Har personlig erfarenhet av hur lätt de ändrar sig. I detta fall gällde de att de ville lägga ner barnens byaskola. Lite media och tryck på sociala medier så ändrade de sig. Der är bara människor bakom besluten. Tro mig SVT skånes murvar va lyriska när vi påtalade hur beslut tagits av få personer i små rum. Sen rullade det på och de fällde sig själva. Barnen börjar på sin skola i höst 
.
Pröva!
Skicka dm om du vill ha input
Jeg håper du gjør som Johan40 skriver, du bør endevende himmel og jord før du gir deg og dette har du ikke prøvd ut. Du har intet å tape, og datteren din å vinne tilbake. Jeg heier fortsatt på deg, bare gjør det! 
Jeg gleder meg til å lese at du har lykkes med å få datteren din tilbake 
Nå ønsker jeg at du lar Johan 40 hjelpe deg
Styrkeklemmer fra meg 
Hej, jag kanske missförstår dig i ditt brev men jag har inte fått någon som helst kontakt med min dotter som numera är 16 år. Jag har inte sett henne sedan 3 mars 2018 och har gett upp hoppet. Men jag vill ändå visa svenska folket hur det kan gå till idag här med alla myndigheter och funderar starkt på att gå till massmedia.
Börja med att samla ihop all dokumentation du har och annat som kan vara värdefullt - så som vilka du varit i kontakt med på myndigheter etc.
Sen skulle jag rekommendera att du börjar med lokaltidningen som redan har vägar och kontaktytor på kommunhuset. Skulle du sedan behöva gå en nivå högre t.ex. lokala SVT eller ännu högre till riksmedia, kan du peka på vad lokaltidningen skrev och deras artikel legitimerar så att säga din sak.
Ja, da misforstår du meg, dessverre. Jeg vet du ikke har sett datteren din, jeg ville bare booste deg til å sette gang med det Johan40 foreslår. Jeg ønsker så inderlig å kunne lese at du har fått datteren din tilbake snart. Tenker på deg.
Hej Atrax! Ber om ursäkt och tackar hjärtligt för din omtanke. Det värmer att veta att det finns någon vettig människa där ute.
Hej Johan40! Jo jag har det mesta sparat och dokumenterat. Även all brevväxling mellan mitt ex. Jag tackar för din omtanke.
Ingen fara, man blir ju mörkrädd för vad tjänstemän och i mitt eget fall politiker kan ställa till med. Journalister (sorry om jag förolämpar någon här 
) är i grunden lata när det gäller att hitta uppslag till artiklar. Presenterar man nått intressant hugger de ofta och när de får upp vittringen kör de 
Min dotter fyllde år igen och jag har fortfarande inte fått träffa henne. Det har nu gått snart 2,5 år sedan min exhustru och dotter gick ut! Att tiden läker alla sår är ett enormt stort skitsnack. Jag mår sämre än någonsin och har själv blivit väldig arg mot alla. Min psykolog tror det beror på sorgen som måste ut. Dessutom fick diagnosen diabetes för ett år sedan då alla min värden var väldigt dåliga. Var och är alltid trött. Min doktor sa att det kunde vara stressutlöst så jag skickade ett tack till mitt ex. Jag får fortfarande ingen hjälp från någon varken kommen eller annat eftersom de inte har något att arbeta med som de uttrycker det. Detta eftersom min dotter inte vill träffa mig tack vara att mitt ex och hennes föräldrar har gjort allt för att vända henne mot mig. Jag vet också att hon är fortfarande hemma sittande barn och utmattad av att gå i skola. Mitt ex lyfter inte det minsta ett finger för att hjälpa till. Jag har ivo anmält både bup och tjänstemännen på kommunen. Jag har sagt till min psykolog att han måste skynda sig att radera mitt minne av min dotter men han säger att det inte går. Livet är för mig en gåta. Vi föds för att pinas!!
Jeg tenkte på deg forrige dagen, lurte på hvordan du har det. Får vondt i hele meg når jeg leser det du skriver. Jeg håper så inderlig at det snur, at du får en relasjon med datteren din igjen, ikke gi opp! Jeg forstår at ordene virker fåfengte. Send pm om du vil.
Jeg sender deg varme tankere og styrkeklemmer 
Nu är det allvarligt läge för mig, till och med jag själv inser det nu! Jag behöver verkligen hjälp från detta forum vad jag ska göra för att kunna gå vidare och glömma min dotter!! Ge mig era bästa råd genast! Jag kommer inte längre med min psykolog och går inte dit mer. Det hjälper inte i alla fall för mig. De säger att jag bara ska acceptera läget och hantera situationen därefter. Men det klarar jag inte av. Fy attan så besviken jag är på livet och mitt ex och hennes föräldrar som förstört bandet med min dotter. Är det verkligen så här det ska vara och blir totalt utfryst av alla myndigheter. Jag försvann från Sverige i 6 månader förra året och levde i Asien, men minnet försvann inte oavsett hur mycket jag drack.
Jag ville inte framföra något speciellt denna gång utan endast får skriva av mig lite av min totala uppgivenhet!! Har återigen suttit och författat ett brev till mitt ex angående henne och vår dotter Selma. Jag skrev följande "Du skriver att om Selma ville ha kontakt med mig så skulle hon haft det. Men hon har ju blivit påverkad av dig och din far och mor att inte ha kontakt med mig. Men du gjorde ju inget överhuvudtaget för att stödja kontakten utan tvärtom. Den gången hon gick ut så var det ju inte på grund av mig snarare på grund av ditt beteende. Det du (mitt x) gjorde då kommer jag aldrig någonsin att förlåta dig för när de satte stopp för mig och Selma. Jag har ju inget fel gjort. Jag har ju frågat dig flera gånger när vi bodde ihop vad som var felet., Men du var alldeles för feg och vågade inte stå upp som förälder. Alla experter och psykologer som jag har varit i kontakt med säger samma sak att du förstörde mitt liv genom ditt agerande. Det kommer du och jag att få leva för resten av våra liv. Du har mitt trasiga inre i ditt samvete som jag hoppas kommer att finnas där i hela ditt liv. Jag tycker det är anmärkningsvärt att du inte förstår bättre som så ofta tror så gott om folk. Alla här är så enormt besviken på dig, gällande mina och före detta våra vänner hur du har agerat. Du måste ha tappat dig själv totalt när du gjorde att jag förlorade mitt barn. Många säger det är konstigt att Selma inte fick hjälp att lossna upp knuten med att sluta prata med mig. Jag har ju inget sagt eller gjort som varit fel. Med största sannolikhet måste hon ha missuppfattat.
Jag tycker det är konstigt att du Marit tycker att jag har skadat henne vilket jag aldrig skulle göra. Jag förstår inte vad du har fått det ifrån."
Kalla vad det ni vill men jag står för vartenda ord och känslorna är enormt starka och hatiska mot mitt x.
Det är fullt förståeligt.
Får du veta något om ditt barn? Vad gör hon idag? Går hon på gymnasiet?
Det är så tragiskt när föräldrar gör såhär mot sina barn om barnens andra föräldrar. Så oerhört egoistiskt.
Jag får inget veta om min dotter från modern. Jag skickar många mejl men får inga vettiga svar utan endast bortförklaringar från mitt x. Det gör mig så arg och förbannad att det kan gå till så här i dagens sverige. Alla myndigheter stängde ner mitt kontaktnät när mitt ex sa att de inte ville berätta. På en sekund blev jag utslängd på gatan och ingen vill hjälpa mig. Mitt hat mot mitt x blir större för var dag ju mer jag tänker på situationen. Detta är inte mänskligt. Många av mina vänner säger “hur orkar du?” Jag svarar vilka alternativ har jag? Att fortsätta leva eller inte? Ingen kan svara. Jag vet att min dotter har bytt skola tre gånger sista året och att hon har en ständig utmattning. Hon läser nu på distans hemifrån och ska skaffa sig gymnasiekompetens via en folkhögskola. Jag har inte fått reda på någon orsak, men mitt x skyller på mig vilket mitt x även har påverkat min dotter till att tycka. Men jag har totalt rent samvete och vet att jag inte har gjort något fel. Jag förstår inte hur människor kan göra så här? Men det händer ju också fruktansvärda händelser mellan föräldrar när ena föräldern känner hopplöshet. Jag kan förstå dom föräldrarna nu, när jag själv är satt där.
Idag är en total skitdag!! Det börjar närma sig 3 mars!! Då är det tre år sedan mitt x och dotter gick ut genom dörren och aldrig mer kom tillbaka. Jag har fortfarande inte fått träffa min dotter. Till alla dom som sa sig vara experter och sa “att de kommer tillbaka och det ordnar sig se”! Var är ni idag och ser hur totalt fel ni hade! Jag medger att jag idag inte mår bra och har druckit i två dagar för att inte känna ångesten och sorgen över min dotter. Jag förstår fortfarande inte vad som gick fel och varför? Ingen förvarning efter 20 års äktenskap och ett fin dotter tillsammans. Livskvalité vad är det? Är det värt att leva när man känner så här? Då vet jag inte om det är värt det. Jag har fortfarande kontakt med kurator en gång veckan och de försöker hjälpa mig men det går åt helt fel håll. Som det är nu är jag bara till besvär och kostar pengar för staten eftersom jag inte kan arbeta. Jag drömmer varje natt om min dotter och undrar hur hon mår och vart hon befinner sig. Jag vaknar upp med ett ryck och undrar var jag är. Jag har gjort allt jag har kunnat för att rensa ur lägenheten från alla minnen. Slängt alla kort både på datorn och foton. Vad ska jag göra? Är det någon därute i världen som kan hjälpa mig?
Till att börja med måste du ta hand om dig själv.
En dag kanske din dotter blir nyfiken på och vill träffa sin far. Vad vill du hon ska finna då?
Även om du inte får träffa din dotter nu är du hennes far. Vilken förebild vill du vara för din dotter?
Skulle så gjerne ha hjulpet deg, men som @Rulle skriver så må nok du hjelpe deg selv. Les hva han skriver,og prøv å gjøre ditt beste for deg selv og datteren din i fremtiden. Hun kommer kanskje selv og søker kontakt, da skal du være oppegående og stå støtt med begge beina for henne 
Ikke drukne dine sorger, ta vare på deg selv nå 
Jag tackar för ditt svar som verkar helt logiskt och självklart. Men om inte orken finns? Vem ska ge min dotter förståelse när hon inte själv inser vad hon håller på med? När inte ens mamman försöker hjälpa henne att förstå utan motarbetar hela tiden. Dottern är också så kallat “hemmasittande barn” och kan inte gå i vanlig skola. När inte ens myndigheterna vill hjälpa mig utan säger “att jag involverar mig för mycket i min dotter”. Kom från socialsekreteran på kommunen där jag bor. Jag IVO anmälde kommunen men utan resultat. När inte ens psykiatripartners, där min dotter gick kunde göra rätt utan felbehandlade henne och vände min dotter ännu mer mot mig ännu mer. Jag till och med fått en skriftlig ursäkt från psykiatripartners för deras misstag. Men skadan är ju redan skedd och jag står här helt ensam och tom. Jag har verkligen försökt i tron att myndigheter skulle hjälpa mig. Men gud så besviken jag känner mig på det så kallade social systemet. Det inkluderar tydligen inte mig. Men detta sagt så känns inte möjligheten/risken/chansen så stor att det ska slå in att hon vill träffa mig när jag inte ens får chans att prata med henne. Jag har läst mängder angående hur ett barn i autismspektrumtillstånd fungerar. Då dottern hela tiden får höra från en synvinkel är min chanser dödfödda. Ta hand om mig själv för att gå och vänta och bygga upp en förhoppning över att få träffa min dotter i framtiden orkar jag inte idag. Jag lever dessutom med ständig värk i kroppen efter nervskador jag har i min rygg på grund av tumörer i ryggmärgen och operationer, så det förbättrar inte precis läget. Jag kan inte arbeta längre eftersom värken gör mig trött. Dessutom har jag nyligen haft corona och fått biverkningar. Mina lungor fungera inte som det ska fast det har gått två månader sedan dess. Visst kan jag börja med jämförelser med de fattigaste i världen som inte har något och försöka bygga upp en positiv bild att andra har det värre än jag. Men det är verkligen att lura sig själv. Jag har aldrig någonsin under hela tiden som vi var gifta skadat någon av dom varken fysiskt eller psykiskt. Jag går en gång i veckan till min kurator för samtal. Han frågar vad jag helst vill göra för att må bättre. Jag säger varje gång att jag vill formatera min hjärna så jag glömmer de båda för att kunna starta om på något nytt. Detta för att radera alla minnen och känslor från förr. Jag vet inte hur detta kommer att sluta.
Jag tackar dig för ditt svar och omtanke för att hjälpa mig. Du har varit med i hela processen och vet vad det handlar om. Du visar värme och omtanke i ditt brev vilket jag uppskattar. Måste medge att det känns konstigt att någon bryr sig om mig i denna situation, för så har verkligheten absolut inte varit. När man inte mår bra psykiskt så vänds man ofta ryggen från andra människor. I alla fall här i Sverige. Jag vet inte hur det är i Norge? (Jag antar du kommer därifrån utifrån ditt språk). Det jag verkligen vill är att starta ett nytt liv utan att ha en stor ryggsäck hängande över mig. Se även mitt brev till Rulle.
Den enda som kan ta hand om dig är du själv.
Ingen annan kan göra det åt dig.
Det går inte att leva genom någon eller något annat utan bara genom en själv.
Om du inte älskar och vill ta hand om dig själv kan du inte räkna med att någon annan gör det heller. Det är där du.måste börja hur tufft det än är.