Tack för din berättelse och dina tankar, så intressant att läsa det ur ditt perspektiv och dina upplevelser. Du har så rätt det är toxiskt, inte i den bemärkelsen att vi bråkar eller skriker åt varandra, snarar åt allt det vi inte gör tillsammans. Och jag kommer på mig själv att det nu är jag som oftast sitter tyst, jag orkar inte låtsas längre. Det otäcka när jag är tyst (vilket jag sällan är) så märker jag att hennes samtal är så intränat ytliga. Som en artighetsfråga över något trivialt som eg inte har någon betydelse, men vi har sagt något åt varandra av mening.
Bra reflektion att titta tillbaka, nä jag är nog inte samma person tyvärr mer avtrubbad och just nu känner jag mig känslomässigt invalidiserad. Jag är en person som har nära till mina känslor och är inte rädd att uttrycka mig i det, men nu så kvävs det.
Det är så svårt att tänka på att fortsätta om hon var den hon var en gång, hon har ju utvecklas också till den hon är idag, och det känns så fel att önska något som hon inte är innerst inne men skulle fylla mina behov.
Tack för dina sista ord, det var så himla fint skrivet tar det till mig
Citat Jag efterfrågar alltid känslomässig närhet än fysisk och menar att den fysiska kommer sen. Min man vill enbart ha fysisk närhet i princip hela tiden, dvs sex. Det jag tyckee mig se ofta här är att det är en majoritet av män som vill ha sex men inte får det, och en majoritet av kvinnor som vill ha känslomässig närhet före sex, men inte får det.
Håller med dig, och du har säkert rätt generellt hur män kan uttrycka och bete sig i vad vi män anser oss ha nån sorts rätt till i en parrelation, men i mitt fall så är jag den “känslomässiga” i vår relation, och det har aldrig bara handlat om sex som gör att jag är där vi är nu.
Men det jag kan ta till mig och har förstått är att då jag pratat om det, och även den frustration jag känt så kan det har satt en press på henne som till slut slagit tillbaka på mig själv. Men jag har även tänkt utifrån det och vinklat samtalen så att jag kanske kunde få hjälp att förstå hur vi kunde ta oss framåt när det gällde det sexuella.
Men det låter fruktansvärt ledsamt om det förekommer våld i din relation, oj vad jag önskar att du kunde få hjälp att ta dig ur den relationen. Det är ju aldrig ok någonstans och det yttersta till lågvattenmärke man kan komma i en parrelation.
Din relation skiljer sig från den jag hade. Den innehöll inget våld, min exman var väldigt bra på många sätt. Tyvärr nådde vi inte varandra på alla sätt. Jag hoppas du kan ta dig ur din, för ingen ska behöva gå igenom det du gör.
Nu svarade du mig men citatet kom från Anonymt2022.
Jag är ledsen att höra att du och din fru hamnat väldigt nära där jag och min exman hamnade. Jag upplevde att han iklädde mig rollen att jag inte gillade sex, och det blev tyvärr så att det blev min sanning också. Fast det han egentligen ville var att ha sex, och även jag. Konstigt, jag vet. Men det jag kan skicka med är att du, om du verkligen vill stanna om det blir en förändring, sätter dig ner med din fru, kanske tillsammans med någon annan (parterapi) och förklarar vad det gör med dig när ni inte har närhet och sex. Och om hon då vågar öppna sig, inte riktar kritik mot det hon säger. För när man redan känner sig i underläge och vet att man borde göra något så är det väldigt, väldigt svårt att bryta mönstret. Den terapeut jag pratade med efter skilsmässan sa att många par har den här problematiken och nästan inga klarar av att ta sig ur på egen hand. Just för man “vet” vad den andra personen ska säga.
Om din fru gav dig en lång kram, skulle hon känna att du förväntade dig sex då? Om det skulle vara så så är det kanske därför hon inte heller ger någon kram, för att inte dra upp förhoppningen om något mer?
Det låter det tyvärr som.
Även om mitt ex uppfattade det som att vi inte hade närhet i perioder så var det alltid nån smekning över armen, en puss, ligga nära i soffan varje dag. Förstår att det är jobbigt.
@Benny77 du är så välkommen att dela dina upplevelser också, det stärker mig och hjälper mig på samma sätt. Snällt skrivet för jag är rädd för att bli ensam, löjligt när jag tänker efter med jag är nog ganska kär i själva konceptet villa, hustru, barn modellen. Frågan som gör mig låg är om jag är tillräckligt stark att släppa taget. Är det verkligen det jag vill? känner mig så feg
@Nimue Tack för din kommentar om att jag inte ska lägga ansvaret på henne, det gjorde lite ont när du skrev det först men när jag funderat så har du rätt. Det är nog så jag undermedvetet styr detta just nu. Då jag inte riktigt vågar själv så hoppas jag kanske att hon tar “första” steget.
En annan insikt som det gav mig vilket känns ganska tungt just nu, är att jag har slutat berätta för henne om när jag ex går till läkare, har ont eller andra bekymmer. Anledningen är att under de sista 10 åren så kan jag säga sådant som bekymrar mig, och märker att hon inte följer upp eller frågar vidare. Det har känts så meningslöst att dela mina oro eller bekymmer ibland när jag inte får någon stöttning.
Det som var så ledsamt som jag insåg igår, var att jag låter mina barn ta denna roll. De är väldigt empatiska och jag vet att säger jag att jag ex att jag sovit dålig, så frågar de upp varför osv. Jag gör ju samma sak med dem så det är inget konstigt med det. Likaså om jag säger ex att jag har haft ont i ryggen så frågar de upp emellanåt hur det är med ryggen. De kan komma några veckor efter men det finns så att säga en omtanke hos dem som jag helt saknar hos min fru.
Hur gamla är barnen? Ja barnen kan få veta hur du mår, för de känner ju av att det är något…
Och du kan vara mera öppen med dem i viss mån, så att man känner att man är nära varandra.
Ja jag kan känna att folk kan säga kommentarer att det gör “ont” och oftast stämmer det som skrivs. Inte alltid men…
Hej
Barnen går båda i gymnasiet, också något jag tänker på då de är en stor anledning att vardagagens lunk idag tuffar på. Jag inser ju att om 4 år så är det ännu tommare hemma och det vakumet bävar jag inför. Något som kanske i sig har satt igång processen i mitt huvud redan nu.
Nä jag är rädd för det som gör ont och känner mig fruktansvärt ambivalent, det är ju galet stort att ens fundera i de här banorna tänker jag. Väldigt tabu och ändå så viktigt, vem är jag om jag inte vågar äga min egen lycka liksom. Sen förstår jag att jag inte kan veta om jag blir lyckligare, men vad blir jag om jag stannar kvar
Träffsäker fråga Den är utav sedan flera år, i ett av mina frustrerade samtal så konstaterade jag lite krasst varför vi ska vara gifta och ha ring på om inte det betyder annat än vi delar hustak tillsammans. De så att säga äktenskapliga delarna följde inte med och det är definitivt mer nöd än lust, och det handlar inte bara om sex om man vill läsa in det.
Imorgon ska jag träffa en Psykolog, tänker att jag behöver landa lite i vad jag känner och står i. Det känns väldigt konstigt, tänker mig att man måste vara knäpp för att träffa en psykolog men har fått råd från en kompis (som också träffat en psykolog) att jag borde göra det. Har egentligen ingen aning vad jag kan förvänta mig, och kanske det hade gått lika bra med en terapeut eller socionom (kanske samma sak?) men det är en början i alla fall tänker jag. Får se var det här tar mig, Puh
Tror det blir bra för dig att prata med någon som kan hjälpa dig landa i vad du egentligen vill och också hjälpa dig i kommunikationen med din fru.
Hoppas det går bra.
@Gittan1 Tack, nä jag har förstått att det kan vara lite olika med förmåga och personkemi beroende på vem man träffar. Min kompis som går ngn gång per år bara för att, har bytt nu och har en socionom som samtalspartner.
Hade det varit i USA så hade det varit hur normalt som helst, men här lär jag inte dra upp det på nästa middag tror jag =) Vi skäms nog lite i Sverige att säga att vi pratar med någon.
@ensamistan Ja tänker mig det, men älskar detta forum har fått så många tänkvärda råd och delade livsöden med mig som gör underverk med hur jag resonerar.
Sen tror jag kanske att jag inte kommer att få ett svar gör si eller så, men kanske att få hjälp att se vad jag behöver göra eller ngn sorts strategi.
Men som du skriver även i min kommunikation som har lite mer att önska även om jag tycker att jag uttrycker mig ganska tydligt och ofta.
Tack @Benny77 ja det blir intressant, men känner mig grymt sårbar i att öppna upp mig för någon som faktiskt vet vem jag är. Men jag är inte rädd att prata känslor så det ska nog gå vägen. Huvudsaken att jag kan ta till mig och bli en lite bättre version av mig själv och inte skuldbelägga mig själv.
Tack det gick väldigt bra, hade dock förberett mig ganska ordentligt med någon sorts struktur i vad jag “tror” att jag behövde hjälp med. Många av frågor, tankar, reflektioner i den här tråden har varit till stor hjälp. Men jag har även hittat några delar som kan ha att göra med uppväxt, barndom och relation till föräldrar, syskon och livet i stort. Som kanske gör att jag tänker eller gör som jag gör, väldigt intressant att lyssna på psykologens tankar och frågor kring det. Känner mig betydligt starkare och lite mer insiktsfull, glatt överraskad faktiskt.
Hej, hoppas du fick ett bra möte. Som någon skrev är psykologer bara människor, men med en utbildning i att hantera mänskliga processer på ett sätt som, mot vetenskaplig bakgrund, för många har visat sig vara en hjälp ”på vägen”.
Och det där med ”vägen”… nu för tiden drar sig samhällets stöttepelare för att anvisa vägen. Förr om åren gav religiösa ledare oss bikten för att lätta våra hjärtan och skapa känslan av att vara förlåten, vi uppmanades till bön för det dagliga brödet samt ett ritualiserat intag av Kristi lekamen för både kort och långsiktigt välbehag & våra myndigheter rekommenderade 8 skivor bröd för hälsan… Nu har vi KBT, coacher och friskvård på recept. + diverse läkemedel. Det finns alltid folk det funkar för, och inte funkar för.
I vårt sekulariserade land söker vi tröst och inspiration på andra sätt.
Jag har länge funderat på varför mina barns pappa inte ville gå till psykologen, utöver att han sade att han ville tala med mig och inte genom någon. Problemet var att i direkt samtal med mig kom jag aldrig honom nära på djupet, vi delade inte en upplyftande stöttning. Han var väldigt konsekvent i att säga att han ville fokusera på det som var bra, det som funkade. Samtidigt fanns mycket i hans humör och beteende som inte passade mig, som gjorde mig ledsen, exkluderad och nedvärderad. Det ville jag prata om för det hindrade mig att komma nära. Och då behöver man var inne och pilla på obehaget.
Jag tänker att samvaro är lite som musik. En stämning. Du känner av vad den personen kan ge dig för tankebanor att spinna vidare på. En terapeut har nog en bättre utbildning tror jag, så om du vill kunna göra mer informerade val bör du kanske läsa på en del. Vill du hantera egna tankefällor och öva dig i att upptäcka och ta dig ur vissa negativa mönster du skapat i din relation? Eller vill du gräva i din inlärda familjedynamik som du omedvetet fått med dig in i dina vuxna relationer? Du kan ju också kika lite på idrottspsykologi, det är ju ett mer motiverande och lättsamt sätt kanske att se på psykologins roll, om du vill ifrågasätta dina egna fördomar.
Och slutligen… prata med många… prova många olika resonemang innan du gör dem till ”dina”… i en livskris är man skör, ombytlig och ibland alldeles för mottaglig för andras åsikter och förklaringar…
Tack för dina tankar, och så mycket klokt. Håller verkligen med om att det kan vara bra att förstå ens djup och kanske hitta något som ligger där djupt begravt. Tycker att jag står mina känslor nära och trivs med att fundera på varför just jag blivit den jag är, och kanske hur jag utvecklats till den version jag är idag.
Älskar dina sista rader, för där är jag verkligen just nu. Och det är till jättestor hjälp att fundera på vad och vem jag är och framförallt vad jag vill. Det gör lite ont att läsa ordet livskris, men så är det jag är inte riktigt mitt bästa just nu, så otäckt sårbar och periodvis låg i min oro och frustration.
Känner igen mig mycket i din berättelse. Men jag skötte det mesta i hemmet och det var jag som inte ville ha närhet eller sex. Det där blir en ond cirkel när det väl börjat tror jag. Jag lämnade allt för ca 6 månader sen, exet, hus, barn o djur. Med facit nu så ångrar jag mig. Barnen är 16 och 23 och båda bor kvar hos pappan och är aldrig hos mig, vilket är en enorm sorg. Jag skyller inte på någon. Men de jag fick råd av hur jag skulle göra, sa att allt kommer bli så bra, klart barnen kommer till dig och tänk på allt du kan göra själv. Inget av det blev så. Jag är fruktansvärt ensam och saknar mina barn. Saknar t om att tvätta till alla och tjafset barnen hade ibland. Ja hela vardagen! Hade jag visst att det skulle bli såhär så hade jag väntat några år till med att flytta. Nu kommer många skriva att så kan man inte leva och det är inte rätt mot den man lever med. Men jo det är precis vad jag hade gjort. Mitt ex och jag har en bra relation och pratar nästan varje dag. Händer att vi äter/fikar ibland och det är nästan alltid han som föreslår. Men jag mår riktigt dåligt ändå över att inte va där de sista åren barnen bor hemma. Kanske kan tyckas löjligt men det är precis så jag känner. Jag var så fokuserad på att allt skulle bli så bra bara jag flyttade men det blev det inte. Mitt råd är att tänk igenom vad som händer när ni delar på er. Blir det verkligen bättre? Kanske en svacka ändå som kan gå över. Så har mina tankar varit nu efteråt. Nu känns det som det är försent för oss. Något är förstört även fast vi är vänner.
Åhh tack för att du tog dig tid att skriva just det där, det är ju så jag är rädd för att det ska hända. Men ändå så viktigt för mig att ta med i mitt beslut, och kanske till och med skriva (eller läsa här) hur jag resonerade. Jag är skräckrädd att mina tankar nu på ett sätt är mina och lite hemliga, men om jag säger de högt och vi går skilda vägar blir allt oåterkalleligt.
