Jag instämmer helt och fullt. Jag ser faktiskt en stor risk att relationen mellan äldste sonen och pappa redan blivit påverkad. Pappan har hotat med både socialtjänsten och hjärnskada, gör det att sonen vill vara där mer? Vad hade hänt om han hade lyssnat på vad sonen sa, hur sonen mådde, på riktigt, satt sig och verkligen försökt prata m honom. Visa förståelse, jag förstår att det varit tufft. Jag finns här för dig oavsett. Tror absolut det hade varit annat läge med deras relation om det varit så istället. Istället har det tyvärr varit både hot och skuldbeläggande, ett evigt pressande om schemat, som gjort att tilliten t pappa blivit skadad och kommer ta lång tid att laga.
3 gillningar
Jo, jag kan hålla med i att det finns ett problem att det kallas barnets vilja när det är mest förälderns vilja.
Jag tycker som du säger att man ska lyssna på barnet. Det är inte samma sak som att alltid göra som barnet vill, utan det faktiska beslutet ska en vuxen ta. Det kan finnas situationer när man verkligen borde lyssna på barnet, som när barnet far illa hos sina andra förälder. Och såklart ska man inte köra över vad barnet vill bara för att man kan. Men det finns ju också jättemånga situationer där barnets bästa INTE är att göra som barnet vill för stunden.
Mina barn vill till exempel ofta inte gå till skolan på morgonen, och sen vill de inte gå hem när jag hämtar för att de har så kul där. Eller ibland vill de inte att en kompis som de bestämt med ska komma för att de blir blyga eller är mitt uppe i nått annat. Men sen kommer kompisen och de har jättekul och vill inte att kompisen ska gå.
Jag tycker att en god relation med bägge föräldrarna är jätteviktig. Och ja, definitivt tillräckligt viktig för att köra över barnets önskemål för stunden om det behövs. Liksom att visa enad front som föräldrar och undvika att barnen dras in i konflikt mellan föräldrarna, och det är också där jag tycker TS borde fundera ett varv till eftersom det redan finns stora samarbetssvårigheter. Då tänker jag att det är bäst att inte öka på dessa, och då hålla sig till överenskommelsen om nu pappan är inflexibel, istället för att kasta ved på en brasa som kan tänkas bränna barnen.
Men detta gäller ju bara om den andra föräldern är någorlunda vettig och lämplig som förälder. Är den en dålig förälder blir förstås inte relationen god för att barnet tvingas dit och det gagnar inte heller barnen att man visar “enad front” med en dålig medförälder som är skadlig för barnen. Så det beror ju lite på situationen.
2 gillningar
Som i detta fallet när barnet vill vara hemma o leka med sin häst hela sommaren…
Detta är ju i sig ofta en strategi som många använder sig av, man stänger den andra föräldern ute genom att knyta starka o djupa band till barnet genom något gemensamt intresse…
Barnet i detta exempel tänker enbart på den omedelbara tillfredsställelse som kommer av att tillåtas leka med sitt största fritidsintresse dagarna i ända hela sommaren.
Jag kanske har jättefel i just detta fall, men jag har hört otaliga historier där sjuka föräldrar på olika sätt manipulerar både barn och rättsväsendet på liknande sätt i sin “kamp” att “vinna” över den andra föräldern…
1 gillning
Allt det där handlar ju om barnets bästa.
Men det vi pratar om här:
…handlar bara om vad föräldern vill (och jag förstår inte riktigt var du fick poolen ifrån)
Jag tror att @Trassel har en poäng.
Om båda föräldrarna i grund och botten har en sund relation till sina barn kommer det att jämna ut sig.
Om någon av föräldrarna dock har en mindre bra relation till sina barn kommer det inte bli bättre av att tvinga ditt barnet ändå. Då vore snarare det kloka att bygga upp relationen först!
Jag tycker också att det är oerhört viktigt för barn att ha en relation till båda föräldrarna (förutsett att båda föräldrarna är bra för barnet), men det kan aldrig ske genom tvång.
Tänk klokt. Tänk långsiktigt. Och tänk inte bara på sig själv
3 gillningar
Är man alltid själv tillräckligt opartisk och klarsynt i dessa situationer att man ensam är lämpad att avgöra om den andra är “någorlunda vettig och lämplig som förälder”?
Jag tror de som är kapabla att inse sin egen begränsning kring just detta är de som gärna tar in hjälp utifrån när man inte kommer överens…
1 gillning
Poängen med poolen var att illustrera hur enkelt det kan vara att “köpa” ett barns vilja.
Ok, så den förälder som kan erbjuda det bästa boendet, de dyraste leksakerna, närheten till vänner och aktiviteter den kan bara luta sig tillbaka mot “barnens vilja” o håva hem både boende och vårdnad så fort barnet blivit så sort att “man bör lyssna på vad barnet vill” ?
Det är vi alla överens om här nu att det känns ok?
1 gillning
@VemGavHenneMakten
Fast visst förstår du egentligen att ingen av oss här pratar om att köpa ett barn.
2 gillningar
Att ett stort barn (12+) väljer sin häst framför att umgås med föräldrarna låter faktiskt väldigt sunt för mig. I den åldern börjar de bryta sig loss, de får starka fritidsintressen och kompisarna tar över allt mer.
Det är förstås tråkigt om den ena föräldern kan erbjuda en helt annan ekonomisk standard, kanske med resor och lyxprylar, precis som det är tråkigt om alla kompisar enbart finns i närheten av den ena förälderns bostad. Men jag kan inte se att det är ett skäl att tvinga bort barnet längre perioder från kompisar, fritidsintressen och annat.
Om vi pratar om en treåring är det naturligtvis skillnad. Men en unge som ska börja högstadiet? Jag skulle inte rekommendera att tvinga dem till varken det ena eller det andra, om man vill behålla en god relation.
En bra relation vinner i princip ALLTID över prylar. Inte över djur, de har ju en egen relation med barnet. Men den förälder som blir vinnare i långa loppet är den som bygger en bra relation. Inte den som erbjuder prylar. Och när det gäller barn är det viktigare att skapa ett långsiktigt förtroende som håller in i vuxenlivet, än att räkna veckor på sommarlovet.
Förmodligen inte. Och förmodligen är man inte heller alltid tillräckligt opartisk för att kunna avgöra om man själv är lämplig. Världen är full av vuxna människor som anser att de är förträffliga föräldrar och av barn som inte håller med dem.
Det finns alla sorter här. Och stora barn är ofta tämligen förnuftiga. De vill ha sina föräldrar där. Men inte nödvändigtvis på exakt samma basis.
1 gillning
Jag tror absolut att barn är klokare än så att bli ”köpta” eller lockade av diverse saker.
Jag tror inte det behövs allt det där för en bra relation t sina barn.
I mitt fall har jag flyttat t en lägenhet, vi bor mer trångt än innan, ingen trädgård som pappa har, kommit bort fr området vi bodde i innan, men de äldre vill ändå just nu helst sova här, pga av allt som hänt.
Det hänger inte på prylar och dyra saker och utflykter. Relationen baseras inte på det. Kanske på kort sikt barnen lockas av sådant, men jag tror absolut inte den långsiktiga, trygga, villkorslösa relationen behöver allt det där. Det tror jag verkligen inte. En bra relation till sina barn byggs inte på det viset.
3 gillningar
Det blir ALDRIG bra att tvinga barn, det är min fasta övertygelse!
Från min egen erfarenhet: Under perioder har sonen bott enbart hos mig medan pappan har jobbat för att återfå relationen med honom och lyckats. När sonen blev 15 ville han bo enbart hos pappan men pappan ville inte gå med på det. När sonen tvingades till mig så blev vår relation jättedålig. Jag ringde till pappan och sa att sonen inte FICK komma till mig om han inte själv ville det! Sedan dess har sonen haft sitt boende hos pappan men jag och sonen har återigen en god relation.
Min sambo har en mycket mer problematisk relation med sitt x och hennes relation med de tre barnen. Nu är det den yngsta som de två senaste gångerna sagt att hon vill stanna hos mamma. Hon är nyss fyllda 12 år och verkar inte må bra. Tyvärr verkar hon må ännu sämre hos mamman och är bl.a. hemma från skolan. Inte ens under dessa former fungerar det att tvinga. Däremot skulle man önska mer stöttning av familjerätt då mamman kör taktiken att försöka binda barnen till sig med en blandning av skuldkänslor och smutskastning av pappan. Där skulle man önska sig hjälp, men där finns ingen att få. Barnen har varit igenom en vårdnadstvist och kände sig grovt överkörda och vill inte längre samarbeta med myndigheterna då ingen bryr sig om vad de vill.
3 gillningar
Men nog finns det väl ändå fler nivåer i detta än att man tvingar ett barn som absolut inte vill, typ bär ut det skrikande barnet?
Om ett av mina barn har tackat ja till ett barnkalas men sen inte vill gå den dagen för att de t.ex hellre vill titta på youtube, så brukar jag med lite lock och pock ändå få dit dem. Sen har de jättekul på kalaset och hade absolut missat något om de inte gått dit. Självklart hade jag inte släpat in ett skrikande, gråtande och fäktande barn på ett barnkalas bara för att “har man lovat att man ska komma så går man dit!”. Men man kan väl börja i änden med att “Jooo men det kommer bli jättekul, du kan ju titta på det där klippet när du kommer hem! Nu väntar ju Kalle på dig och har planerat roliga lekar och godispåse till dig, du ska se att det känns kul när du väl kommer dit”.
Tycker diskussionen är lite endimensionell här ibland. Det finns några användare som har jättetråkiga och svåra upplevelser av ett ex som faktiskt inte är en speciellt bra förälder och där de haft goda skäl att frukta att barnen kanske inte har det bra där och det är därför de vägrar gå dit. Det ska givetvis tas på allvar. Men det betyder ju inte att alla situationer där barnet säger att det vill det ena eller det andra måste målas upp i jättedramatiska bilder av tvingade barn som far illa m.m.
Har man som i det här fallet samarbetssvårigheter så kan det ju vara läge att välja sina strider. Är det värt att bråka om en sådan sak för att man ser en öppning att göra det? Om man istället kan få ett mindre konfliktfyllt samarbete genom att hålla sig till överenskommelse som finns. Visst kan man önska kompromissvilja, men man måste ju förhålla sig till den verkligheten som finns och agera på bästa sätt utifrån förutsättningarna. Jag tänker ju att det kan vara från den synvinkeln familjerättens kommentarer kommer. (Återigen, har man skäl att frukta att ens barn far illa hos andra föräldern så är situationen annorlunda man måste skydda sitt barn till och med om myndigheterna inte gör det, vi vet alla att myndigheterna inte alltid har rätt i sådana fall)
2 gillningar
Jag hör både hos familjerådgivningen, familjerätten och här i forumet att det inte är bra för barn att hela tiden få sin vilja igenom. Jag undrar vad det skulle vara för nackdel om ett barn helt fritt skulle få välja var de vill bo och i vilka tidsperioder? Vad är det som är så skadligt för barnet av det? Kommer de att bli olydiga av det och sedan aldrig göra som föräldrarna säger? Eller vad är argumentet till att man inte kan låta barnen få sin vilja igenom?
En annan sak jag stöter på är att man har ett “avtal” om att barnen ska bo 50/50. Men hur länge ska det avtalet gälla? Ska det gälla tills barnen är 18 år om, som i mitt fall, pappan vägrar göra några ändringar i avtalet. Bara för att vi har ett muntligt avtal, som pappan vägrar ändra, så ska barnen och jag behöva följa det slaviskt? Om jag vill förhandla ett nytt avtal, behöver den andre inte ta någon hänsyn till vad barnet vill? Kan den ena bara blåneka? Tydligen.
Men fy så fruktansvärt. Jag hoppas verkligen inte att jag hamnar i den situationen. Det är ju bedrövligt.
Jag tyckte att det var konstigt att båda två på familjerätten satt och sade klart och tydligt till mig att barnen inte får bestämma detta själv. Jag och pappan måste göra ett nytt avtal, punkt.
Nackdelen handlar ju om vad barnet förlorar på att missa den tiden och relationen med sin pappa och hans familj. Att man inte låter barn få sin vilja fram alla gånger handlar om att vuxna har en bättre överblick och förståelse för vad som främjar barnets utveckling och framtida liv på längre sikt. Precis på samma sätt som att ett småbarn vill äta godis till frukost, lunch och middag så kan ett barn välja bort relationer och upplevelser som varit viktiga och formativa för att välja något som verkar roligare i stunden. Åren går ju inte i repris och en förlorad relation till pappan eller förlorade möjligheter att lära känna släktingar på hans sida som sedan går bort etc går inte nödvändigtvis att ta igen senare.
Till 18 kan det väl knappast gälla, vartefter måste man ju låta dem börja ta egna beslut. Det är väl mer än fråga om när ett barn ska få ta besluten.
4 gillningar
Det är ju så att barnen inte får bestämma själva vart de ska bo fören de fyller 18, fram tills dess bestämmer föräldrarna.
Det är väl lite det som diskuteras här, när om barnen själva önskar att bo tillfälligt (som i TS fall under sommaren) hos ena föräldern ska man lyssna till deras önskemål?
Det är nog en fråga du ska ställa till familjerätten tänker jag. För egen del tänker jag väl att man behöver släppa kontrollen stegvis när ungdomarna kommer upp i tonåren, för desto äldre de blir desto mer riskerar man annars att de en dag kapar linan helt själva, och att man då istället står med noll inflytande över deras liv. Tolv tycker jag dock är lite ungt att bestämma helt själv var man vill bo, både för att det är ett tungt ansvar för ett barn, jag tror inte att en tolvåring är mogen att bära konsekvenserna av ett sådant val på sina axlar. Men också för att det är så pass många år kvar tills barnet är vuxet och eventuellt kan rätta till sina misstag. En 16 åring som drar sig undan från sin ena förälder är vuxen om sisådär 4 år och kan ta upp kontakten igen om denne inser då att det var ett misstag, en 12 åring som gör samma val har förlorat 8 år av relation till sin förälder.
3 gillningar
Ja precis. Det är ju jättetråkigt att en förälder kan neka förändringar ända tills barnet är 18 år. Barnen och jag måste slaviskt följa pappans vilja och kan inte göra något åt det
Det är väl en fullt möjlig konsekvens av att helt välja bort att bo ihop med den andra föräldern, särskilt om man även väljer bort att träffa den?
Det är rätt stor skillnad på 12 och 15 tycker jag. Dock hade jag inte låtit mina barn flytta hemifrån vid 15 såvida det inte var för att gå på gymnasiet på annan ort.
3 gillningar
Nu har ju min dotter inte valt bort att träffa sin pappa.
Bara för att ett barn bor 100% hos den ena föräldern innebär inte det att relationen till den andra går förlorad. Det vet du själv.
Det skulle kunna bli konsekvensen dock. Och åtminstone när det gäller ett så pass ungt barn så tycker jag att det är STOR skillnad på den relation som blir mellan förälder och barn om man har en gemensam vardag och lever ihop och den relation som blir om man bara träffas för umgänge ibland. Inte lika stor skillnad med ungdomar i övre tonåren, de brukar ju ofta hålla sig mer för sig själva i vardagen ändå.
1 gillning