Ska jag skilja mig? jag är så sjukt förtvivlad i mina tankar

Vilka underbara tänkvärda frågor, du kan ha rätt i det. Pratar öppet med en vän, som faktiskt funderade på det också då han känner henne.

För beteendet ganska kallt, okänsligt och lätt att koppla från är så lätt för henne att ta fram. Kan ha utvecklats under åren men inte så att jag märkt ngt. Jag har föreslagit snällt vid några tillfällen att hon borde söka hjälp för många år sen då hennes pappa hade depression. Men lyssnade på Anders Hansens sommarprat som sa att det inte alltid stämmer med arv.

Din fråga om mig gör jätteont att tänka på, inte så att jag ogillar din fråga men att faktiskt ärligt se sig själv i spegeln. Jo jag känner mig attraktiv, men inte en tinder 10.a (tror jag det är om man är snyggast) Men helt klart är jag fruktansvärt orolig över det undermedvetet, nästan smärtsamt orolig.

Jag är på ett sätt som en liten hundvalp inombords just nu. Minsta klapp så tar jag glädjeskutt av lycka. Jag har under åren fått kommentarer och signaler som gör att jag har känt mig sedd, och sprang nyligen på en tjej som jag uppfattade gillade mig. Har väl tänkt lite på det men det är alldeles för komplicerat i dagsläget och får inte bli min livlina i detta läge.

2 gillningar

Japp, barnen har märkt för längesen. Och det är i familjen man lär sig relationer. Jag vill inte strö salt i dina sår, men så är det.

Jag tror din fixering vid det materiella är ett flyktbeteende.

Men sakerna kan inte ge dig värme, kärlek, vänskap och stöd. Sakerna tittar inte på dig med lust och glädje i blicken för att du är i deras liv.

Det blir ett kallt och ensamt liv fastän du lever i ett parförhållande.

3 gillningar

Tror att du skall säga till din fru: Jag vill skilja mig! Se sedan hur hon tar det. Kan vara slutet eller en ny början men sådär kan man inte leva.

2 gillningar

Obs! Triggervarning, kan vara inte låta bli att vara öppen med vad jag spontant tänker (fast det är lite fånigt).
När jag, som snart 50-årig singelkvinna, läser om hur du beskriver dig själv fattar jag var alla bra killar håller hus: de är upptagna i stendöda förhållanden och otillgängliga för oss kvinnor som letar efter vettiga, trofasta män med ett intresse för att fixa hemma tillsammans och uppleva både fysisk och känslomässig närhet. Så synd.

18 gillningar

Åh vad jag tänker den tanken dagligen nuförtiden, men vet du vad som skrämmer mig. Att hon bara ska konstatera ett jaha, utan känslor. Det skulle vara så fruktansvärt att få det bekräftat. Alternativ att hon vill försöka förändra, men jag tror inte jag orkar tro det igen =(

3 gillningar

Men kramen till dig, det gör mig så varm att höra dina ord och ändå lite hoppfull. För jag har ett litet ångestspöke ovanför mig som skrämmer mig för ensamheten, fånigt men så känns det även fast jag vet att det nog blir bra.

2 gillningar

Så klokt, gillar tanken kring det materiella det har blivit min snuttefilt börjar jag inse. Jag har pratat med en psykolog genom jobbet, och fick en rak fråga som jag växer med, och det är om jag kan lämna med en ryggsäck idag, eller om jag har saker som håller mig kvar… Den frågan sved men väckte samtidigt funderingar som du också märker. Kloka ord.

6 gillningar

@Aslan Den frågan av psykologen är intressant.
Såklart, men svaret vilket det är är har minst lika intressanta grunder.

Jag skulle nog svara att jag idag kan lämna med en ryggsäck.
Men är det ett bra eller dåligt svar, ur vilken vinkel?

Då det fanns en kärnfamilj med hemmavarande barn ägde jag inte ens en ryggsäck.

Men det var inte huset och grannarna eller möblerna, utan barnen(familjen) som var viktigt och navet i livet.

Nu när de är utflugna kan jag nöja mig med hatten.
MEN i det beslutet behåller jag jobb och fritidsintressena under min hatt.

Är man beredd att gå med bara sin ryggsäck mitt in en relation med hemmavarande barn, ja då har man beslutet där.

Är man inte beredd att lämna något dåligt med den inre drivkraften att man vill bo på fina gatan och ses intill rätt grannar är det nog också ett beslut?

Det är ett känt faktum att bostad, sommarställe, husvagnsparkering eller återkommande resmål väljs efter den grupp man identifierar sig med. Det är viktigt att vara en del i flocken på alla sätt.
Den flocken lämnar man inte. Gör man det blir man utstött.

Så är villigheten att bryta upp till slut med bara en ryggsäck ett socialt handikapp eller tecken på individuellt oberoende?

Sen finns en hög med psykologiska och sociologiska knorrar i varje betoning och stavelse på både frågeställning och svar.

Gav ditt svar dig känslan att du stannar för att du vill eller är du rädd för förändringen?

Avslutningsvis: You dont neccesarily get what you want by removing something you dont want!

8 gillningar

Jag har skilt mig och flyttat från ett utåt sett komplett äktenskap. Jag trodde jag blivit frigid. Ville inte ha närhet från min man. Jag vaknade till liv och blev förälskad i en annan. Vi blev inget, men det fick mig att förstå att jag inte ville leva utan närhet, sex och ömhet. Jag är inte frigid. Efter några månader har jag börjat träffa en annan man och upplever det som fantastiskt att vilja vara nära. Jag är sexuellt aktiv och nyfiken,är nästan 50 år. Det är synd att dessa känslor avstannade för min man. En skilsmässa är smärtsam, plågsam och ekonomiskt och materiellt ofördelaktigt. Just nu känner jag att allt omak varit värdefullt. Jag får återkomma om några år. Kanske ser jag annorlunda på skilsmässan då.

6 gillningar

Men vilken underbara reflektioner och frågor, tack. Du har så rätt och så mycket av det du skriver är ju helt applicerbart för mig i de tankar jag står o går i nu. Helt rätt så är själva förändringstanken en del i min ångest, att gå från det kända kanske trygga till något okänt, och de oberoende relation/par situationen som jag är i. Sedan har jag ju förstås tanken och omtanken på hur barnen påverkas men det har jag i ett annat tankespår.

1 gillning

Jag tror att en hel del kan ligga i det som du utrycker att du inte ser henne som en sexuellt aktivt person. Det kanske är just det som är bakgrunden till att hon inte uttrycker vad hon känner.

Det känns dock som det kanske gått för långt för er. Om du känner att du, oavsett om hon börjar prata med dig, inte vill satsa längre, så gå vidare. Men prata med henne först, säg hur du tänker. Berätta att det har kommit så långt som skilsmässa. Och se om du får någon respons på det.

Jag tror du innerst inne vet vad du känner. Det materiella och bilden av den lyckliga familjen är jobbig att släppa. Men man har bara ett liv.

1 gillning

Tack för tankarna och råden, det låter som den väg jag behöver gå, kanske även föreslå terapi för oss båda, men osäker och tror inte på en seriös förändring men… kanske måste göra det ändå. Sen är det egentligen inte bara vårt obefintliga sexliv, utan även det att i vårt nuvarande måste jag laga, renovera o fixa allt i huset vilket kväver mig.

Du har så rätt om det materiella, börjar inse att det är och har blivit min snuttefilt sen många många år.

1 gillning

Så många kloka tankar, och bra avslutande citat.

Att lämna blir som en gränsdragning; för mycket av det dåliga eller för lite av det bra. Och visst blir det ett offer. En skilsmässa gör er öppna för nya relationer, men det finns ingen garanti för att ni träffar någon ni kommer klicka bättre med. Men, förutsättningarna finns.

Det som försakas är statusen, de aktiviteter/upplevelser som era materiella tillgångar möjliggör och ett kluster av sociala sammanhang ni ingår i, där allt detta i olika utsträckning och intensitet manifesteras till er, era barns, era övriga familjer och vänners glädje. Ja, och då min käpphäst; 50% av tiden med barnen, en omvälvande process att arbeta om relationerna till dem som ensam förälder samt insikt om att mor/far-föräldraskapet inte kommer följa kärnfamiljens utstakade väg på resan genom kommande nya roller i samband med generationsskifte.

Det är inte så många länder i världen där det är enkelt eller socialt accepterat att skilja sig. Och statistiken visar att den ekonomiska åtstramningen som detta innebär drabbar könen olika. För din frus del (om hon gjort avkall på sin karriär under era småbarnår t ex) kan det bli ett hårt slag på pensionen, ni kanske på grund av hemmets arbetsfördelning har haft stora skillnader i hur er lön kunnat utvecklats och det kan göra det svårt för er att få lika villkor hos banken när ni ska söka lån för nytt boende. Det kan finnas ekonomiska skäl till att hon inte vill skilja sig. Vad brukade göra henne lycklig, innan hon blev ”låst” och började zooma ut?

Jag kan inte gissa om skilsmässan i någons fall är rätt väg att gå. Men, ponera att du ändå innerst inne känner att du vill göra detta, och börjar prata öppet med din fru om dina tankar.
Utöver sex och närhet (jätteviktigt så klart), vad skulle du annars vilja förändra? Som singel, vad kommer du ägna din fritid åt? Med vem? Skulle du kunna börja bygga upp det livet redan nu?

Jag skulle gärna vilja läsa om fler goda historier där båda parter med tiden kommit vidare, blivit nöjda med sin lott och utvecklat sin tillvaro så att den skänker dem och deras familjer daglig glädje, kärlek och lycka.

6 gillningar

Tack, detta är en superviktigfråga och något som jag tänker jättemycket på nu. Det som gör mig både rädd och lite ledsen är att jag nu känner att det inte skulle trigga mig alls egentligen. Jag har beskrivit min själsliga känsla som att ha gått med ett elkoppel så många år, och när min lust har väckts har jag fått en elchock bara för att döda min lust, annars har jag bara gått o mått dålig.

Men sen är det även i det praktiska hemma med vårt stora hus, där jag måste få veta o känna att jag skulle kunna få ett stöd och hjälp. Men har svårt att tro att det skulle bli någon förändring även där då jag har lyft o pratat om detta i så många år.

Ja det är mycket troligt, och något jag förlikat mig vid det här laget. Jag har vid några sura tillfällen t.o.m kallat henne frigid för många år sen, om inte annat för att få till en reaktion typ… om jag skulle ändra på mig, eller göra på något annat sätt för att hon skulle kunna få tillbaka lusten, men icket.

Ja det kan ha gått för långt, vad som är jobbigt i den frågan är just att vi är inne i en så uttdragen lunk. Det går som bara på vana och rutin, hade jag inte börjat bli så frustrerad som jag är nu så skulle vi kunna gå omkring varandra till vi dör i princip. Men jag får småpanik att tänka på att så vill jag ju inte leva resten av mitt liv :cry:

Jo du har nog rätt, jag vet vad jag känner, men hela mitt inre skriker när jag går runt hemma, tittar vad jag har och ser mig sitta i en lght utan barn och gräsmatta att klippa eller eller något att göra… Det blir som min snuttefilt mitt i allt, det är så fruktansvärt jobbigt att sitta med detta val, men jag är ju inte lycklig alls nu… eller jag älskar barnen, frun älskar jag också som vän, men inte som vuxenpartner. Det är sinnesjukt drygt just nu.

4 gillningar

@Aslan

Istället för att älta detta.
Vad finns det för alternativ?

Hur kan du skapa, köpa en miljö som ger dig möjlighet att fokusera på det du vill?
Där du själv väljer och gör det du tycker är viktigt?

Åretrunt fritidshus nära stan, radhus brf med bra läge?
Annat mindre hus på ungefär samma område?

Eller: Lägga i stan, ställe på landet som du kommer fram till varje fredag vid 21:00. Låser upp, käkar medhavd mat, tar ett glas vin framför brasan. Upp i ottan, påta hela lördagen. Avrunda med bastu. Pyssla på hela söndagen. Kanske sova till måndag och starta tidigt för att vara på jobbet vid åttablecket?

Sen lowkey, hela veckan och se fram emot en ny långhelg på landet?

Typ?

4 gillningar

Intressant fråga, det är som komplicerat. Hon ser mig men inte mer. Hon är snäll och ställer nån fråga ibland men det känns som utan intresse att fördjupa samtalet. Vilket lett till att jag ofta svarar kort då jag inte upplever att hon bryr sig. Jag känner mig elak men hon bryr sig inte, inte sagt ngt heller. Hade hon betett sig så mot mig hade jag blivit tokig. Vi har helt slutat att säga godnatt till varandra sen året tillbaka. Jag säger det förstås till våra barn och går bara förbi hennes :cry:

2 gillningar

Men vad tusan säger ni inte ens såna vanliga artighetsfraser till varandra?

Vad händer om du säger “Godnatt” till henne? Svarar hon då inte?

2 gillningar

Jo hon skulle nog svara, men upplever det som ett litet ställningskrig. Och jag känner inte för att säga godnatt till henne längre (nu låter jag så sjukt omogen jag vet) Men det är ganska skönt på ett sätt. Vi har som även slutat att bry oss om hur länge den ena eller andra är borta hemifrån också. Blir som bara ett konstaterande när man säger ett man åker iväg nån stans.

2 gillningar

Hur lugnt som helst, reflekterar inte ens på det längre. Men hon hör ju definitivt när jag säger godnatt till barnen i rummen invid.

1 gillning