Jag är man och gift sedan 10 år, har barn i övre tonåren. Båda vuxna har bra jobb och utbildning och står bådas familjer nära. På utsidan se vi nog som ett stabilt par och har varit tillsammans i 20 år.
Sista veckorna har jag börjat prata om skilsmässa högt men en vän, och inser att jag tänkt att vi borde skilja oss så många år tidigare, även innan vi fick barn har tanken funnits. Men vi har som funnit varandra i vardagen och hon är en fin mamma till mina barn.
Vi har obefintligt sexliv sedan väldigt många år, jag har försökt prata om det så många gånger att jag till slut gett upp. Vi (jag) har pratat om flera hundra gånger men hon zoomar bara som ut. Från början försökte hon märkte jag men sista åren inte ens det, det är bara som att hon stänger av. Jag är medveten om att jag kanske har pushat lite för mkt, fast ändå inte. Jag är inte knäpp eller sjukligt fixerad och tror att man kan tjata till sig detta utan har bara vid rätt tillfälle gett uttryck för hur faktiskt jag känner mig, försökt få svar från henne men får inget.
Vi har även slutat med ömhetsbevis som kramar o pussar. Även här har jag försökt att prata om det, att det är något jag saknar. Jag har t.o.m ljugit o sagt att jag träffar en terapeut för att prata om detta problem och fick ingen reaktion alls från henne.
Sedan några år har jag flyttat ut till eget sovrum och tycker det är skönt. Från början tyckte hon det var konstigt och jag förklarade varför (snällt). Att det är jobbigt att dela säng utan att vi ger varandra fysisk beröring. Jag “flyttade” tillbaka men ingen förändring och har nu eget rum sedan två år.
Vi bor stort och fint, på fina gatan, men även här är det jag som måste fixa allt. Från matlagning till renovering och att hålla skeppet igång. Jag är så förtvivlat less att all min tid går åt till att jobba som vaktmästare. Jag vill inte det vilket jag sagt men får absolut inget gehör. Innan vi köpte detta hus så tog jag upp denna fråga också, och var så tydligt med att är det hennes drömhus vi köper så vill jag att hon också engagerar sig, vilket hon intet gör en millimeter. Inom mig skriker jag bara över detta, och även att allt jag gör får noll och ingen uppmärksamhet, varken tack, bra eller arbetsutbyte att hon fixar ngt istället.
Idag har jag som förträngt känslorna så det går bra att bo ihop utan att jag blir så frustrerad, vår relation är i det perspektivet mer som syskon.
Hon är fin med våra barn, och det känns tryggt oftast, även om jag upplever att hon zoomar ut i bland. I diskussioner har hon aldrig fel vilket både roar och irriterar barnen med det är något vi vant oss med.
Sista veckorna har jag dock mer och mer insett att detta inte är hållbart. Jag är så himla osäker var jag ska ta vägen, om jag vågar och klarar en skilsmässa, både för barnen och min egen skull. Det är ju som bara mina behov som det verkar som inte blir uppfyllda. Jag vet inte heller hur barnen kommer att ta det vilket känns jättejobbigt.
Något jag även inser är att jag är fast i det materiella. Huset är inte oviktigt för mig, eller alla prylar jag har i det. Och en hemsk tanke är att det är det som faktiskt har hållit mig kvar förutom barnen över åren.
Jag är så fruktansvärt frustrerad och bekymrad över hur och vad jag ska ta mig till. Hur ska jag tänka och göra…
