Hur många par sätter sig ner och pratar genom vad de vill/inte vill göra i ett hushåll? Hur många gör en fördelning i förväg??
Inte vi.
Jag pluggade på högskola när jag ohc min man flyttade ihop. Vissa dagar hade jag inte föreläsningar så då passade jag på att städa/tvätta/laga mat/handla you name it!
Sen arbetade jag deltid och var ledig en dag i veckan. Den dagen passade jag på att göra alla hushållssysslor för jag ville att vi skulle vara lediga tillsammans när han också var ledig. Så när helgen kom var allt fixat.
Sen var jag föräldraledig och jag hade dött om det var dammråttor hemma. Så jag passade på att fixa lite när barnet sov.
Sen när barnen blev större och jag började jobba mer så var vi så inkörda i våra rutiner att det fortsatte av bara farten.
Men vi tog det snacket för två år sedan. När vi ändå “passade på” att göra förändringar. Vi gick verkligen “tillbaka till ritbordet” och började om från början.
Så vill man ha (eller inte ha) en roll i ett förhållande får man kommunicera och inte bara “ta rollen”
Ja jag vet med mig att jag lätt blir allt för följsam, och jag har bestämt mig för att inte flytta ihop med någon eller dela föräldraskapet med någon ny kvinna iaf. Bara tanken på att flytta ihop med någon som ska lägga sig i vad man gör och hur det ska se ut i hemmet värjer jag mig mot nu. Nä, jag kommer väl bli enstöring, men det är i så fall det jag trivs bäst med.
Vi gjorde ju det. Eller jag, kanske jag ska säga. Han flyttade in hos mig och några veckor därefter så tyckte jag att vi behövde prata om hur vi skulle dela upp det i och med att jag inte tyckte att det hade delat upp sig på något jämlikt sätt “naturligt”.
Jag hade läst på en massa om hur man tar sådana samtal, funderat ut förslag och var väl allmänt ganska entusiastisk eftersom det var så väldigt viktigt för mig med jämställdhet och att “göra rätt” från början etc.
Jag började såklart med att fråga vad han själv tyckte och tänkte om det och om han själv hade några förslag på hur han tyckte att vi borde lägga upp det. Svaret var givetvis “jag vet inte”. Sen kom jag med några förslag på hur jag tyckte att man kunde dela upp det och undrade vilket han trodde var bäst vilket givetvis besvarades med “jag vet inte”. Så vi tog mitt första förslag som var det jag trodde mest på, som var att vi tillsammans radade upp arbetsuppgifter som vi bägge tyckte var viktiga att man gjorde i ett hem och sen delade upp dem i varsin lista med uppgifter, som vi skulle ha över några veckor för att sedan prata om hur det funkade och ev byta så inte samma person fick fortsätta med samma uppgifter. Det var förstås mest jag som kom med förslag på vad som behövdes göras, och tanken var väl också att vi skulle kunna diskutera vilka uppgifter man faktiskt tyckte var nödvändiga och så, fast så blev det ju inte eftersom han inte sa något. För att han inte skulle känna att jag hade bestämt vilka uppgifter han skulle göra så turades vi om att välja en uppgift i taget från listan. Vi skrev upp varsin lista med uppgifter och satte på kylen.
Ja sen sket han ju givetvis totalt i att göra sina uppgifter. (Jag gjorde såklart mina). Jag började med att påminna honom vänligt. Han fortsatte skita totalt i det (fast besvarade med “mmm jag ska göra det sen”) Till sist blev jag riktigt arg och sa till honom på skarpen att vi faktiskt kommit överens om detta tillsammans och att jag inte tyckte det var okej att han inte gjorde sina uppgifter. Då blev han också arg och besvarade det med “Jag har fan inte bestämt någonting, det är ju du som bestämt”.
Ja vad kan man säga, i efterhand är väl det här ett av de tillfällen jag tycker att jag borde ha slängt ut honom. Det fångar faktiskt den olyckliga dynamiken i vår relation i ett nötskal, och det var ju inget som blev bättre.
Men vi var unga och nykära, studenter där det här med hushållsarbete kanske inte var så viktigt i livet just då utan jämställdhet var mer av en principfråga för mig. Och just där och då blev jag riktigt förbannad och skällde ut honom ordentligt, så han tog såklart tillbaka vad han sagt, började göra några av sina uppgifter ibland, om jag påminde honom, och kommentera resten med “mmm jag gör det sen” tills jag gav upp och gjorde det mesta själv.
Detta tror jag med, men visst är det tragiskt att vi alla lite till mans om än på skilda områden är såna usla vuxenpersoner och förebilder för våra barn som vi kräver mkt mer av i många fall…helt sinnes egentligen när man tänker på det
Ytterligare något som jag verkligen håller med om, men jag har alltid tänkt att det är nåt typiskt kvinnligt att uttrycka sig så där indirekt och otydligt för att inte riskera att verka bossig osv
Mitt ex besvarade ofta frågor som var lite mer än blaha blaha med just “jag vet inte” och jag blev till slut så le på det där eviga “jag vet inte”. Men många år försökte jag locka och pocka, vänta och formulera om mig, förtydliga och förklara för min tanke var att om jag bara gav det lite tid så skulle han veta nån gång.
För hur kan man “inte veta” när frågan exv gäller vad man tycker, tänker, vill eller inte vill… fullkomligt obegripligt för mig faktiskt.
Både då och nu, för det är ju som att säga utan ord att mitt huvud är ett enda stort tomt hål där alla frågor bara studsar mellan väggarna som ett eko… om man inte ens vet vad man själv tänker
Vsh är ju bättre att svara, som “jag vill inte berätta” eller what ever… eller så är det för att även jag har PTSD när det gäller “jag vet inte” som svar på alltifrån höger till vänster
Ja. Som forskare så är ju “jag vet inte” iofs en vanlig formulering som kan ses som ödmjuk och rationell - men då handlar den ju alltid om att man ska TA REDA PÅ DET.
Alltså man säger “jag vet inte” för att antingen återkomma med ett svar när man har tagit reda på det, eller lägger fram olika teorier och möjliga resonemang som kunde besvara frågan fast man inte är helt säker.
Att bara säga “jag vet inte” om centrala saker i det egna livet och sen bara lämna det där, utan att själv tycka att det är något man i så fall kanske borde veta och därmed lägga sig vinn om att ta reda på, ja det är ett jävligt märkligt beteende.
Det har du säkert rätt i, men den här var sannerligen ingen forskare och kommer aldrig att bli
Men mina barns pappa var och han svarade väl inte direkt “jag vet inte” antagligen för att han alltid visste det mesta. Dvs. när det gällde saker som man forskar naturvetenskapligt och historiskt på…nu forskade han ju dessvärre aldrig på sig själv och det var ju lite synd förstås.
Och i hans fall så uttalade han sig ogärna om alla saker som han inte “visste” för han var inte mycket för (eg. inte alls) något allmänt spekulerande, tyckande och tänkande utan där skulle allt tas reda på, innan man uttalade sig… vilket inte heller är särskilt stimulerande då det lätt antog formen av en elev som samtalar med sin föreläsare
Men det var ju på många sätt fascinerande att gå från en som visste allt när han tog till orda, till en som inte visste nåt och det valet får jag ju rent krasst lägga på det egna förlustkontot
Egentligen, om den som har huvudansvaret vägrar sina ”uppgifter”…vad händer då? Om projektledaren säger upp sig och bara ser till sig själv? Varför inte? Vem tar egentligen skada om ungarna får lov käka limpa två kvällar för kocken vägrar laga mat? Om tvätterskan bara tvättar sitt eget? Vem tar skada?
Är det så att de flesta bara låter sig bli den där rollen?
Är det så att den som tar på sig en roll saknar förmåga att sätta ner foten?
Tja detta är ett forum för skilda. En del av ni projektledare har sagt upp er, andra har fått sparken. Så hur har det gått för era latmaskar? Bor de i misär, skaffat sig ny husa, eller har de ett fungerande liv? Svalt barnen?
Exakt.
Och för egen del bryr jag mig verkligen inte vad de tjänar. Jag föredrar män som är trygga i sig själva och trygga i sin manlighet. Som inte behöver bevisa någonting. Som vill se mig som individ och vågar låta mig möta en individ.
Dessa förbaskade föreställningar, fördomar och könsroller skadar så många. Helt i onödan!
Mitt ex skaffade ny direkt. Han kan inte vara ensam, inte emotionellt iaf. De flyttade visserligen aldrig ihop och jag var hemma hos honom en tid efter att jag flyttat ut. Där såg förjävligt ut och luktade instängt och unket. Som tur är skaffade vi aldrig barn.
Jag läste om en kvinna som gjorde exakt så. Hon sket i allt precis som tonårsbarnen och mannen gjorde.
Hemmet hann förfalla ganska rejält innan resten av familjen (den andra vuxna, mannen i detta fallet) steppade upp och började ta sitt ansvar för sitt hem.
Hon dokumenterade allt under tiden och det tog sig verkligen komiska uttryck, men det tog gott och väl några veckor innan de andra började sätta i ny toarulle, sätta disken i diskmaskinen, sätta igång den och tömma den, laga mat åt sig själva, plocka undan efter sig, fixa sin tvätt själva istället för att samla på hög, osv osv osv.
Ett märkligt fenomen det där att man, i de flesta fall, förväntar sig att en kvinna ska göra allt det och serva alla andra.
Och att kvinnor tar på sig den rollen som om det fortfarande vore 1950 tal.
Sen finns det en hel del män som lägger mycket tid på att renovera huset, där blir det ju mer naturligt att kvinnan då tar mer av hushållsgörat. Men när renoveringsjobbet är klart så kan man förhoppningsvis dela mer lika.
Jag förstår inte hur man inte kan se och förstå att ett hem behöver städas, att tvätt behöver tvättas, disk diskas. Och varför ska den ena göra det och den andra pilla navelludd och gro rötter i soffan?
Är man så blind? Dum?
Barn kan faktiskt göra mer än vad man tror eller låter dem. En 11 åring (en del, inte alla) kan faktiskt lyckas renbädda sin egen säng om han/hon får rätt förutsättningar för det.
Vi ska vara ett jämlikt samhälle men ändå är många könsroller fortfarande bundna till just kön. Jag förstår inte det. Barnen uppfostras visst fortfarande utifrån vad “män och kvinnor” ska göra eftersom det fortsätter.
Ja det är rätt galet. Jag känner några män i 60-årsåldern som är närmast stolta över att de aldrig behövt lära sig diska, tvätta, eller laga mat. Som pikat mig för att jag gör sånt “kvinnogöra”. Helt bisarrt att man kan vara mallig över att vara inkompetent.
Ett vanligt problem i ett förhållande är att det som sägs inte avspeglas i vad som menas. En fråga kan t.ex. vara ett krav.
Men det finns det omvända också. Att en kommentar inte tolkas för vad den faktiskt uttrycker utan tolkas som något mycket mer.
Det underlättar i ett förhållande om man åtminstone är på samma nivå. Jag som kanske har några Asperger-poäng föredrar när det som sägs är det som menas, varken mer eller mindre. Det är så skönt med min nuvarande att jag kan fråga “är du sur?” och han kan svara “nej” och jag faktiskt kan lita på det.
Mitt x var raka motsatsen. Han ville inte säga rakt ut utan ville att man skulle förstå ändå. När jag inte gjorde det så blev han arg. Jag minns en gång, när han hade sagt något som jag inte förstod och frågade och han skrek “Men för helvete, ska jag behöva säga det rakt ut?!” I det fallet handlade det om vad han hade dragit för slutsats om vad grannen menade, så det var inte ens något känsligt i förhållandet.
Jag som inte har någon NPF-problematik (inte heller barnens pappa, men definitivt nr2 om än odiagnosticerad pga egen/föräldraförnekelse) håller helt med dig… och nu gör jag det oändligt mycket mer, inom rimliga gränser förstås.
Men när jag var yngre så uttryckte jag mig mycket mer diffust och sa sällan “kan du” utan gärna “vi borde”, av rädsla för att verka bossig och kommenderande. Med följden att den som har svårt att förstå den kanske inte begriper och den som kan men inte vill, den kan enkelt slingra sig och låtsas inte ha förstått.
Klarspråk mina damer och herrar, klarspråk… det är något som är underskattat i all kommunikation
Detta eviga “jag vet inte” - är inte det egentligen en omformulering av “jag bryr mig inte”. Eller kanske snarare “jag bryr mig inte, och sluta störa mig med sådant jag skiter i, för jag vill hellre gå till soffan, kolla på matchen eller pilla på mobilen”.
Men redan här känns det som ett förälder-och-barn-dynamik. Lite som en oengagerad tonåring som svarar “jag vet inte” för att slippa en förälder som frågor hur det gick i skolan. Och en förälder som försöker nå fram och skapa en dialog med ett barn som bara vill sitta på rummet och hålla på med sitt.
Kan en relation någonsin växa ur en sådan dynamik?
Även detta ger mig vibbar från en bra förälder som läser på för att försöka förstå och nå fram till ett barn. Som vill göra allting rätt, så att barnet kanske kan lyssna. Men det blir ju slående hur ojämn relationen är redan från början. En som försöker och anstränger sig, och en som bara vill slippa ur ett jobbigt samtal som han skiter i och där han troligen är beredd att säga vad som helst för att komma ifrån så fort som möjligt.
Och jag känner igen så mycket från mig själv. Jag minns hur jag verkligen tänkte till och försökte fundera ut bästa sättet att kommunicera för att nå fram. Att å ena sidan absolut inte få det att låta som kritik eller påhopp eller bossighet eller något annat som kunde uppfattas det minsta negativt, men å andra sidan ändå vara tydlig och rak.
Men hade vi haft en bra relation och en bra dynamik från början hade det inte behövt vara så komplicerat.
EDIT: Sen förstår jag också att det finns situationer där “jag vet inte” blir ett inlärt svar för att undvika konflikter. Men det verkar inte i första hand vara fallet i de historier vi hört här
