Men känner du inte någon familj där som har barn som bor 100% hos mamman och ändå har en fantastisk relation med pappan? Jag känner ett flertal sådana bara bland mina barns klasskompisar.
I vårt fall nu märker jag att dotterns relation med pappan bara blir sämre och sämre, eftersom han nekar henne saker gång på gång. Det kan bli värre konsekvenser av det tycker jag.
1 gillning
Nej det kan jag inte påstå. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda barn i nutid jag känner till som bor 100% hos ena föräldern. Även där relationerna är riktigt usla och barnen far illa bor barnen åtminstone delvis med båda.
När jag själv växte upp hade jag dock tre kompisar som bara bodde med ena föräldern. En som bara bodde hos sin mamma, det var för att pappan var knarklangare och satt i fängelse mestadels. Två som bodde bara hos sin pappa, i bägge fallen för att mamman var knarkare som tappade det helt, ena dog också under uppväxten p.g.a överdos så vitt jag förstod. Behöver väl inte förtydliga att nej, det var inga fantastiska relationer för barnen där.
Men jag har svårt att se hur en barn-förälder relation kan vara fantastisk utan att ha en gemensam vardag, iaf när det gäller så unga barn som 12 år.
1 gillning
Vad konstigt att du inte känner till det.
En klasskamrat till dottern (de fyller ju 13 i år, födda 08) bor 100% hos mamman men han träffas sin pappa ofta ändå. Pappan är sjökapten och jobbar på sjön och är borta mycket och därför funkar det sällan att han bor 100% med pappan. Den pojken och pappan (och även mamman för den delen) har en bra relation. Men pappan bor i en liten 2a mitt i stan och pojken vill bo med sin mamma och hennes nya man på landet. Med hans halvbror som han fått. Tror de skulle känna sig ledsna av att höra att sonen skulle fara illa av det.
1 gillning
Jag kan inte gå i pappans skor. De är alldeles för obekväma. Pappan skulle däremot behöva gå en mil i sina barns skor.
1 gillning
Men du, det finns ju ett långt spann mellan “en fantastisk relation” och “barnet far illa”. Återigen, känns som att det blir lite svartvitt här.
Jag tycker inte det låter fantastiskt att en tolvåring (eller ännu mindre barn) har en pappa som är sjökapten och som det inte går att bo med. Det finns däremot betydligt värre saker här i världen. Men “fantastiskt” är inte ordet jag skulle använda för att beskriva en sådan situation, ur barnets synvinkel.
1 gillning
Det låter inte som du vill att ni ska ha delad vårdnad, åtminstone inte över sommaren.
Skulle det vara ok för dig om det var tvärtom, ditt x hade hästen och dottern ville vara hos honom hela sommaren?
Är du seriös med att ha delad vårdnad håller du er ursprungliga överenskomnelse och peppar dottern att vara hos honom varannan vecka.
2 gillningar
Nej, det finns inga enkla svar, svart eller vitt. Det är en stor skala med variationer.
Vi människor är komplexa, med olika erfarenheter, vi har olika måenden, vi befinner oss i olika faser, olika situationer mm.
Det är väl också det som är det luriga i att svara på ett inlägg, kan jag känna, för att ge goda råd i svåra, känsliga ämnen. Man vet ju endast det man själv gått igenom. Man kan inte helt veta hur den som skriver har det. Man vet bara en bråkdel av andras historier, och andra vet bara en bråkdel av ens egen historia. Även om alla skriver i all välmening.
Jag kan ju för min egen del säga att jag blivit otroligt ärrad av allt som hänt min familj, att jag knappt klarar av att läsa trådar om sånt här längre, om boende och umgänge och barnens vilja. Det är så laddat, finns så många tragiska historier. Och jag känner bara på riktigt till min egen.
Jag har försökt m professionella få ett fungerande samarbete med barnens pappa i över ett år, men jag känner ärligt att inte så mycket förändrats. Innan dess har jag försökt prata m pappan om svårigheter i flera år, även m hans familj, m inte lyckats.
Det går inte en dag, en timme, utan att jag tänker på vad som är bäst för barnen, hur vi ska hantera allt det här. Jag vill ju att de ska kunna trivas och vara hos pappa, att de ska ha en god relation t sin pappa. Ska jag inte försöka lite till, att få över barnen t pappa. Men till slut känner man i magen, när man gått över den gränsen. Det går vara inte. Jag känner att jag försökt få till det här samarbetet så mycket att jag tillslut inte orkar försöka mer. Att deras signaler säger något, de är ett uttryck för något som behöver tas om hand när de är hos pappa. Och man behöver ta det försiktigt, i barnens takt. Ha tålamod, tillförsikt. Inte gå på som en bulldozer. Som jag skrev innan, så märker jag på mina äldre barn, hur deras förhållningssätt t pappa snabbt ändras, när han är lugn, snäll, förstående. Kunde han bara vänta in dem lite. Men när han däremot går i försvar, blir arg och irriterad, humörsvängningar, då skyggar de snabbt tillbaka. Pappan hade en väldigt dominerande pappa som sa till hur det skulle vara och kontrollerade, ringer hela tiden. Nu börjar han bli likadan.
Tyvärr blir det också så, att när man levt med en instabil person under en längre tid, så sätter det sig i kroppen. Tålamodet tryter, man blir snabbare rädd, skyddar dig sig mot ev utbrott. Det ligger i vår natur. I vårt fall tror jag tyvärr det är det som hänt. De två äldre barnen har varit i närheten av pappas utbrott, som satt spår i dem, som gjort att de faktiskt blivit rädda. Främst hos min äldre son, som är högkänslig och blir lätt stresspåverkad. Hos dottern, som är starkare mentalt, märks det på annat sätt. Hon uttrycker mer en frustration över att det blir bara bråk hela tiden. Hon vill gå in och lösa saker som inte ”fungerar” hos pappa, men det går inte. Och då blir hon frustrerad, frustrerad för att han inte förstår henne. Hon säger hon är trött på att inte bli lyssnad på. Och när det blir så här mellan barn och deras förälder blir det oerhört komplext. De har dessa känslor till den som egentligen ska skydda dem, vara den lugna och stabila. Stå upp för dem.
I vårt fall tror jag inte det finns någon snabb lösning. Men jag tror inte på att ignorera det barnen säger eller att tvinga barnen, när de signalerar så mycket.
För mig handlar det inte om något slags maktutövande att jag vill ha barnen mer. jag tänker dagligen, vad kan jag göra annorlunda. Jag har i större delen av barnens liv varit mest själv med dem. Hade t o m tyckt det kunde varit skönt m lite avlastning. Men det har inte funkat det här schemat. Jag tror återigen på att ta det försiktigt, i barnens takt.
4 gillningar
Jag kan bara svara för mig själv, mina föräldrar skiljde sig när jag var sju. Fram tills dess att jag var runt 12-13 så bodde jag bara varannan helg hos pappa därefter 100% hos min mamma. Idag som vuxen har jag bättre kontakt med min pappa än min mamma. Så min egna erfarenhet är att det i det stora hela kanske inte är vart man bor utan hur ens föräldrar väljer att agera och vilket ansvar de tar för att se till att ha en bra relation till sina barn, oavsett vart barnen väljer att bo som spelar roll.
6 gillningar
Jag har liknande erfarenhet. Mina föräldrar skildes när jag var 11. Pappa tog mig till ridskolan 6 mil bort varje lördag, det var ett bra sätt att bygga relation. Sedan jobbade han utomlands i flera år. Men jag har alltid haft känslomässig närhet till pappa. Detta trots att jag aldrig mer bodde heltid hos honom.
3 gillningar
Glöm inte att barn ofta ändrar sig hit och dit. Det starka hästintresset kan svalna fort, de gamla kompisarna kan fasas ut mot nya.
Att låta barnet ha mycket att säga till om vad gäller boendet betyder oftast inte att de tar chansen att få slippa en förälder. Ett halvår senare kan det vara just den föräldern som barnet hellre vistas hos.
Men sannolikheten för det är mindre ju mer föräldrarna kör över barnets önskemål.
Många ungdomar tycker det är fruktansvärt jobbigt med varannanveckasliv. Och jag förstår dem. Jag skulke mycket hellre ha valt ett fast boende när jag var i den åldern, och umgåtts med den andra föräldern på helgerna. Nu var mina föräldrar lyckligt gifta, så det var aldrig aktuellt. Men jag skulle inte ens palla ett 50/50-boende idag när jag är vuxen.
Hur många vuxna skulle trivas med det? Att flytta en gång i veckan, bara kunna träffa kompisar och ägna oss åt våra fritidsintressen varannan vecka etc?
Inte många. Ändå kräver vi det av våra barn slentrianmässigt. Jag tror att det är bättre att de vuxna tar på sig mer av krånglet, och underlättar och uppmuntrar barnet till umgänge på alternativa vis, om man nu är rädd att hamna på efterkälken. Träffas en kväll mitt i veckan, häng med till stallet, förhandla lite om schemat…
Det går ju att säga till en tolvåring att “Vet du, även om du bor mest hos pappa så vill jag också träffa dig! Kan du inte sova två nätter hos mig i alla fall?”
Resonera med barnen vetja! Ta med dem i diskussionerna! Visa att ni litar på dem!
7 gillningar
Det här tror jag också på. Och just resonera, ta med dem, involvera dem. Det handlar ju inte om att bara gå enbart efter barnens vilja eller enbart föräldrars vilja, utan hitta en bra lösning tillsammans. De behöver få mer inflytande i alla processer ju äldre de blir, utifrån mognad och ålder.
1 gillning
Precis, det är ju på det sättet man bygger en bra relation med dem, som tål lite ups and downs emellanåt.
2 gillningar
Jo precis, vi har alla våra egna berättelser som påverkar vad vi läser in i andras. I slutändan är det förstås helt omöjligt att veta hur situationen verkligen ser ut när man bara hör ena sidan (egentligen kanske även om man hört bägge).
När det gäller dig så framstår du dock som väldigt klok och självreflekterande, du verkar vara din egen största kritiker, och det känns väldigt övertygande då att du verkligen gjort ditt allra bästa för att lösa situationen och se vad du själv kan göra annorlunda, och givetvis räcker det bara så långt när du har en motpart som inte gör detsamma. Hade ditt ex kommit in här och skrivit hade vi säkert fått höra en annan historia, men jag skulle tro att han inte hade varit självreflekterande eller lösningsorienterad som du är, utan bara malt på om hur allt är ditt fel. För mig påverkar det mycket hur jag uppfattar någon när jag inte vet hela historien. Om man kan se sina egna brister eller saker man kan göra annorlunda och ta till sig det eller om man bara lägger all skuld på andra.
Men jag tycker det blir lite att blanda äpplen och bananer att jämföra när barn inte vill åka till sin pappa på grund av att det är något med pappans person eller relationen till honom som gör att barnen inte vill dit, och när det handlar om något helt annat som i det här fallet att få mycket tid med hästar som gör att man hellre stannar där den ena eller andra praktiska fördelen överväger. Därmed inte sagt att man inte alls ska ta hänsyn till var det är närmast till intressen/kompisar/finns bästa spelkonsollen etc. Det blir man nog så småningom så illa tvungen till när de blir stora nog. Men jag tycker det är väldigt olika saker helt enkelt. Som många påpekat kan man nog sällan fixa en dålig relation genom att tvinga barnen att åka dit och vara mer i det dåliga. Men man kan nog försämra eller förstöra en bra relation genom att uppmuntra barnen att välja bort ena föräldern för olika praktiska fördelar.
Och som jag själv ser på föräldraskap blir jag ganska obekväm när Mamma17 skriver att pappan förstör relationen till sitt barn om han inte alltid låter barnet göra som hon vill, och förtydligar att hon tror att han säger nej till att hon enbart ska bo hos mamma i sommar “bara för att”. Det tycker jag är en ganska illvillig tolkning, det mest troligaste är väl att han säger nej för att han vill få spendera tid med sin dotter i sommar. Och antagligen för att han är livrädd för att det inte bara kommer bli lillfingret, utan hela armen, och att han aldrig får tillbaka henne. Kanske en obefogad rädsla, men i så fall kanske man ska fundera på hur man kan få honom att känna sig tryggare med det, och inte vara rädd att förlora sin dotter.
3 gillningar
Här glömmer familjerätten en sak. Det är BARNETS RÄTT till föräldern som ska styra inte FÖRÄLDERNS RÄTT till barnet.
Kolla genom barnkonventionen. Det antogs som lag i Sverige i början av detta eller förra året. Där kanske du kan hitta något som kan underlätta.
3 gillningar
Nu skriver jag bara ur min egen erfarenhet och min historia, men efter lång tids kämpande för att på något sätt lyssna in barnen i processen, så har jag äntligen fått lite gehör för detta. Nu har en person på socialtjänsten äntligen vågat säga detta i klarspråk, och han verkar stå för det, att det är barnens rätt och inte förälderns rätt som ska råda. Men det har tagit tid och kraft, många samtal och mail, med många olika personer för att komma dit. Jag har aldrig menat att bortse från pappas önskemål, jag har aldrig menat att förstöra relationer, hålla undan barnen från honom, jag har bara velat att vi ska bort från det absoluta tvingandet och pressandet, och mer mot att lyssna in barnen, involvera barnen i vad som blir bäst för dem, ta det i deras takt, varsamt, försiktigt. Men barnens pappa har sett alla mina förslag och mina försök att lyssna in barnen som ett hot mot honom, en rädsla för att jag skulle vilja ta ifrån honom barnen. Det har aldrig varit min avsikt. Verkligen inte.
Men nu får jag iaf hjälp att prata med honom. Pressen på barnen att följa det schema han föreslog för ett halvår sedan, som han inte ville släppa på eller ändra på något, läggs nu åt sidan. Men det var på tiden.
2 gillningar
Det finns ett par här i tråden, som undrar om vi inte färgas av dåliga erfarenheter från att dela vårdnad med en olämplig förälder. Kanske det är så. Man ser sällan sådant själv. Men det jag med säkerhet vet är att jag främst ser det ur 12-13-åringens synvinkel och inte ur föräldrarnas.
Jag har döttrar som varit i den åldern. En känslig ålder. I puberteten eller på väg in. En vilja att vara självständig och fatta egna beslut. Även i kärnfamiljer kommer det upp sådana här viktiga frågor. Ska hon välja tyska, franska eller spanska? Åka 70 mil till ett 3-veckorsläger? Sitta och häcka med föräldrarna i en tråkig sommarstuga i 5 veckor eller i stället få bo med bästa kompisen större delen av tiden, bada, hoppa studsmatta och äta glass?
Jag har tänkt på hur mina döttrar skulle ha reagerat i den situationen det pratas om i tråden. Att vilja tillbringa sommaren i hemmet med hästar, lugn och ro men i stället tvingas bo hos pappa. Av ingen begriplig orsak utan bara för att föräldrarna uppenbarligen skiter i vad dottern vill. Skulle en sådan sak varit bra för någon enda av mina flickor? Skulle det ha förbättrat relationen mellan henne och pappan (eller mig för den delen)?
Äldsta dottern skulle ha satt sig ner och vägrat. Vi hade aldrig fått i väg henne någonstans utan polishämtning. Aldrig!
Nästa dotter hade tyst och stillsamt gjort som vi bestämde. Sedan hade hon stängt in sig på sitt rum hos pappan och vägrat prata med honom under den tid hon var där. Och med tanke på hur långsint hon är, så hade hon aldrig någonsin förlåtit honom.
Nästa dotter hade skrikit, smällt i dörrar och packat sina saker. Åkt till pappan och gjort sommaren till ett helvete för honom. Han skulle fått ångra sig varje dag att han kom på något så korkat som att tvinga henne i stället för att kompromissa.
Så har vi den ordentliga, som självklart gjort som vi bestämde, utan några stora scener. I stället hade hon kokat inombords. Tappat allt förtroende för båda oss föräldrar och slutat kommunicera med oss om någonting viktigt överhuvudtaget.
Jag kan inte föreställa mig något scenario då det slutar lyckligt här. Det tjatas om att barn inte ska få bestämma över sådana viktiga saker och att de inte förstår hur viktig relationen med pappan är. Men det här är inget litet barn. Det här är en flicka som balanserar mellan barn och vuxen. En tjej i puberteten som känner allting mycket starkare än tidigare. Det är i den åldern anorexia bryter ut. I den åldern de börjar skära sig. I den åldern de söker sig till fel umgänge när föräldrarna vägrar lyssna på dem.
En flicka på snart 13 år kan man inte avfärda som “ett barn som inte förstår sitt eget bästa”.
5 gillningar
Jag läser intresserat de olika argumenten och det är ganska underhållande.
Jag tror inte de olika ”lägren” av åsikter kommer att mötas och visst kan några goda råd eller argument ges och kanske användas men detta ändrar inte faktum och den officiella ståndpunkten (familjerättens utlåtande baserat på föräldrabalken) kommer att kvarstå, eller hur?
Men visst kan det vara roligt att diskutera. 
Jag tror det är så, vi har kanske lite för olika i bagaget.
1 gillning
Ja, här skiljer sig våra åsikter helt enkelt. Jag tycker inte alls att en 12 åring är gammal nog att ta stora beslut med potentiellt allvarliga konsekvenser som en vuxen. Och jag blir inte ett dugg skrämd av tanken på att ett barn skulle smälla i dörrar, koka inombords, eller stängt in sig en stund. Det står jag pall för. Jag ser det som mitt ansvar som förälder att agera för mitt barns bästa och inte vika ner mig i sådana frågor för att barnet kör med olika utspel. Självklart inte köra över deras vilja “bara för att” men däremot i frågor där jag ser det som deras bästa utifrån ett vuxenperspektiv att de inte får som de vill just då. Min upplevelse är att barn känner sig trygga med vuxna som kan sätta gränser och peka med hela handen ibland, och att ev utbrott och reaktioner kan komma, men brukar gå över ganska snabbt.
I det här fallet har pappan som jag minns det erbjudit att skjutsa flickan så att hon ska kunna rida så ofta hon vill även på hans veckor, så det är ju inte som att han helt skiter i hennes intresse utan han hittar ju lösningar för att hon ska kunna få det hon vill med.
Som exempel har mina barn nu i flera omgånger tjatat på att få åka till sommarstugan. I sommarstugan bor för närvarande mormor, som gömmer sig från Corona. Jag har sagt nej till barnen, trots att de hemskt gärna vill åka dit, för vi behöver skydda mormor och det vore inte bra vare sig för henne eller oss om de skulle råka smitta henne. Tror du att jag har förstört min relation med barnen för alltid nu?
2 gillningar
Du säger nej av en rimlig anledning och det kommer barnen att förstå. Kanske inte i den första besvikelsen men ganska snart.
Jag har sett så många familjer göra på så många sätt, och när ungarna (särskilt flickorna) kommer upp till en viss ålder, då är det aldrig bra att bara köra över dem.
Pappor som tvingar sina barn att konfirmera sig, fast barnen redan är övertygade ateister. Mammor som vägrar låta sina barn konfirmera sig, för att hon är ateist. Föräldrar som inte låter sina barn umgås med “fel” kompis, för att den kompisen inte duger av någon anledning. Mängder av föräldrar som grälar om hur umgänget ska bli rättvist på skolloven och glömmer att deras barn är så stora att de har egna åsikter om den saken. Man måste lyssna på vad barnen vill när de är så här stora. Om något är riktigt viktigt för dem (att få läsa spanska som kompisarna i stället för tyska som pappa vill eller att få tillbringa mer tid med mamma det här lovet) då är det dags att lyssna, respektera och försöka kompromissa. Om man inte lyssnar på en 13-åring, så lyssnar inte hon när hon är 14.
2 gillningar