Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Ska jag skilja mig? jag är så sjukt förtvivlad i mina tankar

Jag är man och gift sedan 10 år, har barn i övre tonåren. Båda vuxna har bra jobb och utbildning och står bådas familjer nära. På utsidan se vi nog som ett stabilt par och har varit tillsammans i 20 år.

Sista veckorna har jag börjat prata om skilsmässa högt men en vän, och inser att jag tänkt att vi borde skilja oss så många år tidigare, även innan vi fick barn har tanken funnits. Men vi har som funnit varandra i vardagen och hon är en fin mamma till mina barn.

Vi har obefintligt sexliv sedan väldigt många år, jag har försökt prata om det så många gånger att jag till slut gett upp. Vi (jag) har pratat om flera hundra gånger men hon zoomar bara som ut. Från början försökte hon märkte jag men sista åren inte ens det, det är bara som att hon stänger av. Jag är medveten om att jag kanske har pushat lite för mkt, fast ändå inte. Jag är inte knäpp eller sjukligt fixerad och tror att man kan tjata till sig detta utan har bara vid rätt tillfälle gett uttryck för hur faktiskt jag känner mig, försökt få svar från henne men får inget.

Vi har även slutat med ömhetsbevis som kramar o pussar. Även här har jag försökt att prata om det, att det är något jag saknar. Jag har t.o.m ljugit o sagt att jag träffar en terapeut för att prata om detta problem och fick ingen reaktion alls från henne.

Sedan några år har jag flyttat ut till eget sovrum och tycker det är skönt. Från början tyckte hon det var konstigt och jag förklarade varför (snällt). Att det är jobbigt att dela säng utan att vi ger varandra fysisk beröring. Jag “flyttade” tillbaka men ingen förändring och har nu eget rum sedan två år.

Vi bor stort och fint, på fina gatan, men även här är det jag som måste fixa allt. Från matlagning till renovering och att hålla skeppet igång. Jag är så förtvivlat less att all min tid går åt till att jobba som vaktmästare. Jag vill inte det vilket jag sagt men får absolut inget gehör. Innan vi köpte detta hus så tog jag upp denna fråga också, och var så tydligt med att är det hennes drömhus vi köper så vill jag att hon också engagerar sig, vilket hon intet gör en millimeter. Inom mig skriker jag bara över detta, och även att allt jag gör får noll och ingen uppmärksamhet, varken tack, bra eller arbetsutbyte att hon fixar ngt istället.

Idag har jag som förträngt känslorna så det går bra att bo ihop utan att jag blir så frustrerad, vår relation är i det perspektivet mer som syskon.

Hon är fin med våra barn, och det känns tryggt oftast, även om jag upplever att hon zoomar ut i bland. I diskussioner har hon aldrig fel vilket både roar och irriterar barnen med det är något vi vant oss med.

Sista veckorna har jag dock mer och mer insett att detta inte är hållbart. Jag är så himla osäker var jag ska ta vägen, om jag vågar och klarar en skilsmässa, både för barnen och min egen skull. Det är ju som bara mina behov som det verkar som inte blir uppfyllda. Jag vet inte heller hur barnen kommer att ta det vilket känns jättejobbigt.

Något jag även inser är att jag är fast i det materiella. Huset är inte oviktigt för mig, eller alla prylar jag har i det. Och en hemsk tanke är att det är det som faktiskt har hållit mig kvar förutom barnen över åren.

Jag är så fruktansvärt frustrerad och bekymrad över hur och vad jag ska ta mig till. Hur ska jag tänka och göra…

7 gillningar

Har du förklarat för henne att du funderar över skilsmässa? Om inte så är det en bra början. Får du samma nollreaktion (zoomar ut) då så bör du kanske gå vidare i dina tankar och din process kring det på egen hand för då är nog det enda vägen ut.

1 gillning

Ja det låter som det gått en väldig massa tid utan dina behov lyssnas på. Ska väl inte sägas att nåt är omöjligt, men det låter som det gått många många år utan att ni kommit någonstans i frågan? Har svårt att tänka mig att din fru är speciellt nöjd med läget heller?

Troligtvis är det väl så att ju längre tiden går utan förändringar desto svårare blir det att hitta tillbaka. När du säger försökte i början. Var det att prata eller att faktiskt ha ett sexliv?

Jag känner dock igen känslan men vi är bara inne på första kvartalet.

Känner igen mycket i din beskrivning. Tyvärr har jag just nu inga bra råd till dig. Men jag ska följa den här tråden med spänning…

Det är en jobbig situation som du befinner dig i. Och när det väl har börjat snurra så är det svårt att få det att sluta.

När du har försökt prata med din fru om dina behov, hur tror du att hon har uppfattat det? Anledningen till att jag frågar är att om du hade frågat min exman så skulle du troligen få svaret att han upplevt det som du. Jag däremot skulle svara helt annorlunda kring hur jag upplevt pratet om behov, fokuset på vems behov osv.

Om du vill stanna med din fru skulle jag rekommendera parterapi och att ni faktiskt då får hjälp att lyssna på varandra och att båda får uttrycka sina behov. För båda har behov, men roller, erfarenhet osv kan leda till att det uppfattas av den andre på samma sätt som det alltid gjort om man försöker prata vidare själva.
Vi gick inte i parterapi utan det slutade i stället med otrohet. Hade vi pratat innan med någon och faktiskt pratat med varandra om saker på det sätt som vi borde, men uppenbarligen inte klarade av så kanske vi varit på en annan plats idag. Antingen tillsammans eller också mer överens om att vi nog borde ha skilt oss oavsett otroheten eller inte.

1 gillning

Hur länge gick ni runt utan närhet och trodde relationen skulle fungera utan det?

Tycker det är så fascinerande att man från ena sidan kan tro att en relation fungerar när man känner att man inte vill vara nära sin partner. Att man skiljer sig efter ett tag efter sån behandling tycker jag är ett sundhetstecken. Kan knappt få in i huvudet att man blir upprörd över det när man är den som inte vill ha och vägrar närheten.

Det var inte så att vi gick runt helt utan närhet. Och definitivt inte under lika lång period som TS. Däremot fanns det perioder då det var mer sporadiskt (vilket jag tror att det är i alla förhållanden) och på slutet dog pussar och kramar ut mer än tidigare, men ändå inte helt (vi hade fortfarande sex under den tiden han var otrogen). Det jag menade var att när vi pratade om det så hade han sin bild och jag hade min, av vilka behov vi hade, hur man upplevde den närhet som faktiskt var osv. Jag upplevde att han tyckte att vad jag än gjorde/hur jag än var så var det aldrig riktigt tillräckligt och jag upplevde att han gav mig en roll som innebar att jag aldrig ville ha sex, eller inte tillräckligt ofta osv. Min upplevelse är inte alls att jag aldrig ville ha närhet, men när han hela tiden tog upp det och fick mig att känna mig otillräcklig och utan att ta hänsyn till andra behov som fanns som kanske kunde ge utrymme för att få ett än större behov, känna större längtan till varandra, ta initiativ osv så avtog till slut mitt intresse och ja, närheten minskade tyvärr.

Relationen kan fungera på många andra plan, eller i vårt fall och som jag förstå TS också, på i stort sett alla andra, vilket gör att det inte är så lätt att skilja sig. Dessutom hade vi kanske båda en förhoppning om att det skulle bli bättre även på närhetsplanet. Och jo, jag kan bli upprörd över att han var otrogen utan att göra ett ärligt försök att förstå båda sidor i relationen. Var hans behov viktigare än mina? Var det bara jag som skulle göra försök till att komma nära utan att få tillbaka det som jag saknade? Vi lyckades aldrig tillsammans reda ut varför vi fick en nedåtgående spiral och inte heller förstå varandra tillräckligt bra. Vi har pratat om en del saker nu efteråt där han bl a har uttryckt fler saker kring vad han kände. För mig hade det varit viktigt att höra detta innan han var otrogen. Och det kanske hade hjälpt om han också hade lyssnat på mig och inte trott innan vad jag skulle säga eller känna.

2 gillningar

Okay ja då är det inte riktigt rätt att dra den parallellen med din relation och TS då. Det håller jag med om.

Men om ni varit ett par längre så hade du om inget ändrats tillslut vägrat gissar jag? Vi har också haft rätt lite sex på senare året. Säg en gång i månaden ca.

För mig är det ställen där jag skapar relationens styrka. Men min fru vill ha mer av närheten i vardagen säger hon. Vi får se om det hjälper.

Ikväll ska vi på dejt som hon planerat o bokat.

1 gillning

Jag tycker du ska skilja dig. Omgående.

Du kommer bli mycket gladare i en lägenhet/småhus med mindre prylar men omgiven av människor som vill vara med dig och tycker om dig. Kanske i framtiden även en ny partner som tar på dig och vill ligga med dig. Jag hade blivit jätteledsen om min partner inte ens ville ta på mig eller kramas.

Barnen kommer nog att ta det bra, de har ju märkt för längesen hur kärlekslöst ert förhållande är. De kommer nog undra varför du inte skiljde dig tidigare.

3 gillningar

Inte helt, men poängen är att även om TS tror att han vet varför hans fru inte vill ha närhet, så kanske det egentligen inte är så. Hon kanske bara inte lyckats förmedla vad anledningen är. Kanske fanns det någon gång bak i tiden då hon faktiskt försökte säga nåt men att de inte nådde fram till varandra och att hon på senare tid hellre zoonar ut än orkar/vågar försöka igen. Det är så svårt att bryta en spiral när den börjar gå upp i tromb-läge.

Vägrat tror jag inte att jag hade gjort, jag försökte då och då lyfta vad jag behövde i relationen. Jag ville också ha mer närhet i vardagen, och framförallt den känslomässiga närheten. Den är lika viktig som den fysiska tycker jag. Och om den finns, då kommer den fysiska på köpet. För min exman tror jag det var lite tvärtom och därför blev det Moment22. Tycker det låter lite som du beskriver din och din frus relation. Hon behöver annat av dig också än enbart det fysiska, och du börjar i det fysiska för att känna närhet i det andra?

Jag tror det är otroligt viktigt att man är lyhörda för varandras behov. Tro mig, jag försökte många gånger att möta det jag trodde var min exmans behov, men jag kände kanske inte att han mötte mig med något positivt när jag försökte, och inte heller mötte mig i mina.

Sen om jag vägrat eller inte, hade det fortfarande varit ett sundhetstecken av min exman att bryta? Ja kanske för något var ju fel och han var inte lycklig i förhållandet. Frågan är vilken del han hade i att han inte var lycklig? Var jag ensam ansvarig för att närheten uteblev? Eller var det något som faktiskt var ett gemensamt problem som vi behövde kommit tillrätta med tillsammans?

2 gillningar

Hej, nej inte direkt… Men jag har sagt ett antal gånger att vi behöver påbörja så att vi kan sälja huset sedan i somras. Ett sätt att se hur hon reagerar och jag får ingen reaktion alls tillbaka, bara tystnad. Det är det som bl.a gör så sjukt ont.

Jo du har nog rätt, tror inte heller hon är nöjd eller så är hon det och på nått sätt är detta helt ok för henne? Det stör mig så, att när jag tänker efter ser jag inga reaktioner under alla år från henne att hon känner att det inte är bra. Tror nästan att om jag nämner ordet skilsmässa blir det bara ett jaha osså går vi vidare.

Att återgå känns svårt, tänkte tanken i veckan att om man skulle gå på parterapi (vilket vi nog ändå bör göra) så vet jag inte ärligt om jag vill börja om igen.

Tack, ja bara det här känns skönt… att se sina egna tankar i ord =/

Är du själv fortfarande attraherad av din fru?
Hur känns det när du ser på din fru?

2 gillningar

Tror att hon i de först åren nog lyssnade, och kände en vilja eller ambition till att det skulle förändras. Det som jag tycker är svårt just i det är att hon inte riktigt uttryckt vad hon ser att jag behöver utveckla? det har som bara varit en lång monolog från min sida. Jag har försökt att nästan som tjuren Ferdinand i ren frustration be henne att berätta vad hon tycker inte fungerar… men har inte fått ngt svar.

Tror också att parterapi är nödvändigt, om inte annat för barnens skull och kanske vår. Det som är så evinnerligen svårt är att allt som funkar. Men vi är som två zombies hemma nuförtiden, förutom att jag är fast i massa ansvar o förpliktelser som jag inte längre vill göra. Det är hennes husdrömmar och projekt som jag i min naivitet trodde innebar att även hon skulle anstränga sig.

Ja otrohet är jag(vi?) inte i ännu tror jag, och tanken har slagit mig att hon får ut sina behov där, men jag ser inte henne som en sexuellt aktiv person. Och det värsta är att jag nog bara skulle rycka på axlarna o få en bra puff till skilsmässa. Jag har som dödat nästan alla känslor för henne. Detta bara för att det har gjort så ont så många år att inte få till något.

Relationer är inte lätt :frowning:

2 gillningar

Ja för egen del så har jag nog funderat många år. Men barnen har som hållit ihop oss samt husköp mm. Det har som bara flutit på, och säkert sett ok ut utifrån, fina familjen liksom.

Tack för reflektionen om sundhet, jag börjar tänka så också för att hitta styrkan i mina känslor. Jag mår ju inte bra inser jag att inte få komma nära någon annan vuxen. Inombords skriker jag efter närhet och kanske någon att dela lite mer än middag med.

Tack, det är en avgrundsdjup tanke men jag börjar faktiskt fundera på om det inte är så. Jag är så fast i det materiella just nu att det äter upp mig, och precis som du skriver så kan inte barnen ha undgått att se att vi inte är fysiska what so ever.

1 gillning

Det låter som en helt stendöd relation faktiskt. Jag vet att folk här kommer att råda dig att jobba på det etc. Jag tycker det låter som att du för länge sedan gjort mer än nog.

Du får helt enkelt inse att hon vill inte ha sex och hon vill inte dela på arbetet hemma, hon vill ligga på soffa och “zooma ut”. Eller om hon inte vill det så är det iaf den personen hon valt att vara i en herrans massa år, och det är hennes val, inte ditt. Det verkar osannolikt att det nu finns något du kan säga eller göra för att ändra på att hon inte är den partnern du vill ha alls, och att hon inte ens är intresserad av att ha en diskussion om relationen. Hennes val för sitt liv och sin relation är faktiskt inte ditt ansvar. Det är inte du som ska fixa det.

Jag tycker du ska avsluta relationen. Huset är inte värt det, tro mig.

3 gillningar

@Aslan

AMEN to

För övrigt håller jag med @Nimue och de flesta övriga.
Det är nog dax att dela på er.
För bådas skull faktiskt.

På något sätt av någon anledning har som jag tolkar dig, först hon och sedan du stängt av.
Att ändra sig under hot om skilsmässa i er ålder känns som en mindre hållbar förändring.

Dax att föra det på tal, nu innan du kommer lägre in i din egen process.

Finns så mycket att göra och ägna sin tid åt i den sits du/ ni verkar vara i livet med ekonomiska möjligheter.

Skaffa/ återuppta hobbys, prioritera dig själv, ägna tid åt människor du idag inte har tid att bry dig om etc.

Det går verkligen att bli en bättre/ ännu bättre version av sig själv.
Sen är det också så att när du ger dig in i en ny relation, jadu…
Den kommer att begränsa dig igen. :frowning:

Observera jag är verkligen för att hålla ihop familjen, kärnfamiljen.
Men ibland är det inte värt det, det funkar inte för alla.
Jag ville verkligen hålla ihop men oj vad nöjd jag är att det inte blev så.
Hur extremt jobbigt det än var då.

Så som varandes i en relation med numer återinstallerat självförtroende och fokus:
Tiden som färdigsörjd ensamstående är fanimej den bästa tid jag haft!

Å andra sidan så är den nya relationen den bästa jag haft, men kompromisserna kommer fort smygande!

Du behöver såklart klura ut en liten strategi och överväga alla förändringar som kommer att komma med dina tre korta ord.

Man vet aldrig vad just de tre orden kan utlösa för reaktion hos mottagaren!

2 gillningar

Tack, det låter hårt men du säger något som jag kan behöva höra ändå. Jag är fast i något som nästan alltigenom är yta. Men jag är så sjukt nere i mig själv och känner att jag jag jag måste fixa o göra. Ansvaret är mitt på ett sjukt tvistat sätt. Sen ligger tanken om att avyttra hus och alla saker och minnen, för att inte tala om barnen som ett ok över mina axlar just nu… suck

1 gillning