Skild, läkt - och nydumpad igen

Min historia
464

Det här kanske inte kvalar in riktigt bland mina exempel på Män Som Pratar Om Sitt.

Jag träffar rätt ofta en man via jobbet. En kul prick, vi jobbar bra ihop och han är på många sätt min typ. Om jag nu har någon sådan. Jag börjar tvivla.

I vilket fall går det inte att ta miste på att han har ett gott öga till mig. Inget allvarligt, men ändå så pass att jag märker det. Och nu till det roliga: Han pratar hela tiden! Det är en lättsam och allmänbildad kille, så jag har inte alls tråkigt i hans sällskap.

Men precis som vanligt måste jag mer eller mindre avbryta honom och tvinga in mina kommentarer och åsikter. Jag har inte ens reagerat på det förrän nu, när jag har skrivit om fenomenet i tråden. Jag är ju så van. Så här har det alltid sett ut i mitt liv.

En hel fikarast går utan problem åt till att vi pratar (jag är övertygad om att han anser att vi faktiskt samtalar jämbördigt) om något spännande ämne, men där han står för 90% av pratet. Jag kan inte erinra mig att han någonsin ställt en fråga till mig om vad jag tycker eller tror. Det får jag tvinga in.

När jag har flikat in min lilla kommentar spinner han vidare på den och pratar vidare. Så visst, han hör ju vad jag säger och anpassar sitt prat efter det. Han kör inte enbart sitt. Han verkar snarare mån om att prata om något ämne som jag gillar. Och jag får känslan av att han vill… tja, briljera. :slight_smile:

På ett sätt lyckas han, för han är kunnig och analytisk. Och ödmjuk, rent kunskapsmässigt. Han ger inte sken av att veta allt, utan han är mer resonerande och utforskande. Vilket jag uppskattar. Men han hade ju imponerat mer på mig om han någon gång varit nyfiken på vad jag tyckte om alltihop.

Under andra omständigheter hade jag kanske drivit på den här bekantskapen lite, nu när jag ändå är singel. Jag gillar den här mannen på många sätt och vi har väldigt kul ihop när vi ses i jobbet. Men nu börjar jag se att jag väldigt ofta har antagit rollen som entusiastisk publik åt många män. Kanske är det den sidan hos mig de fattar tycke för?

Jag menar, jag fejkar ju inte entusiasmen. Jag tycker ofta att det är roligt att lyssna på någon som kan mycket och dessutom är duktig att berätta på ett roligt sätt, och som liksom tänker högt. Men det är ju inte så jag tänker mig samtalet i en relation.

Kanske misstolkar de mig. Kanske blir de smickrade av att jag lyssnar och initierat kommenterar det de säger. Kanske tar de det som en tyst uppmuntran från mig att de ska fortsätta på precis samma sätt, istället för att bjuda in mig i samtalet.

Jag tror jag kan sammanfatta alltihop med att de män som visar intresse för mig dessvärre sällan är intresserade av mig. De vill gärna ha mig som sällskap, men de är aldrig nyfikna på mig. Och jag har slutat förvänta mig det.

465

Kan du inte använda honom som en försökskanin. Testa att när ni träffas någon gång ta upp något som DU går och tänker på, och sätt igång att prata! Jag vet ju att du kan :wink: Förbered dig på flera punkter där du ska följa upp när han börjar prata. Kan bli spännande att se hur han reagerar!

Min nuvarande sambo har precis som vi alla många brister med vilka jag har lätt för de flesta. Det jag emellanåt känner av är att han inte tänker högt på samma sätt som jag. Han tycker däremot om att jag gör det vilket är ett försonande drag. Kan dock ibland sakna det växeldragande som jag och en tidigare bekantskap hade. Där fanns det dock andra, större, problem oss emellan, så totalbetyget blev lägre.

466

Ja, nog tusan kan jag prata! :rofl:

När jag är med väninnor blir det ofta en sorts stafett-prat. Åtminstone när vi kommer in på djupa ämnen. Då kan en i sällskapet prata mycket vid ett tillfälle, lätta hjärtat typ, och vi andra lyssnar och stöttar och ställer frågor. Då är det monolog, men bara en stund. Eller en kväll. Sen byts det helt automatiskt. Nästa gång är det någon annan som blir huvudperson, eller också blir det mer slänga-käft-samtal där alla babblar hejvilt, om ingen har en kris som måste bearbetas.

Men detta att en alltid pratar och den andra alltid lyssnar - det har jag nog aldrig varit med om bland kvinnor. Jo, jag minns en f d kollega som gjorde så. Hon avbröt alltid mitt i en mening när man försökte säga något. Då reagerade jag. Men jag har knappt märkt att jag alltid hamnar i den positionen med män.

Men det är ett strålande förslag att jag ska öva på honom! Jag ska ta upp något ämne och se hur han reagerar! Om han tar över det och kör en föreläsning!

Det får nog vara något lite mer personligt, där han inte kan leverera en massa fakta. Om jag tar upp något som jag har läst eller hört, något aktuellt, då har han alltid insikt i det. Han har alltid läst en tidningsartikel eller bok eller hört en podd om det, och då hamnar samtalet ofelbart där.

Men han är inte främmande för att snacka om mer privata ämnen heller, så det kan bli lite kul. Jag får tänka lite som min terapeut uppmanar mig till: att kolla vad som egentligen händer när jag faller in i ett mönster. Om det är någon känsla hos mig som får mig att göra på ett visst sätt varje gång.

467

Det där är lite intressant. Du vill alltså att han SKA tänka högt?

Jag har själv fått lite kritik för det under livet. Eller inte kritik kanske, men påpekanden. Som att det är en liten ovana som kanske inte spelar så stor roll, men att det ändå vore bättre om jag hade tänkt klart innan jag börjar prata.

Men det kan ju faktiskt vara en fördel att partnern tänker högt.

468

Hur funkar det när ni träffas IRL då?

Är det samma tendenser där då skulle jag personligen se det som ett riktigt dåligt tecken. Har man inget att ömsesidigt prata om, eller den ena inte har lust eller vad det nu beror på så skulle iaf inte jag tycka att en sådan relation vore det minsta tillfredsställande.

Inte för att jag varken behöver, vill eller orkar prata oavbrutet på både in och utandning… men ska hart när varje ord lockas, krusas och dras ur en partner så finner jag det helt outhärdligt. Då tystnar jag också till slut och då är ju relationen mer eller mindre över innan den börjat, iaf i mina ögon. När båda tystnat och inte delger den andr* något av glädje, intresse, lust och passion, eller det hela tiden går trögt och känns ansträngt då är man en dålig match i mina ögon. Men jag gillar ju iof att prata och diskutera, men inte med mig själv enbart… isf. kan jag ju lika gärna vara ensam och prata högt för mig själv. Mycket mindre irritation, grubblerier på vad sånt beror på, ansträngning och allmänt stresspåslag blir det iaf. på det viset.

469

Jo men jag kan sakna det fönstret in i hans huvud. Han säger inte mycket frivilligt men om jag frågar lite så kommer han igång. Däremot gillar han som sagt att lyssna på mig :wink:

470

Glöm den kritiken och se den för vad den är, en brist på lust eller förmåga att verkligen samtala ömsesidigt. Samtala alltså, inte föreläsa!

Ska man ha tänkt allt klart, tagit reda på alla fakta, veta allt osv. innan man öppnar truten så kan motparten lika gärna “prata” med NE eller wikipedia :nauseated_face:

2 gillningar
471

Hon känner sig för. Är rädd att såra och bli sårad. När hon säger något är det från hjärtat och då blottar hon sitt innersta. Hon känner sig för och ju bättre vi lär känna varandra, ju tryggare hon känner sig, desto mer öppnar hon upp. Sedan säger hon att hon trivs med tystnaden också, att kunna vara tysta tillsammans utan att det känns obekvämt. Jag försöker lyssna in henne och tänker att är jag tyst kan hon våga lyssna in och öppna upp vilket jag tycker jag gör. Så jag låter bli att prata för att ge henne utrymme och skapa ett fält där vi kan mötas vilket fungerar bra när vi möts. Då kan vi känna av varandra på ett annat sätt än i telefonen. Det kändes från början dumt att vara tyst då men det går bättre.

472

Det skulle jag nog vara nöjd med, tror jag. :slight_smile: Det kan vara okej att behöva dra igång en person, om han bara håller styrfart i samtalet sedan!

1 gillning
473

Ja, då låter det ju lite bättre och mer hoppfullt iaf. :wink:

Såklart att man inte enbart vill kunna prata otvunget, även om det väl rent krasst är den verkliga kryddan i en relation. Alla, eller iaf de flesta, vill väl även kunna vila i en lika otvungen tystnad utan att det ska kännas awkward.

Men kan man inte prata otvunget med varandra, där det flyter på utan ansträngning från en eller bådas sida, av rent intresse och lust att dela det som försiggår inombords så räcker det ju inte långt att få ligga.

För vem skulle vilja umgås med någon (i en relation där man inte ligger) där allt går så trögt, eller tvingas ske i själslig ensamhet även om man är två i rummet/relationen?!

Du får väl fortsätta ett tag till och jobba på och se hur långt du kommer med olika infallsvinklar, men jag skulle nog ändå råda till att inte jobba så förskräckligt mycket och länge för att pröva alla metoder som kan locka fram ditten eller datten. Avvakta istället och se vad som kommer frivilligt, utan allt lock och pock… kommer det inget då, så finns det kanske inte så mycket att försöka locka fram och vänta på?!

Det där med att hon inte pratar med dig av rädsla för att såra dig låter faktiskt rätt underligt, för om hon är bara så lite receptiv så går det väl för henne oxå att läsa av dig och sedan med ytterligare ord förklara eller vidareutveckla hur hon menar. Tankeläsarna är inte i någon majoritet direkt och det faktumet bör nog ha blivit uppenbart på ett eller annat sätt för alla som sedan länge har passerat de tidiga ungdomsåren. Att bara sitta tyst av rädsla för att allt man säger kan riskera att såra den andre låter som en så pass prematur och underutvecklad metod att den inte otroligt egentligen kan ha sin grund i något annat än den egna tankekonstruktionen att man tiger still “av rädsla för att såra”…

474

Ja, det är ju såna påpekanden som har gjort att jag ser mig själv som en som pladdrar. Som att jag inte är riktigt värd att bli lyssnad på.

Och visst, jag kan pladdra ostrukturerat. Allt jag säger är förstås inte dyrbara visdomar. Men det är ju inte allt som andra säger heller. :sunglasses: Men jag märker att ju mindre intresserad motparten är, desto mer pladdrig blir jag. Då försöker jag haspla ur mig allting så snabbt och effektivt som möjligt, för att inte bli långrandig.

Vilket naturligtvis gör att jag framstår som mer vimsig och ogenomtänkt. I min yrkesroll däremot, ber jag inte om ursäkt för det jag har att säga. Då låter jag självsäker och stringent och får alltid tala till punkt. Då kan jag oftast vara kärnfull och tydlig, för då har jag självkänslan på min sida.

Jag vill väl egentligen bara få vara som jag är. Ibland vill jag få tänka högt. Ibland vill jag vara effektiv. Ibland vill jag få ur mig det som bekymrar mig och snurrar i mitt huvud. Ibland vill jag bara lyssna. Och jag vill slippa höra att jag helst borde vara lite annorlunda. :slight_smile:

1 gillning
475

Det där är väl tämligen naturligt skulle jag säga, brist på (visat) intresse kan få vilken normal människa som helst att bete sig “onormalt” (som i olikt sig själv, eller osäkert)…

Växla fokus asap och börja se på dig själv och ffa. benämna dig själv som normal istället för vimsig, pladdrig, ostrukturerad, ogenomtänkt och alla andra negativt värdeladdade ord/beskrivningar du kan tänkas komma på :muscle:

476

Förstår jag saken rätt har hon mest varit van att lyssna på och ta hand om andra utan att ha fått så.mycket utrymme själv. Jag ger henne plats på ett sätt hon inte känt på mycket länge och att det känns ovant. Hon behöver inte ge akt på sig själv och kan koppla av.

477

Det låter ju bra på sitt sätt.

Men för din egen skull så överväg och utvärdera även möjligheten att det lika gärna kan (men inte måste) vara så att det tvärtemot vad hon säger nu egentligen har passat henne som hand i handske att få slippa det där mer extroverta utrymmet och istället i lugn och tystnad få vara/bete sig precis så introvert som hon kanske velat?! :wink:

478

Är inte det bra om hon känner sig så trygg i mitt sällskap att hon kan det? Trivs vi i varandras sällskap även i tystnad men delar det djupa, det viktiga och ger varandra utrymme att både ta och ge är väl detbsom det ska vara? Ett samtal kan vara ständigt pågående utan att något av vikt sägs eller delas, en tystnad kan vara talande och rymma en själarnas gemenskap. Det vi delar kommer innifrån.

479

Min terapeut säger samma sak. :roll_eyes: :grin: Men egentligen tycker jag inte att jag sänker mig själv först. Det är inte så ofta jag går in med en dålig självkänsla eller negativa förväntningar på mig själv. Det är snarare något som händer rätt vad det är.

Något gör att jag plötsligt känner mig dum eller ful eller ointressant, så att självförtroendet rinner av mig. Jag har svårt att veta vad det är som utlöser känslan. Det kan vara så subtila vibbar från den andra att jag bara anar dem. Kanske är det ibland t o m bara inbillning. Eller en överreaktion. Jag vet faktiskt inte.

1 gillning
480

@Rulle

Jag tyckte ju att det på flera sätt var vilsamt att mitt ex var så tystlåten. Och vi trivdes i varandras tystnad, helt klart. Jag har folk runtomkring mig hela dagarna på jobbet och det var rätt skönt att inte behöva prata massor med honom också.

Men till sist tog tigandet över. Han ville inte, eller kunde inte kommunicera med mig ens om det nödvändiga. För honom var tystnaden en flykt. .

2 gillningar
481

Jodå, vsh är bra så länge det innerst inne både känns och fungerar bra på ett likvärdigt sätt för båda parter.

Over&Out :+1:

482

Eller bara det sätt som han i grunden var konstruerad på…

483

En olycklig kombination, skulle jag tro. :thinking:

Han är väl ingen pratkvarn rent genetiskt, men han har även lärt sig under uppväxten att det är bäst att tiga sig ur problem. Det har blivit en strategi för honom. Hans mamma skäller visserligen på honom för att han vägrar diskutera med henne, men det blir etter värre om han försöker. Om han bara ignorerar henne går det över fortare.

En viss kontrast mot mig som lärt mig att allt går att lösa med samtal. Jag har sprungit på pumpen ett antal gånger, men jag har inte släppt övertygelsen. :slight_smile:

1 gillning