Skild, läkt - och nydumpad igen

[Trassel]

Hej alla!
Jag tänkte att jag kan skapa en personlig tråd, både som presentation och som terapi för mig själv.

Jag är alltså ny här på forumet. Jag råkade halka in hit när jag googlade på psykoanalys, lustigt nog. Och så blev jag fast bland alla historier, alla visdomar och all igenkänning. Det här är ju en jätteresurs av erfarenheter att utforska!

Hur som helst. Jag är kvinna, 45 och har två halvvuxna barn från ett tidigare äktenskap. Det var en sån där relation där vi träffades på universitetet som oerfarna 20-åringar och byggde upp hela vuxenlivet tillsammans med barn, villa, hund och heltidsjobb.

Vi skildes för några år sedan, efter ungefär 20 år tillsammans. Det var en vänskaplig skilsmässa, men det gjorde ändå så fruktansvärt ont. Hela min identitet rasade. Det tog över två år innan jag var återställd nog att gå in i en ny relation. Då hade jag byggt upp ett nytt liv, bytt jobb och såg med tillförsikt på framtiden. Hjärtat var vidöppet och jag föll pladask när den nye mannen gjorde entré.

Och i dagsläget står jag inför det faktum att jag nyligen blev dumpad av denna nya kärlek efter fyra år, samtidigt som min exmake gifter om sig. Jag trodde verkligen att jag hade kommit över exmaken, och jag vill absolut inte ha tillbaka honom. Men hans jäkla bröllopslycka i kontrast mot min misär och sorg…

Det var som att jag plötsligt kastats tillbaka till samma läge som när vi skildes, eller värre ändå, medan han minsann hittat hem. Jag har haft ett personligt litet helvete den här sommaren, med ångest, missunnsamhet, mindervärdeskänslor och raseri i en oönskad torktumlare av känslor. Jag har haft fullt sjå att bete mig som en medelålders kvinna och inte som en hormonhispig fjortonåring som vill smälla i dörrar och skrika att ingen fattar någonting. Fast snart kan jag kanske skylla på övergångsåldern?

På ytan gör jag allt rätt för att gå vidare, som det så fint heter. Jag håller mig sysselsatt, träffar vänner, springer på aktiviteter, tränar och ägnar mig åt mina tonåringar. Men det känns falskt. Som att jag spelar teater för att omgivningen ska tycka att jag hanterar det bra. Och för att visa exet att jag minsann har ett prima liv utan honom. Jag bröt genast kontakten och raderade honom raskt ur min telefonbok. Jag hoppas att våra gemensamma vänner berättar för honom hur upptagen jag är och hur bra jag verkar må!

Grejen är att jag HAR ett prima liv. Mina ungar, mina vänner, mitt jobb och mina fritidsintressen är ingen bluff. Men det känns ju inte prima! Det känns som om han var solen i mitt solsystem. Och då hjälper det ju inte att de andra planeterna är jättefina i sig. Utan honom kan inget annat betyda något. Ungefär så.

Och jag är så djupt sårad och kränkt. Jag trodde verkligen att han var mannen i mitt liv. Att han var den rätte. Han gjorde så mycket som tydde på det och jag drömde om den dag när vi skulle kunna bo tillsammans. Som jag längtade! Inom något år har mina barn flyttat hemifrån, så jag fantiserade glatt om framtiden.

Men så fick han ett nytt krävande jobb. Och stackars gamla mamma uttryckte lite missnöje med hans insatser. Och huset! Och gräsmattan! Ojojoj vad hektiskt hans liv var.

Jag ville diskutera hur vi skulle kunna lösa det. Jag sa att jag ville vara mer med honom. Inte mindre. Men då tog det tvärstopp. Något nytt jobb tänkte han minsann inte söka. Och huset, tja, det går ju inte att göra något åt. Inte mamma heller. Det var nog bäst att avsluta relationen, helt enkelt.

En sån jäkla kalldusch.

I min värld hjälps man åt i relationen för att lösa den där sortens praktiska problem. I hans värld dumpar man istället relationen och behåller problemen. Eller också tyckte han kanske att jag var problemet. Det är lite oklart fortfarande.

Jag är i vilket fall fruktansvärt ledsen och besviken. Och det faktum att jag visade mig sårbar och bad honom om mer tid tillsammans, men han svarade med att dumpa mig… Det var en extremt hård smäll mot min sköra självkänsla. Jag är alltid ängslig för att bli avvisad om jag visar mig “needy”. Nu fick mitt undermedvetna vatten på sin kvarn. Förvänta dig ingen närhet, idiot! Ställ inga krav! Ha inga förväntningar! Du blir bara avvisad!

Förlåt till er som har mycket värre skilsmässor och separationer i bagaget. För mig är det trots allt ingen otrohet inblandad, ingen misshandel och inget egentligt svek. På det stora hela har livet farit fram ganska varsamt med mig så här i halvtid. Jag inser det rent intellektuellt, även om det just nu känns som om jag är omåttligt hårt drabbad av ödet.

Men det finns så många kloka insikter och idéer här som jag vill ta del av. Det hjälper, och det ger mig lite distans.Vem vet, kanske kan jag hjälpa någon annan också.

[Rulle]

Kära “Trassel”. I Dorothy Sayers “Kamratfesten” förs det en dilaog mellan en lärare och romanens huvudperson, Harriet Vane. Diskussionen handlar om vad som är viktigt i livet. Läraren förfäktar att det som är viktgast för en får allt annat att vika. Det jag väljer att satsa på, det som är min uppgift, mitt kall, det väljer jag före allt annat.

Det kan vara jobb, fritidsintressen,hus, partner, familj. Nu består en familj inte bara av mig själv. Den består av föräldrar, kanske partner, eventuellt barn, måhända syskon och så vidare. Du har varit en del av hans liv i fyra år. Hängde du upp din lycka på honom? Blev du för krävande, för kvävande?

Mitt äktenskap var ett misstag från början. Tyvärr skötte jag det inte snyggt. Jag ville att vi båda skulle fatta beslutet. Hon vägrade. Jag skaffade mig först en och efter henne en annan älskarinna och kom fram till att jag lika gärna kunde stanna hos min hustru.

Min andra älskarinna blev för mycket. Hon existerade bara i min närhet, jag var solen i hennes liv, det var jag som gav hennes liv en mening…då fick jag nog. Det går inte att hänga upp sin lycka på en anann människa. Det går inte att göra någon annan till sin hartass, en talisman i vilken ens egen lycka sitter. Jag undrar hur många relationer som spricker för att den ena partnen gör familjen/ den andra till sitt livs- sina drömmars mål, lägger en börda på dens axlar som den inte klarar av att bära.

Ett par kan ha olika syn på sin relation, olika förväntningar. Den ene vill si, den andre så men för att vara snäll låter man den andra få sin vilja igenom men får stå där själv eller med största delen av ansvaret för den andres önskning och får ge upp det man själv vill och drömmer för att den andre slukar en med hull och hår, gör en till ett objekt för sina önskningar.

Så in på scenen lullar den som som tycks se mig för den jag är, som verkar bry sig om mig, som frågar efter vad jag vill och ger utrymme för mig att leva mina drömmar, mina intressen och så inser jag att någonstans längs vägen har jag förlorat den som var jag.
Det går inte att leva sitt liv genom någon annan. Det går inte att hänga upp sin lycka på någon annan. Det är inte ett självändamål att ha en relation med någon, mitt värde sitter inte i om jag har en partner, i så fall är jag värdelös då ingen jag har varit intresserad av har varit intresserad av mig och de som har varit intresserad av mig har antingen varit det så mycket att de försökt ta över och styra mitt liv eller haft flera relationer på gång samtidigt.

Avvisad och ingen närhet - jo tack, som jag haft det drygt 30 år och sedan ett elände i 15 innan jag skilde mig och nu är jag ensam som jag varit största delen av mitt liv, t o m under mitt äktenskap. Är jag värdelös för det för att ingen vill ha mig för den jag är, som jag är? Nope. Inte för fem öre.Alla har vi ett egenvärde. Det gäller att se sig själv, bli trygg med sig själv, tro på sig själv och skaka på huvudet åt de idioter som inte inser vad de går miste om.

[Rulle]

…eller så ser man sin partner som ett bihang som ska sköta markservice och vara stöd för att förverkliga ens egen livsdröm.

[Honungspaj]

Jag känner som sagt igen mig i dig Trassel. Har varit där du är. Och jag kände inte att jag intellektuellt kunde kommendera mina känslor. Det stämmer ju som Rulle skriver att man har ett värde i sig själv. Men jag tror att det finns en djup inre önskan hos oss alla att vara sedda på riktigt av någon annan. Och i vissa relationer lever vi ut den önskan. När de tar slut faller vi djupt, och vi behöver komma i kontakt med vårt hjärta och med vår inre sårbarhet och med våra djupaste behov för att läka. Vi behöver möta insikten att kärlek är en nåd, både att få känna kärlek och att få bli älskade. Oavsett om den andra pratar om praktikaliteter som gräsmattor. Kärlek är inget vi kan prestera eller som vi får ens om vi förtjänar det. Den är ett mirakel, som kräver två personer som värnar om miraklet samtidigt. Det kanske är vid det här bråddjupet du är nu. Din ålder kan tala för det. Då kan det vara bra att ta sig själv på allvar och t ex gå i terapi. Inte för att bli ”bättre” utan för att utforska vem man är och har blivit och vad som ska vara avgörande framöver. Och kanske kan man senare möta en partner som är inne på samma resa.

[Trassel]

@Rulle
Tack för ett genomtänkt svar. Du har ju helt rätt i att man naturligtvis har ett egenvärde i sig själv, utan partner. Det har jag inga problem med att tycka när det gäller alla andra…! Om någon annan skulle uttrycka självtvivel för att han/hon var singel, skulle jag förstås anse att vederbörande var ute och cyklade.

Men det är som att jag inte kan ge mig själv den förmånen. Jag vet verkligen inte varför. När jag försöker tänka tanken att jag duger alldeles utmärkt som jag är, utan partner, känns det förmätet. Som att en Jante-flagga omedelbart hissas under tillropet Vem tror du att du är egentligen?!

Min rädsla är att jag faktiskt var för kvävande. Det är jag alltid rädd för, så det svider att bara läsa frågan. Men rent objektivt har jag svårt att tro det. Jag krävde i princip ingenting. Jag var extremt förstående. Jag accepterade alltid att komma i andra, tredje, femte hand… Just för att jag visste hur plikttrogen han var och att han aldrig kunde säga nej till andra. Han skulle aldrig ha bedragit mig, men han fann det nödvändigt att ständigt prioritera ner mig. En gemensam bekant sa att han är en sån som sätter plikter och arbete före nöje, och eftersom jag hörde till nöjessidan för honom, kunde jag aldrig komma först. Det kunde inte han unna sig själv, typ.

Jag fann mig i att inte fira högtider ihop, att inte planera några gemensamma semestrar, att vänta in i det sista för att se om någon annan behövde hans närvaro och engagemang innan han kunde tillbringa tid med mig. Jag hackade tåligt i mig att det mesta var viktigare än jag. Det passar ju för övrigt in i min allmänna självbild.

Men undermedvetet är det ju en annan sak. Jag kände mig hela tiden klängig och kvävande, även om jag inte agerade på det. Jag tyckte alltid att jag bara fick smulorna: Jag ville hela tiden ha mer. Och det vore konstigt om han inte snappade upp det. Det måste ha gett dubbla signaler. En sorts oärlighet.

Så sorgligt det låter att du var ensam till och med under äktenskapet. Hur kunde det bli så?Kan du se det hela i ett utifrånperspektiv idag?

Jag var också gift i ungefär 15 år, men då kände jag mig absolut inte ensam. Jag kände att vi var ett team. Till och med i kriserna. Det är den platsen jag vill tillbaka till så småningom. Att ha en jämbördig partner på riktigt.

[Trassel]

Spontant känns det som om jag vill nå den insikt du har, @Honungspaj. Du verkar ha landat i både känslor och intellekt som jag skulle vilja göra. Det ger mig hopp.

Jag har växt upp med den outtalade värderingen att känslor är flummigt och att vettiga människor använder logiken istället. Det är väl inget unikt. Det förmedlas ju dagligen av hela samhället i stort. Så därför vet jag som så många andra väldigt väl vad jag tänker. Förnuftiga åsikter och resonemang och argument kan jag spotta ur mig i sömnen. Även vad gäller relationer!

Men frågar någon vad jag verkligen känner - då snubblar jag direkt. Jag har jobbat lite med känslolivet på sistone. Gjort lite övningar, och jag har kommit så långt att jag märker att jag gärna gömmer alla jobbiga känslor bakom ilska. Ofta är jag glad och nöjd (tro det eller ej!) men om jag är stressad blir jag arg. Om jag är ledsen blir jag arg. Om jag är rädd blir jag arg.

Och nu är jag skitförbannad. Skulle jag ha exet här framför mig, skulle den där tidigare tålmodiga förståelsen vara som bortblåst. Han skulle tro att hans medgörliga före detta blivit utbytt mot en galen demon. Men egentligen är jag förstås ledsen och sorgsen. Och rädd. Livrädd att stå ensam och övergiven och att inte duga. Men det ligger så nära till hands att välja ilska och raseri istället.

Jag har faktiskt tagit kontakt med en terapeut och ska gå i samtal under hösten. Det har jag länge velat göra, eftersom jag vet att jag har en del issues sedan urminnes tider som jag behöver hjälp att bena ut. Det här uppbrottet blev en spark i baken att äntligen ta itu med det. Alltid något.

[Rulle]

Ur “Kamratfesten” av Dorothy Sayers, översättning Sonja Bergvall, Bonniers grafiska industrier 1989 från kapitel 2, ss 34-35

" - Jag beundrade er för att ni yttrade er som ni gjorde i kväll. Objektivitet är en sällsynt dygd, och mycket få människor tycker om den, vare sig hos sig själva eller hos andra. Om man någonsin träffar en person som tycker om en trots ens objektivitet - ja, till och med fördenskull - så är det någonting att sätta stort värde på - därför att en sådan känsla är absolut uppriktig, och därför att man inför en sådan person aldrig behöver vara annat än uppriktig själv.

• Det är förmodligen alldeles sant, sade Harriet, men varför säger ni det?
• Inte för att såra er, det försäkrar jag. Men jag föreställer mig att ni träffar en massa personer som blir förbryllade av skillnaden mellan vad ni känner och vad de inbillar sig att ni borde känna. Att fästa det minsta avseende vid dem vore ödesdigert.
• Ja, sade Harriet, men jag är själv en av dem. Jag förbryllar mig själv i hög grad. Jag vet aldrig vad jag verkligen känner.
• Det tror jag inte betyder å mycket, bara man inte försöker påtvinga sig själv de rätta känslorna.

---

• Men man måste göra något slag val, sade Harriet. Och i valet mellan två önskningar, hur ska man veta vad som verkligen är av överväldigande betydelse?
  .- Det vet vi först när det har överväldigat oss, sade miss de Vine"

Från kapitel 9, ss 137-140

" - Jag instämmer fullkomligt med er i fråga om svårigheten att kombinera intellektuella och emotionella intressen, sade miss de Vine. Jag tror inte att det gäller bara kvinnor, det gäller män också. Men när män sätter sitt offentliga liv framför sitt privatliv blir det mindre väsen än om en kvinna gör samma sak, för kvinnor står lättare ut med att bli försummade än män. De har blivit uppfostrade till att ställa in sig på det.

• Men antag att man inte vet vilket man vill sätta i första rummet. Antag, sade Harriet och föll tillbaka på ord som inte var hennes egna, antag att man lider under förbannelsen att ha både hjärta och hjärna?
• Det kan man vanligen avgöra genom att lägga till vad för slags misstag man gör, sade miss de Vine. Jag är alldeles säker på att man inte begår några fundamentala misstag i fråga om det man verkligen vill göra. Fundamentala misstag beror på brist på intresse. Det vill säga enligt min åsikt.
• Jag begick ett mycket stort misstag en gång i tiden, som jag förmodar ni känner till, sade Harriet. Jag tror inte det berodde på brist på intresse. Just då var det viktigast i världen för mig.
• Och dock begick ni misstaget. Tror ni verkligen att ni ägnade hela er själ åt det? Er själ? Var ni lika omsorgsfull och kritisk på den punkten som ni skulle varit om det gällde att skriva ett stycke fin prosa?
• Det var en ganska kinkig jämförelse. Man kan naturligtvis inte handskas med emotionella upplevelser på ett så opersonligt sätt.
• Är det inte en emotionell upplevelse att skriva god prosa?
• Jo visst är det det. Åtminstone när man fått sitt stycke absolut riktigt, och vet att det är absolut riktigt, då finns det ingen upplevelse i världen som går upp mot den, Det är underbart. Man känner sig som Gud på sjunde dagen - en stund åtminstone.
• Det är just det jag menar. Man lägger ner möda och begår inte något misstag - då får man uppleva extasen. Men ett ämne där man håller till godo med det näst bästa, det är inte ens rätta ämne.
• Ni har fullkomligt rätt, sade Harriet efter en paus. Om man verkligen är intresserad förstår man att vara tålig och låta tiden gå, som drottning Elizabeth sade. Det är kanske det som ligger bakom den där frasen att geni är att ha evigt tålamod, som jag alltid har tyckt var ganska löjlig. Om man verkligen vill ha en sak, snattar man den inte i smyg, och om man snattar något i smyg, vill man inte verkligen ha det. Anser ni, att om man verkligen lägger ned möda på en sak, så är det ett bevis för att den är något för en själv betydelsefullt?
• I stor utsträckning tror jag det är riktigt. Men det stora beviset är, att det man lägger ned möda på blir riktigt, utan några fundamentala fel. Ytliga fel gör man förstås alltid. Men ett fundamentalt fel är ett säkert tecken på att saken inte ligger en om hjärtat. Jag önskar att man kunde lära folk nu förtiden att satsen, att man ska snatta i smyg vad man inte kan få, är osund.
• Jag har sett sex teaterpjäser i London i vinter som alla predikade satsen att man ska snatta i smyg. Jag måste säga att de gav mig en känsla av att ingen av de agerande visste vad de verkligen ville ha.
• Nej, sade miss de Vine. Om man väl fått klart för sig vad man vill ha, så ska man finna att allting annat viker inför det som gräs under en klippningsmaskin - alla andra intressen, både ens egna och andras. Miss Lydgate skulle inte gilla vad jag säger, men det gäller om henne likaväl som alla andra. Hon är den snällaste människa i världen när det gäller saker som är henne likgiltiga, som till exempel Jukes’ oegentligheter, men hon har inte minsta barmhärtighet i fråga om Elkbottoms prosodiska teorier. Hon skulle inte ansluta sig till dem om det så gällde att rädda Elkbottom från galgen. Hon skulle säga att hon inte kunde det. Och hon skulle naturligtvis inte kunna det. Om hon verkligen fick se Elkobottom vrida sig i förödmjukelse, skulle hon bli ledsen, men hon skulle inte ändra en enda punkt. Det skulle vara förräderi. Man kan inte hysa någon misskund när det gäller ens eget arbete. Jag antar att man skulle kunna ljuga glatt i fråga om allt annat än - ja, än vad?
• I fråga om allting! sade Harriet och skrattade. Utom om det gällde att säga att en persons bok är bra när den är urusel. Det kan jag inte. Det förskaffar mig en massa fiender, men jag kan det inte.
• Det kan ingen, sade miss de Vine. Det finns alltid något man måste behandla ärligt, hur pinsamt det än är, om man har någon intellektuell stadga. Det vet jag av egen erfarenhet. Detta enda kan naturligtvis vara något emotionellt, det förnekar jag inte. Man kan bryta mot alla budorden och ändå vara trofast och sann mot en människa. I så fall är denna människa troligen ens rätta uppgift. Jag föraktar inte det slags lojalitet, det är bara det att den inte råkar vara min.
• Har ni upptäckt det genom att ni har begått något fundamentalt misstag? frågade Harriet lite nervöst.
• Ja, sade miss de Vine. Jag var förlovad en gång. Men jag gjorde dumheter, begick rent elementära misstag när det gällde honom. Till slut insåg jag att jag inte alls gjorde mig lika mycket besvär med honom som jag skulle gjort med en omstridd text. På det sättet kom jag underfund med att han inte var min uppgift. Hon smålog. Trots detta tyckte jag mera om honom än han tyckte om mig. Han har gift sig med en utmärkt kvinna som håller av honom och gör honom till sin uppgift. Och han är nog ett heltidsjobb. Han är målare och ofta på ruinens brant, men han målar mycket bra.
• Man borde nog inte gifta sig med någon om man inte var beredd att låta honom bli en heltidsuppgift.
• Troligen inte, men jag tror det finns några få som inte betraktar sig som uppgifter utan som medmänniskor.
• Jag skulle tro att Phaebe Tucker och hennes man är sådana, sade Harriet. Ni träffade henne på kamratmötet. Deras samarbete tycks fungera mycket väl. Men när det nu finns så många hustrur som är svartsjuka på sina mäns arbete och så många män som är svartsjuka på sina hustrurs intressen, så ser det faktiskt ut som om de flesta av oss betraktade sig som uppgifter.
• Det värsta med att vara någons uppgift är den fördärvliga inverkan det har på ens karaktär, sade miss de Vine. Jag tycker synd om den person som är någon annans uppgift, han (eller hon, förstås) kommer slutligen därhän att han uppslukar eller låter uppsluka sig, och det är inte bra för någondera delen. Min målare har uppslukat sin hustru, fast ingen av dem vet om det, och stackars miss Cattermole löper risk att bli betraktad som sina föräldrars uppgift och bli uppslukad.
• För egen del håller ni alltså på en opersonlig uppgift?
• Ja, det gör jag, sade miss de Vine.
• Men ni säger att ni inte föraktar dem som gör en annan människa till sin livsuppgift?
• Långtifrån att förakta dem anser jag att de är farliga, sade miss de Vine."

[Rulle]

Ja du, kanske det som var problemet.
Du tillhörde, som du skriver, nöjesdetaljen.
Påminner om en sjökpaten, gift först med havet, sedan med sitt skepp, sedan besättningen och så kanske fru och barn i fjärde, femte hand.
Vill du ha det så?
Vara den som kommer i efterhand?
Eller vill du vara den som kommer i första hand?
Men det var väl just det. Han kunde inte ge dig mer. När du krävde mer betydde det i så fall att han var tvungen att avstå från något annat som han ville göra istället.
Han snappade upp att du ville ha mer och då sade han tack och hej för du fick det han kunde ge och var inte beredd att ge dig mera. Du ville göra mer av relationen än vad han ville. Vissa trivs som särbos, att ha någon att umgås med när andan faller på när inget annat är i vägen men inte mer än så och är inte beredda att gå in i en närmare relation för de vill inte ge upp sin frihet, vill inte ge upp mer av vad de redan har.

Jag såg det väl från ett utifrånperspektiv hela tiden. Jag hade mina dubier redan från början men jag var snart 40 och ville ha familj, mycket på grund av min far och saker som hänt mellan mig och min äldre bror men ingen som jag var intresserad av vill ha mig. Så kom hon in i mit liv via en kontaktannons jag satte in. Redan från början blinkade varningslampor, hon var väldigt på, jag mer avvaktande men hon var ju så ivrig, jag visste ju själv hur det var att bli ratad, vi hade ju så mycket gemensamt så jag föll till föga.

Jag trodde min kärlek och omsorg skulle stärke henne att ta tag i saker, bli starkare i att göra saker själv men det blev tvärtom. Hon la nästan allt ansvar på mig medan hon var hemma. Jag skulle göra saker åt henne, plocka bort det hon dragit fram medan jag varit borta och fick skäll för att jag ställde porslin och glas i fel ordning. Var jag borta på jobb över en helg stod kastruller med framme från dagen jag farit. Tider kunde hon inte hålla, det jag sa i förtroende berättade hon för allt och alla, i sängen skulle jag göra det skönt för henne men jag hann nätt och jämt värma upp. Så vi kunde inte dela någonting. Jag grät när jag körde på morgonen, jag ville bara fortsätta att köra, inte återvända hem. Det tog mer energi än vad det gav att vara hemma. Men jag hade lurat upp henne, tagit på mig ett ansvar men vi var två individer som delade ett utrymme, kunde inte samarbeta, störde oss på varandras ovanor - och så hade jag fått den livskamrat jag drömt om sedan 10-års åldern och det visade sig vara en mardröm. Nu är jag solo med kortare relationer bakom mig, den mest fantastiska med en gift kollega som dock valde att stanna hos sin make när jag byggt upp hennes självkänsla. Så relationer verkar inte vara något för mig, lika bra att hålla mig borta från sådant.

[Trassel]

Jag gillar det där med att man inte vet vad som verkligen är av avgörande betydelse förrän det har överväldigat oss! Det är så sant.

Jag tror dock inte att jag någonsin ha varit så engagerad i någon relation att personen har blivit min livsuppgift, inte enligt karaktärernas definition i i dialogen i alla fall. Jag har nog alltid varit lite för självupptagen för att göra en karl till ett heltidsjobb.

Samma anledning som att jag aldrig blev någon curlingmamma. Det är inte för att jag har vissa extra goda föräldraprinciper angående uppfostran, det är för att jag är lat.

Gott om misstag har jag gjort också, både gällande kärleksrelationer och barn, så det är kanske ett bevis på att jag aldrig lade ner hela min själ. Jag har nog snarare utgått från att man kan engagera sig på många plan samtidigt och ha ett antal parallella livsuppgifter tillsammans med en relation, på samma sätt som man kan engagera sig hundraprocentigt i sina barn utan att för den sakens skull ständigt underlätta deras liv till max.

Slutklämmen instämmer jag i. Det är om inte farliga så åtminstone osunda människor som gör andra till sin livsuppgift.

[Trassel]

Hm, jag missade visst att det var två inlägg. Då blir det två svar, @Rulle

Oj vad jag känner igen mig i det där du skriver om att du trodde att kärleken skulle stärka henne att ta tag i saker. Det var nog mest där jag lurade mig själv. Jag trodde - eller hoppades - att jag skulle motivera honom att ordna upp allt det där som tog hans tid och energi. Sånt som han släpat på i evigheter, men inte riktigt orkat styra upp.

Men icke. Han ville hellre ha kvar alla de där krävande områdena i sitt liv än mig. När det blev för mycket ansvar var jag det första han gjorde sig av med. Det får en att känna sig väldigt betydelselös, har jag noterat. Att vara mindre viktig än hans irritationsmoment.

Det låter som om det inte ens var bra i starten för din del. Det måste vara extra tungt att starta i uppförsbacke. Det hade jag nog inte gett mig på. Men du skriver att du drömt om en livskamrat sedan tioårsåldern, samtidigt som du idag tror att relationer inte är något för dig.

Så kan det omöjligen vara! Om du hela livet har längtat efter en relation så ÄR du ju relationstypen! Det måste finnas en väg.

[Rulle]

Svar nr två.kom medan du skrev.
Naturligtvis stämmer inte dialogen i allt. Visst går det att ha flera livsprojekt men man måste välja vad man vill satsa på.

Vad är medel, vad är mål, vad är status? Vad sätter man främst i sitt liv? Där är man som mest noggrann.

Ptoblemet med rekationer är att det är två viljor som inte alltid är synkroniserade när det gäller värderingar och mål med den. Det är här jag menar att det kan gå snett. Om kärnfamiljen är målet kanske man slukar sin partner, eller tar den för given och vill ändå har utrymme för sitt och glömmer att ens partner kanske vill något annat, känner sig åsidosatt. Eller en vill ha trygghet, den andre spänning och passion.

Nja, jag har träffat en som jag känt mig kompatibel med, en som var så nära det jag drömt om jag kommit, som tog mig som jag var och var på ett sätt jag trivdes med, också hennes sämre sidor men hon valde sin man och hoppas väl fortfarande på sin livs kärlek.

Tänker inte leta rätt på någon för att ha ett förhållande där jag måste tvinga på mig känslor och där jag drömmer om en annan.

[Carmen]

Livet känns lätt falskt när man inte låter känslorna komma fram, även om de inte är så kul alltid. Dubbel bestraffning blir det om man ännu skäms över sina känslor, och t.ex. både är avundsjuk och sedan skäms över det och klandrar sig själv.
Klyschan om att acceptera sina känslor är helt sann och inte så lätt som det låter. Känslorna går lättare över om man går genom dem och inte trycker undan dem. Att bara låta logiken styra blir lätt robotaktigt eller prestationsinriktat. Känslor är dessutom också logiska, de följer bara en annan logik.
Låter som ett bra val med terapi!

[Trassel]

@Rulle
Jag får nog använda tankesättet för att fundera över vad som är viktigast för mig i en relation. Vad satsar jag på i mina relationer? Var lägger jag energin? Och man kan nog även tänka mål-medel-status vad gäller själva relationen.

Det ska jag fundera på idag.

Det där med att vara synkade, att dra åt samma håll, är ju en lurig del. Jag trodde jag hade garderat mig där. Jag trodde verkligen att vi var överens. I samtalen var vi ju det. Jag var väldigt tydlig med att jag letade en ny livskamrat, någon att flytta ihop med så småningom, och jag skulle förstås aldrig ha inlett en relation med honom om jag visste att han ville stanna i sitt gamla vanliga liv.

Det var nämligen inte vad han sade. Men det är också en lärdom. Människor vet inte alltid vad de vill. Det är därför man ska titta mer på deras handlingar än på deras ord, för där är det svårare att lura sig själv. Nu i efterhand så ser jag ju att han aldrig tog några steg för att skapa det där gemensamma livet. Han spjärnade snarare emot (om än diskret) mina försök till framåtskridande och istället för att se innebörden i det, letade jag rimliga förklaringar till varje litet motstånd.

Jag borde ha kunnat lägga hela pusslet med alla de bitar jag fick. Men till mitt försvar får jag väl säga att hela vår omgivning är lika förbryllade som jag. Alla runtomkring var lika bergsäkra på oss som jag var.

Tänker du att det bara finns någon enstaka kompatibel partner där ute i världen? Och om du missar henne så finns det i princip ingen annan, utan då är loppet kört?

För mig känns det så dystert och ödesmättat. Jag själv går runt med känslan av att det vimlar av lämpliga män som jag skulle kunna skapa en alldeles fantastisk relation och ett underbart liv med. Jag ser mest praktiska hinder. Typ hur tusan ska jag möta dem? Alla bra män i min ålder hinner ju bara vara singel en kafferast innan de blir haffade av någon handlingskraftig kvinna (nåja, så känns det åtminstone). Och hur ska man orka gå igenom en massa stolpskott innan man träffar rätt?

Men att de finns, det har jag aldrig tvivlat på.

[Trassel]

@Carmen

Eller hur? Jag grubblar ibland över varför logiken har så hög status och känslor så låg. Jag är i grunden en holistisk person och menar att vi är skapta med både analysförmåga och känslor. Det är ju egentligen helt uppenbart att vi ska använda alla våra resurser när vi försöker navigera genom livet.

Men det är så lätt att avfärda känslorna. Det är lätt att se ner på ett beteende som härrör mer från känsloreaktioner än från analys. Trots att många genomtänkta beslut blir totalt fel. Och många känslobeslut blir helt rätt.

När man större delen av livet har följt gängse norm om att logik och förnuft är högre stående, behöver man nästan en tolk en period för att förstå vad de egna känslorna försöker meddela djupt därinne. Där befinner jag mig nu.

[Magdalena]

Hej, ledsen för din skull att du har det svårt just nu!
Har inte läst hela tråden, men jag fick en tanke att ditt x, på sitt ”nya, krävande jobb” , kanske möjligen kärat ner sej i ngn …
Du funderar ju en del över hur du ev gjort fel och haft brister i relationen, men ibland är det (tyvärr) så enkelt att det inte alls har med en själv att göra, att den andre väljer att lämna
Kram

[Trassel]

Hej @Magdalena!
Med risk för att låta naiv nu, så tror jag inte det. Han har inga kvinnliga arbetskamrater, utan jobbar bara med ett gäng gubbar. Inte för att det är någon garanti, det förekommer väl kvinnor i marginalen ändå. Men han är inte den flirtiga typen som tar initiativ. Han är lite för osäker och blyg.

Jag tror jag får acceptera att han såg vår relation som ett åtagande bland många och att det var den del som var lättast att göra sig av med när livet blev stressigt. Usch. Ena helgen var vi tillsammans ute på en liten resa och allt kändes bra. Nästa helg såg han ingen anledning att fortsätta tillsammans.

[Rulle]

Klok är du.
Vad de säger är en sak, vad de menar är en annan.
De kan säga vad de tror att den andra vill höra.
De kan säga saker för att få folk dit de vill men de menar ingenting med det.
Eller så menar de det för stunden.
En på mitt förra jobb var väldigt bra på det där.
Entusiamerande. Kunde motiver, peppa folk, få dem intresserade.
Men när hon inte var där, när hennes karisma och vilja inte drev dem så återföll de till den nivå av intresse de hade innan.
Det är vad de gör, vilka initiativ de själva tar som visar vilket intresse de själva egentligen har, hur seriösa och långsiktiga de är.

Mitt svar på din fråga om hur jag tänker är tvådelat.
Är jag ute efter en relation eller är jag ute efter en personlighet?
Är det relationen som är det viktiga finns det som du skriver hur många som helst. Ett aber dock: vill båda ha ut samma sak av relationen? Går det att kommunicera? Går det att dela varandras intressen? Går det att samarbeta i vardagen? Vill båda lika mycket och ungefär samma saker? En vill bli vårdad, en vill vårda, en vill si, den andra så. Någon vill ha fysisk närhet, den andre intelektuell stimulans. Den ena är praktisk, den andra teoretiker. Går det att mötas på varandras plan? Det känns som att vissa vill ha en relation till vilket pris som helst för de vill inte vara själva. Kanske saknar de självkänsla, ser inte sitt egenvärde och tycker sig bara vara någon när de blir bekräftade av någon annan i en relation. Min devis är: “Gå inte bakom mig, jag kanske inte vill leda dig. Gå inte framför mig, jag kanske inte vill följa dig. Gå bredvid mig och var min vän”. Det är en livskamrat jag vill ha, inte ett hjälplöst våp eller en moderlig förmyndare vilket dem jag kommer i kontakt med verkar transformeras till i min närhet.

Nej, det är inte en relation jag vill ha, det är en person. Och här är det som du säger, betydligt svårare. Jag träffar henne inte på krogen. Hon finns inte på dansbanorna. Hon är inte ute på dejtingsidorna. Ska jag träffa henne är det via jobb, gym, badstranden, fiskevattnet, skogen eller någon anan plats där jag i normala fall rör mig i vardagen och på fritiden. Naturligtvis är möjligheterna små men jag träffar hellre rätt en gång än flera gånger i stolpar och ribbor. Nej, det kan finnas flera men jag har träffat två som jag känner accepterar mig som de är och som jag accepterar som de är, den ena känner jag dock att jag inte är riktigt rätt man för, däremot den andra men tyvärr är båda redan upptagna. Men jag kan inte låstas ha känslor som jag inte har. Ska jag gå in i en relation ska det kännas att det är henne jag vill ha och inte “jag får ta den jag får när jag inte kan få den jag älskar”. Testade det och trodde jag kunde krysta fram vackra ord om kärlek och känslor för jag har dem i min bekantskapskrets som hävdar att det kan man välja. Det visade sig att jag inte kunde det. Men men, nu har jag lärt mig och jag är hellre ensam än tillsammans med någon som det inte känns rätt med. Måste jag jaga, vara den som tar initiativet med att höra av mig och stämma träff m m så får det faktiskt vara.

Jag har en som skulle kasta sig om halsen på mig, göra allt för mig och skulle på många sätt vara bra och praktiskt men nej tack. Tänker inte utnyttja andra. Det känns inte rätt för henne, hon är den moderliga typen som vill styra och ställa över mig. Och jag skulle drömma om en annan och då får det vara.

[Trassel]

På ett sätt är relationen det viktiga för mig. Det låter kanske konstigt och desperat, men jag tror helt enkelt att vi är flockdjur och de flesta av oss mår bättre i en fungerande, trygg relation än ensamma, och att det därför är värt att sträva efter. Och jag tror att det finns fler människor som passar oss än vad vi antar vid den första ytliga bedömningen.

Jag känner mig själv så pass väl att jag vet att jag trivs bäst i tvåsamhet, även om jag kan ha en utmärkt singeltillvaro. Det har jag haft förr. Men ett bra förhållande trumfar ett bra singelliv för mig, alla gånger.

Det är väl därför jag är så sänkt nu. Jag inbillade mig att jag hade en bra relation. Jag kände mig trygg och säker på att han älskade mig. Jag har inte bara mist honom i mitt liv och allt roligt vi hittade på tillsammans, utan även tron på min egen bedömningsförmåga.

Men även om jag tror på tvåsamheten, tror jag också att vi mår bättre som singlar än i en icke-fungerande relation. Att ta någon bara för att slippa vara ensam kommer aldrig fungera. Att gå och drömma om den man aldrig fick omöjliggör naturligtvis också en ny relation. Men hur länge orkar du låta någon ockupera ditt hjärta och hindra dig att släppa in någon annan…?

[Rulle]

När jag träffar den som driver ut den förra ur mitt hjärta.
Annars är det bättre att vara solo. Jag var ensam som barn, inga jämnåriga när jag växte upp, min bror fyra år äldre så jag lekte mest med mig själv. Fick väl ingen social träning. Hade aldrig behov av att leka med andra. Det var farsgubben som körde ut mig “gå och fråga om du får leka med honom” sa han och pekade på en kille. Värst var det på sommarstället. Ett par hus bort fanns det en grabb på somrarna som pappa schasade i väg mig till. Det slutade med att han sköt en pil mot min mage och jag kastade sten mot honom och hans kompis. Det var en vässad träpil och leksakspilbåge så det blev bara ett ytligt märke men det var slutet på den relationen. Sedan har jag varit mest ensam och trivts med det. Man kan ha vänner utan att ha partner.

[Trassel]

Lite dagboksältande:

Den här helgen var vår årsdag. Det kändes förvånansvärt lite. Jag hade fruktat att det skulle bli mycket mer känslosamt, mer depp. Men jag har haft flera bra dagar nu. Jag tror att det här forumet är en bidragande orsak. Oj vad jag har läst om olika öden.

Och så förra exet då. Han som precis har gift om sig. Han beklagade sig i telefon över hur jobbigt han hade nu, som måste iväg på en liten bröllopsresa mitt i alltihop, och behövde lite praktisk hjälp av mig.

Inga problem, jag rycker in, men det där klagomålet över bröllopsresan var lite magstarkt. Ska jag som är nydumpad tycka synd om honom som är nygift, eller vad tänkte han? Vad är det med mina expartners och deras stresshantering? De orkar inte med vare sig bröllopsåtaganden med sin nya kärlek eller sin trädgårdsskötsel, och så förväntar de sig förståelse från mig?

Eller säger det mer om vilken sorts män jag dras till?

Jag kan inte börja den där terapin fort nog.