Raderat raderat raderat
3 gillningar
Raderat raderat
Ja, försvinn ur dina barns liv.
Det blir det absolut bästa för dig.
Du har sådan separationsångest.
Du missar hälften av dina barns uppväxt.
Du vill inte det här.
Allt handlar om dig.
Vad du vill.
Tycker.
Känner.
Önskar.
Skit i barnen som du satt till världen.
Skit i att de får separationsångest/ trauman av att deras egen mor inte ville knyta an till dem.
Skit i deras känslor och behov av båda föräldrarna under sin uppväxt.
Du är fenomenal att måla fan på väggen.
Det verkar som du vill må dåligt.
Du vill inte träffa psykolog för hemska tanke att du skulle bli en skugga av dig själv.
Vet du, jag tror det skulle bli en bättre version om du a) accepterade som det var b) försöker ta han om dina barn så gott det går och ge dem så mycket omsorg och kärlek du förmår vilket betyder mer än bilar, båtar, prylar.
Vad är det du saknar? Den psykiska misshandeln? Hade du föredragit att leva i den om du fått ha dina barn på heltid?
Välj själv om du vill svika ditt vuxenansvar och ditt föräkdraskap men om det är ditt sanna, soliga jag - att fly och förneka - vete fan om inte en skugga av dig som stannar och ta ansvar är en betydligt bättre.
7 gillningar
…fast på ett sätt är jag med i båten.
Så här i efterhand inser jag att jag aldrig skulle ha gift mig och skaffat barn. För självupptagen och udda.
Funderat på att rymma, begå sjävmord, döda oss alla tre men har jag tatt fan i båten ska han djävlar i mig i land på ena eller andra sättet. Ska någon få båten att kapsejsa eller hoppa av skutan ska det va han. Jag ska göra vad på mig ankommer att ta mitt ansvar för vad jag ställt till med.
5 gillningar
@Sol Vad är det du vill uppnå med att skriva här? Bolla tankar och ideer? Få hjälp med att reda ut tankar och funderingar? Bara kräka ur dig galla? Blir bara fundersam över vad du vill resonera kring för du är ganska bestämd på att lämna allt i sticket. Om det är ditt mål, är det detta du vill ha tips om hur du gör?
3 gillningar
Hej
2 gillningar
@Sol Se ditt citat och begrunda:
Jag är vuxen men han har fullkomligt knäckt mig under drygt ett års tid. Jag har kämpat på men han har bara raserat allt. Hoppas varje dag att han blir påkörd av en buss. Då skulle absolut alla min problem försvinna.
Om du vänder på resonemanget och tackar högre makter att du nu blir av med karlskrället utan att behöva ta ett väldigt tungt beslut själv? Vill du verkligen ha denna man kvar??
Tror du inte att du skulle bli en “skugga” av dig själv om du fortsatte ditt liv under samma tak som honom? Mår du bra i hans sällskap? Om inte, så kommer du bli en sååå mycket bättre mamma på egen hand och kommer att kompensera förlust av tid med betydligt mer glädje AV och med dina barn.
Och eftersom du mest verkar se till ditt eget välmående och mindre till barnens så trycker jag på ordet AV dina barn. Dvs du kommer att ha mer nytta och glädje av ditt föräldraskap om du mår bra och är fri, trots att halva tiden försvinner.
3 gillningar
En annan sak som du tagit upp är ju detta med att växa upp i en trygg miljö med kärleksfulla föräldrar som du själv nämnde att du kom från och som du ville ge dina barn.
Om man då spinner vidare på det @CN80 skriver och som du själv @Sol skrivit flera gånger, både i denna tråden och i den första…
Även om nu mannen hade ändrat sig, om ni skulle fortsätta vara tillsammans. På vilket sätt speglar eran relation det som jag skrev ovan?
På det sätt han behandlat dig dessa år? På det sätt du har mått dessa år?
Är det, det som du vill att dina barn ska växa upp med?
Att få se sin mamma knäckt som du själv beskriver det? Att genom att fortsätta, visa dina barn att det är okej att behandla sin partner på det sätt du har beskrivit.
Att det skulle vara kärlek?
Det är ju här du framförallt kommer in, för att visa dina barn den kärlek och värme som du säger att du fick uppleva.
Det är här förälder aspekten och ansvaret kommer in.
Du pratar om mannen och hans empatilösa familj, kalla bemötande osv. Är det, det du vill att barnen skall fostras och danas i?
Tycker att dina resonemang bottnar ur ångest, desperation och panik.
Men det är nu du ska titta dig själv i spegeln och se efter vem du är.
För det är DINA barn, du och vi alla pratar om.
Två barn som absolut inte har gjort något eller ens har något att säga till om öht.
Där dina tankar, känslor och funderingar säger en sak, som i mitt tycke och forumets tycke är helt fel väg. Men som skulle påverka inte bara dig själv men dina barns resterande liv.
5 gillningar
Denne man som du önskar livet ur är dina barns pappa som du valt att skaffa barn med och dessutom barn nummer två för inte alltför länge sedan. Det var ditt val.
Du är vuxen men du beter dig som en 3-åring som inte får sin vilja igenom. Du har ett föräldraansvar, ta det. Detta handlar inte bara om dig. Du har inte köpt en sommarkatt som du bara kan släppa, när du skaffade barn.
Åter igen, jag förstår dina känslor men det är inte helt friskt att inte kunna ta till sig logiska argument.
Kanske bra att tänka på barnens bästa istället för hur du vill ha det?
Man kan inta en positiv hållning till det du skriver istället för motsatsen som du beskrivit redan från ditt första inlägg, andra exempel
Kan du inte se detta som något positivt, han tar ansvar och månar om era barn. Är han otrevlig, säg bara hej och så är det bra med det, han gör ju i ordning dem själv eller?
Ni är ju redan separerade, vill du inte flytta, lös ut honom, kan du inte det, se till att göra en positiv nystart, bestäm dig för det. Han har ju enligt dig inte varit snäll det senaste året. Då får du det väl bättre nu? Är det verkligen bara han som inte vill samarbeta kring barnen?
Låter mysigt för små barn, dessutom med flera vuxna runt sig.
Det är väl bra att han har god ekonomi och kan erbjuda era barn det? Varför känner du dig underlägsen?
Åter igen, han har resurser, kul för barnen. Du kan säkerligen erbjuda något annat. Du valde att skaffa barn med denne man och han har väl i så fall alltid haft en empatilös familj. Det kan inte vara någon nyhet. Är du rent av bitter för att du förlorar detta och inte själv har det? Kul att barnen får tillgång till det.
Vad bra att de kommer att ha det ok. Du kan säkerligen erbjuda något annat, mer empati och tänk t ex riktigt go’a mammakramar och mys. Fastrarna är ju just fastrar, de kommer inte att ersätta dig utan kompletterar så som det är mysigt att ha en stor släkt.
Detta bestämmer du. Vem vill du vara?
Jag är 50+, heltidsarbetande 3-barnsmor som pendlar megalångt (när det inte är pandemi) inte sjutton känner jag mig vare sig sönderarbetad eller bedrövlig. Men om man inte mår bra kan man förstås bli lika uppgiven som du.
Vill du se problem och vara ett offer, då blir du det.
Du kan inte ändra det som händer. Det gäller att göra det bästa av situationen. Sånt är livet.
Om du är så dålig på att hantera något så vanligt som en separation så bör du söka hjälp. Många här kan vittna om att det är tufft att separera och att det är bra att ta hjälp.
Vad händer om du träffar någon och skaffar ny familj som du skriver att du vill göra? Tänk om det också blir en separation, det är ju fullt möjligt tyvärr. Ska du då lämna ”öar” av övergivna barn efter dig, isolerade från kontakt med sin mamma? Det finns ju inga garantier att det inte kan hända igen eller att du drabbas av andra besvikelser eller ”prövningar” i livet.
Om du inte kan ta mer ansvar för dig och barn du sätter till världen så ska du kanske inte ”skaffa en ny familj”, för här pratar vi verkligen om att ge barn traumatiska upplevelser. Att ha en mamma som överger och lämnar sina barn. Det är nog bland det värsta man kan utsätta barn för, att de blir bortvalda av sin egen mamma.
Du är ju alltid deras mamma och med så små barn som ni har blir det nog bra med frekventa byten.
Den här gången tänker jag inte be om ursäkt för mina hårda ord för det är, som jag skrev tidigare, otroligt provocerande att läsa dina ologiska argument, dina katastrofscenarier och allt utan att tänka på någon annan än dig själv. Jag blir till slut förbannad.
Är det detta du vill höra:
4 gillningar
Att å ena sidan oroa sig över att barnen får en “makaber” barndom av en skilsmässa, och å andra sidan därför planera att överge dem totalt - det klingar ju ytterst märkligt.
Sök hjälp omedelbart, @Sol. Det handlar inte om ifall du personligen vill ha någon hjälp eller inte, utan det handlar om att du behöver akut stöd för att kunna ta ditt ofrånkomliga föräldraansvar för två små barn.
3 gillningar
Raderat raderat raderat
1 gillning
Nu skriver du innerstan, och vidare, närförort…
När det gäller barnens framtid, och i det kan man lägga in framtida boende, eller flytt med barn. Så krävs det normalt båda vårdnadshavares samverkan, gemensamt beslut, eller godkännande, om man har delad vårdnad.
Så man får inte flytta hur som helst, eller var som helst. Det är reglerat i föräldrabalken, mao i lagen.
DOCK så får man flytta inom sin hemort, och det får man göra utan “den andra vårdnadshavarens” godkännande.
Grundtesen är att barnet skall fortsatt ha möjlighet till att upprätthålla umgänge med den andra vårdnadshavaren, fortsätta sin skolgång, ha sitt sociala nätverk.
Man kan t o m flytta mellan olika kommungränser, så länge man inte behöver byta skola, eller att umgänget med den andra föräldern försvåras. Det finns inga specifika avståndsmått som gäller…
Det är skönt att läsa ditt senaste inlägg @Sol… för det har varit lite skrämmande läsning. (Ja, jag var nära att svara i din tråd tidigare, men avstod). Många har skrivit till dig och anser att du behöver söka hjälp i allt detta som du genomgår - både för dig som individ, som mamma, och som person som nu skall genomgå en separation/skilsmässa. Och jag kan bara instämma i den “kören”… 
Du behöver nog läsa på lite mer kring vad det innebär att separera när man har gemensamma barn. Ta reda på dina rättigheter och skyldigheter. Så att ditt blivande ex inte tror att han sitter på alla korrekta svar i alla lägen. Sök hjälp och stöd även där (i din separation!).
mvh
1 gillning
Bra! Det är första steget!
Nästa steg, du får och kan bestämma över vad du gör och vad som händer när barnen är hos dig. Inte mer. Acceptans på det krävs.
Bra! Du har kommit långt med detta statement.
Ni måste komma överens, hitta en bra lösning för era barn, inte för dig, inte för honom, för barnen och om nödvändigt en kompromiss.
2 gillningar
Era barn är ju så små ännu så länge. I den åldern kan de gå på olika förskolor beroende på var mamma / pappa bor. Försök få tag på ett boende i ett område som du trivs och med bra skolor så kanske han mjuknar med tiden. Annars får du ta den fajten när skolstarten närmar sig.
Skönt att se att du börjat tänka framåt! 
1 gillning
Oraderat raderat
Raderat
Jag förstår känslan. Men då era barn är så små så får ni väl börja lite smått.
Era barn kommer nog inte heller komma ihåg så mycket annat än varannan vecka liv. Det kommer bli deras normala vardag. De kommer inte känna sig halva om inte du för över dina känslor och rädslor till dem.
Du kan genom att ta hand om dig själv ge dem ett tryggt hem och det är värt så mycket.
2 gillningar
Jag förstår din känsla, men jag tror att du måste börja med dig själv. Du kan ge dem en fantastisk uppväxt, det är jag övertygad om, men du måste ju se det själv också.
Med den inställning som du har nu i din förtvivlan och sorg, så överför du detta på dem. Det blir och är inte bra, vare sig för dig eller dem.
Du vet mycket väl att lycka och att lyckas har mycket med det mentala att göra, se bara på idrottsmän/idrottskvinnor. Därför insisterar vi här på att du ska jobba med dg själv just för att du vill det bästa för era barn.
Dessutom så beskriver du ju hur er relation ser ut, ni är redan separerade, och er relation (utifrån hur du beskriver den) skapar förmodligen inte lyckliga mamma/barn heller så jag tror uppriktigt att det är bra att ni separerar och så ser du till att bygga ditt liv som du vill ha det med era barn utifrån de förutsättningar som nu gäller.
Jag lovar att om du kommer ur den värsta krisen och kan se din och barnens potential i att skapa ett bra och mysigt liv under dina veckor/dagar så kommer ditt och deras liv bli betydligt bättre än att leva som kärnfamilj i en dålig relation. Du kan bestämma att det är så det ska bli. Du ska ge dem en fin, bra och trygg uppväxt som ger starka och trygga barn. Du kan det.
3 gillningar
Raderat