Ingen fara, man blir ju mörkrädd för vad tjänstemän och i mitt eget fall politiker kan ställa till med. Journalister (sorry om jag förolämpar någon här 
) är i grunden lata när det gäller att hitta uppslag till artiklar. Presenterar man nått intressant hugger de ofta och när de får upp vittringen kör de 
1 gillning
Min dotter fyllde år igen och jag har fortfarande inte fått träffa henne. Det har nu gått snart 2,5 år sedan min exhustru och dotter gick ut! Att tiden läker alla sår är ett enormt stort skitsnack. Jag mår sämre än någonsin och har själv blivit väldig arg mot alla. Min psykolog tror det beror på sorgen som måste ut. Dessutom fick diagnosen diabetes för ett år sedan då alla min värden var väldigt dåliga. Var och är alltid trött. Min doktor sa att det kunde vara stressutlöst så jag skickade ett tack till mitt ex. Jag får fortfarande ingen hjälp från någon varken kommen eller annat eftersom de inte har något att arbeta med som de uttrycker det. Detta eftersom min dotter inte vill träffa mig tack vara att mitt ex och hennes föräldrar har gjort allt för att vända henne mot mig. Jag vet också att hon är fortfarande hemma sittande barn och utmattad av att gå i skola. Mitt ex lyfter inte det minsta ett finger för att hjälpa till. Jag har ivo anmält både bup och tjänstemännen på kommunen. Jag har sagt till min psykolog att han måste skynda sig att radera mitt minne av min dotter men han säger att det inte går. Livet är för mig en gåta. Vi föds för att pinas!!
Jeg tenkte på deg forrige dagen, lurte på hvordan du har det. Får vondt i hele meg når jeg leser det du skriver. Jeg håper så inderlig at det snur, at du får en relasjon med datteren din igjen, ikke gi opp! Jeg forstår at ordene virker fåfengte. Send pm om du vil.
Jeg sender deg varme tankere og styrkeklemmer 
1 gillning
Nu är det allvarligt läge för mig, till och med jag själv inser det nu! Jag behöver verkligen hjälp från detta forum vad jag ska göra för att kunna gå vidare och glömma min dotter!! Ge mig era bästa råd genast! Jag kommer inte längre med min psykolog och går inte dit mer. Det hjälper inte i alla fall för mig. De säger att jag bara ska acceptera läget och hantera situationen därefter. Men det klarar jag inte av. Fy attan så besviken jag är på livet och mitt ex och hennes föräldrar som förstört bandet med min dotter. Är det verkligen så här det ska vara och blir totalt utfryst av alla myndigheter. Jag försvann från Sverige i 6 månader förra året och levde i Asien, men minnet försvann inte oavsett hur mycket jag drack.
Jag ville inte framföra något speciellt denna gång utan endast får skriva av mig lite av min totala uppgivenhet!! Har återigen suttit och författat ett brev till mitt ex angående henne och vår dotter Selma. Jag skrev följande "Du skriver att om Selma ville ha kontakt med mig så skulle hon haft det. Men hon har ju blivit påverkad av dig och din far och mor att inte ha kontakt med mig. Men du gjorde ju inget överhuvudtaget för att stödja kontakten utan tvärtom. Den gången hon gick ut så var det ju inte på grund av mig snarare på grund av ditt beteende. Det du (mitt x) gjorde då kommer jag aldrig någonsin att förlåta dig för när de satte stopp för mig och Selma. Jag har ju inget fel gjort. Jag har ju frågat dig flera gånger när vi bodde ihop vad som var felet., Men du var alldeles för feg och vågade inte stå upp som förälder. Alla experter och psykologer som jag har varit i kontakt med säger samma sak att du förstörde mitt liv genom ditt agerande. Det kommer du och jag att få leva för resten av våra liv. Du har mitt trasiga inre i ditt samvete som jag hoppas kommer att finnas där i hela ditt liv. Jag tycker det är anmärkningsvärt att du inte förstår bättre som så ofta tror så gott om folk. Alla här är så enormt besviken på dig, gällande mina och före detta våra vänner hur du har agerat. Du måste ha tappat dig själv totalt när du gjorde att jag förlorade mitt barn. Många säger det är konstigt att Selma inte fick hjälp att lossna upp knuten med att sluta prata med mig. Jag har ju inget sagt eller gjort som varit fel. Med största sannolikhet måste hon ha missuppfattat.
Jag tycker det är konstigt att du Marit tycker att jag har skadat henne vilket jag aldrig skulle göra. Jag förstår inte vad du har fått det ifrån."
Kalla vad det ni vill men jag står för vartenda ord och känslorna är enormt starka och hatiska mot mitt x.
Det är fullt förståeligt.
Får du veta något om ditt barn? Vad gör hon idag? Går hon på gymnasiet?
Det är så tragiskt när föräldrar gör såhär mot sina barn om barnens andra föräldrar. Så oerhört egoistiskt.
1 gillning
Jag får inget veta om min dotter från modern. Jag skickar många mejl men får inga vettiga svar utan endast bortförklaringar från mitt x. Det gör mig så arg och förbannad att det kan gå till så här i dagens sverige. Alla myndigheter stängde ner mitt kontaktnät när mitt ex sa att de inte ville berätta. På en sekund blev jag utslängd på gatan och ingen vill hjälpa mig. Mitt hat mot mitt x blir större för var dag ju mer jag tänker på situationen. Detta är inte mänskligt. Många av mina vänner säger “hur orkar du?” Jag svarar vilka alternativ har jag? Att fortsätta leva eller inte? Ingen kan svara. Jag vet att min dotter har bytt skola tre gånger sista året och att hon har en ständig utmattning. Hon läser nu på distans hemifrån och ska skaffa sig gymnasiekompetens via en folkhögskola. Jag har inte fått reda på någon orsak, men mitt x skyller på mig vilket mitt x även har påverkat min dotter till att tycka. Men jag har totalt rent samvete och vet att jag inte har gjort något fel. Jag förstår inte hur människor kan göra så här? Men det händer ju också fruktansvärda händelser mellan föräldrar när ena föräldern känner hopplöshet. Jag kan förstå dom föräldrarna nu, när jag själv är satt där.
1 gillning
Idag är en total skitdag!! Det börjar närma sig 3 mars!! Då är det tre år sedan mitt x och dotter gick ut genom dörren och aldrig mer kom tillbaka. Jag har fortfarande inte fått träffa min dotter. Till alla dom som sa sig vara experter och sa “att de kommer tillbaka och det ordnar sig se”! Var är ni idag och ser hur totalt fel ni hade! Jag medger att jag idag inte mår bra och har druckit i två dagar för att inte känna ångesten och sorgen över min dotter. Jag förstår fortfarande inte vad som gick fel och varför? Ingen förvarning efter 20 års äktenskap och ett fin dotter tillsammans. Livskvalité vad är det? Är det värt att leva när man känner så här? Då vet jag inte om det är värt det. Jag har fortfarande kontakt med kurator en gång veckan och de försöker hjälpa mig men det går åt helt fel håll. Som det är nu är jag bara till besvär och kostar pengar för staten eftersom jag inte kan arbeta. Jag drömmer varje natt om min dotter och undrar hur hon mår och vart hon befinner sig. Jag vaknar upp med ett ryck och undrar var jag är. Jag har gjort allt jag har kunnat för att rensa ur lägenheten från alla minnen. Slängt alla kort både på datorn och foton. Vad ska jag göra? Är det någon därute i världen som kan hjälpa mig?
1 gillning
Till att börja med måste du ta hand om dig själv.
En dag kanske din dotter blir nyfiken på och vill träffa sin far. Vad vill du hon ska finna då?
Även om du inte får träffa din dotter nu är du hennes far. Vilken förebild vill du vara för din dotter?
4 gillningar
Skulle så gjerne ha hjulpet deg, men som @Rulle skriver så må nok du hjelpe deg selv. Les hva han skriver,og prøv å gjøre ditt beste for deg selv og datteren din i fremtiden. Hun kommer kanskje selv og søker kontakt, da skal du være oppegående og stå støtt med begge beina for henne 
Ikke drukne dine sorger, ta vare på deg selv nå 
1 gillning
Jag tackar för ditt svar som verkar helt logiskt och självklart. Men om inte orken finns? Vem ska ge min dotter förståelse när hon inte själv inser vad hon håller på med? När inte ens mamman försöker hjälpa henne att förstå utan motarbetar hela tiden. Dottern är också så kallat “hemmasittande barn” och kan inte gå i vanlig skola. När inte ens myndigheterna vill hjälpa mig utan säger “att jag involverar mig för mycket i min dotter”. Kom från socialsekreteran på kommunen där jag bor. Jag IVO anmälde kommunen men utan resultat. När inte ens psykiatripartners, där min dotter gick kunde göra rätt utan felbehandlade henne och vände min dotter ännu mer mot mig ännu mer. Jag till och med fått en skriftlig ursäkt från psykiatripartners för deras misstag. Men skadan är ju redan skedd och jag står här helt ensam och tom. Jag har verkligen försökt i tron att myndigheter skulle hjälpa mig. Men gud så besviken jag känner mig på det så kallade social systemet. Det inkluderar tydligen inte mig. Men detta sagt så känns inte möjligheten/risken/chansen så stor att det ska slå in att hon vill träffa mig när jag inte ens får chans att prata med henne. Jag har läst mängder angående hur ett barn i autismspektrumtillstånd fungerar. Då dottern hela tiden får höra från en synvinkel är min chanser dödfödda. Ta hand om mig själv för att gå och vänta och bygga upp en förhoppning över att få träffa min dotter i framtiden orkar jag inte idag. Jag lever dessutom med ständig värk i kroppen efter nervskador jag har i min rygg på grund av tumörer i ryggmärgen och operationer, så det förbättrar inte precis läget. Jag kan inte arbeta längre eftersom värken gör mig trött. Dessutom har jag nyligen haft corona och fått biverkningar. Mina lungor fungera inte som det ska fast det har gått två månader sedan dess. Visst kan jag börja med jämförelser med de fattigaste i världen som inte har något och försöka bygga upp en positiv bild att andra har det värre än jag. Men det är verkligen att lura sig själv. Jag har aldrig någonsin under hela tiden som vi var gifta skadat någon av dom varken fysiskt eller psykiskt. Jag går en gång i veckan till min kurator för samtal. Han frågar vad jag helst vill göra för att må bättre. Jag säger varje gång att jag vill formatera min hjärna så jag glömmer de båda för att kunna starta om på något nytt. Detta för att radera alla minnen och känslor från förr. Jag vet inte hur detta kommer att sluta.
Jag tackar dig för ditt svar och omtanke för att hjälpa mig. Du har varit med i hela processen och vet vad det handlar om. Du visar värme och omtanke i ditt brev vilket jag uppskattar. Måste medge att det känns konstigt att någon bryr sig om mig i denna situation, för så har verkligheten absolut inte varit. När man inte mår bra psykiskt så vänds man ofta ryggen från andra människor. I alla fall här i Sverige. Jag vet inte hur det är i Norge? (Jag antar du kommer därifrån utifrån ditt språk). Det jag verkligen vill är att starta ett nytt liv utan att ha en stor ryggsäck hängande över mig. Se även mitt brev till Rulle.
Den enda som kan ta hand om dig är du själv.
Ingen annan kan göra det åt dig.
Det går inte att leva genom någon eller något annat utan bara genom en själv.
Om du inte älskar och vill ta hand om dig själv kan du inte räkna med att någon annan gör det heller. Det är där du.måste börja hur tufft det än är.
Håper dagene har vært litt lysere Joda, jeg bor i Oslo 
I Norge er det nå stort fokus på psykiske plager. Mange flotte mennesker har stått frem og fortalt om seg selv for å ufarliggjøre det å slite mentalt. Kjempeviktig at det kommer frem at det ikke er farlig, og at det er hjelp å få. For det er det, selv om man som utenforstående kan synes det er svært så vanskelig å hjelpe en som sliter psykisk. Mange ganger har jeg opplevd å ikke nå frem, man stanger hodet i veggen gang etter gang. Skal man hjelpe noen så er det jo essensielt at noen tar imot den utstrakte hånden og ikke slår den vekk. Som hjelper kan man kun gjøre en viss innsats, resten må den som sliter selv gjøre.
Som Bjørn Eidsvåg synger så vakkert i sangen “Eg ser”
Eg ser 3:49
Eg ser at du e trøtt,
men eg kan ikkje gå alle skrittå for deg.
Du må gå de sjøl,
men eg vil gå de med deg,
eg vil gå de med deg.
Eg ser du har det vondt,
men eg kan ikkje grina alle tårene for deg.
Du må grina de sjøl,
men eg vil grina med deg.
eg vil grina med deg.
Eg ser du vil gi opp,
men eg kan ikkje leva livet for deg.
Du må leva det sjøl,
men eg vil leva med deg,
eg vil leva med deg.
Eg ser at du e redd,
men eg kan ikkje gå i døden for deg.
Du må smaka han sjøl,
men eg gjer død til liv for deg,
eg gjer død til liv for deg
Eg har gjort død til liv for deg.
Og sånn på tampen så gjentar jeg det @Rulle skrev; du må stå støtt selv den dagen datteren din søker deg. Vi vet ingenting om fremtiden, men det er like stor sjanse for at hun tar kontakt som at hun ikke tar kontakt, så vær så snill, prøv å jobbe med deg selv og vær klar den dagen hun eventuelt kommer. Hev hodet ditt, vær stolt av at du ikke har gitt opp 
Send pm om du vil.
1 gillning
Läst igenom. Vilken fruktansvärd situation du hamnat i. Nu va det ett tag sen du skrev. Hur har det gått för dig med allt?
Tack för att du har läst min historia. Ja, blev förvånad när någon hörde av sig. Så jag frågade mig själv om jag skulle skriva en solskenshistoria eller hålla mig till sanningen. Men har alltid talat sanning, fick lära mig det som barn. Så jag tänker göra det även nu. Ja, det är några år sen jag skrev, men det är fortfarande mycket svårt. Jag har ännu inte fått träffa min dotter och de har flyttat långt härifrån. Ordspråket “tiden läker alla sår” säkert skrivet av någon som inte vet vad livet handlar om. Min situation idag är inte bra, jag mår dåligt och fått mycket mediciner från öppenpsyk. De har velat lägga in mig flera gånger men jag vägrar, blir inte bättre av låsta dörrar. Jag har inte kunnat arbeta sedan dess, nu har det gått drygt fem år sedan. Jag lever i min lägenhet dag som natt, vinter som sommar. Jag har sagt till min doktor att jag vill formatera hårddisken det vill säga hjärnan för att börja om och glömma det som varit. Det skulle innebära att jag får livet åter. Det verkar ingen som kan hjälpa mig. Har man brutet armen kan man åka till akuten och få det gipsat. Men gipsa en trasig själ går inte. Jag har gett upp livet och ångrar att jag blev född. Om detta är livskvalitet är det för sorgligt. Den enda trösten jag har är att detta är förutbestämt för livet på jorden och sen i nästa liv när man tar med sig själen så ska man ha nytta av det. Vad är det annars för mening med allt? Jag drömmer varje natt om min dotter, både positivt och dåligt. Jag hatar min exfru och önskar henne allt ont som är möjligt. Jag har rensat allt hemma hos mig med att slänga kort och andra minnen så nu har jag inget kvar. Jag trodde det skulle hjälpa, men inte än i alla fall. Är det någon därute som har en mycket bra idé hur jag ska läka själen, så får ni skriva medans tid finns.
Sorgligt att läsa. Blir berörd.
Går du i terapi?
Mediciner kan hjälpa dig till viss del, men jag tror den restart av hårddisken som du skriver om, måste komma inifrån, dvs din inställning, dina tankar osv osv. Man kan inte ta ett piller och bli lycklig.
Detta innebär inte att du ska glömma det som varit utan komma vidare och hitta meningsfullhet och livsglädje igen trots den sorg du bär på.
Den enda instans inom offentlig sjukvård som har iaf någon liten möjlighet att kunna erbjuda psykodynamisk samtalsterapi är faktiskt Närpsykiatrin. Så har ingen talat om det med dig så ta kontakt med din läkare/kontaktperson där du går på öppenpsyk och aktualisera frågan omgående, redan på måndag… och ligg på för allt du kan 
Det är en långvarig terapiform och tillgången till terapeuter är begränsad inom den offentligfinansierade vården, men finns det öht några så är det inom närpsykiatrin 
Har läst ikapp i tråden och friskat upp minnet och kan inte säga annat än att milde himmel vilket j-a trauma du har gått igenom, att du öht fortfarande fungerar hyggligt är så starkt gjort av dig.
Försök få hjälp med psykodynamisk terapi och allt annat som bara på något sätt kan lindra och stödja.
Jag hade egentligen velat skriva att det finns liv kvar när du bearbetat det här… men det känns så förmätet att skriva i din situation för ditt liv blev på inget sätt som du önskade, men ändå så är min absoluta tro (MÅSTE göra allt för att behålla den tron av egna orsaker) är att det finns liv kvar, till och med bra liv… även om det livet ser HELT annorlunda ut 
Jo, jag går fortfarande i terapi. Men ju längre tiden går desto mer börjar jag tvivla på att det är rätt väg. Jag får en känsla av att de har börjat tappa tron på mig. Jag får mindre och mindre tid hos dom. De ger mer mig atarax och stesolid plus en medicin som jag tar på morgon. Känns som att jag står och stampar. Jag förstår precis allt du säger och jag håller med dig i sak, men att komma dit. När jag måste gå ut för att handla mat, så händer det ibland att jag ser en flicka i min dotters ålder och de har samma sorts hår långt och lockigt. Jag blir helt förstenad och börjar gråta. Jag vill så gärna gå fram och säga “vilket fint hår du har”. Men det kan jag inte göra för då kommer säkert polisen. Jag får nästan blackout och hamnar i en annan värld. Jag skyndar ut så fort jag kan och ställer mig ensam så ingen ser mig och försöker ta mig samman. Då är den veckan förstörd. Kan du tala om för mig vad som är meningsfullt och livsglädje nu? Hur ska jag få det när jag är totalt orkeslös och inspirationslös? Jag vet också att ingen kommer hem till mig och säger att vi ska göra något. Folk ser att jag är deprimerad och undviker mig istället. Att jag förlorade min ex hustru efter 22 år gör mig inte något. Men att förlora sitt barn trodde jag inte att jag skulle uppleva på sådant vis. Mitt ex gjorde flera juridiska fel och det har jag framfört till kommun och öppenpsyk, men kommunen brydde sig inte om det, utan trodde att jag hade gjort fel. Det är ändå jag som har vaknat varje natt när dottern inte kunde sova och hon litade helt fullständigt på mig. Mitt ex vaknade inte alls eftersom hon visste att jag gick upp. Dottern hade laktos och ibs och fick ont i magen. Dottern ville att jag skulle ligga bredvid och lägga handen på hennes mage så hon kunde sova igen. Nu när jag skriver detta kommer dessa minnen över mig och det faller stora tårar utmed mitt ansikte. Livet existerar inte mer för mig och kommer aldrig att göra. I princip är jag död, men själen lever eftersom jag känner något. Jag ber om ursäkt om jag svävade ut.
1 gillning