Kanske det och jag tror ju oxå att man rent genetiskt bara är olika, alldeles oavsett om ens mamma har skällt på en eller inte under uppväxten. Introvert lagd i varierande grad, eller extrovert på samma sätt.
Men en i grunden introvert personlighetstyp blir såklart inte mer extrovert av att bli skälld på, utan tystnar säkert precis som du skriver ännu mer och drar sig inom sitt skal. Medan den extroverte antagligen skulle ha skällt tillbaka och det tämligen fort och högt 
Ja, och en introvert som blir uppmuntrad att kommunicera kanske blir alldeles… lagom? 
Tjaaa… lagom är ett oslagbart ord på alla sätt. Omöjligt att med exakthet definiera, men ändå klockrent. Jag har två barn, de har nu under sin utbildning fått göra något av alla dessa evinnerliga personlighetstest där man får sin kombination med fyra bokstäver. Senast de var hemma så var de ivriga att be mig gissa vad de fått för utslag 
Som om det skulle ha blivit någon ahaaa-upplevelse för mig Nåväl det jag vill komma fram till är att jag har en utpräglad extrovert och den andra lika (inte fullt men ändå tveklös) introvert. Hon som är introvert har definitivt övat upp sin förmåga att kommunicera (hon är dessutom den största empaten av alla jag känner så där saknas inte förmåga) ordentligt under sin uppväxt… M E N får hon välja fritt så glider hon momentant tillbaka till sin egen comfortzon vilken är tämligen introvert. Men hon vet såklart i vilka sammanhang som det, mer än andra, verkligen både förväntas och krävs att man aktivt deltar och hon gör det med bravur, men det är nog egentligen inget som hon egentligen skulle välja om hon sas. hade sluppit. Hon är lite som Ferdinand och även hon trivs som allra bäst “under sin korkek” i någon form. Medan den andra är hennes diametrala motsats… så du kan ju ana var och mellan vilka som det verkligen har slagit gnistor under uppväxtåren
Så min poäng är att de allra flesta som är introvert lagda (utan andra nedsättningar) såklart både förstår och klarar av att anpassa sig efter situation och där det krävs anstränga sig och förmodligen te sig mer extroverta än de egentligen är, men när så inte krävs så faller de gärna och snabbt tbx. i sin personliga grundläggning. Så ingen slump direkt att en partner kan te sig som om hen genomgår en metamorfos efter en varierad tids relation, och det gör hen väl oxå på sitt sätt, även om den huvudsakligen består i att successivt glida tbx till sitt eget grundläggande habitualtillstånd. För iaf min tro är att den grunden/läggningen går inte att förändra i någon stor omfattning. Men lära sig att anpassa sig efter när omgivningen/partnern förväntar sig annat går ju mkt bättre, i synnerhet när man är förälskad och skulle kunna försöka ta ner månen. Då är det ju dessutom även för personer själv väl värt ansträngningen, men efter en tid?! Tjaaaa, ofta(st) inte fullt lika mycket värt det 
Tell me about it! Jag har också ett barn av varje sort. En pratar ihjäl alla i sin närhet. Den andra säger knappt hej när jag kommer hem. De som tror att man kan uppfostra sina barn till en viss personlighet kan gärna få studera mina två juveler. 
Du har sannolikt en stor poäng i att människor inte förändras efter en tid, utan att de snarare har varit förändrade en tid och sedan halkar tillbaka i gamla vanor.
Men jag tycker inte att mitt ex egentligen förändrades. Han var sig lik hela tiden och har aldrig varit särskilt duktig på att anpassa sig. Det föll mer på min lott. Däremot var han oerhört duktig på att anstränga sig! Han kunde skippa nattsömnen bara för att köra till mig om han hade lovat det och det blev ont om tid, och den sortens uppoffringar gjorde han in i det sista.
I hans fall var det som att han hade lurat sig själv i fyra år att han ville ha en flickvän. Men sen insåg han rätt vad det var att det ville han nog inte alls, och då halkade han tillbaka i ungkarlsläget nästan från ena dagen till den andra. Från den maximala ansträngningsnivån ner till nu-orkar-jag-inte-mer inom samma vecka.
Jag kanske brände ut honom med mina extrema krav! 
Jag får mer komplimanger som singel än när jag var tillsammans med mitt ex. Mycket underhållande.
Mitt ex gav av princip inga komplimanger, så på den fronten är det förstås fortfarande resultatet noll som gäller. Men andra - mest kvinnor - hintar om att jag är vacker, välklädd, snygg i håret…
Jaha, och? tänker alla ni som är vana att få komplimanger av kvinnor. Så säger väl alla hela tiden? Men nej, jag är absolut inte van vid det. Inte över huvud taget. Jag har hört hela livet hur kvinnor har gett varandra komplimanger, men jag har inte riktigt varit en del av det.
Nu tycks jag ha blivit det, utan att veta varför. Häromdagen var det en kvinna som sa till mig att det verkar ha gjort mig gott att bli singel, för jag var så snygg nu för tiden!
Rent objektivt har jag inte genomgått någon nämnvärd utseendeförändring, så antingen tycker de synd om mig och tycker att jag behöver muntras upp, eller också är det mitt nyvunna jävlaranamma som lyser igenom. Båda alternativen är helt okej för min del. Plötsligt känner jag mig inte alls så grå och ful och osynlig längre, som jag gjorde hela sommaren! 
Allt oftare känner jag att det är rätt skönt att slippa exet. Jag tycker det är rätt skönt att slippa ta hänsyn till honom den här julen. Det var ju aldrig enkelt ändå. Alltid var det något krångel som gjorde att det inte gick att planera en jul med honom. Det spelade ingen roll om jag försökte vara tidigt ute, eller om jag lät honom ta initiativet. Det slutade ändå oftast med att han jäktade sig halvt fördärvad för att hinna med en halvt improviserad träff under någon av juldagarna.
Han kunde aldrig förutspå om han behövdes på jobbet eller bestämma vilken dag han kunde vara med mig och när han skulle prioritera släkten. Ofta var han stressad och irriterad för att han försökte vara alla till lags.
I år får jag en jul helt på mina villkor, utan att behöva hålla en massa eventuella tidpunkter öppna ifall han kan ta sig tid. Det är så skönt att jag nästan får dåligt samvete.
Det är förstås mest positivt att saknaden lättar, men lite sorgligt också. Är kärleken inte starkare än så, att efter ett halvår kvarstår mest minnen av det jobbiga med den person man älskade?
Det är kanske bara en period bland alla andra perioder. Kanske kommer positiva minnen ta över längre fram. Så tycker jag det är med ex-exet, barnens pappa. Jag har många bra minnen kvar, och de jobbiga har bleknat eller övergått till komiska anekdoter. Dit längtar jag.
Men du hade olika slags separationer också. Nu har du ingen kontakt med ditt ex. Men med din fd man hade du kontakt var det inte så? Och inte bara om barnen. Har för mig att du skrev att han hjälpte dig renovera lägenheten? Kanske de goda minnena kommer. Så klart ni hade goda minnen. Men så här efteråt kanske det var mer krångel än roligt?
Ja, det är sant, det var helt olika sorters separationer. Jag har aldrig haft något behov av att klippa kontakten med barnens pappa. Men där har jag mer distans till det jobbiga. Idag kan vi skratta åt våra olikheter och åt hur dåligt vi matchade på vissa områden. Och vi kan även prata om gamla positiva minnen. Det är en avspänd och neutral relation. Så himla skönt.
Med senaste exet är det inte det minsta avspänt. Saknaden har som sagt var klingat av väldigt mycket. Men irritationen är kvar. Så fort jag kommer att tänka på honom blir jag irriterad. Då handlar det alltid om något negativt. Oftast att han prioriterade bort mig. Dels inom relationen, att jag ofta fick finna mig att komma i tredje, fjärde hand. Och dessutom valde han bort mig helt och hållet till sist.
Det gör mig fortfarande rasande.
Tycker du att det känns ok att bli irriterad och arg på honom? Det låter som en positiv utveckling från de sårade känslor du tidigare har känt. 
Amen!
Jag tror jag blir förbannad för att jag är så sårad!
Jag reagerar ofta så. Först bryr jag mig inte så mycket. Jag är tålig och tolerant ganska länge. Sen blir jag sårad och besviken. Och i nästa steg blir jag ilsk på allvar. Det är då alla runt omkring blir förvånade.
Och just nu tycks jag ha hamnat i en fas där jag har väldigt nära till den där ilskan. Den drabbar andra än exet också, bevisligen. Kollegor åtminstone.
Men jag är verkligen inte arg till vardags. Jag mår helt okej nu, jag känner mig glad och är förväntansfull inför jul. Dock - så fort någon är tjurig mot mig brusar jag upp på ett helt annat sätt än tidigare. Mitt berömda tålamod tycks ha blivit lite slitet i fogarna.
Just nu upplever jag det inte som ett problem. Vet inte om jag borde det. Men jag har ju inte gett mig på någon oskyldig. Jag har bara markerat rejält mycket tydligare när någon trampar över min gräns.
Jag har dragit ett par exempel för min terapeut. Han tittade misstänksamt på mig när jag sa att jag höjt rösten på jobbet.
-Du skrattade väl inte bort det sen? sa han strängt. Du tog väl inte udden av din egen ilska direkt efteråt?
Det kunde jag försäkra att jag inte hade gjort.
-Bra! sa han, och sen pratade vi vidare om det förvånande faktum att jag inte mådde det minsta dåligt, trots att jag alltid tidigare mått eländigt när jag har “ställt till en scen”.
Så kanske behöver jag den där ilskna energin just nu. Den hjälper mig faktiskt. Men jag hoppas ändå att jag kan släppa den vad det lider. Orka vara arg i längden! 
Jag har följt dig ett tag nu och blir glad av det här inlägget. Vad spännande det är att följa en annan människas utveckling!! För det är det du har gjort tror jag, utvecklats. Du var trött på att inte bli hörd och ville bli tydligare. Om man visar tydliga känslor så är man ju tydligare. Det är ju inte farligt att visa ilska om man är klok nog att förklara anledningen så att känslan faktiskt leder framåt till något annorlunda, något bättre. Du är en klok person så det är jag säker på att du gör. Jag tror ilskan hör ihop med din träning på gränssättning för dig själv. När någon kliver över gränsen brusar du upp vilket är smart av ditt känsloliv eftersom du tidigare inte riktigt insett vart du vill ha dina gränser. När du blir arg kan du inte blunda för gränsöverskridande från omgivningen och det är dags att fundera på vilken gräns som övertrampet handlade om, fundera på varför och stå upp för dig själv. Kroppen och psyket är så intressant! Lyssnar vi så lär vi oss något om oss!
Vad bra du jobbar med dig själv @Trassel ! 
Jag hoppas du har rätt, @Solstickan - att jag utvecklas, lär mig något, kommer framåt…!
För ett antal år sedan drömde jag ofta att jag inte hördes. Att jag inte hade någon riktig röst. I drömmarna försökte jag förtvivlat påkalla uppmärksamhet i olika situationer, men ingen hörde mina svaga väsanden. Det undermedvetna skickade tydliga signaler!
Och kanske är det samma med ilskan nu. Kanske är den lika mycket en signal till mig själv som till omgivningen.
Idag gick jag en promenad i ensamhet och passade på att vara förbannad på exet. Jag skällde på honom i mitt eget huvud, talade om för honom hur besviken jag var på honom och att jag hade förväntat mig betydligt mer av honom. En riktig avhyvling. Välförtjänt dessutom.
Det lustiga är att det hjälper. Att formulera för mig själv vad jag hade hoppats på och vad han lät mig tro - och hur han sedan svek mig och betedde sig ryggradslöst. Det gör att jag dels får ur mig ilskan och dels att jag inser tydligare vad jag faktiskt söker hos en partner. Kanske hjälper det mig även att sätta gränser för framtiden…
Jag har roliga och bråda dagar! Jag flänger runt som musiker på den ena julkonserten efter den andra och träffar massor med trevliga människor. Både publik som blir glada av föreställningarna och härliga proffsiga medmusiker och sångare som jag lär känna.
Jag som egentligen är ganska introvert! Jag stortrivs visserligen med högt tempo och jag gillar den där spänningen som uppstår inför varje ny spelning, nervositeten, koncentrationen… Men det är inte mitt under den pampiga O helga natt i en proppfull kyrka som jag känner julefriden smyga sig på.
Det är när jag kommer hem till soffan efteråt och kraschlandar, utvärderar min insats och laddar batterierna i tystnad med en liten skvätt alkoholfri glögg som den riktiga julkänslan gör sig påmind!
Jag har huggit min egen gran på min egen mark och den blev så fantastiskt fin. Jag och tonåringarna klädde den idag och alla var på gott humör. De är så duktiga ibland, mina ungar. De kan vara totalt hopplösa - förstås - men de vet att jag tycker om julen, och de ställer upp utan knot för att göra allting hemtrevligt och stämningsfullt.
Äldsten skurade hela badrummet häromdagen. T o m bakom toan. Den yngre pratar glatt om att han har skaffat en julklapp till mig som “kommer få alla andra julklappar att framstå som fullständigt värdelösa!”. Det är en lite skämtsam gliring till mig, eftersom jag talade allvar med dem för en tid sedan om att jag kände mig bortglömd. Och nu verkar de ha fixat varsin grej. Ljuvliga barn - de bryr sig faktiskt.
Nu är de hos sin pappa tills imorgon. Och jag sitter och tittar på min fina gran, fixar det sista julgodiset och en Jansson, och laddar inför finalkonserterna imorgon kväll. Och jag är varken stressad eller besviken, som jag var förra julen eftersom jag och exet inte fick ihop planeringen. I år är jag… harmonisk.
Vad underbart det låter=)
Och lite inspirerande. Kanske ska jag också försöka plocka fram lite grejer och fira. Det har tidigare känts lite meningslöst eftersom ingen mer än jag kommer att se om det är julstädat och pyntat eller ej. Och dels jobbar jag det mesta av julen.
Men det kanske ändå kan liva upp lite. Får se
Jag älskar julen och att bygga upp förväntan. Jag tycker så mycket om tiden man umgås tillsammans och att göra det fint. Jag tog med mig den vackra konstgjorda granen mär jag flyttade. Och den dekorerade vi så fint till tonerna av julmusik och med tomteluvorna på huvudet. Mina fina tonåringar fick varsin julstrumpa i år också. Sist de vad hemma blev de så ivriga när de såg att strumporna fyllts med små klappar. De undrade över vilka strumpregler som gällde, öppnar man paket på en gång, hoppades de. 
Jag tyckte de skulle sova hos sin pappa så han får julmorgon med dem och sedan firar de med mig och min sida av släkten. Så det blir nog strumpöppning i bilen.
Det är som det är och man gör det till det som blir. Jag tänker fortsätta älska julen och försöka skapa den där mysiga magiska stämningen.
Vad skönt att du känner till harmonisk och slipper försöka truga på en julplanering.
Hur går det med pratiga jobbkillen och ditt experiment med att prata om det du vill prata om?
Ja men visst är det mysigt med stora barn och deras julförväntan? Mina barns pappa försöker skapa nya traditioner i nytt hus med ny fru och nya bonusbarn, så han har lite uppförsbacke. Men i år hade de kört julklappsspelet med en hel del humor inblandat, så mina ungar kom hem glada och fnissiga med ett gäng fåniga julklappar som vi hade roligt åt. Det verkar ha varit lyckat.
Idag firar jag traditionellt med barnen, med min halva av släkten.
Jo just det! Vi jobbade ihop en dag förra veckan! Då tänkte jag ju att jag skulle “testa” honom lite genom att ta upp egna ämnen!
Jag kan säga att han hakar på allt. Inte ens ämnet graviditet och barnafödande avskräckte honom. Det brukar annars få de flesta män att börja skruva besvärat på sig. Han hade förvånansvärt god insikt i foglossningens vedermödor.
Det låter lite taskigt att säga att jag testade honom - snarare försökte jag nog testa min egen förmåga att kliva fram i samtalet och inte automatiskt falla in i rollen som lyssnande kvinnlig publik till den manlige talaren. Jag är ju trots allt inte ute efter att få tyst på honom. Jag vill mest veta om det här är typiskt för de män jag träffar och “klickar” med, eller om de blir sådana i mitt sällskap. Om jag ser så tindrande imponerad ut att de liksom känner ett krav att fortsätta sprida sin visdom!
Resultatet blir knappt godkänt till mig. Till och med i gravidsnacket fann jag mig till stor del bli åhörare till diverse anekdoter. Men som vanligt nappade han direkt när jag styrde om ämnet lite. Många män som jag pratar med gör inte ens det. De kan prata länge och väl om något, och när jag försöker vinkla det lite, genom att hänvisa till något jag läst eller upplevt, eller genom att ställa följdfrågor som drar åt ett lite annat håll, då snabbsvarar de bara på det och återgår sedan till sin ordinarie föreläsning.
Då känner jag mig som en olydig publik som avbryter före den utlovade frågestunden.
Så gör inte den här killen. Han blir nästan ivrig när jag kommenterar, för då får han en ny tråd att spinna vidare på. Och han har inga problem att säga “Intressant, det har jag faktiskt aldrig hört talas om! Var har du lärt dig det?” och sedan gå vidare därifrån. Och roligt har vi, inte tu tal om det!
Vet inte om jag lärde mig så mycket av experimentet, men jag blev definitivt mer medveten om mitt eget beteende. Till exempel märkte jag att jag även i detta avspända sällskap ändå känner ett behov av att fort säga det jag vill säga. Att vara effektiv och välformulerad.
Jag känner att jag tar upp för mycket tid om jag inte är väldigt koncis och kärnfull. Det är ju en jättekonstig känsla egentligen. Men jag känner ofta så i samtal med män. Inte med kvinnor.
Apropå samtal med män - igår ringde exet bara för att säga god jul. Vi småpratade en liten stund. Och för ovanlighetens skull ställde han frågor om vad jag gjorde, hur jag hade det osv, och han lyssnade på svaren och ställde följdfrågor! Det tänkte jag inte på under samtalet, men det slog mig i efterhand. Det var så annorlunda mot tidigare.
Det slog mig även att han inte får mig ur balans längre! Han sabbade inte min dag genom att ringa!
God jul, alla medvandrare!
Det låter som en bra samtalspartner till dig han jobbkillen. Och skönt att det gick bra att prata med exet utan att bryta ihop. Jag längtar till den fasen. God jul!
Underbart 
Det här blir en riktig personlig resa för dig!
Du uttrycker dig väldigt väl och träffsäkert och man ser komiken i undertonerna. Du har inte funderat på att skriva krönikor i någon tidning?
God Jul!