Skild, läkt - och nydumpad igen

Min historia
241

Tack för ditt meddelande, det var faktiskt skönt att få höra. Jag är annars sådan som känner att jag aldrig har rätt att känna mig sviken eller arg. Så det kan betyda mycket att få lite input utifrån.

Fick tillslut ta en annan buss en bit av vägen och sedan taxi. Men blev långa väntetider och väldigt dyrt. Irriterande när man varit uppe ett dygn att det tog så lång tid, men värst kändes det i själen. Att känna sig så ensam. Att man måste orka även när man bara vill bryta ihop. Allt jag vill är faktiskt att få vara svag en stund. Men det är svårt att vara svag när man inte har socialt skyddsnät.

2 gillningar
242

Att inte ha rätt att känna sig sviken eller arg.

Varför får man den känslan? Man måste ha blivit lärd det under livet, för det är ju medfödda känslor. Minsta barn reagerar på svek och upplever ilska. Det måste vara något av det mest naturliga man kan känna.

Men som vuxen kan man skämmas för just de känslorna. Eller som i mitt fall, relativisera dem. “Äsch, vad är väl mitt lilla problem? Det kunde minsann ha varit värre!”

2 gillningar
243

Jo, jag vet ju att jag har blivit duktigt indoktrinerad på det sedan barnsben. Jag kommer från en rätt stor familj, varav ett syskon hade lite speciella behov. Och pappa hade också speciella behov, tyckte han själv, åtminstone, och fungerade väl mest som det största barnet av oss alla.
Så redan innan jag fyllt tvåsiffrigt kunde jag sköta mig själv och fick även hjälpa till att sköta andra. Mina egna behov och bekymmer fanns det inte utrymme för.

Och det där har visst varit en guldgruva för folk som jag träffat senare i livet. En person som vet hur man är inlyssnande och ser andra behov, men inte har lärt sig att stå upp för sina egna behov. Jackpot.

Nu ska man som vuxen plötsligt försöka lära sig att stå upp för sig själv. Utan att falla in i mönster som sitter i ryggmärgen. Och det värsta är ju att omgivningen reagerar med skepsis snarare än stöttning. Ska de plötsligt behöva anstänga sig? Nej, så kan vi inte ha det. Var nu en snäll docka och gör som du har blivit lärd.

Det här forumet har verkligen varit guld för mig, för här möter jag plötsligt folk som förstår och stöttar.

3 gillningar
244

Ja, det brukar väl inte uppstå spontant jubel när man plötsligt försöker sätta sig själv främst. Eller när man börjar kräva att få lite uppmärksamhet istället för att bara ge.

Det tycks kvitta om det gäller mitt privatliv eller jobbsituationer. Det är lika impopulärt oavsett. För mig är det ganska svårt att hantera. “Det är bara att säga nej!” säger de mer självsäkra och kaxiga vännerna. Men jag har svårt att säga nej i största allmänhet, även om det möts av förståelse och acceptans.

Och att då säga nej när jag vet att det kommer att bli gnäll, missnöje och skitsnack… Då är det rejält motigt. Jag måste tvinga mig till det. Och det skapar en annan sorts stress än den som uppstår när man känner kravet att fixa allting.

245

Hm, jo, på jobbet kan det säkert vara så. Men jag hinner ju inte fixa allt som de ber mig om. Även om jag klarar själv uppgiften som sådan. Jag försöker tänka ut någon situation när jag skulle be någon annan göra mitt jobb åt mig… Det är väl möjligtvis när jag är sjuk då. :sunglasses:

Och det finns ju fler att fråga. Det vimlar av kompetenta kollegor. Men min känsla är att det har blivit legitimt att utnyttja min oförmåga att säga nej.

Med reservation för att det kanske ser precis likadant ut för alla andra. Det kan jag ju faktiskt inte veta helt säkert. Kanske är jag bara överkänslig. Men det känns verkligen som att jag är förstahandsvalet att rycka in t ex när det fattas folk. Då ska jag lämna mina egna arbetsuppgifter (som ingen gör åt mig) för att rädda situationen.

Jag förväntas även sopa upp diverse tappade trådar från andra arbetskompisar. När någon inte har fullgjort sina uppgifter i tid kan chefen fråga mig(!) ifall rapporten är klar snart. När jag svarar att jag inte har någon aning, för det är NN som arbetar med det ärendet (helt i enighet med vår arbetsfördelningspolicy) viftar chefen bort det med ett “okej okej, men då följer du upp det då”.

Sen är samtalet slut och jag fattar inte vad som hände. Förväntades jag säga åt NN att sätta fart? Eller ska jag ta över rapporteländet? Eller ska jag bara skita i det och få lyssna på illa förklädd kritik vid nästa möte med chefen?

Sen kommer NN till mig och undrar hur det går med rapporten. Chefen har nämligen sagt att jag skulle avsluta den. Och jag måste hänvisa till våra rutiner (som chefen rimligtvis borde känna till) om vem som ansvarar för ärendet och förklara att det är nog faktiskt NN själv som ska avsluta rapporten, oavsett vad chefen råkade kläcka ur sig.

Okej, säger NN och ser förbryllad ut, och går iväg med en känsla av att jag är den som har smitit undan. Och där sitter jag med den gnagande ångesten i magen och känslan av att “MEN VAD I HELA HELV…, GE MIG SKITEN SÅ GÖR JAG VÄL ALLTIHOP!!!”

Om sånt här hände någon enstaka gång skulle jag nog inte reagera så mycket. Men det har blivit standard. Jag slits ständigt mellan problemet att tvingas ifrågasätta min chef, att bli en löjlig mellanhand till mina egna kollegor eller att få femdubblad arbetsbörda. Ingen av valen brukar leda till något bra.

Och vore det enbart den här chefen det gällde skulle jag väl kunna byta jobb. Men det var ungefär samma visa på mitt förra jobb. En chef som mer eller mindre utgick från att jag skulle göra allas jobb, till den lägsta lönen på stället dessutom.

Detta att bli trampad på och utnyttjad och ignorerad tycks alltså gå igen i ett antal delar i mitt liv. Och jag fattar inte riktigt varför, för jag tycker ju att jag säger ifrån. Men mina protester tas inte på allvar. Hur gör alla andra?

246

Jag tror inte att du är överkänslig eller bara inbillar dig.

Jag har själv varit i den situationen i tidigare jobb. Först tyckte jag att det var trevligt att bli uppskattad och erkänd när kollegor vände sig till mig med frågor eller hjälp. Och jag är väl rätt naturligt serviceminded och ser det som självklart att ställa upp för andra. Men sen blev det mer och mer att min arbetsbelastning ökade sakta men säkert, och plötsligt hade jag satt en hög ribba som gjorde att både kollegor och chefer mer eller mindre omedvetet förväntade sig lite mer av mig. Men utan någon högre lön, så klart. Så var man inne i en ond cirkel, medan mer smarta (och gärna lite samvetslösa) kollegor visste hur de skulle komma enklare undan och sänka förväntningarna på sig själva och därför också lättare kunna imponera på chefen och andra med små medel sen.

Det finns en novell av Oscar Wilde som heter “The devoted friend”. Läs den om du har långtråkigt någon gång, det kan bli en fin varning åt oss och andra=)

247

Jag säger: Tyvärr jag hinner inte om någon försöker att få mig att göra deras jobb.

Skulle chefen be mig att göra något som inte är mitt ansvar så skulle jag säga att jag då inte hinner med mitt eget jobb då och att hen får prioritera vad som är viktigast eftersom båda inte kan bli klart tid.

Gå hem och träna på att säga nej framför spegeln och ha ett par standardfraser att ta till som du övar på, för så här ska du ju inte ha det!!!

1 gillning
248

Hur man gör rent generellt brottas jag fortfarande med.
Och hur man gör på jobbet kan vara lika svårt.
På mitt senaste jobb funkade det dock lite bättre när jag gick sa att jag vill träffa företagshälsovården p.g.a. stress.
På något sätt blev det lite jobbigare för chefen att bara vifta bort mig då. Plötsligt visste ju HR och andra chefer att någonting inte stod rätt till, och dessutom kan ju företagshälsovården också ha dialog med en arbetsplats ifall de får in anställda som inte mår bra av sin arbetssituation.
Så det märktes att han hummade lite och tyckte att situationen var lite pinsam, och bara det gjorde att han fixade en del förändringar direkt. Jag fick gå till företagshälsovården, fick lite tips där på hur man hanterar mitt dilemma.
En del grejer blev bättre, men däremot så gjorde det kanske inte underverk för nästkommande lönesamtal…

249

Det där låter inte så bra. Har du tagit upp det med din chef på medarbetarsamtal? Att känna sig utnyttjad är inte någon inspirerande känsla.

250

@onedaymore @Spinoza @Solstickan

Jag var hos terapeuten idag och tog förstås upp detta bekymmer. Jag försökte förklara situationen med att chefen inte håller sina egna rutiner utan ger kontraorder åt höger och vänster, vilket förvirrar alla. Därmed vet egentligen inte mina medarbetare vad som ingår i mina arbetsuppgifter. De får ju dubbla budskap.

Och eftersom jag har lite av en konsult/expertroll tror de gärna att mitt uppdrag är att göra precis allt som de själva tycker är för svårt.

Att prata med chefen är totalt lönlöst. Det låter negativt, men det är tyvärr sant. Han är fullständigt oemottaglig. Han är vida beryktad för sitt bristfälliga ledarskap. Jag var nära att säga upp mig när jag hörde att han skulle ta över vår verksamhet, men eftersom jag trivdes - och fortfarande trivs - så himla bra med mitt arbetslag så har jag valt att stanna.

Så min enda lösning är nog att lära mig begränsa mig själv. Att lita på att jag VET vad som är mina arbetsuppgifter och börja säga nej till resten. Nu är det ofta en osäkerhet om vad jag egentligen har lovat och sagt som gör att jag plötsligt tar på mig grejer.

Terapeuten föreslog att jag skulle börja med att identifiera de situationer som jag vet kommer sluta med att någon lämpar över arbete på mig. Han tyckte att det kan bli för mycket att både observera att någon är på väg att utnyttja mig och att dessutom sätta stopp för det. Så mycket kan man inte kräva att man ska förändra direkt!

Så nu ska jag vara lite vaksam på dessa tillfällen och helt enkelt bli medveten om vad som händer. Jag känner ju redan nu igen mönstret när någon kollega haffar mig i farten och ber mig kolla upp något. Eller “beställer” ett uppdag av mig nästan i förbifarten. Ofta i form av en liten undran. “Du, det är en grej jag inte riktigt vet hur jag ska gå vidare med, skulle du kunna titta på det?”

Och bokstavlig som jag är, så säger jag ofta ja - för visst kan jag titta på det! Jag kan antagligen t o m ge några snabba råd om de kommer förbi med sitt ärende och förklarar var de kört fast. Men det betyder ju inte att jag vill eller kan ta över alltihop. Ändå blir jag ofta tolkad så. Sen sitter jag och undrar vad tusan jag sade egentligen. Om jag uttryckte mig alldeles galet.

Jag får börja där. Uppmärksamma varför det bär iväg.

I övrigt så babblade och babblade jag hos terapeuten. Det var en evig svada. Hela livshistorien och lite till. Det är ju så skönt med någon som LYSSNAR! Och sedan fick jag värsta skamkänslorna. Shit, varför babblade jag så in i norden? Vad ska han tro om mig? Jag har verkligen ingen självkontroll! Jag måste bli mer samlad och fokuserad under besöken! Han måtte tycka att jag är otroligt jobbig och självupptagen! Pinsamt!

Snart får jag börja gå i en annan terapi för att bearbeta ångesten inför nuvarande terapi. :laughing:

Men nu är det helg, kamrater! En välbehövlig sådan!

251

@Trassel Visst är det skönt att babbla av sig…
Både hos/till vänner, men framför allt hos terapeuten.
Ska dit till veckan och jag längtar.
Behöver få prata ordentligt.

Har din chef ngn chef som du kan prata med?
Man ska ju eg inte göra så, men i din situation låter det som nödvändigt om den möjligheten finns.

Trevligt helg! :purple_heart:

252

Tänker du verkligen så, på riktigt? Eller är det mest att du har vant dig vid att alltid tala/raljera/ironisera/skämta över och om dig själv på det sättet i tal/skrift?

För om det verkligen hade varit som du skriver ut det i text, varför skulle du (eller ens någon) då öht gå till en terapeut tänker jag och varför skulle den professionen isf ens existera…

253

Ja, jag tänker verkligen så! Eller känner är väl en bättre benämning. En känsla av att vara lite bortgjord! Att ha tagit för mycket plats! Jag känner att jag borde vara mer… samlad, kanske. Mer genomtänkt.

Sen är jag ju även van att raljera över mina märkliga reaktioner. :sunglasses: Jag tycker ju själv att det är lite lätt rubbat att tycka det är pinsamt att prata hos en terapeut. Jag kan se det knasiga i alltihop. Men den insikten tar ändå inte bort grundkänslan av att skämmas lite över att ha överöst den stackars psykologen med en massa osorterat pladder.

Nu sitter jag i efterhand och liksom försvarar mig själv lite. Det blir intellektet vs känslolivet i en ordduell.

Känslorna skruvar på sig av obehag för att jag var så pladdrig och intensiv och tog massor av plats. Intellektet försöker lyfta fram att denna rutinerade terapeut dels är van vid att folk behöver prata, dels att han har visat att han med enkla frågor kan styra samtalet väldigt effektivt.

Så mitt pladder är ju hans arbetsredskap… Han hittar precis rätt trådar spinna vidare på. Det vore nog svårare för honom om jag satt och teg och ryckte på axlarna, försöker jag intala mig själv.

Men som sagt - det hjälper inte särskilt bra mot mina skamkänslor. De är immuna mot förnuft. :confounded:

2 gillningar
254

Ja, jag mår verkligen bättre när jag får sätta ord på saker och ting, och en kunnig människa ställer följdfrågor och utmanar mina tankar. Fördelen är att terapeuten inte bara peppar så där käckt som kompisarna gör, säger att man är skitsmart och skitsnygg och annat som är kompisars plikt att säga. :slightly_smiling_face:

Nog för att man behöver peppet också. Men det är på en annan nivå. Det hjälper inte direkt för att komma över de konstiga låsningar man har skaffat sig under livets gång. Sen får jag andra mysko känslor av att verkligen få prata och bli lyssnad på, som jag har skrivit i de andra inläggen, men bortsett från det är det verkligen toppen.

Mitt arbetslag och jag har faktiskt funderat på att gå till chefens överordnade, till högsta ort så att säga, men det känns lite kymigt. Det är lätt att det blir fel. Man får tänka igenom det både en och två gånger. Och helst vill man ju vara rak och ärlig. Det är ett delikat problem, helt klart.

Trevlig helg! :hugs:

1 gillning
255

Tjaaaa… ingen kan då påstå att du är det minsta omedveten och oförberedd på din egen “ordduell” :sweat_smile:

Men kanske är detta raljerande hos dig en sorts maskering, eller en försvarsmekanism… vad tänker du om det?

Inte så alldeles många människor är på allvar (för)beredda på verkligt djupa och reflekterande samtal (även om terapeuter nog får anses tillhöra den förberedda skaran), då blir det lätt att “skämt”, raljering och ironisering över det egna behovet sas. tar udden av allvaret och reducerar det sagda till, somt du själv beskriver det, “babbel”. Men är det konstruktivt, för dig själv?

För vad är ordet “babbel” egentligen, om inte negativt värdeladdat? Som “Babblarna” på småbarns-TV… dvs. inget att eg fästa så mkt vikt vid. Men är det verkligen vad du vill uppnå?

Är det inte nära, hudlösa, uppriktiga, närvarande, reflekterande samtal du vill ha? Inte “babbel”?
För ärligt… vem orkar med “babbel” i längden (eller ens i närtid :see_no_evil: ) och varför isf själv reducera/maskera ditt (eventuella?) behov av djupare samtal till ett ytligt “babbel”?

256

Jo, att jag avdramatiserar saker och ting med humor och självsarkasm kan absolut vara en sorts försvar! Jag är själv lite inne på det - men jag tror inte att jag försöker skydda mig mot innehållet i samtalen. Jag känner ingen rädsla för att prata om de djupa ämnena. Tvärtom så är det något jag saknar. Jag har saknat det i större delen av mitt liv. Och mina “quirks” kan jag både skoja om och prata allvarligt om, allt efter dagsform.

Jag tror att jag i så fall försöker dölja mitt behov av att faktiskt få prata. Det är som att jag skäms för behovet. Det är ju viktigare att kunna lyssna, har jag lärt mig. Så den förmågan har jag tränat upp.

Och “babbel” för mig blir det då när jag glömmer bort mig och pratar hejdlöst om allt som jag behöver få ur mig. Det kan vara viktigt innehåll för all del, det behöver inte vara struntprat. Men formatet gör det till babbel i min egen uppfattning. Jag kan få samma känsla när jag har pratat med en vän. När jag liksom har tagit över hela samtalet och inte känt in henne, utan bara kört på som ett ånglok för att jag har haft så mycket på hjärtat…

Och det i sin tur knyts ihop med det där att ta plats. Jag känner mig inte riktigt värdig att komma dragandes med mitt ältande. Inte ens till en terapeut. Det utrymmet kan jag inte riktigt ge mig tillåtelse att ta. Inte ens när jag betalar för det.

Jag sa förstås detta till terapeuten, så vi pratade om det en bra stund. Och jag vill helst ha SVAR från honom, även om jag fattar att det inte riktigt funkar så. Men ändå! Varför är jag sån? Hur kan jag vara så logisk å ena sidan och helt irrationell å andra sidan? Hur slutar jag med det? Det vill jag veta. Men han ställer bara nya motfrågor! :grin:

257

Jag kan verkligen relatera till det där. Jag vet att jag har lätt för att ge råd om att ta plats, säga ifrån, ändra på en situation man inte trivs med. Men det är lätt att ge råd och svårare att följa dem. Om jag pratar lite för mycket om mig själv så får jag sådana samvetskval. Varför sa jag så? Varför babblade jag så mycket? Borde jag ha ställt fler frågor? Jag försöker uppmuntra mig själv att ta plats. Att vara på ett sätt jag kan vara stolt över. Men det är svårt ibland.

Det känns ändå som rätt person att babbla med när du är hos terapeuten. Annars skulle det blir mer svårjobbat för terapeuten. Vad bra att ni kommit fram till en mellanväg att jobba vidare med.

Fredag!

258

Det där är ju själva essensen i reflektion :sweat_smile:

259

Skönt att höra att jag inte är ensam om att känna kvalen över babblandet. :rofl:

Jag önskar att jag helt naturligt kunde ta lagom med plats. Hitta det självklara samspelet. Men så fort jag kommer igång så blir det för mycket. Känns det som.

Min terapeut ifrågasatte detta också. Han undrade hur jag kunde vara säker på att andra brukar känna sig överkörda av mig bara för att jag tar plats. Det hade jag förstås inget svar på, men känslan är väldigt övertygande.

260

Det skulle inte förvåna mig om han kanske vet vad han sysslar med? Att han gör det medvetet? :grin:

Men han ser så klok och underfundig ut att jag nästan räknar med att han närsomhelst ska räcka över en färdig lista med svaren till livets alla obegripligheter. Den där manualen som jag har efterlyst sen jag var liten!

Då är det hemskt frustrerande att få frågor istället! :rofl:

Det sägs att folk ofta blir kära i sin terapeut. Det har jag alltid tyckt låter ytterst skumt. Det låter så fruktansvärt torrt och kliniskt! Men nu kan jag förstå vad känslan kommer ifrån. Det måste ju handla om att bli sedd och hörd. Att äntligen bli tagen på allvar. Det slår mig vilket enormt inflytande förmågan att lyssna intresserat kan ha. Raka motsatsen till kliniskt.

1 gillning