Mitt skamproblem bottnar i den jag är. Det är så svårt att hantera.
Jag berättade för terapeuten att jag alltid känt mig konstig och annorlunda.
-Alltid? sa han. Eller började det vid något tillfälle, någon särskild ålder?
Jag berättade att jag i princip föddes med känslan av att jag var annorlunda. Som liten hade jag en positiv inställning till det. Jag var annorlunda på ett bra sätt. Unik. Så kändes det då.
När jag blev äldre byttes unik ut mot konstig och knäpp. Det hängde mycket ihop med att jag tvingades byta skola i tioårsåldern och aldrig kom in i gemenskapen där.
Terapeuten undrade om jag kunde ge exempel på mitt annorlundaskap. Det var svårt, för känslan är så införlivad i mig. Men som riktigt liten minns jag att jag inte kunde dela mina äkta intressen med någon.
Jag var nördig redan i förskoleåldern, jag hade ett otroligt sug efter kunskap. Men ingen jämnårig hade samma drivkraft. I lekis blev jag helt fascinerad när jag förstod att man kunde sortera språket i ordklasser. Men verb och adjektiv var ju inte något som gick att diskutera med de sexåriga kompisarna. Jag ville aldrig sluta räkna, aldrig sluta läsa, jag ville bara ha mer. De andra ville helst gå ut och gunga.
Under den perioden var jag ändå accepterad. Och jag hade redan då lärt mig att anpassa mig efter vad andra barn tyckte var roligt. Jag insåg väldigt tidigt att de andra barnen inte läste tidningen, så det pratade jag förstås inte mycket om. Det var inte synd om mig, inte då. Jag hade vänner och ingick i gemenskapen. I den åldern hade jag känslan av att jag visserligen var udda, men det var inget fel med det. Jag såg mig själv som speciell. Men inte som dålig.
Det gick över när jag flyttade. Då var jag bara fel och mina intressen var töntiga och mina försök att anpassa mig var förgäves. Jag dög helt enkelt inte. Mina medfödda talanger var värdelösa. Pinsamma. Jag tror att skammen började här. Och det är en skam kopplad till min person. Inte till det jag gör, utan till den jag är innerst inne.
Det fortsatte under tonårstiden, tills jag började på gymnasiet. Då fick jag vänner och blev en självklar del av en stark gemenskap. Så svältfödd jag var på tillhörighet! Och här blev jag respekterad för mina intressen! Sedan fortsatte jag till universitetet och där var det ju också enkelt att passa in.
Men min självbild har stannat i de tidiga tonåren. Jag känner så ofta att jag bara är knäpp och konstig. Min kunskapstörst är lika stor idag som när jag var barn, men än idag skäms jag för att vara pretentiös. Jag undviker gärna att ta upp sånt som verkligen intresserar mig på fikarasten, trots att jag längtar ihjäl mig efter att få diskutera kvantfysik med någon som tycker det är lika förbryllande och fascinerande som jag.
Jag skämdes för att ta upp det med terapeuten, och jag skämdes när jag gick därifrån. Vad ska han tro om mig? Att jag försöker framstå som smart? Att jag söker bekräftelse?
Ändå går ju alltihop igen. Jag lärde mig som barn att inte prata om det jag gillar, för det uppskattas inte av andra. De blir uttråkade. Och det som jag är bra på är ointressant och konstigt. Jag borde ha varit intresserad av mainstream-grejer istället. Jag är helt enkelt lite felskapt. Jag passar inte in.
I min yrkesroll går det bra. Då är jag vuxen och självsäker och då är det mina kunskaper som efterfrågas. Men i privata relationer är det som att jag backar till positionen jag hade som barn. Då blir jag den som är udda och konstig och måste hålla låg profil och anpassa sig efter alla andra.
Jag blir så oändligt trött på mig själv ibland.
