklaring öht, vad tror hon, att du bara ska godta att inte få träffa ditt barn utan att veta varför? Det låter som och hon drar in sig själv när hon säger “fattar du inte att det gör att VI försvinner längre bort”. Jag hade sagt “förstår du inte att du driver din dotter från dig” om jag öht varit i hennes situation.
Autism har en hög ärftlig faktor, tror du att du eller dotterns mor kan ha drag av det? Att det därför blir så drastiskt och så svårt med kommunikation? Jag ser en hel del drag hos både mig själv, men framförallt mitt ex… Men enligt honom så har han inga drag alls, och sanning att säga så döljer han dem genom en till synes mycket god social förmåga. Ingen mer än jag märker att han alltid styr de sociala sammanhangen och samtalen så att det sker utifrån hans egna behov… Han är oerhört manipulativ, vilket jag inte hade en aning om när vi levde i äktenskap. Men mycket har klarnat efter skilsmässan.
Mitt barns pappa säger att han vill stötta mig och finnas för sitt barn. Det är bara det att allt sker på pappans (och hans nyas) villkor, han klarar inte anpassa sig efter barnets behov. Det är väldigt, väldigt mycket vackra ord, men när det väl kommer till kritan så saknas handlingen och han har egentligen inte så mycket tid över för sitt barn. För mig är det som att prata med en vägg, eftersom han vrider och vänder på sina ord så att det passar hans samvete. Skulle gärna vilja veta hur det låter när han pratar med sina vänner om det här, för jag är övertygad om att han får det att låta som att han träffar sitt barn så lite pga mig…
Jag har tyckt att professionella varit alltför blåögda och tafatta i förhållande till pappan. Ingen har ruskat om hans tankar, utan godtagit alla hans ord och skulden har istället lagts på att “barnet är så svårt” och att han är i övre tonåren. Jag har blivit vansinnig på detta, för det spelar ingen roll, man har ansvar att anstränga sig som förälder ändå… Och jag får ju ta allt även om “hen är så svår”. Pappans förklaring till detta är “men hen bor ju hos dig…” Jaha, och det finns ju en anledning till det. Pappan har ju inte ens en säng för barnet i sin bostad. Jag kände samma frustration på professionella när jag läste att man bara godtar att din dotter är 15 år och litar på det mamman säger. I det läget vill man ju ha någon som ruskar om mamman och kräver att hon ger en förklaring varför hon undanhåller anledningen och till syvende och sist sitt barn. Var finns alla “omruskare”?
Mitt barn har rätt att söka insatser via LSS, men hen har vägrat ta emot stöd. Jag har dock kunnat nyttja vård av barn, då det finns för barn med autism upp till 21 års ålder och mitt barn varit i mycket dåligt psykiskt skick så hen periodvis behövt tillsyn i hemmet.
Ojdå Livsvan, din tråd fick mig att gå igång riktigt ordentligt. Hoppas det är ok
Hej ”stillstanding”! Du får skriva hur mycket du vill, jag är bara glad över det även om det är ”tunga saker”. Mitt syfte var att hitta någon som du, som har liknande livserfarenheter som mig. Det hjälper mig mycket, samtidigt som du kan skriva av dig om du förstår vad jag menar. Du har redan gett mig andra synvinklar än mina egna, vilket är bra. Visst har jag tänkt på det du nämner om ärftlighet. Det är möjligt att både jag och mitt x har gener av autism, men inget vi direkt har tänkt på under vår tid tillsammans. I vårt fall så har varken jag eller mitt x träffat någon annan. I mitt fall behöver jag ej ruskas om mer utan jag vill utnyttja mina möjligheter och rättigheter att komma någonstans. Tycker dock att familjerätten tar parti för modern och dottern mer än att skapa bättre möjligheter för dottern och mig att åter bygga upp något som vi alltid har haft förut. Men här bestämmer barnet över allt eftersom hon är 15. Det jag får inrikta mig på, tills dottern blir 18 är att få mitt x att ge mig information över barnets utveckling. Denna process är vi inne i nu men har olika åsikter. Mitt x anklagar de ”professionella” med att säga att de har fel i att jag som pappa har någon rätt att få veta något om dottern. När jag läser dina brev tänker jag att ditt x skulle varit i min situation då hade kanske allt varit lugnare för mitt x och vice versa. Ursäkta det är mina tankar som far iväg igen. Jag blev för teoretisk. Jag är en logisk och analytisk person som så gärna vill lösa problem snabbt när man ser lösningen. Men det är inte alltid det går att överföra till livet.
Så skönt att höra att mitt intensiva skrivande i din tråd inte skrämt iväg dig…
Tänkte inte att du behövde ruskas om, utan mer din dotters mamma. Självklart ska dottern få välja själv. Men en 15-åring kan med lite god vilja från den andra föräldern få bättre förutsättningar för att kunna se nyanserat på sin situation, vilket speciellt kan behövas om man har svårt att föreställa sig saker som man ofta har vid autism. Om jag rätt av godtagit att mitt barn inte ville träffa pappan så hade jag kunnat agera precis som ditt barns mamma och bekräftat barnets bild av att “pappa inte behövs”. Ju mer bekräftande av detta, ju svårare hade beteendet varit att bryta och desto mer försvar från barnet när pappan “tränger sig på” tänker jag. Jag har istället försökt kämpa för en självständig relation mellan barnet och pappan. Både för barnets skull och för min och hens pappas skull.
I mitt fall har professionella i det närmsta bekräftat “men pappan har ju ingen plats i sin bostad” så det är självklart att jag får ta allt ansvar för att barnet är ju “så svårt” och “bor ju hos mig” istället för att ifrågasätta VARFÖR pappan saknar plats i sin bostad för sitt barn och hur han då tänker att föräldraskapet kommer att kunna fungera under barnets särskilda förutsättningar när det enda barnet vill är att vara i sitt egna rum. Detta har varit förödande, då pappan fått bekräftelse på att det han gör är rätt och allt handlar om att “barnet är svårt” och att jag har överkrav som inte fattar hur saker är, i hans tankevärd kanske jag t o m vill hämnas honom och hans nya genom att försöka göra om hemma hos dem. Tänker att det kanske är så för din dotters mamma också. Hon blir övertygad om att hon gör rätt när hon stöttar barnets beslut utan att utmana det.
Det är bra att man ändå ifrågasätter att mamman inte ger dig information, nu när du inte tillåts arbeta på din relation med dottern mer aktivt och inte alls har samma chanser som mina barns pappa. Mitt barns pappa har också velat ha information via mig. Pappan vill väldigt gärna vara pappa, men på distans (inget han säger i ord, men som jag tydligt ser i hans handlingar). Det tycker han skulle kunna ske smidigt genom att jag automatiskt (utan att han frågar mig eller tar initiativ i övrigt) löpande ska informera om barnet till honom. Jag tror faktiskt att han då skulle känna sig som den perfekta pappan, för då vet han ju vad som sker i sina barns liv och kan samtidigt fortsätta sitt nya liv med sin nyvunna frihet utan ett aktivt föräldraskap i vardagen som tar både kraft och tid. Han tror på fullaste allvar att det räcker att tala om för barnen någon gång då och då att han tänker på dem för att behålla en god relation till dem. Nu när det inte fungerar, så är han övertygad om att det till stor del beror på mig (och barnen). Pappan vill bli bekräftad som pappa, men knappast anstränga sig i sitt föräldraskap i ordets rätta bemärkelse. Idag träffar han sitt yngsta barn några timmar 1-2 ggr/månad och det är ett stort framsteg mot tidigare. Så nej, jag tror inte det hade fungerat att mitt ex varit ditt ex ex, för informeras ska det … Jag har dock upp till 18-års ålder valt en medelväg. Frågar pappan något specifikt (vilket sällan skett) så svarar jag, alla möten har det informerats skriftligt om både innan och vad som skett om han inte varit med (det har dock inte dugt, utan han har krävt info från de som hållit i mötet också). Jag har däremot inte levererat information om barnets vardagsliv. Detta för att det är mitt och barnets liv, det är vår integritet jag skyddar. Pappan har valt att gå och leva ett annat liv och lämna det vardagsnära föräldraskapet. Han har inte längre med våra liv att göra om inte vi, var för sig, vill delge honom det. Dvs om barnet vill lämna information om tankar, känslor, vardagsliv till sin far så får han göra det själv. Själv har jag tillräckligt med att hålla ihop både mig och barnet för att också ge av mig själv till en person som ändå bara är en vägg, så länge man inte bekräftar hans bild av världen. Jag har också påtalat för både pappan och barnet att jag inte kommer att stoppa om barnet hellre vill bo hos sin pappa.
Så liknande situationer, men ändå så olika… Jag är också en logisk och analytisk person som även begåvats med ett starkt känsloliv. Har inte alltid varit så lätt i en omtumlande skilsmässa med barn med särskilda behov. Ibland har jag velat vara som mitt ex. ologisk, oreflekterade och med en hud där det mesta verkar rinna av bara man inte har eländet framför sig 
Hej ”Stillstanding”. Du skriver mycket intressant som jag skulle vilja fråga dig lite mer om. Du skriver ” om jag rätt av godtagit att mitt barn inte ville träffa pappan så hade jag kunnat agera precis som ditt barns mamma och bekräftat barnets bild av att “pappa inte behövs”. Hur ska jag kunna få mitt x att förstå att det finns andra vägar än deras (x och dotter) ensidiga bild? Allt vad min dotter säger till mitt x är en lag som mitt x måste följa. Jag känner ibland när jag och mitt x mejlar, vilket också är den enda vägen till kontakt, att jag på något vis pratar med min dotter istället för mamman till barnet. Blir väldigt konstigt. Mitt x gör inget för att förbättra situationen mellan mig och min dotter. Sen tror jag också att mitt x är rädd för att göra bort sig eller att dottern skulle uppleva ett svek från modern. Dottern har tidigare sagt att hon inte ens litar på modern. Men hur det är idag vet jag ej. Det du skriver angående pappan till ditt barn låter för mig väldigt konstigt, att han inte tar till vara möjligheten att bygga på sin kontakt med barnen. Det kan ju bli som så i framtiden att barnet inte alls vill veta av fadern, som i mitt fall?! Tänk, jag säger bara tänk om jag hade haft den möjligheten. Istället för nu att hela tiden sakna sin dotter. Jag blir galen, jag kan inte alls förstå idag hur jag ska kunna stå ut med känslan att inte få se mitt barn växa upp och utvecklas. Dessutom vill jag vara förälder! Jag blir så lessen och tappar lusten. Du får ursäkta ”Stillstandig” om jag blir pessimistisk.
Jag beundrar dig för vad du gör för ditt/dina barn. Känner att jag på skulle vilja kunna bidra med något till dig, men du verkar redan ha varit igenom mycket så det skulle väl inte bli något nytt för dig. Jag har alltid tyckt om att lyssna på andra människor.
Jag har tagit reda på en del information angående min dotter. Jag kommer att bli kallad till skolan framöver, likaså av behandlaren till min dotter. Jag frågar dig ”Stillstanding” tycker du att jag ska gå på mötena och utöka min kunskap om dottern? Ska jag kämpa? Hur skulle du göra i min situation, med de hoten jag får från mitt x?
När jag hela tiden behandlar mina känslor av sorg och saknad, så börjar jag tänka på syftet. Varför ska det behöva vara så här? Var det meningen att livet för det mesta skulle bestå av att kämpa för att klara vardagen? För tusen år sedan kämpade människan ständigt för överlevnad när det gällde att hitta mat för dagen. Det var flykt eller strid som gällde för att klara livet. Nu är det istället svårt att hitta någon i samhället som mår bra, allra psykiskt. En sak som jag verkligen hatar är när någon bekant kommer fram när man är i staden och frågar ”hur är det”. Då ska man alltid svara det är ”okej” enligt den oskrivna sociala normen. Sen jag blev sjuk av all stress så säger jag alltid hur jag mår. Att jag mår skit och går på psyk. Då vet de inte vad de ska svara och säger att ”jag måste gå nu” därefter kommer den människan aldrig fram. Men jag orkar inte samla kraft för att stå där och ljuga för mig själv för att uppfylla vad som är brukligt. Ursäkta, nu kom jag ifrån ämnet lite men jag blir sån.