Det låter sorgligt, men förstår att det blivit det nya normala för er. Till och med till en inneboende hade man sagt fler artighetsfraser. Låter som att skilsmässan hänger i luften. Kan inte vara tillfredsställande för någon av er att ha det som ni har det.
1 gillning
Jo självklar ja på båda, men så är det inte nu. Vi hade väl så de första åren kanske men sista 15 har det inte varit aktuellt men ngn omhållning.
Nä det är helt sjukt, och så självklart i vardagen för oss. Det är egentligen först efter årsskiftet jag har börjat tänka högt att jag inte mår bra i det här längre. Men det är en jobbig tanke samtidigt 
1 gillning
Har en redan, håller med det ger en känsla av någon att krama. Fan man är ganska tragisk egentligen. Krama en kudde när man är gift som substitut
6 gillningar
Nä har bara antytt flera gånger, i termer av ”avveckla” ”sälja huset” etc men i mitt tycke har det varit omöjligt att inte förstå vad jag menar. Men jag har inge sagt att jag vill skiljas, än.
Jag skulle säga att jag inte bestämt mig. Eller såhär jag har bestämt men hela ”paketet” med barn, trygghet i sociala sammanhang”, hus, materiella saker gör att själva steget känns avgrundsdjupt.
1 gillning
Har börjat städa och rensa idag, nämnde så hon hörde när barnen var med att vi ska tänka att det vi har ska in i en 4a rummare, hon ignorerade helt min kommentar. Sen sa jag när hon kommenterade ett högt försäljningspris på en fastighet i närheten att det är nog läge att sälja nu, ingen reaktion alls från henne. Hade jag varit henne skulle jag i alla fall frågat vad jag menade men det är som att hon ignorerar det medvetet. Sen har vi gått hela dan utan att prata med varandra. Det som är så konstigt att på kvällen kan hon som ställa frågor som om en dag av tystnad är hur normalt som helst, hon är rentav glad. Under dagen har vi då varit som zombies och sen är det som om allt är bra på kvällen.
Känns i alla fall skönt att påbörja städa alla prylar så jag mentalt kan börja se att det är möjligt så småningom att avveckla det här, om jag får mod till mig
2 gillningar
Men den katt och råtta leken är väl ändå lite onödig? Varför inte ta upp ett vuxet samtal med henne om saken istället för att släppa lite skumma hintar i hopp om att hon ska provoceras till att ta ansvar för att börja samtalet?
5 gillningar
Du har rätt i det, tänkte inte riktigt på så sätt men så är det nog. Men jag skulle så gärna vilja få till en diskussion utan att direkt gå på skillsmässospåret bara för att få höra hur hon resonerar.
Tänkte att som det känns nu, så är hon helt omedveten om kaoset jag har inom mig 
. Tror kanske att det är en strategi från henne, att tiga ihjäl det jobbiga. På samma sätt som att hon ignorerar att vi har skilda sovrum eller att jag får bära ansvaret för huset och allt runt det. Vilket på ett sätt har fungerat i många år. Men när du säger ansvar så är det så, bara att jag funderar i dessa tankebanor gör att jag måste öppna mig förr eller senare.
1 gillning
Hur svårt kan det vara att prata?? Säg som det är, ingen kan läsa dina tankar.
1 gillning
Att prata är inte svårt, det svåra är bara vad man säger. Just nu är jag inte stark nog att prata konkret om skilsmässa av många anledningar.
Nu har jag inte följt dig ordentligt. Varför skilda rum?
Kan du inte börja med hur du känner det idag? Finns känslor eller tveksamheter?
Skilda sovrum var från början en ”protest” från mig då vi inte hade sexuellt umgänge längre. Jag var så sjukt frustrerad av att bli nekad, ignorerad och kanske i mina ögon förödmjukad då hon vid några tillfällen somnade då jag smekte henne. Jag dog en liten bit varje kväll.
Första gången jag flyttade ut hade vi ett konstruktivt samtal, men tog inte lång stund till vi var tillbak igen på ruta ett. Så höll det på ett par ggr tills jag tog min garderob och bytte rum till gästrummet.
Tack för fråga. Om hur det känns idag 
, det känns fördjävligt helt enkelt:cry: men alla svar i tråden får mig att fundera o tänka små steg hela tiden vilket hjälper mig att bearbeta vad jag egentligen känner och vill. Men utmanar också mig vilket är bra.
Känslor finns, men det är mer som syskonrelation idag. Jag respekterar henne som mamma och vi har många år tillsammans. Och nu har vi vår ”lilla lunk” då allt som flyter på men jag skriker inombords, både över avsaknad av intimitet men även att hela vårt hus ansvar för renovering och underhåll ligger i mitt ansvar och det kväver mig. Ett hus som vi köpte för att hon ville ha ett större än det vi hade tidigare.
Nu ligger huset på ”finagatan” och medför en viss social status som passar bådas liv och karriärer. Vi förväntas lite bo såhär, till det har jag allsköns prylar. Mina kompisar driver ibland med mig och kallar mig ”Freddan”. Men även prylarna inser jag är en kvarnsten om min hals för en separation, de är min snuttefilt.
Nu har jag inte ens nämnt mina fantastiska barn som jag får ett fritt fall i hjärtat av, av bara tänka tanken att berätta för dem att jag vill separera😢
5 gillningar
Börja där o prata med henne hur du känner dig. Vet du om hon älskar dig? Be om att få prata i terapisamtal.
O ge det en chans? Vill hon inte det eller prata ut med dig. Annars blir det separation . Så här kan du inte ha det… barnen ser mkt än vad du tror om de ser dig ledsen……
1 gillning
Oj vad jag känner igen mig. Jag beskriver lite hur det ser ut för mig; vårat äktenskap (21 år ihop, 13 som gifta, två barn; 14 respektive 16 år) har gått i stå i åtminstone 10 år. Vi har successivt glidit ifrån varandra, i det närmaste inget sexliv, när det har hänt har det varit gynnsamt för båda, men helt utan inspiration, mer som att onanera åt varandra. Det har varit jag som drivit när det gäller kramar, pussar och ömhet. Nästan känts kallt från hennes sida. Inte så illa som du beskriver, men jag har också tänkt som du i perioder - men kommit fram till att den djupa omtanken, vänskapen, respekten som finns ändå räcker.
Vi har låtit våra intressen gro på varsitt håll, även om vi haft gemensamma intressen - men de har skjutits åt sidan (pandemi?). Vi har haft olika uppfattning om uppfostran, hur hemmet skall skötas och hushållsarbete prioriteras (ja, jag tar det på mig - trodde inte att så mycket stod på spel bara) och så vidare. Hon tycker att hon genom åren varit tydlig med vart vår relation varit på väg, jag har inte uppfattat det på samma vis. Bristande kommunikation.
Grejen är, att jag har tyckt att det som varit bra, har varit så pass bra att det varit värt att hålla fast vid. Nöjt mig med det och att stå vid sidan av min livskamrat. Men nu är det inte så längre.
För lite mer än tre veckor sedan släppte hon bomben. Och djävlar vad det small. Hon har grubblat över det i minst ett halvår, så hennes process är längre gången när hon berättar att hon vill skiljas. Jag gick sönder fullständigt. En våt fläck. Tillintetgjord. Undrade om jag kunde göra något, men det var tvärnej. Sjukskrev mig ett par dagar. Hon gick och jobbade. Jag kontaktade massor av vänner - fick sjuk återkoppling, stöd, erfarenheter, så många som bara lyssnade. Hon drog sig tillbaka, gick in i sig själv.
Det tog några dagar av, grävande i mig själv, i vår relation, för att söka svar och efter mindre än en vecka så avtog ångesten och insikten började infinna sig. Jag har kollat lite på nätet efter hur man funkar rent psykologiskt i samband med separation och det verkar som att jag bockat av faserna en efter annan och är i princip klar - på väg framåt.
Nu kan jag känna skuld för att jag inte tagit steget när det känt så, att jag låtit henne dra det lasset. Samtidig tacksamhet, för så levande jag känner mig nu har jag inte gjort på många år. Hon däremot håller sig fortfarande för sig själv och nu är det nästan som ombytta roller - inte så att hon vill försöka reparera något, det tåget lämnade perrongen för länge sedan - men hon verkar inte komma vidare i sin process. Hon blir nästan arg på mig, jag försöker förklara att vi förmodligen känner likadant för varandra, men haft helt olika förväntningar på vår relation, men att jag nu insett att det här är det bästa som hänt vår relation, oss som individer och sättet jag bearbetat min sorg har hjälpt mig ofantligt, medan hon har tagit beslutet och sedan kört ned huvudet i sanden.
Barnen är med på det hela, och har landat relativt väl känslomässigt. Det går lite i vågor, men de närmar sig oss med frågor vartefter de dyker upp. Vi har ett hus tillsammans, mäklaren kontaktad, slutfix påbörjad för försäljning. Jag har haft turen att hitta en lägenhet i perfekt läge, ledig i början av nästa vecka, så jag börjar smyga ut redan då. Det är klart att själva separationen (inte ha sin livskamrat vid sin sida, stödet man ger till varandra, att vara tillgängliga för varandra i vått och torrt) gör ont och det sörjer jag, men kärleksmässigt är jag klarsynt så det är nästan löjligt.
Med det som facit - om man nu kan kalla det för det - släpp bomben. Det ni har låter på gränsen till toxiskt. Hon verkar ha låst sig i en position för att tvinga fram ett agerande från dig, det låter inte alls sunt. Du verkar ha gått vidare redan inuti, men inte klarat av att ta steget, och hon klarar inte av att prata när du närmar dig henne.
Titta tillbaka till när det fungerade, när passionen fanns. Är du samma person? Är hon samma? Vilka är ni nu? Passar de ni är nu ihop? Om du kan få tillbaka henne till den hon var, skulle du vilja fortsätta?
Jag tycker det låter som att du är värd att gå vidare, värd att vara lycklig.
10 gillningar
Känner igen mig …
2 gillningar
Dessutom har han fått mig att känna en enorm skuld nu efteråt eftersom han tryckt på att otroheten kom som en följd av minskad närhet. Totalt känner jag mig rätt värdelös och har svårt att hålla ifrån mig att man är två i en relation och att han faktiskt mötte upp mig ganska dåligt alla gånger som jag försökte få till en förändring. Både i mina behov och hans egna. Jag har svårt att inte må dåligt och förstår inte varför riktigt varför då jag logiskt kan se klart på relationen. Men det har väl något att göra med att jag fick höra så ofta att att jag var si eller så och nu har det lett till att familjen inte längre finns. Att jag var orsaken till allt.
Ibland känns det som, och som jag också läser i trådar här, att den som vill ha mer sex har rätt och att den andra felar. Att andra behov i en relation skulle ha mindre prioritet. För att sex är viktigast i relationen. Ja närhet är viktigt, men det finns olika typer av närhet. Att säga att den fysiska är viktigare än den känslomässiga … kan man det?
4 gillningar
Jag har inte upplevt det, iaf inte här. Men min man beskyller mig för våra problem i relationen pch att vi snart inte har någon relation kvar. Men vår relation är omfattande med våld tyvärr… mina föräldrae oxh svärföräldrar anser också ett sexliv måste finnas, annars blir det problem i relationen och det blir mitt fel (eftersom jag inte vill ha sex).
Jag efterfrågar alltid känslomässig närhet än fysisk och menar att den fysiska kommer sen. Min man vill enbart ha fysisk närhet i princip hela tiden, dvs sex. Det jag tyckee mig se ofta här är att det är en majoritet av män som vill ha sex men inte får det, och en majoritet av kvinnor som vill ha känslomässig närhet före sex, men inte får det.
Jo tror att det är en väg frammåt att föreslå terapisamtal. Då får jag en temperaturmätare, blir hon ignorant eller inte lyssnar eller vill för den delen så blir det så mkt enklare, ja eller tydligare om inte annat.
Barnen tror jag inte ser mig ledsen, jag har tränat ganska länge att bita ihop min sorg, jag är ganska livsglad av mig och är dem väldig nära. Men det är klart att de aldrig sett oss kramas eller pussas sista åren är ganska sjukt egentligen 
En väldigt bra tanke, och nyttig att tänka på. Jag sa faktiskt det häromdagen att det skulle på ett sätta vara ganska skönt, att det som bekräftar att det är över, men jag tror som någon uttryckte sig tidigare att jag omedvetet kanske väntar på att hon ska ta första steget, en intressant reflektion. Men det är klart att det skulle kännas men det skulle vara så befriande.