Ja, och det gäller ju åt bägge håll egentligen, att den som går och tjatar och hoppas att nej men nästa gång kommer vi dela på det och om jag bara påminner lite mer eller påpekar det igen så blir det bättre har ju också en sorts skygglappar på sig för att den inte heller är redo att inse att det nog aldrig blir annorlunda, what you see is what you get, och möta konsekvenserna av den insikten.
Men det är klart, den som har en passivagressiv strategi förhalar ju lite möjligheterna för motparten att kunna komma till den insikten, späder ju lite på hoppet att motparten mer eller mindre bokstavligen faktiskt “kommer göra det sen”.
När jag och mitt x träffades så började jag jobba i hans pappas företag som nybörjare. Mitt x var nästan 25 och jag fyllde 21. Han bodde i hus och hade tidigare haft sambo. Han var kort sagt mer erfaren av livet och hade betydligt högre lön än jag samt att han då även var erfaren i det yrke där jag var nybörjare.
Jag flyttade in hos honom direkt när vi träffades, hade semester och gjorde matsäck åt honom och lagade mat tills han kom hem. STOOORT misstag! Allihop, förresten, att flytta ihop snabbt, börja jobba i familjeföretaget och kliva in i köket (som verkligen inte är mitt intresse).
Några år senare har 90-talskrisen slagit till med eftertryck och jag blir arbetslös (äntligen!) och börjar plugga till civilingenjör. När jag är färdig är det plötsligt jag som tjänar avsevärt mer. Ändrade det något i maktbalansen? Inte i de flesta frågorna. Men det skapade osämja. Mitt x trivdes inte i rollen att han inte var familjeförsörjaren. Hans nya däremot är låginkomsttagare och han är mannen i familjen…
Jag tror att denna maktbalans som man startar med, den accepterar man (i det här fallet kvinnor) för att man ofta är yngre, mindre erfaren och tjänar minre än mannen. När man sedan vill omförhandla det kontraktet så går det inte, inget händer. Därifrån blir det osämja, gnäll osv som slutar i skilsmässa.
Jag antar att det här bara gäller i vissa typer av förhållande, men det finns en annan typ som jag finner mycket märklig. Det är den där mannen uppenbart tjänar mer men inte styr över sitt liv själv utan hänvisar till “regeringen” som bestämmer i stort sett allt. Jag förstår inte hur det går till och hur männen finner sig i det.
Kan vara mönster från uppväxten, att Mamman styrde i hemmet och Pappan var iväg och jobbade och drog in pengar.
Kan vara välvilja, samma som att du lagade mat osv, Han tror att hon vill det maktförhållandet, och ser det som det socialt förväntade. “Vill hon bestämma så får hon gärna göra det. Happy wife, happy life”.
Kan helt enkelt vara ointresse i att bestämma i hemmet.
Kan vara lathet.
Sen håller jag helt med om att förhållandens roller formas tidigt, och sen ändrar det nog inte jättemycket på sig i de flesta fall.
Det finns nog många som trivs med det. Som inte vill sitta i framsätet hemma
Det tog för mig lång tid att förstå att mitt senaste ex ville att jag skulle vara regeringen. Han ville att jag skulle bestämma och beordra mer. För honom var det ett betydligt mer enkelt och bekvämt liv.
Att jag sedan kom med massa trams om kompromisser och om att bestämma saker tillsammans kunde han inte alls förstå. Det gjorde honom frustrerad, eftersom det innebar att han förväntades vara aktiv, delaktig, med i matchen etc. Jobbigt, med andra ord.
Däremot blev han rätt störd av att jag började tjäna bättre. Där fick jag höra en del kommentarer, och det blev en större spricka mellan oss efter det
Mitt ex var gift (och skild) några år innan vi träffades. Han berättade för mig att han stördes otroligt mycket av att hans dåvarande fru tjänade mer än honom. Han röstade på F! och var (låtsades?) vara väldigt medveten om jämställdhet.
Mitt ex försökte också göra mej till “regeringen”/“mamma”. Han kunde inte uttrycka eller hantera svåra/djupa känslor överhuvudtaget. Han uttryckte inte sina egna behov och önskningar för fem röda öre. Sen i slutändan blev han frustrerad och irriterad på mej, i slutändan vändes det som agg mot mej. Han gjorde mej till hans mamma och terapeut och sen behövde han trotsa och göra sig självständig från sin “mamma”. Sen upprepade han samma med kvinnan han träffade två veckor efter jag flyttat ut. Nu har jag ingen kontakt med honom längre, men kan inte tänka mig att han ändrat på något av detta beteende.
Han älskar inte individen i kvinnan, han använder kvinnor och lägger över ansvaret för sitt liv och tillvaro på kvinnor. Det är hans syn och förhållningssätt gentemot kvinnor.
Allt handlar om självkännedom och hantering och därefter om att lära sig uttrycka sina behov och önskningar, sätta gränser, så att man kan bete sig som en mogen och vuxen person i förhållande till sin omgivning.
Detta gäller för män såväl som kvinnor.
Det duger inte att som kvinna ta på sig hela “hemtjänst” rollen för att sen bli besviken på mannen - vem vill inte bo på hotell liksom.
Och det duger inte som man att slå sig till ro med att kvinnan tar på sig hela “hemtjänst” rollen.
Det fungerade inte förr och det fungerar inte nu.
Jag generaliserar mycket nu, vet att det finns många äktenskap där det är precis tvärtom. Men jag skriver utifrån gruppnivå.
Ahh, detta!
Verkar vara vanligare än grus på gatan…
Länge lade jag skuld på mig själv för att jag lyckats hitta två ex som inte kunde ta ansvar över sig själva och sina känslor. Jag spenderade mycket tid på att analysera vara det gick fel, och varför jag inte lyckades genomskåda dem i tid. Trodde att jag var den enda som fastnat i sådana relationer.
Men ju mer jag pratat med vänner och bekanta och alla möjliga, ju mer inser jag att detta är ett öde jag delar med många, många andra.
Men att kunna se igenom det är en erfarenhet som är mer värd än guld. Den man som jagat mig alltför länge och alltför hårt har precis samma syndrom. Vilket är en av flera goda anledningar till att jag klargjort för honom att det aldrig kan bli vi (och att jag numera även fått säga åt honom på skarpen att radera mina kontaktuppgifter och låta mig vara ifred).
Intressant ändå, om jag sätter det lite i relation till hur jag har det nu. Jag vill inte hamna i ett sådant läge igen. Med min nya har vi pratat mycket om sånt. Men har noterat på senaste att hon planerar upp saker vi ska göra nu långt bortom min ordinarie planeringshorisont. Kommer med synpunkter på min barnuppfostran. Bestämmer saker med gemensamma vänner. Det kommer smygande, och det är lätt att ge efter, att om hon har en åsikt eller en idé så vill jag ju inte skjuta ner den. Men jag är medveten nu om att risken finns att man glider in i oönskade roller. Så jag värnar gränserna, säger min syn på saker. Ovant.
En snarlik historia skulle vara en snubbe på ett annat forum jag läste på som var brydd över att hans flickvän tog över hans hem allt mer - flyttade in sina grejer, möblerade om, till och med målade om hans vardagsrum utan att han var med på det. Fast de ännu inte hade kommit överens om att flytta ihop. Och flera män svarade typ “Ja vad trodde du, det är ju så de funkar. Det är ingen överraskning”. Jag kände igen mig en del i det från när min exfru och jag träffades för typ 100 år sedan.
Jag tror inte det är med onda avsikter. Men det finns (troligen inlärda) tendenser hos folk, och man måste nog passa sig.
Inga problem att prata om sånt nu. Problemet i min förra relation var att det inte pratades. När exfrun bestämde och planerade så ville jag inte säga emot. Och ofta så var det inget som jag behövde säga mot ens, eftersom jag i mångt om mycket antingen inte hade någon direkt åsikt om frågan eller höll med om i stora drag. Att hålla på och dividera om något som egentligen inte var en stor grej var ju onödigt, och fick hon som hon ville så skulle hon väl bli glad? Och hon gjorde säkert likadant i saker jag var mer engagerad kring. Lät mig ha bollen i de frågorna.
Men varje litet beslut bär med sig en liten bit ansvar, och med det en liten bit av makt i form av ägandet av frågan. Många små harmlösa bitar blir något skadligt, en skevhet. Och allt sker utan en tanke eller avsikt, sen sitter man där, missnöjda båda två, men rollerna har stelnat genom åren.
“Det är så de funkar” tills man tar ifrån dem nyckeln till sitt hus och ifrågasätter vad tusan de håller på med.
Alltså, sätter en gräns/er. Talar om för den andre att det där är fan inte ok.
Vi här fick lära oss den hårda vägen att lyssna på och respektera oss själva. I kommande relationer hoppas jag att vi kommer vara tydliga och icke självutplånande.
Ja det är intressant, för bägge beteendena grundas nog ändå i välvilja, både att man “hänger på” när partnern ändå gjort upp planer som man inte vill dissa och att man försöker “styra upp” saker man tycker partnern verkar behöva hjälp med.
Jag tycker dock att det är en rätt viktig skillnad om flickvännen frågar ex “Kan inte vi åka och hälsa på Stina och Lasse i deras sommarstuga v 31?” eller “Kan inte jag få måla om ditt vardagsrum?” vs “Nu har jag bokat in oss på besök i Stina och Lasses sommarstuga i sommar” eller “Här kommer jag med några färgburkar för jag tänkte måla om ditt vardagsrum gult åt dig”.
Så länge jag kan minnas har jag i princip alltid presenterat eventuella planer som skulle påverkat exet som en fråga. Många gånger när det var något viktigt dessutom flera gånger. Men han verkade inte uppfatta det som frågor, som han kunde ha svarat “Nej” på eller kommit med ett motförslag med justeringar som passade honom bättre, utan det verkar, trots att det formulerades och (nästan alltid) uppriktigt menades som frågor, ha tolkats som order/saker jag redan bestämt själv.
I mitt förhållande gick båda in i det med varsitt tungt och obearbetat bagage. Det var dödsdömt från början.
Det som hände ytterligare var att jag några år in i förhållandet började ta tag i min skit. Började i terapi, började tänka annorlunda, förändras. Dynamiken ändrades.
Vissa delar är rätt mörka och onåbara för mej fortfarande.
Men jag hade 50% ansvar för att det gick åt skogen.
Det där har förbryllat mig många gånger, att exet verkade uppfatta förfrågningar/frågor som tjat, gnabb, befallning, krav, kritik.
Så blev han offensiv, anklagade mig för att kritisera honom, svarade med “måste vi prata om det nu”, “sluta kritisera mig”, “jag vet inte”, “jag vill inte prata om det nu”.
Jag kunde fråga “vad ska vi käka ikväll” och han betedde sig som om jag beordrade honom att bestiga Mount Everest för att ge mig ett gram snö från toppen.
Antagligen var detta en del av frigörelseprocessen från sin ‘mamma’. Mamman som då jag symboliserade för honom.
Men det där slog an! Du beskriver det som att “Kan inte vi åka och hälsa på Stina och Lasse i deras sommarstuga v 31?” och “Nu har jag bokat in oss på besök i Stina och Lasses sommarstuga i sommar” är olika saker. Och så är det, när man läser det rätt upp och ner.
Men när jag växte upp så var det samma sak. Mina föräldrar, särskilt min far, krävde med hjälp av frågor. Dvs han ställde frågan “Vill du hjälpa mig med veden?”. Men det var ingen fråga, för jäklar om man inte ville det. Och man skulle dessutom gilla det. Han kunde fråga “Du kanske hellre vill göra något annat? Gå in och spela tv-spel?” medans man jobbade. Då gällde det också att svara att man visst ville hjälpa till. Man skulle alltså vilja göra det han bad om, och man skulle gilla det. Fanns liksom inget val.
Det har nog fastnat hårt på det sättet att jag har svårt att tolka frågor som just frågor, och inte önskemål man helst inte ska säga mot. Samt att när jag formulerat mina egna önskningar har det ofta varit som frågor eller förslag. För den som inte ser en fråga som en begäran så missas det och tolkas som att bollen läggs på denne.
Så var min mamma också. Om man nån gång nekade henne och stod upp för sig själv och något som var viktigt för en själv att göra just då istället så fick man höra i evinnerlig tid efteråt hur oduglig man var, hur lat och fel man var. Men aldrig rättframt, det kom alltid som pikar när man minst anade det och när man var som mest sårbar - jag fick ständiga knivar i ryggen av min egen mamma.
Jag kan fortfarande höra sarkasmen i hennes röst och se avskyn i hennes ögon. Fyfan för “arvssynden” som vuxna obearbetade människor tar med sig in i sina egna familjer och överför på sina egna barn.
Ja men så kan det vara, och när det gäller vardagsgöromål har jag säkert gjort mig mer eller mindre skyldig till det där ändå. Ex “kan inte du se till barnen en stund så jag kan komma ut på en promenad?” Nu hade jag visserligen tagit ett nej på sådana frågor förutsatt att de följdes av någon rimlig motivering till varför han inte kunde men bara ett “nej” eller den motivering jag nog förmodat var orsaken om ingen gavs “nej för jag vill sova/spela datorspel hela helgen så du får fortsätta ta hand om barnen själv och det gör inget om du inte får motionera för då blir du kanske tjock så ingen annan vill ha dig” hade väl inte gått hem direkt…
Sen är det väl ändå så att även när det är en genuint ställd fråga så tycker man väl oftast att det är en rätt kul semesterplan att åka till Lasse och Stinas stuga så medan det åtminstone för mig hade funnits gott om flexibilitet för förslag på andra roliga planer istället eller att flytta tiden för aktiviteten hade kanske ett “Nej men usch, absolut inte” utan vidare motivering inte heller bara lett till ett glatt “Jaha men då vet jag !” som svar.
Men någonstans ligger det väl hos en själv att våga stå upp för sina egna önskemål och inte vara en passivt missnöjd deltagare liksom. Även om det ibland då kan leda till konflikt.
Där känner jag igen mig själv. Jag brukar inte heller lägga krut på att dividera om saker som inte spelar så stor roll för mig. Men det kan vara en fara om man lever med en person som lätt tar över. Utan att man förstår hur blir man plötsligt den som hela tiden förväntas vara flexibel. Den vars röst inte längre räknas. Och sen kan man lätt bli sedd som besvärlig de gånger man verkligen står på sig, eftersom det inte längre förväntas av en. För det finns ju också personer som gillar att styra och ställa. Som gärna vill ha sista ordet. Medan andra tar på sig den rollen mest om de känner att partnern checkat ut, även fast de helst önskar delade skyldigheter och rättigheter.
!” som svar.