Det är klart att det inte blir bra att köra över barnen bara för att. Det tycker jag inte heller jag har förespråkat. Jag tycker alltid att man ska ha en bra motivering till sina val och regler som förälder, även till de allra minsta barnen. Men om ett växelvist boende en tid till är det bästa för barnet och familjen så ser jag inte varför det inte ska kunna motiveras - jag hade enkelt kunnat motivera det för mina barn.
Och visst ska barnen få ha inflytande. Men små barn kan få göra små val. Stora barn kan göra stora val. En tolvåring tycker jag inte är tillräckligt stor för att ensam besluta om att inte bo med ena föräldern.
Beror nog väldigt mycket på tolvåring också, och dess personlighet.
Det hade inte gått att tvinga mig när jag var tolv. Jag hade aldrig förlåtit mina föräldrar. Inte någon av dem.
Sen beror det kanske också på hur man värderar barnets önskemål. I detta fall handlar det om en häst, och väldigt många - även i våra dagar- ser på flickors hästintresse med en något överseende attityd. Många tänker att det är något flickor ägnar sig åt innan de hittar en pojkvän att älska, gulla med och ta hand om istället. Men för mig (jag var och är en hästtjej) var det mitt enda riktiga jag och en frizon från allt annat i världen.
Det var enda stället det gick att vara helt och hållet sig själv, utanför samhällets alla krav på flickor. En häst dömer aldrig, och bryr sig inte om hur man ser ut eller vilken status man har. De värderar inte på samma sätt som människor, och de höll aldrig på med skitsnack eller sextrakasserier eller annat som högstadiet ofta innebär. Och det lärde mig enormt mycket om mig själv, som jag fortfarande har nytta av.
För många, speciellt tjejer, är djur något väldigt viktigt i en tid som ofta annars kan vara jobbig och världsomvälande. Jag skulle tänka både en och två gånger innan jag hindrade en flicka i den åldern att umgås med hästar. Inte sällan är det ett av de klokaste valen hon själv skulle kunna göra, både på kort och lång sikt
Men varför tror du att pappan hindrar flickan från att umgås med hästar? Som jag minns det hade han erbjudit att skjutsa henne till hästarna så ofta hon ville.
Jag kanske missförstod?
Fick intrycket av att en av de viktigaste anledningarna till att hon valde som hon gjorde angående sommaren var att det var lättare att umgås med hästarna?
Ja, för mamman bor så nära hästarna att hon kan gå dit själv. Eller så har jag förstått det hela iaf. Så det är såklart en fördel, men inte direkt samma sak som att pappan inte låter henne rida på sina veckor.
Man kan tänka så här: För en 12-årig tjej kan själva vitsen med sommarlovet vara att få tillbringa obegränsat med tid i stallet. Med kompisar och hästar.
Föräldrar smäller inte så högt i den åldern, helt enkelt. Inte att umgås med i alla fall. De ska helst finnas i bakgrunden som serviceinstans. Man ser kort sagt inte så mycket av ungarna i den här åldern, även om man bor med dem på heltid. Det hör till.
Och om en 50/50-fördelning betyder för tjejen att halva sommaren kommer hon vara beroende av skjuts från föräldern för att ens komma till stallet… Tja, jag förstår om hon protesterar.
Om det finns en stabil relation i grunden tål den en sommar med undantag från millimeterrättvisan, och att barnet kanske tillbringar tre veckor hos den ena och sju hos den andra. Relationen kan t o m stärkas av förtroendet som man visar barnet.
Om relationen är väldigt skör sedan tidigare och det är viktigt att upprätthålla den jämna fördelningen för att inte riskera att tappa taget om umgänget - då blir det extremt viktigt att verkligen involvera ungen i resonemanget.
Då måste man vara otroligt tydlig med att förklara hur man tänker och känner, och varför man är beredd att “förstöra” hennes sommar, ja, nästan hennes LIV! Det är ju så det känns för ungdomar i den åldern.
Och det ska inte viftas bort med att de inte begriper sitt eget bästa, anser jag.
Jag håller fullständigt med dig och det var så bra skrivet
Kan jag, och skulle det vara en god idé, att kopiera din text (hela texten alltså) och skicka till honom i mail och säga att jag frågat i en grupp om detta? Eller slår han bakut då?
Svårt att säga, men om han är resonabel kan du kanske uppmana honom att prata med barnet? Att verkligen lyssna, och så förhandla?
Man kan spela lite på barns dåliga samvete, tänker jag. Inte skuldbelägga, men påminna dem om att man vill träffa dem och ha dem i närheten. De kanske kan mötas på mitten någonstans? Att hon är hos pappa lite mer än vad hon tänkt, och att han backar lite grann?
Efter hur du beskrivit honom, så skulle jag vilja avråda dig. Jag tror det blir ett fruktansvärt liv på honom om du gör det. Anklagelserna kommer att hagla över dig.
Mitt ex är precis likadan. Ett av våra barn lever och andas musik, och han bryr sig inte. Slöseri med tid, tycker han och har vägrat att ta in några instrument i huset. Ett annat av barnen är väldigt begåvad när det gäller att rita. Exet kallar det för att klottra och fnyser bara. Skäller om han ser ritblocket framme och tycker det är löjligt.
Mitt ex uppfyller alla kriterier för att vara narcissist, och det är så jag betraktar honom. Det blev enklare för mig sedan jag började göra det, för då kunde jag följa de råd som finns för hur man handskas med narcissister; aldrig försvara mig mot hans ständiga anklagelser, aldrig engagera mig i hans försök att få i gång diskussioner, aldrig försöka förklara mig när han inte verkar förstå och att aldrig ta hans påhopp personligt.
Nu pratade jag om principerna för gemensam vårdnad, alltså att man behöver vara överens om en förändring.
Du har nu svårt att acceptera det eftersom din vilja går i linje med barnets vilja denna gång, du anser det då fel att du och barnet inte ska få som ni vill bara för att den andra föräldern inte tycker att det är en bra idé att ändra rådande överenskommelse.
Jag menar att du måste se detta “ifrån andra sidan”, för det funkar åt båda håll.
Föreställ dig att barnets far fick för sig att det är en bra idé att resa jorden runt med sin nya kärlek 8veckor i sträck över sommaren, han vill då att ni ska frångå rådande överenskommelse som säger att barnet bor växelvist även över semestern.
Anser du detta fungera lika fel i det läget när du då har möjlighet att sätta ner foten o hävda att här ändras ingenting, vi har en överenskommelse och den är det som gäller tills vi är överens om något nytt?
Jag förstår inte det ändå. Jag sätter sällan ner foten. Det funkar bra ändå. Varför ska man härska och domdera bara för att det är ungdomar? Gör du det med gamlingar?
Om mina barns pappa ville ha dem åtta veckor under sommaren för att ta med dem på en jordenruntresa, då skulle jag jubla för barnens skull. Förutsatt att de ville, förstås. Jag skulle verkligen inte säga nej bara för att jag har RÄTT att ha dem exakt lika många veckor.
Om han däremot skulle kräva exakt 50% under sommaren, trots att han bor flera mil från deras kompisar, och trots att de protesterar eftersom de inte kan utöva sina fritidsintressen utan att bli beroende av hans välvilliga bilkörning… nja. Då skulle jag anse att han vore oresonlig och principstyrd.
Tack. Och jag känner igen mig. Varje del av mitt vakna liv tänker jag på hur jag kan lösa detta. Jag är med här, i detta forum, jag pratar med präster, jag vänt mig till familjerådgivningen och sist familjerätten. Inget hjälper. När jag vaknar på nätterna så är det detta jag tänker på. När jag sitter nu, ensam framför tv:n, är det detta. Jag bönade idag och bad pappan om att vi jan lägga ner. Nope! Jag hoppar på honom. ”Sluta säg till mig vad JAG ska göra!” Det är så tråkigt. Det rör sig om en kort tid på jorden
Det är ett bra råd men inte alltid möjligt. När man har gemensamma barn så måste man i stället lära sig att hantera den personen. Jag gick ju genom hela äktenskapet utan att fatta någonting, så jag försökte gång på gång på gång. Efter skilsmässan förstod jag till slut att den mannen inte var riktigt som vanliga män, och då fick jag hitta andra sätt att överleva på.
Men att skydda barnen från en sådan pappa är svårt. Han har sina rättigheter och omvärlden förstår inte. Förstår inte hur det känns för en 12-åring att bli nonchalerad, nedvärderad och tystad. Omvärlden pekar på pappans rättigheter och glömmer att barnets rättigheter ska gå före.
Det är det jag menar. Det är omöjligt. Det är därför jag tänker och bråttas med hur i all sin dar jag kan lösa det. Man måste med en sådan person alltid gå på tårna och be om ursäkt… svårt att hantera
Sluta att be honom om ursäkt! Han blir varken gladare eller mer samarbetsvillig av det. Ursäkt ber man om när man har gjort fel och inte annars!
När han säger att du måste göra si eller så, så diskutera det inte. Svara bara något neutralt mumlande. Be honom inte om tjänster. Vill du ha barnen skrivna hos dig, så är det myndigheterna du vänder dig till eftersom han antagligen blir mer ivrig att neka ju mer du frågar.
Ja det är ju verkligen jättetråkigt att ert samarbete fungerar så illa. Men det är ju också därför jag rådde dig att ligga lågt, välja dina strider och fundera på om det verkligen är värt att bråka om vissa saker. Det är många år kvar tills din dotter är 18, mycket vatten hinner flyta under bron och mycket kan hinna ändras. Därför tänker jag att det är bättre att du tar det lugnt och håller dig till överenskommelsen nu, ser tiden an, för att konflikterna som uppstår verkar inte vara värda det helt enkelt.
Hade ditt ex varit här hade jag rått honom att vara mer kompromissvillig, kanske dottern kunde vara mer hos dig i sommar men ändå tillbringa en del tid med honom. Men han är inte här och hans vilja verkar vara huggen i sten, så då kan du bara välja mellan att acceptera den millimeterrättvisa han vill ha eller dra igång ett krig, och det sistnämnda är sällan en bra idé när man har barn ihop. (Finns givetvis tillfällen när man måste)
Idag hade vi ett 1,5 timmes telsamtal. Jag nämde denna grupp och sa att man är anonym och att han kan gå med. Jag sa det väl dumt igen för han blev arg och tyckte igen ”lägg dig inte i vad jag gör”. Det är så svårt. För mitt hjärta är fyllt av hjärnan och han tror det spyr ut galla.
Inte skuldbelägga, men påminna dem om att man vill träffa dem och ha dem i närheten. De kanske kan mötas på mitten någonstans? Att hon är hos pappa lite mer än vad hon tänkt, och att han backar lite grann?