Skild, läkt - och nydumpad igen

Min historia
444

Visst är det så. Man kan ju ha lite checklistor i form av dealbreakers. Alltså vad man aldrig kan acceptera. Men det omfattar ju de stora frågorna, som om man vill ha barn eller inte, eller om man har totalt olika politiska värderingar, om man absolut måste bo i stan alternativt på landet och liknande. Inte så mycket mer.

Hur gärna jag än vill så kan jag ju inte tillämpa en checklista som täcker in framtidsfrågor. “Vi ska vilja samma sak om fyra år”. Hm. Svårt att pricka av på fjärde dejten.

Men fortfarande undrar jag varför så många tycks ha gjort korrekta val redan vid dryga 20. De har hittat någon som de kan utvecklas med och dra åt samma håll med. Är det en självkänslefråga? Fullt möjligt.

Jag har inte uteslutit att min självkänsla har sabbat mina relationer. Det kan absolut ha spelat in. Samtidigt känner jag många som har liknande brister i självkänslan och ändå har hittat en bra, stabil partner som inte viker från deras sida.

Man måste ju få vara svag och osäker ibland också. Just nu känner jag visserligen att jag måste bygga upp självkänslan och bli starkare. Jag har definitivt varit för vek och medgörlig i många fall. Men inte tusan orkar jag med ett liv där jag ständigt ska vakta gränser och hålla på min självkänsla hela tiden så att jag inte blir överkörd så fort jag släpper lite på kontrollen.

445

Fast jag tänker inte att man måste vara stark hela tiden för att kunna ha en bra självkänsla. Det är för mig två olika saker. Klart man ska kunna få vara svag och be om stöd, det borde ju vara en (bland flera förstås) av de stora vinsterna med att leva i en nära relation.

Sen undrar jag det här med de stabila relationer man ser runt omkring sig - jag var själv väldigt fin på att mörka hur det egentligen var i min relation med X:et och alla runt omkring oss blev jätteförvånade när vi skilde oss. De såg oss som det stabila paret…

2 gillningar
446

Ja @Atrax jag ska rätta hela dagen imorgon. :+1:t4:

447

AMEN

448

Jag hållee fullständigt med första stycket, vilket är en av de viktigaste punkter jag önskar i en kommande relation. Och det jag saknat mest i tidigare relationer.

Det du skriver därefter är också intressant. Jag har också många gånger funderat i de banorna. Jag vet ju själv att jag inte diskuterade mina problem i relationen med min familj. Dels för att jag ville reda ut frågorna på egen hand först, och dels för att det kändes lite illojalt att diskutera min partners brister inför andra utan hans vetskap. Därför blev alla väldigt förvånade när jag berättade att det tog slut.

Det är nog många som av olika anledningar mörkar. Däremot kan jag ofta i min egen känslomässiga dipp lite avundsjukt känna att alla andra minsann verkar ha det så bra, bara jag som aldrig lyckas etc. Men det är nog mer frustrationen och sorgen som talar än förnuftet, för säkert pågår betydligt mer bakom stängda dörrar än vad man tror.

449

Jag håller förstås med, men för mig har det av någon anledning blivit så att jag nästan måste kriga mot omgivningen om jag inte ska bli uppäten, överkörd eller ignorerad.

Min självkänsla är inte katastrofal. Jag har en bra grundläggande självkänsla som hjälper mig att exempelvis trivas i mitt eget sällskap och att välja bort sammanhang som skadar mig. Men jag har varit sämre t ex på att stå upp för mina egna behov och jag är känslig för andras åsikter. Jag försöker alltid vara tillmötesgående. Inte så att jag ändrar åsikt för någon annans skull - det skulle aldrig hända! - men jag kan alltid rucka på min vilja tillfälligt för att andra ska få som de vill.

De egenskaperna tycks vara ajabaja. Då är man lovligt byte. Inte för att människor runtomkring är medvetet egoistiska, utan för att alla är sig själv närmast. Och det leder till att jag nästan måste slåss för att bli lyssnad på och respekterad. Jag viker mig alltså väldigt ofta, men med den naiva övertygelsen att nästa gång är det väl min tur. Omgivningen vet ju att jag gav efter den här gången. Då borde ju jag ha förtur nästa gång! Men det händer inte.

Så har det varit hela mitt liv. Utom i min ursprungsfamilj. Det är antagligen därifrån jag har fått med mig dessa värderingar. Vi hade inte total millimeterrättvisa när jag växte upp, utan vi syskon fick lära oss att ena gången får någon en fördel, nästa gång är det någon annan. Det jämnar ut sig i längden. Vi var helt trygga i det.

Men ta mig tusan om någon annan tycks tillämpa den enkla livsåskådningen. I alla möjliga sammanhang har jag hamnat i skymundan, blivit bortglömd och kommit sist i prioriteringen. Både i relationer och i jobbsammanhang. Att gå och vänta på utjämningen är helt bortkastat.

Jag har uppfostrat mina barn likadant. Ingen av dem har heller problem med att stå tillbaka ibland, för det jämnar ju ut sig. Men ute i verkligheten jämnar det aldrig ut sig. Det verkar som att man där måste slåss för sin rätt, som ett missgynnat småbarn.
-Men JAG då?! Varför får inte JAG något?! Det är ORÄTTVIST!

Annars blir man utan. Det känns trist.

Så jag har kanske preppat mina ungar att få samma bekymmer i livet som jag själv har. Illa.

450

@Spinoza och @onedaymore

Jo, självklart finns det många relationer som ser stabila och lyckliga ut, men där paret kanske skulle må bäst av att leva med någon annan, eller ensamma. Bara för ett par veckor sedan var det en bekant som berättade för mig att de krisar i relationen och att det lutar åt separation. De är ett sånt där typiskt par som är vackra och glada på Facebook och visar upp resor och middagar.

Men ändå. Jag vet inte om jag är ovanligt hårt drabbad av perfekta vänner :rofl: men jag har väldigt många par i omgivningen som har levt ihop i evigheter och som verkar väldigt nöjda på riktigt. Det märks liksom på hur de ser på varandra, hur de talar om varandra och hur de samspelar i stort. Jag får nästan leta för att hitta någon som kan vara ett stöd när det gäller svårigheter med relationer, för ingen i min närhet har någon erfarenhet av det!

De få som är singel i min egen ålder har gjort ett aktivt val. De som föredrar parlivet har sett till att skapa ett bra förhållande med en passande partner. Bara sådär. Just nu har jag inte en enda hyfsat nära vän i min egen situation, dvs någon som vill ha en långvarig relation men misslyckas.

451

Jag gillar den inställningen och tycker att det är en bra grund att stå på. Knepet är nog att man när någon annan inte har samma inställning måste hävda sin rätt. Jag har inte heller haft helt lätt för det, men tränat upp mig med åren så att det går lite bättre. Men lätt är det inte, speciellt inte i nära relationer. Men jag har tröttnat på att umgås med människor som är väldigt egocentrerade så jag har börjat välja min omgivning så långt jag kan. Jag hade ett uppdrag på jobbet (som typ internkonsult) i 2 år där jag jobbade väldigt nära 3 viljestarka, dominerande och pratsamma människor. Jätteduktiga och roliga, men i längden blev det för jobbigt att behöva slåss för min rätt att få höras, så jag valde att byta tjänst. Där jag är nu har de jag jobbar med en helt annan stil och då kan jag slappna av och vara mer den jag själv är och både ge och få.

Sen var jag på en AW med 4 kollegor där jag för första gången på länge kände att var och en fick ta plats, fick berätta om sitt och få intresserade följdfrågor. Och det gällde samtliga runt bordet - en fantastisk upplevelse!
Så nosa reda på andra snällingar som bryr sig om andra och börja träna på att både ge (fast det behöver nog varken du och jag egentligen träna på) och ta.

2 gillningar
452

Att sätta sin förhoppning till den där självbefriande “oturen” tror jag inte är särskilt konstruktivt. Det är som att ha “otur när man tänker”… javisst ett par gånger, men repetitivt så signalerar det nog även något annat.

En misslyckad gång så okej för otur som orsak, med nästa och efterföljande missar så finns det nog med all sannolikhet mer att lära om sig själv fram för allt, än att fortsätta skylla/hoppas på den rena oturen som enda/huvudsaklig orsak.

Lättare sagt än gjort förvisso, men inte desto mindre sant för det…

453

Jag håller nog inte helt med den här gången.

Jag tycker nog inte att tanken på tur eller otur är särskilt befriande, utan snarare betungande. Hade allt legat i min makt hade jag känt mig betydligt tryggare, för då skulle allting kunna gå att fixa. Ungefär som att vilket mattetal som helst går att lösa bara man hittar rätt uppställning.

Men min erfarenhet är att man inte kan förutse allt eller analysera allt. Av den simpla anledningen att människor är dynamiska och sällan följer helt givna banor. Man kan bara göra sitt bästa och försöka lära känna sig själv och andra så väl man kan, men därefter krävs det också tur.
Tror att det var Per Gessle som en gång förklarade att för att lyckas krävs det tre saker: Tur, talang, tajming.
Jag tror att det ligger mycket i det. Det krävs skicklighet och hårt jobb i livet, men också tur och tajming för att lyckas fullt ut. Jag tror att det stämmer även när det gäller att hitta rätt partner för ett långt och lyckligt förhållande.

454

Man kan välja att se på myntet från olika håll såklart. När det gäller mig själv så kan jag inte skylla på oturen. Iaf inte nu när jag väl har fått distans och kan se så oändligt mycket mer nyktert på hela skeendet i backspegeln. Där ser jag ju helt klart ett mina egna emotionella personlighetsdrag överröstade hela mitt förnuftstänkande.

Precis som @Trassel beskriver sig själv så var det mitt eget emotionella engagemang, mina känslor, min starka vilja och envishet och ffa. mitt eget enorma commitment (som egentligen mest resulterade i att ju mer jag lagt ner, desto mer tyckte jag mig ha att förlora på att bara kasta in handsken) som fick mig att slå dövörat till det som jag egentligen, sett i backspegeln, helt klart kan se borde ha fått mig att vakna till ganska tidigt och göra pinan kort(are). Redan innan första året hade gått. Men det faktumet som ligger hos mig själv kan jag ju varken skylla honom eller oturen för.

Men såklart kan ju även jag tycka att det var då en sabla otur att just vi två skulle råka på varandra, av alla miljarder människor som trots allt finns därute. Men det som följde därefter… nej, det handlade inte om varken tur eller otur. Det handlar om aktiva val som jag själv gjorde och det är dessa mina egna val och de konsekvenser de fick som bara jag har att deala med, för att jag förhoppningsvis inte ska gå på en sådan mina någonsin igen.

Om du bara här i tråden läser tbx på hur du själv och även @Trassel i inlägg efter inlägg har beskrivit både er själva och era ex. Alla deras egenheter, bagage och beteenden som måste blivit/varit ganska uppenbara tämligen omgående… kan du då fortfarande säga att händelseutvecklingen (så när som på tillfälligheten att just ni råkade stöta på varandra) huvudsakligen beror på otur?!

Att tro på otur är ju inte särskilt betungande, för då landar ju ansvaret helt utanför en själv och krasst sagt så har väl ingen otur för jämnan :wink:

455

Det beror nog på hur man menar. Och hur man definierar. För mig är begreppet tur och otur allt sådant som är utanför min makt att kontrollera, men som ändå påverkar mitt liv positivt eller negativt.

Och för min del låg en del saker i min makt att kontrollera i förhållandet, och en del saker utanför min makt. En del saker hade jag kunnat förutse, andra saker hade jag inte kunnat förutse.

Mao, en blandning. Ungefär så jag ser på livet - en blandning.

Jag tänker lite på den klassiska sinnesrobönen:

GUD ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden

Jag har varit arg på mig själv ibland och arg på honom ibland. Jag har ibland slitit sönder mitt inte med självförebråelse, och jag har ibland bara accepterat att jag utifrån min situation då inte kunde göra mer. Jag försöker lära mig, men inser att jag inte kommer att kunna påverka allt hur mycket jag än lär mig. Jag vet att jag bidrog till en negativ spiral i framförallt relationens slutskede, men minns också vad han skrev till mig efter att det tagit slut. Han skrev ungefär att han visste att han hade sabbat relationen och var ledsen för det. Han skrev att jag trots allt varit en fantastisk vän och flickvän, och att han skulle sakna mig.

Ungefär så.

Men vi får enas om att vara oense om hur betungande begreppet otur är. För dig är det inte betungande, för mig är det det mest betungande och ångestfyllda jag kan tänka mig.

456

Jag vill inte lägga orden i mun på någon, men jag har nog uppfattat det som att @Trassel försökte vara smart och noggrann i sitt val av pojkvän, och också jobbade med sig själv från sin förra relation för att försöka vara sitt “bästa jag” i egenskap av flickvän i nya relationen. Sen skedde det saker som hon inte kunnat förutse heller. Och sen kan man alltid diskutera när och hur och var man skulle reagerat eller sätta stopp eller vad som, och där kan man alltid försöka analysera sig själv.
men det förrädiska är också att det som räddar en relation i ena sammanhanget, såsom kämpaglöd och emotionellt band, kan förstöra en relation i ett annat sammanhang. Och skulle jag säga att eftersom min kämpaglöd blev till skada i detta förhållande och därför ska jag inte kämpa i nästa förhållande kan det också bli fel.

457

Alltså jag vet inte… kanske bäst att vi enas om att tycka och tänka olika i frågan om huruvida det huvudsakligen handlar om otur, eller inte gör det.

Men såklart är ju just ingenting antingen svart eller vitt, allt eller intet osv. utan det mesta skvalpar på i gråskalan däremellan. Så ett visst mått av otur någonstans under resans gång finns säkert också med i spelet för oss alla, det kan vi väl iaf enas om :+1:

458

Ungefär så, det är inte svart eller vitt=) :+1:

459

@Spinoza @Noomi @onedaymore

Ni skriver så många intressanta inlägg att jag inte hinner svara på dem separat. :slightly_smiling_face:

Nej, jag tror inte att jag har haft otur. Det är den minst sannolika orsaken, enligt min egen kalkyl. Men som sagt, på ett sätt skulle det vara lite skönt att slippa ansvaret. :roll_eyes:

Jag tror väl själv på en salig blandning av psykologiska orsaker, självkänsla, anknytningsmönster, uppväxt, komplettering mm, och så i kombination med bristande kommunikation. Men det är så jäkla många faktorer att jag inte har en aning om var jag ska börja. Jag tror inte att någon av dem är helt avgörande, nämligen.

Om min terapeut kunde säga till mig att jag skulle jobba med en viss detalj skulle jag gärna göra det. Till exempel detta att bli bättre på att fajtas för min rätt. Men så enkelt är det ju inte. Det är ju bara en av många detaljer.

Sen vad gäller tur och otur så har jag en förmåga att träffa på män i olika sammanhang som jag klickar väldigt bra med och där jag helt klart snappar upp ett intresse från dem också, men de är alltid upptagna. Förstås. Den sortens killar som jag dras till råkar ofta vara de stadgade.

Och nej, det tror jag INTE är ett undermedvetet sätt att undvika relationer från min sida. Det handlar mer om personlighetstyp. Så nio gånger av tio när jag pratar med en intressant kandidat tänker jag “jaha, självklart är han gift!” och så är det bara att lägga ner den idén. Där krävs det ju helt klart tur och tajming för att träffa rätt.

1 gillning
460

Intressant tanke. Jag hade den tanken många gånger förut, att de jag klickade med var upptagna. Å andra sidan vände jag på tankesättet, om jag har förändrats något, och det har jag. Jag har ju alltid suttit vid “tjejbordet” på jobbet tex tidigare för jag kände det både roligare och intressantare. Och så länge jag var i förhållande och tjejen vid bordet var det med så var det mer avslappnat. Tror att det då känns mer som man klickar mellan sig för det inte måste leda till något.
Tycker det kan vara jobbigt ibland, hur jag nu ska kunna tycka det är roligt utan att det måste betyda att jag stöter på tjejen. Har jag förändrats så mycket också?

461

Jo, det där ligger det definitivt någonting i. Det är inte så att jag dras till upptagna män, men jag tycks göra ett bättre intryck på upptagna män. Förmodligen mycket på grund av det du skriver - att man är mer avslappnad då. Man försöker inte imponera eller göra intryck eller vara sitt bästa jag. Man bara är.

Och det är ju definitivt en lärdom att ta fasta på.

En sak som jag också har tänkt på, angående det @Noomi skrev att man i de allra flesta fall kan se varningsklockor ganska tidigt att förhållandet inte riktigt fungerar. Jag har ju ofta hamnat i positionen att männen i mitt liv inte lyssnar på mig. Det jag säger har inte varit viktigt. Jag blir borthummad, avbruten eller utsatt för tvärsnabba ämnesbyten. Männen vill prata om sig själva, eller som min sista karl, inte alls.

En tydlig varningsklocka, kan tyckas.

Men jag har samtidigt fått höra från flertalet män, och jag har även läst det hos dejtingcoacher, att vi kvinnor inte ska döma dem för snabbt bara för att de babblar om sig själva och om ämnen som intresserar dem.

-Det är ju för att vi vill imponera, har jag fått förklarat. Vi vill prata om något som vi behärskar. Och vi är kanske nervösa och glömmer bort oss.

När en kille är intresserad börjar han gärna prata hejvilt om sig och sitt, med andra ord. Och detta vill åtminstone somliga män ha förståelse för. De vill inte bli utdömda som egon direkt av den anledningen.

Fair enough. En kort stund. :slight_smile: Jag vill ju heller inte bli skoningslöst dömd för hur jag beter mig i en pressad situation. Så fler än en gång har jag gett män denna favör. Jag har lyssnat artigt, och ibland roat, för många är ju underhållande, inte tu tal om det. Och så har jag följt min vanliga modell: det jämnar ut sig! Jag behöver inte snacka 50% varje gång. Förr eller senare vill han väl höra vad jag har att säga. Någon gång ställer väl han nyfikna frågor om vad jag tycker.

Fortfarande väntar jag på ett sånt exemplar av det manliga könet! Än har inte någon uppenbarat sig.

Och det där är ett typiskt dilemma för mig. Hur generös ska man vara mot någons nybörjarmisstag? Är det ens nybörjarmisstag? Ska man bara dumpa den snubbe som även vid andra dejten främst pratar om sig själv, eller ska man kräva sin plats istället? Då hamnar man ju i uppfostringsläget igen, känner jag.

Men om jag ska vänta på den man som frivilligt ger mig halva taltiden och lyssnar uppmärksamt, då får jag antagligen vänta till döddagar.

462

Motsatta problemet här. Umgås med en dam ett tjugotal mil bort. Vi pratar med varandra i telefon dagligen. Om jag inte säger något är hon tyst. Visst kan och försöker jag fråga henne om vad hon gjort och försöker prata om gemensamma saker men hon svarar rätt enstavigt. Ibland öppnar hon upp och berättar men ofta är det jag som får hålla låda och det känns drygt.

463

@Rulle

Jag måste betona att jag inte tror att detta är en könsgrej, om det nu lät så! Jag ser ju så många lättpratade män i bekantskapskretsen (de som redan är upptagna…) så det finns ju människor som vill ha en jämbördig dialog överallt. Men problemet är att ingen av den sorten någonsin verkar finnas tillgänglig för mig. :slightly_smiling_face: Jag tycks få monologhållarna eller tigarna.

Mitt senaste ex var precis som kvinnan du träffar. Eftersom jag var van att aldrig få en syl i vädret sedan tidigare tyckte jag väl att jag var lite finurlig som hittade en man som inte hade behov av att höra sin egen röst hela tiden. Men istället sa han ingenting. Mest hummanden. Även i telefon.

Ändå kunde han avbryta mig om jag försökte få till ett samtal om något viktigt. Då körde han mer eller mindre “Kolla, en elefant!”-taktiken för att byta ämne.