Vi var på vårt första samarbetssamtal hos familjerätten idag. En av sakerna som jag tog upp var att min dotter vill bo hos mig i sommar men att pappan inte går med på det. Familjerätten (de var två kvinnor) sade att en 12-13 åring inte får bestämma var de ska bo. “Det ska du och pappan bestämma tillsammans” sade de. “Ja, men om det är ok för mig men pappan nekar, hur blir det då? Är det alltid han som bestämmer” De svarade “Ja det blir pappans önskan, eftersom det är ert ursprungliga muntliga avtal. Ni två måste göra en ny överenskommelse…” och sist “…du får inte gadda ihop dig med din dotter”.
Det är väldigt komplicerat detta. Om jag och pappan har olika uppfattning så gäller pappans nekande eftersom det är den ursprungliga planen att dottern ska bo varannan vecka. Och jag måste gå emot min egen önskade handling och istället spela teater eftersom annars så gaddar jag ihop mig med dottern och det får jag inte göra. Det är mycket svårt detta. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott detta…
Mitt råd är att du pratar i genom det med dottern. Att familjerätten bestämt att hon ska bo hos sin pappa som det var tänkt. Att DU inte kan gå emot dem. Å andra sidan har du ingen skyldighet att ljuga för dottern, övertala henne eller bära över henne till pappan. Om pappan ska ha henne, så får han själv se till att hon kommer dit. Vägrar hon, så kan han inte göra mycket. Men hon riskerar att bli väldigt osams med sin pappa. Det är hennes val. Gå emot sin vilja eller bli osams med pappan.
Varför behöver du spela teater? Din roll är snarare att berätta för dottern att mamma och pappa vill ha tillgång till henne båda två.
Förklara att “pappa vill inte vara ifrån dig hela sommaren” och sedan arbeta för att ett växelvis boende flyter på. Tänk det omvända, om dottern bara ville vara hos honom? Visst hade du då velat att han arbetade för att hon skulle vara även hos dig?
Har tre döttrar själv (varav 2 st tonåringar) och oavsett vad jag vill (att de alltid ska vara med mig), skulle jag aldrig undergräva min x-makes möjlighet att vara pappa, just eftersom jag vill att han ska göra detsamma för mig.
Tycker du ska stärka din dotter i att det bästa för er alla tre är att hon fortsätter vara hos er båda! Inte teater- bara sanning.
Jag tycker det är djupt tragisk situation ni hamnat i.
Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller:
Det är inte alltid sanning, och det är just problemet. Om en 12-åring vill bo mer hos den ena på sommaren och har en fullt rimlig anledning till det, då kanske det faktiskt inte är bäst att göra henne olycklig bara för att det ska bli helt rättvist mellan föräldrarna.
Öva dig på att säga - väldigt lugnt - “I så fall kanske du kan visa upp de där mejlen och SMS:en, för jag kan inte minnas att jag har skickat några”.
Om han påstår att du skickat en massa, då ligger det på honom att bevisa det.
Här har du själva essensen i gemensam vårdnad, ni måste vara överens om alla förändringar. Om bara ena parten vill förändra något så fortsätter det som är bestämt.
Ett annat sätt att lägga fram det är att båda parter har “vetorätt” mot förändring.
Vänd på situationen, gå en mil i faderns skor. Hade det känts lika fel då?
Nu gäller ju denna önskan från dottern endast under sommaren vad jag förstår. Då kan man ju tycka att även han kan visa vilja till samarbete genom att försöka komma fram till nån slags kompromiss. T.ex att hon åker till honom under de veckorna som är hans när han har semester, kommer hem och äter middag hos honom någon/några dagar samt helger under hans veckor i övrigt.
Det är ni som föräldrar som bestämmer tills hon fyller 18. Men man brukar ju äldre de blir ha deras önskan i åtanke och förhoppningsvis respektera den.
Om du är rädd för att dottern far illa hos sin pappa så förstår jag dig. Annars tycker jag nog att det skulle vara bättre för er alla om du bara respekterar överenskommelsen som finns. Även om du, i den bästa av världar, skulle önska dig mer kompromissvilja från pappan, så ser jag inte att det gagnar barnen att ni ska bråka om det. Vill inte pappan så respektera den överenskommelse som finns och stå gemensamt bakom den inför barnen så de slipper bli förvirrade av att ni vuxna har olika agendor de ska förhålla sig till. (förutsatt att inte barn far illa, då är det en annan sak).
Jag tänker så här:
Mamma och pappa har en 8-åring. Barnet vill tillbringa nästan hela sommaren hos pappa, eftersom bästa kompisen bor där. Enligt schemat ska barnet vara 50/50 men barnet vill vara 80/20. Hur bör pappa göra? Jo, säga “jag förstår att du vill det, men nu blir det på det här sättet i stället. Du får det säkert jättebra hos mamma.”
Barnet blir 12 år och samma situation uppkommer. För mig är det då självklart att respektera 12-åringens önskemål. Därför tycker jag pappan kan säga “Mamma vill att du är där som planerat, men du är så stor nu att du själv får avgöra hur du vill ha det.”. Sedan backar pappan och låter det vara upp till mamman att övertala barnet.
Jag tycker det är väldigt respektlöst att inte lyssna på en 12-åring en sådan här gång. Att stå och ljuga för barnet om att “mamma och pappa är överens om att köra över dig totalt!”. Nej, jag tycker inte det är rätt.
Fast livet med en tolvåring är väl ändå fullt av situationer där föräldrarna behöver stå emot barnets vilja? Att bara göra allt som barnet säger är inte heller ett gott föräldraskap.
Men sen är ju inte heller TS ex här. Så det går inte att råda honom. I den bästa av världar hade han varit mer kompromissvillig, men nu är han som han är och då är det den situationen man måste förhålla sig till och försöka göra det bästa möjliga för barnen. Min syn är att krig mellan föräldrarna om barnens gunst sällan är barnens bästa, men givetvis finns det situationer (när barnen far illa) där det kan vara bättre än att dansa efter en destruktiv persons pipa.
Det är väldigt mycket fokus på vad föräldrar önskar och vill i den här tråden, och att man ska förstå den ena och den andra av dem.
Men barnet borde vara gammalt nog att bli lyssnad på, och jag är inte ens säker på att det är en vinst för en förälder att tvinga dit ett barn som uttryckligen motsatt sig det. Tvärtom, det kan slå tillbaka på sikt
Jag hade fått för mig att nya riktlinjer gjorde gällande att lyssna mer på barnen när det gällde boende.
Men det kanske mest var spel för gallerierna…
Att “lyssna mer på” är inte ens på samma planet som att “blint låta bestämma”.
Ska ena föräldern inte få ha någon semester alls med sina barn när de blir tonåringar bara för att den andra köpt pool o låter barnen ha alla sina kompisar där t.ex?
En 12 åring, 15åring, faan en 20åring tänker inte längre än näsan räcker, de är inte i närheten av att på ett vettigt sätt ta ansvar för dessa beslut… Ska den som är lite sträng och orkar hålla emot allt jävla tjat om dumheter barn vill göra (eller inte behöva göra) riskera att förlora både vårdnad och boende eftersom barnet hellre vill bo hos den andra där det inte finns några regler o det kan röja runt obehindrat?
Nä, höra barn ska man göra, lyssna på vad de har att säga, men det är inte ens lite samma sak som att låta dem bestämma.
Tack o lov så gör socialtjänsten och tingsrätten inte det blint heller.
Jag har de senaste 2 åren intresserat mig för frågor rörande vårdnadstvister och allt mysigt som hör det till, eftersom jag själv gått igenom en…
Något som får många att tänka till en extra gång när det gäller den typ av förälder som gömmer sig bakom “barnets vilja” när det gäller t.ex att barnet inte vill åka till den andra föräldern…
Låter du ditt barn få sin vilja igenom när det säger att det inte vill gå till skolan?
Låter du ditt barn få sin vilja igenom när det inte vill ta en spruta på vårdcentralen?
Låter du ditt barn få sin vilja igenom när det inte vill borsta tänderna?
osv…
Men så fort barnets vilja går i linje med din egen… Ja, då ska det minsann argumenteras både högt o brett att du minsann kämpar för barnets skull, barnet vill ju faktiskt det här…
Ett av mina barn var tio när vi separerade. Givetvis lät vi barnet i skapligt hög grad bestämma över sin sommar. Inte fullt ut, det funkar ju inte med semestrar och annat.
Men i den mån det gick tog vi hänsyn till önskemålen. Och just den sommaren var det pappa som hägrade mer. Jag såg inget som helst problem med det. Om jag hade stått på mig principfast och krävt att sonen skulle vara exakt 50/50 hade han bara blivit tjurig mot mig.
Vad tjänar man på att tvinga ett stort barn? I de flesta fall vinner relationen på att man säger “okej, klart du får vara mer hos pappa om du vill!”
Idag vill han vara mer hos mig och föredrar att vara hos pappa enbart på helgerna. Men det kommer säkert svänga igen. Nu håller far och son på med ett gemensamt byggprojekt, så sommaren kommer säkert falla ut till pappas fördel igen. Inte gör det mig något.
I vårt fall har det faktiskt blivit så.
I höstas gick vi på samarbetssamtal hos familjerätten i samband med separationen. Barnen var då 5, 11 och 13. Vi började testa ett schema med täta byten, varannan eller var tredje dag, för att börja någonstans. Ganska snart kom det protester från de två äldre barnen, det var jättesvårt att få dem över t pappa enligt schemat. Jag tog upp
på samarbetssamtal om att vi kunde som en övergång ersätta en övernattning hos pappa med middag (vi har lång historia, finns på annan tråd, men barnen hade av olika anledningar alltid varit mest m mig, fr a senaste åren, pappa hade sällan varit m dem ensam och mådde också psykiskt dåligt). Pappa vägrade att ändra på schemat, medan jag ville att det skulle lyssnas på barnens protester och signaler (stängde in sig på toaletten och garderoben, stannade hemma fr skola) och att schemat skulle justeras. Jag behövde hjälp fr någon att få pappa att förstå, att det var en omställning för barnen att helt plötsligt vara hos honom själv och för pappa att vara själv m barnen. Men det gick inte, vi kom inte vidare. Familjerätten lyckades inte och vi blev hänvisade vidare t mottagning för barn och unga för föräldrastöd att lyssna in barnens behov. Detta var i höstas.
Väl där startade en utredning m samtal m pappan och mig, även ett av barnen var med i samtal. Äldsta barnet ville inte ställa upp i samtal. I utredningen, som höll på från oktober t mars, kom det fram ett antal mål som vi ska jobba med.
Sedan några veckor tillbaka har vi fått en gemensam familjebehandlare som ska hjälpa oss jobba med de olika målen.
Jag har också sökt eget stöd för att hantera det psykiska våld jag fått och fortfarande får från pappan.
Ända sedan familjerätten i höstas har vi haft schemat m täta byten, som egentligen bara var ett test från början, att gå efter, eftersom det var den enda överenskommelsen som fanns, även om vi märkte efter två veckor att det inte gick. Jag har bett om hjälp att justera schemat massor av gånger, men det har inte gått, eftersom pappan inte vill. Pappan håller krampaktigt i det, fast det inte fungerar för de två äldre barnen. Detta har stressat barnen jättemycket, och mig.
För mig har det hela tiden funnits en stark önskan att någon kunde prata m pappan att jag kan inte tvinga över barnen mot deras vilja, men jag har ju upplevt att det varit väldigt otydligt och svårt . Pappan vill pressa in dem i ett schema som inte fungerar, och detta har pågått i mer än ett halvår. De två äldre barnen var med på tåget från början, de gjorde försök, men ju mer pressade de har blivit från pappan att följa det här schemat, utan vilja att kompromissa, lyssna in dem, vara flexibel och lyssna in deras syn på saken, ju mer de utsätts för pappas beteende att gå i försvar om han möter motstånd, ju mer motstånd visar de mot att sova hos pappa. Nu har inte äldste sonen sovit hos pappa på mer än en månad, och dottern som i år är 12, sover mest där på helgen. För minstingen som är 6 i år fungerar ännu schemat.
Det är inte så att jag inte försökt att samarbeta, det går att läsa på min tråd att jag verkligen försökt, men jag kan verkligen se nu att det som blivit konsekvensen av det som skett, när man inte lyssnat in barnen alls, har blivit att de visar än mer motstånd mot att vara hos pappa.
Jag upplever att i vårt fall har vi blivit bollade mellan flera olika personer, och att det inte framgått tydligt att barnens behov behöver lyssnas in. Det har varit för luddigt. Eftersom barnens pappa inte mår psykiskt väl av olika anledningar, så tror jag att det även för honom hade varit bra med en tydlighet, även om jag inte vet om det hade hjälpt.
I ett samtal med min enskilde familjebehandlare som jag hade i förra veckan, sa han till mig att det går inte att tvinga barnen mot deras vilja, det går inte att tvinga dem in i ett schema som inte fungerar, utan det kommer snarare skapa ett större motstånd hos barnen, när de nu också är så pass stora.
Att när de är så pass stora som 12 och 14, så är det svårt att bestämma ett schema utan deras inflytande.
Det här han sa till mig stärkte ju mig, men det är ingen annan i vår process som sagt det så tydligt. Nu kommer han prata med vår gemensamma familjebehandlare som i sin tur ska prata med barnens pappa om att lyssna in barnen, för att de successivt ska vilja vara där mer. Vad det kommer leda till vet jag inte, men det är först nu någon gör en insats att lyssna in det barnen förmedlat.
Alla fall är olika, men så här har det varit i vårt fall.
De saker du räknar upp här är mer av typen nödvändigt ont. Varför ska du jämföra samvaron med föräldrarna med tråkiga grejer som oftast är förenade med ett visst motstånd?
Relationen barn/förälder bör väl inte bygga på tvång, millimeterrättvisa och bristande lyhördhet inför barnets önskemål? Det är sällan en bra grund till en sund relation.
Man brukar komma längre med hänsyn, respekt och öppenhet.
Ja, så är det. Jag märker det väldigt tydligt på fr a min dotter och hennes relation till pappa. Att så fort han visar att han tar hänsyn till henne, lyssnar på det hon säger, visar respekt för henne, då kommer hon snabbt tillbaka t honom, men problemet är att han tyvärr inte visat det i många sammanhang senaste året, på riktigt, och det gör att hon drar sig undan.
Hon har sagt så många klockrena saker, som beskriver just det. Senast för en vecka sedan sa hon att ”hade han bara lyssnat på mig, det jag verkligen försöker säga, så hade jag velat stanna. Men det blir bara bråk hela tiden.”
Den typen av frågor gäller sådant som är skadligt för barnet på ett eller annat sätt. När det gäller 12-åringar, så vet de inte alltid vad som är hälsosamt för dem, det är sant. I bland måste man köra över dem.
I det här fallet gäller det inte hälsa och framtid. Det gäller barnets välmående just nu och hur relationen till pappan påverkas. Att tvinga en motvillig 12-åring att åka till pappan, gör det att 12-åringen älskar sin pappa mer? Vill vara där mer? Eller gör det att barnet tycker pappan är elak och okänslig?
Min äldsta dotter hade en kompis som liten. Kompisens föräldrar skilde sig, och umgänget fungerade rätt bra tills kompisen var 10-12 år. Då hade den tjejen skaffat sig nya bästa vänner, nya intressen och en spirande förälskelse. Hon ville inte vara 5 veckor hos pappan utan bara 2. Han vägrade att lyssna på henne och hon tvingades mot sin vilja att vara halva sommarlovet hos honom både det året och nästa. Sedan blev det stopp. Då var hon tillräckligt stor för att bara sätta sig ner och vägra. Hon åkte inte till sin pappa igen förrän flera år senare, när hon blivit vuxen.
Så är det här också. Barnet VILL ju vara med pappa. Men inte när allt bara är på hans villkor, eller om det osar tvång, regler och principer. Men när fadern lyssnar in och försöker stärka relationen, då flyter det på.