Skild, läkt - och nydumpad igen

Min historia
424

Jag ska lägga mig till med ett sånt där självsäkert tonfall som inte en jäkel säger emot, och sen får kollegorna stå där och undra varför de egentligen lovade att göra en massa saker…?! :rofl:

En sorts chicken race. Vem säger nej längst?

Eftersom min chef inte heller respekterar varken min arbetsbeskrivning eller ärendegången, så har jag stramat upp mitt schema rent militäriskt. Jag har alltid brukat ta på mig allt, särskilt när jag dragits med i någon kollegas stress, och lovat att fixa allting så fort som möjligt. Det har förstås gjort att alla tycker att jag ska sätta deras ärende först. Och sen blir alla missnöjda.

Nu har jag istället infört väntetid. Jag konsulterar min kalender först av allt och meddelar sedan kollegorna när jag tänker titta på deras ärende. Redan nu handlar det om minst någon vecka framåt. Det är de inte vana vid, kan jag säga. Men det ger mig en skön kontroll, och förhoppningsvis mer respekt för min arbetstid. Den har liksom varit allas egendom hela tiden. Slut med det!

6 gillningar
425

Heja dig!

1 gillning
426

Wow! Vilken utveckling!

Vet inte om det var dig jag sade det till, isf en upprepning, men min x-svärmor gav mig den bästa gåva i förmågan att säga nej! Nej, jag vill inte att du fixar gardiner hemma hos oss. Nej, jag vill inte ha den där tröjan som du köpte billigt men som inte passar dig osv osv. Hon gör det bara av välmåga men jag vill ändå inte :wink:
Kan tillägga att jag har den bästa kontakt med min x-svärmor. Hon har numera ingen kontakt med sin son, men med mig. Det var mig hon såg till att någon ringde när hon fått hjärtinfarkt, inte sin son. (Det var han som avbröt kontakten med henne för att hon vägrade bryta med mig, sedan är de lika tjurskalliga båda två…)

Jag har haft stor nytta och glädje av min förmåga att säga nej. Så slipper man bli utnyttjad.

1 gillning
427

Ja, jag tror inte ens jag har fattat hur dåligt jag har mått av att känna mig utnyttjad! :open_mouth:

Det har känts så självklart hela livet att jag inte är en sån som säger nej. Som att det fanns en naturlag som gör att just jag måste gå med på allting för alla andras skull.

Alla säger åt en: “Du måste börja säga nej!” Jag tror jag har fått den uppmaningen hundra gånger. :slightly_smiling_face:
Absolut, har jag tänkt varje gång. Det vore bra. Synd bara att det är omöjligt just nu.

Jag har nämligen alltid hittat orsaker till varför jag inte kan säga nej just den här gången. Det finns alltid en anledning:
Det är ju så synd om henne.
Chefen kan bli sur.
Vad ska de tro om mig, att jag är helt omöjlig eller?
Nån måste ju göra det.
Jag orkar inte ta diskussionen.
Det blir så jobbig stämning om jag säger ifrån.
Det går fortast om jag gör det.

Ja, du fattar. Anledningar finns alltid. Men det har slagit mig att ingen av dessa anledningar är viktigare än min självkänsla. Ingen av dessa anledningar motiverar att jag ska bli trampad på.

Det är förstås trist om någon blir sur eller om det blir jobbig stämning eller om det tar onödigt lång tid. Men hellre det än att jag ska stressa ihjäl mig, alternativt gå och känna mig som den berömda dörrmattan.

Ironiskt nog tycks dessutom kollegorna ha värderat mig mindre ju mer och ju snabbare jag har jobbat. Kanske har de undermedvetet tänkt att om jag genast har tid med vadsomhelst så fort någon hojtar, då kan jag ju inte vara särskilt upptagen med något viktigt. Då blir man degraderad till allmän springschas.

Men om man säger nej är det som att omgivningen inser att man faktiskt är upptagen och att de får respektera min tid. Jag trodde väl att de skulle begripa det ändå. Men kanske funkar inte det mänskliga psyket så.

2 gillningar
428

Det verkar vara något universellt. Tror dessvärre att sanningen är att ingen uppskattar en slav.
Vet inte hur många gånger jag tänkt i mitt liv att om jag är så bra jag kan (jobbar hårdast, alltid ställa upp, vara så snäll det bara går) så kommer jobbet/vännerna/mannen uppskatta mig.

Jo tjena. Tvärtom snarast.

1 gillning
429

Precis.
Det finns en bok som heter Why Men Love Bitches, som sålde väldigt bra en period. Jag kommer nog aldrig kunna bli en riktig bitch, men jag borde i alla fall kunna hoppa upp ett par pinnhål på bitch-skalan.

Jag förstår visserligen om mina relationer skulle ha pajat för att jag var en bitter martyr till följd av alla mina uppoffringar. Men jag har inte känt mig bitter. Min inställning har nästan alltid varit konstruktiv. Typ “Nu har vi ett bekymmer här, hur kan vi lösa det på bästa sätt?”

Det är först nu, när jag känner att ingenting funkar, som jag börjar känna ett stråk av bitterhet. Det känns som om jag inte kan ändra på något mer längre. Och hur ska jag då någonsin kunna få en bra relation?

Men jag har faktiskt inte provat att sätta mig själv främst. Jag har aldrig testat att kräva min rätt, eller att ställa höga krav. Vem vet. Det kanske är det som är problemet.

2 gillningar
430

Sa inte du så klokt vid ett tillfälle att det inte bara finns en man som är den rätta? Att det under olika perioder i vår utveckling kan finnas en person som är rätt? Blir det lättare att försöka igen då? Slippa det enorma jobbet med bakgrundscheck, analys av son-modersrelation och allt. Bara våga testa och våga känna? Jag ställer frågorna lika mycket till mig själv. Ett av mina utvecklingsområden är mod. Så jag behöver utmana det. Att träffa någon är den ultimata prövningen av mitt mod. Men tills dess får jag modighetsöva mig. Det låter som att du gör det med @Trassel genom att öva dig på det du vill utvecklas i, att stå upp för dig själv. Vad spännande att följa er utveckling.

431

Precis så!! Att vara lösningsfokuserad är bra men det behöver inte alltid ligga på dig utan i samarbete med andra. Och som alla vet är det klurigt att förändra andra. Om man tycker att man alltid hamnar i liknande situationer kan man fråga sig vad den gemensamma nämnaren är. Oftast är det ju ”jaget”. Att då arbeta på kanske inte total förändring utan utveckling av sig själv måste väl vara rätt väg? Jag tror inte man kan göra en helrenovering av sig själv och fortfarande vara sann. Men att säga nej till totalt ansvar och tacka ja till samarbete, bjuda in fler idéer, inte göra det själv för det går snabbare än att diskutera. Jag har hört mig säga några gånger på sistone, du gör så här men allt står i rutinen i mailet vi fick om du blir osäker. Jag fegar lite, eller hur? Jag ger svar men hänvisar även till vart jag själv lärt mig svaret, något alla själva borde ansvara för. Ingen stor sak.

432

Ja, förr var jag ju så. Då gick jag helt på känslan och min allmänna tillit till livet och kärleken. :slightly_smiling_face: Analys fanns inte på kartan då. Jag bara utgick från att det skulle fungera för att man ville att det skulle fungera.

Men det har dessvärre inte gett särskilt bra resultat. Inte en enda gång har jag fått en relation att funka i längden när jag har gått på känn.

Och eftersom jag inte vill vara en sån där person som upprepar samma misstag men ändå förväntar mig ett nytt resultat så bestämde jag mig för att vara smartare. Att förblindas av kemi är enkelt, men det är ju verkligen ingen garanti för att man passar ihop i det långa loppet.

Så nu i min senaste relation prickade jag av en massa lovande punkter. Exet var genomsnäll och omtänksam, han delade mina intressen och han kunde utan att tveka köra tio mil extra bara för att se till att jag kom hem säkert. Han var redig, ordentlig och pålitlig. Alla mina vänner och släktingar tyckte om honom, och alla hans vänner gillade mig. Utom hans mamma, då.

Och dessutom hade vi fantastisk kemi! Vi klickade direkt som vänner första gången vi sågs för över tio år sedan. Och kemin finns kvar än idag. Jag måste spjärna emot nu vid de tillfällen jag möter honom och liksom distansera mig från honom.

Ändå slutade det med att han valde bort mig. Inte till förmån för någon annan, utan bara för att få vara fri. Det känns så fruktansvärt motigt att behöva inse att han hellre är ensam än är tillsammans med mig. Trots att han saknar mig - det märker jag att han gör - så vill han ändå inte ha mig i sitt liv.

Och jag har absolut ingen som helst aning om hur jag ska kunna hitta någon annan där jag kan våga tro att det kommer att fungera. Jag vet inte längre vad jag ska gå på. Och jag orkar inte chansa bara för sakens skull. Jag involverar mig så mycket. Jag satsar verkligen, och då blir kraschen så outhärdligt stor. Hade jag haft kvar min barnsliga tro på att “det här är för resten av livet!” - då hade jag vågat chansa.

Men nu har jag snarare lärt mig att det förmodligen kommer braka ihop, frågan är bara när och av vilken anledning. Det gör mig ledsen och modstulen, för innerst inne är jag en romantiker. Jag är inte seriemonogam, som folk pratar om ibland. Jag har inte lust att gå från den ena relationen till den andra. Ändå är det där jag har hamnat.

Fast någonstans tror jag väl ändå på att det går att förändra, eftersom jag går i terapi och ställer upp nya mål för mig själv hela tiden. Jag har inte gett upp, men jag känner mig förvirrad och hjälplös.

4 gillningar
433

Kunde ha skrivit det där själv.

Försökte så väl att vara “smart” när jag valde den senaste, eftersom jag gått på nitar förut och dessutom sett omgivningen göra detsamma.
Checkade av egenskaper som jag tyckte verkade lovande och brydde mig därför inte om att det inte var så mycket pirr eller fjärilar. Desto bättre, tänkte jag, så förblindas vi inte utan kan direkt bygga en relation på långsiktigt tänk.

Men hur det gick vet vi ju nu… jag hade visserligen undvikit många destruktiva egenskaper, bara för att upptäcka att det visst fanns lika många till som jag inte hade kunnat förutse.

Och man står ensam och undrar hur det går att få en relation att funka om det inte ens hjälper att försöka vara smart snarare än kemistyrd.

1 gillning
434

Amen på det. Mitt ex har massor av goda egenskaper. Annars hade jag aldrig fallit för honom. Men hur skulle jag ha kunnat inse att han inte var tillräckligt intresserad av mig för att vilja skapa ett gemensamt liv? Alla tänkbara svar handlar om krass analys. Att jag borde ha studerat hans handlingar, bedömt hans ansträngningar, skärskådat hans ordval… Men orka! Jag tyckte att jag redan hade analyserat honom klart som person. Att spå framtiden försökte jag inte ens. Jag tog den för given, dumt nog.

Det är just det som är problemet. Att man inte ens vet. Och livet är inte oändligt. Man varken hinner eller orkar med hur många trial and errors som helst.

Dessutom undrar jag varför alla andra får det att funka! Det är så många runt omkring mig nu i min egen ålder som firar att de har hängt ihop i 20 - 25 år. Ända sedan ungdomen alltså. Och de verkar stortrivas. Jag skulle verkligen vilja veta vad som skiljer dem från mig. Jag tror inte att det bara handlar om tur.

1 gillning
435

Det är ju ett stort fokus på att analysera. Analysera sig själv och analysera andra och analysera mönster etc. Den klassiska frågan är ju att vad kunde DU ha gjort för att undvika det inträffande, och vad är det med DIG som gör att du dras till eller drar till dig en viss typ etc.
Och dessa frågor kan vara viktiga många gånger, men jag kan känna att det ibland slår över. För det går faktiskt inte att analysera allting, och dessutom tar det bort lite av romantiken ifall varje dejt och varje förhållande bara är ett matematiskt kalkylerande.

Ett förhållande är två individer, och man kan aldrig kontrollera en annan människa. Man kan bara göra sitt bästa och därefter enbart hoppas.

Jag vet att jag själv tänker och analyserar och undrar fram och tillbaka, men kanske kan vi ibland bara konstatera att vi lika gärna bara hade otur. Vi tänkte rätt, men det blev fel ändå. Det är ingens skuld, bara något som händer.
Den tanken kan trösta mig ibland när jag hackar på mig själv för mycket.

Men det svåra är bristen på garanti för framtiden. Man vill ju inte träffa fel hur många gånger som helst. Och det hade ju varit tryggare om man kunnat analysera fram en exakt felande punkt som man sedan magiskt kunde ändra med ett happily ever after som följd.

Men jag kanske får nöja mig med att fortsätta göra mitt bästa och och fortsätta hoppas.
Men ska erkänna att det är en tanke som väcker lite rädsla, och idag har jag för första gången på rätt länge fällt några tårar igen

3 gillningar
436

Det roliga är att du sitter här o svara alla som har det jobbigt och när du själv sitter på sociala media hela tiden. Och du sitter o säger massa du kanske ska tänka vad du gör o gjort mot sin partner. Och man ska uppmuntra sin partner att gå i terapi är det du gjort. Låter dubbelmoral

437

Ja, snart känns det som om man ska ha ett flödesschema med sig ut i dejtingen. Är partnern i rätt ålder? Ja/nej. Har partnern samma värderingar som du? Ja/nej. Är partnern tillräckligt kommunikativ? Ja/nej. Har partnern normala föräldrar? Ja/nej.

Kan ingen sätta ihop ett sånt till mig? Jag är i desperat behov! :rofl:

Oromantiskt var ordet. Men det är ju inte romantiskt att ständigt välja fel och gå på nitar heller. Jag är lite kluven. Jag både hoppas och inte hoppas att jag har haft otur. Om det handlar om otur har ju även jag chansen att träffa rätt en gång. Det är lite förhoppningsfullt.

Men å andra sidan, om det handlar om missbedömningar, då har jag ju chansen att ändra på något. Då är jag inte utlämnad till slumpen. Å tredje sidan, om jag inte lyckas identifiera vad jag gör för fel, då är jag ju dömd till att aldrig lyckas.

Sen vet jag ju att jag är rätt usel på analys när det väl gäller. Jag är bra på det i teorin, men i praktiken dras jag med i känslor som alla andra. Då far de där riskkalkylerna all världens väg och jag missar både sirenerna och varningslamporna. :roll_eyes:

1 gillning
438

Nåt sånt här schema du efterfrågar, typ?

https://foundryclinicalgroup.com/wp-content/uploads/2013/07/Foundry-Recovery-Dating-Plan.pdf

439

Jag har en kollega som efter en väldigt tuff skilsmässa faktiskt skapade en frågelista som han presenterade för den som sen blev hans andra fru. De har varit gifta i över 10 år nu :-).

440

Takk, veldig interessant. Skal ikke slenge den på bordet under første date :joy: Tror absolutt den har noe for seg. Ikke nødvendigvis bokstavelig og slavisk, men til ettertanke allikevel.

Mener å huske du er lærer du også. Har du retting av terminprøver nå? Jeg fikk heldagsprøvene i norsk i går som jeg skal rette :sweat_smile: Vil bli ferdig før jul, vil ikke sitte i ferien med rettebunkene.

Ha en strålende lørdag :hugs:

441

Jag tycker det var ett strålande schema med en konkret tidslinje! :sweat_smile: Lämpligt för alla oss som är lite socialt awkward och inte kan få det där att flyta helt automatiskt!

Men faktum är att jag följde den där tidslinjen ganska väl med exet, utan att tänka på det. Då kanske jag har en viss känsla ändå för tajming. Jag har nog inte varit så snett ute i mina förväntningar.

Nu behöver jag bara frågorna från @Spinoza 's kollega så är jag i hamn. :+1:

1 gillning
442

Jag kollar i veckan och återkommer :joy:

1 gillning
443

Men om jag ska vara lite mer seriös så tror jag att inga checklistor i världen hjälper.
Det som gäller är att få tillräckligt stor självkännedom och självkänsla för att sätta gränser för vad som är OK för mig själv och då kanske jag kan hitta någon som det funkar med.

1 gillning