Tack, du har så rätt med kärleken och det är där vi är. Vi har som helt slutat att prata “livet” med varandra. Handlar bara om barn eller middagsmat. Och det är ett spår jag kommer att behöva öppna den dagen jag pratar med min fru, för jag tänker mig att hon kommer att ställa frågor i det spåret också.
Det där med öppen relation är inte helt okomplicerat för mig, jag känner lite för en kvinna som inte har samma känsla för mig tror jag. Men bara den tanken gör mig knäsvag och har även tänkt att skulle man kunna ha relationen igång, och samtidigt får den uppmärksamhet och bekräftelse jag vill genom någon annan och i en öppen relation? Det är så många frågor i det spåret och det skulle vara jättetrevligt på kort sikt, men jag vill så innerligt känna att jag skulle finnas i något som är långsiktigt med ngn som älskar mig.
Det du har framför dig nu är just att undersöka vilka behov du har, vilka behov din fru har, tillsammans med en parterapeut för det verkar inte som ni kan lösa det själva.
Du måste nog bryta dödläget ni lever i och ställa de här frågorna och riskera att det kanske leder till ett uppbrott. Eller så kanske det leder till ett uppvaknande och att ni båda börjar jobba på relationen.
Hon måste komma in i matchen och börja kommunicera med dig.
Det är utan tvekan så att en skilsmässa bryter sönder en familj på ett oåterkalleligt sätt. Man kan härda ut perioder i stöten och ständigt ta det aktiva valet om man vill fortsätta eller inte, men när man skilts är det gjort. Valmöjligheten försvinner och konsekvenserna får tas och man själv och alla andra i familjen har inget val än att anpassa sig till det nya livet. Så man står mellan det man vet att man har och det okända. Det kan bli jättebra, det kan bli jättedåligt. Och allt det mittemellan.
När jag läser ditt första inlägg känner jag igen mig jättemycket. Det låter som din partner checkat ut känslomässigt sen länge. Inte otänkbart att hon längtar bort, men inte vågar uttrycka det. Så var det hos oss med. När jag insisterade på familjerådgivning för det fanns ingen kommunikation och kärlek i förhållandet så tog det inte mer än 30 minuter med rådgivaren innan det var sagt att det var skilsmässa på gång.
Och det med öppen relation, det enda scenario jag kan tänka mig det funkar är när man har en djup kärleksfull relation med mycket passion och fullständig tillit, och båda verkligen ser det som en krydda på en redan utmärkt rätt. Att ta till öppen relation för att uppfylla ett behov som inte blir tillgodosett i relationen tror jag bäddar för katastrof. När hungern till slut får ett utlopp kommer det dra med sig massa andra känslor, känslor som tappats bort i relationen.
Kan hända jag missat nåt inlägg som ger en annan bild, isf bortse detta.
Ja du har så rätt, och det är där mina tankar går och maler dagarna i ända. Pratar om det med en vän också, just nu är det bara ett utdraget vacuum känns det som, och det värsta att det kanske bara är jag som känner så även fast jag inte tror det. Min fru kanske är nöjd, good enough lixom.
Så härligt otäckt att läsa, precis det här scenariot ser jag framför mig och så känns det så himla bra beskrivet. Beskrev just idag för en kompis att det är nästan som att hon har såna där dating kort med allmänna frågor på. Hennes dialoger o frågor rör aldrig något kontroversiellt eller djupt utan frågor runt middag, ungarna eller av väldigt allmänna karaktärer. Svarar jag inte eller inte jobbar inte på dialogen dör den lika snabbt som den kom upp.
Nä du har helt rätt också när det gäller öppen relationsspåret, då vi har strandat idag så känns det inte som en öppen relation skulle vara just vår väg frammåt.
Det här är väl en anledning så god som någon (den största troligen) till att “ångra sig”… men du ångrar eg inte separationen från ditt ex, utan du saknar dina barn om jag förstår dig rätt?!
Det är ju rätt stor åldersskillnad mellan dina barn och jag undrar varför de inte är hos dig? Har du inte plats för dem att skapa sig en egen vrå i din lägenhet, eller är de så upptagna av kompisar, skola/jobb etc.?
För den som är 23 är ju vuxen, jobbar eller studerar hen och har fullt upp där, har en egen relation oxå kanske som tar tid och engagemang… eller har ni någon konflikt sins emellan som gör att en eller båda helt enkelt valt att klippa kontakten…
Finns det något du kan göra/anpassa hemma, eller kanske bjuda in tsm med kompisar ev. pojk/flickvän etc. för att lite pö om pö få barnen att vilja komma och vara mer hos dig
Du har ett äktenskap, ja. Men du har även en familj. Det vill säga minst lika starka band till dina barn. De behöver dig mer än du behöver din fru, under sin uppväxt. Om relationen gått i stå med din fru, acceptera pausen ett tag och fundera på hur du kan leda digsjälv för att ansvara för att skapa glädje, kärleksfullhet och gemenskap med övriga familjemedlemmar, de vill säkert ge tillbaka efter ett tag. Och bjud alltid in din fru i det. Testa 1-3 månader och se vart det leder.
Inte kanske riktigt så snabbt, utan då har de varit mycket mer konkret att det finns ett intresse. Jag jobbar med så många kvinnor och många av dem är fina vänner. Men jag känner inte ett pirr just bara av att vi jobbar nära varandra eller visar varandra uppskattning. De pirr eller varma härliga känslor jag kan känna blir när jag faktiskt känner mig nästan uppvaktad, låter konstigt när jag skriver det men lite annat uttryckt när jag faktiskt känner att det finns ett intresse av mig
Jag skulle nog, givet nuvarande erfarenhet, säga att om du inte är i brutal konflikt med frun så ge det 3 år. I annat fall har du 4 personer i kaos i 3 år, ungefär den tiden det tar att genomföra och landa efter ett uppbrott. Nu kan du börja bygga nya relationer med barnen, bestående sådana som DU har kvar när de flyttar ut. Vad gör ni då tillsammans när ni ses, enskilt eller i grupp? Bio? Golf? Båtliv? Skidor, teater? Museum? Jaktintresse? Gemensam sport? Trädgård? Vad har du för umgänge med dina barn som vuxna utflugna? Det ligger på din initiativförmåga och kreativitet att börja bygga upp och underhålla de relationerna. Och inkludera så många som möjligt i det ni gör under er ”tillsammans-tid”. Vem vet, du kanske skapar nya kommunikationskanaler till frun på köpet?!
Svaret på detta har bara du. Ingen annan än du kan svara på när och om du har nått till en gräns. Det är jättejobbigt att fatta beslutet om att lämna, men det är t ex sådana här frågor som man själv behöver reda i och finna något slags svar på, för att till slut landa i vilken väg man vill ta framåt. Till slut behöver man, för alla inblandade, komma fram till ett beslut.
För egen del handlade det om när hela situationen övergick till något allt mer destruktivt och dysfunktionellt. Som jag nyligen skrev på en annan tråd, var det min oro för hur det skulle gå för barnen som gjorde att jag väntade in i det längsta att gå. Sedan var det när jag insåg hur vår icke fungerande relation faktiskt påverkade barnens mående negativt, som jag tog modet till mig att fatta ett beslut om att lämna relationen.
Något som var centralt för mig var faktiskt vem jag ville vara för mina barn och vad vill jag ge mina barn. Jag hade till slut för svårt att leva oärligt. Jag sade en sak till mina barn, men levde och agerade efter något annat. Det tycker jag har varit jätteviktigt för mig igenom allt det här, att vara både sann mot mig själv och mot mina barn, att det är viktigt för dem också att ta med sig i sina liv. För sanningen kommer ikapp en förr eller senare, det tror jag.
Jag hade ju inte spolat 3 år till av mitt liv på det där om jag vore du, du har bara det här livet och dessutom verkar kärlek och närhet vara viktiga saker för dig. Nu får vi förstås bara den bilden du ger här men åtminstone den ger ju intryck av att väldigt mycket av din tankeverksamhet och energi går åt till det här och att du inte i praktiken går runt och njuter av tiden med barnen och huset etc speciellt mycket i förhållande till hur mycket du går runt och lider av relationen.
Man kan faktisk välja vad man ska landa. Det är helt upp till dig. Jag påpekar endast att du bör ta med i beräkningen dina barn, individer med lika starka känslor och behov som du, och dina förutsättningar att bygga bra relationer med dem. De är barn nu. Det är nu du bygger minnen. Kan du inte låta bli att ligga på 2-3 år? Du kan ju känna närhet och gemenskap med din familj och vänner, ge barnen en kram, gosa med ett djur. Endorfiner är kemi och du kan faktiskt få din kropp att vara nöjd ändå. Inget hindrar dig från att tillfredsställa digsjälv. Sedan kan jag väl tycka att du bör öppna upp för att rakt ut säga till din fru om hur du resonerar. Det är inte förrän du skrider till handling som något händer.
Byt ut ditt perspektiv och sträck dig längre än vanligt i dina tankeövningar och se vart du landar. Hur ser dina barns behov ut? Hur vill de umgås med dig? Mår de dåligt av en stämning hemma - gör om stämningen för dem. Ge kravlöst av digsjälv till din relation med barnen. Där får du garanterat bra respons.
Sen vad gäller din fru… ja, ni har en äktenskaplig kris. Läs på, prata, fundera. Inkludera henne. Och låt det ta tid (vi pratar månader här). Du behöver processa.
Gå inte iväg och ligg med någon annan nu bara för att det är najs att känna att du duger och är kapabel. Det kan du göra i fantasin eller senare, om det är så att du väljer att separera. Först då kan du utforska hur grönt gräset på andra sidan staketet egentligen är.
Haha =) man ska aldrig säga aldrig. Får jag “tydliga” signaler att någon gillar mig så det är klart att jag blir glad. Men har väl under årens lopp blivit ganska ärrad i att behöva känna o se ganska tydligt för att förstå att det faktiskt är så att det är mig man gillar. När jag tänker efter så handlar det nog om självförtroende. Jag tycker jag ser bra ut och är nöjd med mig själv, men har lite svårt att ta in att någon annan faktiskt kan gilla mig
Ja lite så men förstår att det är en väldigt skör och tunn linje, jag kan inte hänga upp det livsavgörande beslutet jag står inför en sådan känsla. Så jag håller den känslan väl “kontrollerad” (hoppas jag) och förstår att de övriga besluten behöver jag ha mer substans i. Men det som det ger mig är att känna ett hopp eller en känsla som jag så länge har glömt kan finnas, och det gör mig toklycklig
Hej, det låter som du har det ganska jobbigt. Just det där med intimitet och närhet (inte bara sex utan även kramar, ligga intill varann i soffan osv) är ju det som skiljer ett kärlekspar från ett vänskapspar. Och att man delar innersta tankar och känslor på ett sätt man inte gör med andra.
I ett långt förhållande som ni haft så svajar naturligtvis lusten i perioder, det skriver nog de flesta under på.
Men skillnaden är ju vad man gör åt det för att få tillbaka lusten och glädjen igen. Gör man ingenting och bara ignorerar så känns det ju som att förhållandet inte var så viktigt att rädda.
Pratar ni om sådant någonting eller blir du bara avfärdad när du försöker ta upp dina känslor till diskussion?
Ett tips är att formulera dig så att det inte mottas som kritik eller press på din fru. Istället för att säga ”du bara vänder ryggen till i sängen” så säg ”jag känner mig avvisad och ledsen när du vänder ryggen till” . Typ så.
Hoppas du lyckas reda ut dina känslor. Lycka till.
Hej och tack för ditt svar, ja det är galet jobbigt och frustrerande men på ett kontrollerat sätt. Just nu känns det som att jag är mitt livsöde helt i mina egna händer då dessa tankar bara finns i “mitt huvud”. Det som gnager hos mig så mycket nu är att jag som på ett sätt börjat titta på mitt liv o relation ovanifrån och som plötsligt ser allting så ledsamt tydligt. Precis som du fångar upp så är vi så mycket vänskapspar, och det är så naturligt enkelt o praktiskt. Men samtidigt så går mitt hjärta itu över att inte längre känna åtrå och lust, det känns som en del av mig tynar bort och dör för varje dag som går.
Det är en av insikterna jag har kommit fram till, att det verkar bara vara jag som är frustrerad. Jag hoppas väl o tror att även hon känner att något inte är så bra, eller så är det här helt ok för henne. Känner inte hon behovet av fysisk närhet, eller ser sin egen roll i vårt husprojekt och hur det påverkar mig så smärtar det så infernaliskt när jag ser var vi är påväg. Jag kommer som aldrig att kunna påverka henne, utan bara hur jag upplever hur hon är mot mig. Den enda jag egentligen kan förändra är mig själv och det gör så fruktansvärt ont att tvingas inse det, när jag någonstans hoppas att båda vill förändras.
För flera år sedan 10-15 så pratade jag mig less, till den nivån att jag sista åren helt slutat diskutera då jag inser att det blir en monolog. Nu har jag kommit till den insikten att när, jag försöker säga något som gör mig frustrerad, eller påverkar mig negativt så stänger hon som av helt. Förut så sa jag ingenting om detta till henne i samtalet (monologen), men nu säger jag det rakt ut -vad tycker du?, -vad känner du? -hur ser du på det? hon avfärdar detta ibland lite surt med att “jag redan bestämt mig” eller så är hon bara tyst… det blir som aldrig någon dialog. Det blir å andra sidan inget bråk heller, hon glider undan helt, det spelar ingen roll om vi pratar om hur vi är mot varandra eller något praktiskt.
Det är ett jättebra tips, det är något jag försökt då jag är lite av en känslomänniska (inbillar jag mig) och jag har nog mognat lite i hur jag paketerar mina känslor, nu säger jag ofta hur saker och ting påverkar mig känslomässigt istället för att säga hur hon är eller beter sig, men får mest tomhet till svar och undflyenden.
Jag funderar så på när och hur och om jag ska ta nästa steg. Men av respekt för att jag faktiskt älskar henne som vän så måste jag uttrycka mig så bra som möjligt. Jag vill inte serverar skilsmässa-paketet en frukostmorgon utan kanske ge vårt liv ihop en avvecklingsperiod, då även tillsammans med barnen. För det är så viktigt att de också kan se detta som något som kan göra att det blir bättre.
Sedan tänker jag mycket på hur det kommer att kännas när hon kanske åker iväg på semester med mina barn, med en ny man. I mina mörka stunder så blir jag ensam i framtiden i min fantasi och att röra sig i dessa tankar gnager mig sakta inifrån. Jag vågar inte se ljust på framtiden, men inser att fortsätta så här är bara självdestrukivt.
Det låter alldeles bedrövligt er situation. Det verkar som om din fru är lite konflikträdd och hellre undviker konflikter än stannar kvar och tar diskussionen. En del fungerar ju så, och detta sitter ju djupt och är inget man bara ändrar på en kafferast.
Det verkar som om du har försökt med alla sätt du kunnat komma på, men inget har fungerat, då är det kanske inte så mycket att göra.
Som du skriver, så kan man ju inte ändra någon annan bara sig själv och sitt sätt att förhålla sig. Hon verkar vara en sådan som undviker att tala om problem och konflikter medan du vill kommunicera och tala ut om problemen.
En fråga, du behöver ju inte svara om du inte vill, men hur var det i början av er relation? Innan barnen kom? Fanns någon närhet då? Jag tänker att om hon varit annorlunda innan så kanske hon kan hitta tillbaka till det på något sätt. Om viljan finns förstås. Men en del har ju liksom en sval, sluten, och avståndstagande personlighet som inte går att komma nära , men detta märker man ju ganska tidigt i en relation för sådant ändras ju inte med åren så att säga.
Jo du har så rätt, situationen är bedrövlig. Och det som känns så surrealistiskt är att jag påbörjat en så stor process i och med mina sälja huset och skiljas tankar, och fortfarande har en karaktär och roll i mitt eget liv här hemma. Det är nästan så att jag tror att jag har ett självskadebeteende när jag börjar se hur vi haft det de sista åren, men jag har nog som tänkt att det blir bättre eller att det “duger”.
Det som gör det så svårt är att hon är som en gammal labrador, snäll, sköter sig, klär sig fint, växer, gillar mat och är snäll mot alla. Det går som inte att vara arg på henne
Frågan om hur vi hade det de första åren smärtar nästan, för då var allting så himla fint. Hon var så fruktansvärt vacker, och jag fick “jaga” henne ett tag innan det blev vi. Samlivet var helt crazy och allting var bara så bra, men efter ca 5 år så började det så sakteliga förändras.
Minns att jag tänkte innan vi skaffade barnen att det var lite svalt redan då. Men då var vi så inne i producera barnsex, att jag nog glömde att det då var mer rent mekaniskt för att bli med barn. Sedan kom småbarnsåren och då är som alla förhållanden i ett undantagstillstånd när det gäller samliv så då tänkte jag att det berodde på det, sen har det bara gått utför.
Det hade varit fint att komma tillbaka till de första årens känsla, men jag är rädd för att jag inte tror på det längre.
De sista åren så har det nog varit viktigare att se henne engagera sig i vårt husprojekt än sexlivet för mig. Men även här inser jag att det inte kommer att hända
även fast jag inte tror det. Min fru kanske är nöjd, good enough lixom.
