Raderat
När jag mådde som sämst träffade jag en psykiatriker som sade många kloka saker. Bland annat berättade han om patienter som mist sina föräldrar, bland annat genom självmord. Den smärta hans patienter berättade om är svår att ens föreställa sig. Den smärtan är inget som du vill tillfoga en annan människa, sade psykiatrikern till mig. Nu säger jag det till dig.
Att dra sig bort, radera eller stänga av engagemanget från barnen är det absolut grymmaste du kan göra mot dem. Just nu är du fast i en hopplös tankeloop och din ångest hindrar dig från att se det själv. Det finns andra sätt att hantera en separation på än de upplägg du tror du skulle klara av. Du behöver hjälp för att se alla alternativ och hjälp att få det att fungera för dig.
Snälla du, sök den hjälpen så snart som möjligt.
8 gillningar
Du kan väl i alla fall pröva att söka hjälp! Tänk om du hittar bra hjälp och kan känna dig lycklig i ditt nya liv. Vore inte det bra?
Som det är nu verkar du djupt dysfunktionell och inte precis någon god reklam för barn som växer upp i en kärnfamilj…
1 gillning
Håller med alla andra, sök hjälp och stöd. Det känns nästan som du straffar dig själv och våndas av skuldkänslor gentemot barnen. Du behöver inte ha det så, och inget blir bättre av att du lider så djupt.
1 gillning
Du säger det?
Och de som skulle älska att ha dem på halvtid eller se dem åtminstone en gång i månaden? De som inte kan träffa sina barn för att de ligger begravda under rasmassorna i Kiev?
Eller blivit kidnappadde av Boko Haram och tvingats att bli barnsoldater eller prostituerade?
Vilken tragik att du bara får ha dina barn på halvtid. Hade du hellre stannat i ett dåligt förhållande med psykisk misshandel? Skulle du och ditt x haft det bra? Hade det varit en bra uppväxt för barnen?
Försvinn då ur dina barns liv om det känns bättre för dig och skit i att du ger dem ett trauma.Det verkar som du inte har något eget liv utan lever genom dina barn.
2 gillningar
Allt verkar handla om dig och dina känslor.
Du projicerar dina farhågor på barnen, säger vad du tror de känner, hur du tror det kommer att bli för dem och målar upp hur det kommer att bli.
Dessvärre kan det bli en självuppfyllande profetia. Det finns saker vi kan påverka. Det finns saker vi inte kan påverka. Däremot kan vi bestämma hur vi vi förhåller oss till det, hur vi spelar den hand vi får.
Om vi målar fan på väggen och ger upp för att det inte blev som vi ville eller tänkte eller om vi göt det bästa möjliga av det för oss själva och dem som är beroende av oss. Hint: det är inte att överge dem, lämna dem i sticket eller sluta älska dem.
Du behöver jobba med dig själv och ta ansvar - eller vika ner dig och svika dina barn.
5 gillningar
Jag blir både bekymrad och orolig när jag läser dina inlägg @Sol .
Instämmer med ovanstående, ta hjälp! Det finns gott om samtalsstöd att få, som kan hjälpa dig att komma på rätt köl igen. Du behöver både prata om och få verktyg att hantera den sorg som du bär på, men också jobba med med dig själv. Kanske finns det något som skaver inombords, som också behöver tas om hand. Var beredd på att det tar tid, men det är verkligen värt det.
Även om du inte kan se vinsten med att ta hjälp i detta nu, så plocka då fram en målbild över vilken mamma du vill vara för dina barn. Vill du vara en mamma som står upp för dem, ser till deras bästa igenom detta, eller vill du vara en mamma som hellre suddar ut dem ur sitt minne bara för att det blev för jobbigt att hantera att inte vara med dem 100%. Du har ett val, vilken förebild du vill vara för dina barn? En dag blir de stora, och hur vill du då att de ska se på dig, minnas dig?
Här verkar det också finnas en pappa som vill vara med sina barn, som samtidigt har förståelsen för att det inte måste bli 50/50 direkt utan att det ska bli en smidig övergång för barnen. Det är bra. Då verkar det finnas en slags förståelse och vilja från pappan att det ska bli bra. Och det ska vara det för barnens skull, det är deras mående som ska vara i fokus!
Det är inte hälsosamt för barnen att ha föräldrar som bor tillsammans och har en dysfunktionell relation. Det är inte heller hälsosamt om föräldrarna lägger över sina känslor på barnen, och tvingar dem att ta ansvar istället för de vuxna. Jag har tyvärr erfarenhet av båda bitarna.
Jag lämnade en destruktiv relation för drygt 1,5 år sedan. Vi har gemensamma barn i olika åldrar. Det tog lång tid för mig att till slut våga ta steget att lämna. Det som fick mig att tveka länge var min oro för hur det skulle gå för mina barn. Det som till slut fick mig att bestämma mig, var när jag insåg hur dåligt barnen mådde av vår relation. Det som dock fortsatt vara jobbigt efter skilsmässan är att exmaken mår väldigt dåligt psykiskt, av flera olika anledningar. Och det är fr a det som nu påverkar hans relation t barnen och deras mående. Barnen drar sig undan, eller tar över ansvaret för hans mående. De stora är stora nog att ha inflytande själva över sin boendesituation, och bor alltmer hos mig. De börjar bli mer och mer självständiga, vill få lugn och ro, skapa och forma sina egna liv och intressen. Den minste är inte lika stor, utan bor 55/45 ungefär, Han är på det sättet mer utsatt. Men jag får försöka stå här stadigt, det behöver jag för hans skull.
Pappa saknar förmågan att se hur hans dåliga mående påverkar barnen och deras relation t honom negativt, utan han fortsätter prata m dem om allt andra gjort och hur synd det är om honom. Att jag är boven som lämnat honom, att vi runtomkring borde vara de som förstår honom, inte tvärtom, vi som ska gå i samtal för att lära oss mer om hur han fungerar, jag som ska tvinga så att alla barnen ska följa ett och samma schema. Han ska däremot inte göra något. Han menar att det är hans rätt som förälder att bara tvinga över barnen oavsett ålder, mognad och vad de själva säger. Men verkligheten ser inte ut så, relationer fungerar inte så. Man måste ta hand om sig själv, kompromissa, våga möta andras syn på saker, annars står man till slut själv, och på vägen har det skapats flera destruktiva beteenden och satt spår i omgivningen som kan ta lång tid att arbeta bort.
Använd nu istället tiden du är själv till att jobba med dig själv, ta hand om dig själv, gör saker som du mår bra av och som stärker dig. Ta professionell hjälp. Så att du sakta men säkert kan känna hopp och glädje igen. Då kommer du se saker och ting klarare. Livet blir oftast inte som vi tänkt oss. Vissa saker måste vi bara acceptera. Men det finns också mycket vi kan påverka till det bättre, lägg energin på det!
Jag hoppas och tror att du innerst inne vill ge dina barn en mamma som mår bra och är stabil, för det är det som de allra, allra mest behöver. Att du och deras pappa inte bor på samma plats, i en sk kärnfamilj, eller vad man nu vill kalla det, är inte prio ett. Prio ett är att du och han gemensamt, trots boende på olika platser, ska ge dem ett så tryggt, stabilt och bra föräldraskap som möjligt, där deras mående sätts främst. Det är det ansvar man har som förälder, det är oåterkalleligt.
5 gillningar
4 gillningar
Tänk dig en situation där en vän till dig är i din situation (och inte du), vad skulle du säga till henne/honom? Vilka råd skulle du ge?
Det är extremt att läsa om dina tankar, de är långt ifrån sunda. Du måste söka hjälp och få hjälp att se ditt ansvar för DINA BARNS bästa. Du sätter dig i centrum istället för dem.
Du ser ditt liv nattsvart, och det i en värld som just nu borde göra de flesta av oss tacksamma för en massa saker. Det gör inte din sorg mindre, men du måste få sunda perspektiv och se din roll för dina barn. Du grottar ner dig i din egen sorg, istället för att göra det bästa för dina barn och servera dem de bästa förutsättningar för deras liv nu, under rådande omständigheter (dvs med separerade föräldrar).
Du projicerar en massa rädslor och konstiga tankar på dina barn som inte är realistiska. Har du t ex tidigare tänkt att det går åt h-lvete för alla skilsmässobarn? Det är ju helt galet.
Självklart kommer dina barn att få ett bra liv, kanske t o m tack vare att ni separerade (istället för att växa upp med dysfunktionell familj). Du har makten att ge dina barn alla förutsättningar, det är ditt ansvar. Då kan du inte bara krypa in under en sten och ta på dig offerkoftan och tycka synd om dig själv. Eller visst kan du, men då måste du ta hjälp för att bli den förebild som dina barn behöver. Du har makten. Du styr hur dina barns uppväxt blir. Om du vill att de ska ha det bra och bli lyckliga då måste du bli en sådan förebild. Det är ett ansvar att ta för dina barn och ditt eget bästa. Du är inte ett offer för omständigheter, du styr.
Jag funderar en del på hur gammal du är och om du aldrig tidigare haft en motgång i livet, även om detta är betydligt större så består livet bl a av att man ”tvingas” träna på att lösa jobbiga situationer som man går igenom.
6 gillningar
Dags att komma tillbaks till detta, ta hjälp för att se framåt och dippa mindre i humöret.
3 gillningar
Det är väldigt tydligt att du överför dina egna känslor inför skilsmässan på barnen. Det kan vara direkt farligt när det rör sig om så pass destruktiva och negativa tankar och känslor. Ta nu ditt ansvar som mamma och sök hjälp direkt.
8 gillningar
Raderat
1 gillning
Jag förstår alla dina känslor, men du måste tro att det kommer att bli bättre för det blir det.
Det kan många vittna om här. Du måste ha siktet inställt på att det är skit nu men det kommer att bli bättre.
Med det vill jag inte förringa dina känslor nu, men någonstans så vet du det också att hålla ihop en familj till varje pris där du beskriver mannen:
Du förstår ju att det inte kommer att fungera. Det kommer dåliga dagar och sedan lite bättre dagar, men det är tufft.
2 gillningar
Raderat
1 gillning
Det känns varje gång man lämnar barnen till pappan. Jag känner det när min myndige barn ska till pappa och hälsa på, men det är ju mellan dem två nu. Det känns verkligen konstigt men livet går vidare.
Du kanske känner oroligheter kring pappan om han inte är bra pappa? Men om han är en bra pappa så behöver du inte vara orolig så försök tänk på dig själv för stunden och landa i det här. Är detta precis nytt.
Det kommer att kännas lite bättre så småningom när man “vant” och anpassat sig lite…
Sök hjälp - du verkar verkligen behöva det… Jag hade det och det kändes bra.
Raderat
Om du har så elaka bekanta kring dig så är det nog bra om ni skiljer er så du kan utesluta dessa människor ur ditt liv. Om du på riktigt tror att detta är vad de tänker så är det väl ändå människor man inte vill umgås med? Sådana individer hade då jag inte velat ha i mitt umgänge.
Fast innerst inne vet du nog att du inte alls umgåtts med så hemska individer som tänker i de banorna. Och det är väl mest tragiskt att du tror dessa tankar om dem i så fall?
I slutändan är det väl inte många som har orken att följa någons liv som de inte umgås med? Inte i längden i varje fall.
1 gillning
Det är ju inte konstigt, det är så här man känner sig, ser ut och allt är ju skit just nu. Det är helt normalt att du är uppgiven och besviken.
Han är en skitstövel, det kan vi väl konstatera. Och du, du vill inte vara tillsammans med en skitstövel, men du har fantastiska barn och de behöver dig, och du behöver dem. Res dig och gå med huvudet högt. Du har inte gjort något fel.
En del människor är obekväma i att ta kontakt när någon mår dåligt, de kanske inte vet vad de ska säga, de vill inte störa osv. Det är inte av illvilja som de inte hör av sig. Du kan ju sträcka ut handen, berätta, be om hjälp osv. Om du vill det, men jag är inte säker på att du vill prata med dem så varför bry sig?
Ja så är det med den man skaffar barn med (dock inte nödvändigtvis med hans familj och hans vänner efter en separation) det gäller er båda, man har något viktigt ihop som alltid måste sättas främst, oavsett om man håller ihop.
Jag förstår mig inte på dina bekymmer kring hur det pratas osv, detta verkar viktigt för dig, i min värld så skulle jag bara vilja visa dem att jag går stolt och man kan vara rik och lycklig på många sätt, inte bara baserat på pengar och materiell rikedom/lycka. Man kan hitta ljusglimtar i vardagen om man vill. Och det finns ju inget positivt i att leva i den relation du har låter det som.
Lyckliga människor pratar inte skit om andra, vad andra gör eller bryr sig om skvaller. Jag förstår faktiskt inte varför du bryr dig, jag tycker du ska bevisa för dig själv att du faktiskt kan få ett bra liv.
Du verkar ha en extrem fokus på dig och jag tror inte människor ”gottar” sig i andras olycka osv. Och även om de gör det, vem vill vara med sådana människor? Det säger ju mer om dem än om dig.
De flesta människor är faktiskt goda, se till att omge dig med sådana och visa att du både kan vara lycklig och ha det bra utan din man. Det är ditt beslut hur du vill se på dig själv. Här kanske du behöver lite stöttning, både med självförtroende och inställning till livet.
3 gillningar
@Sol
Vi bär och bär och bär genom livet.
Så kommer en dag då vi inte orkar bära, utan behöver bli burna.
Vi har tillsammans byggt ett samhälle där vi kan bära varandra vid behov.
Det är din tur att bli buren nu.
Sök hjälp omedelbart.
Du kan gå till vårdcentralen eller till soc och be om hjälp.
När du är starkare kan du återigen bära, dina barn, dig själv eller nån annan som behöver.
6 gillningar
Raderat