Detta är ett ständigt återkommande ämne. I väldigt många äktenskap trivs man inte i den roll man har, och man frustreras över sin partner, denne som drar sån nytta av allt man gör. En sliter och tjänar pengar, partnern lever gött på en mindre ansträngning. En planerar och sköter hushållet, den andra har gratis hemtjänst. En styr och ställer, den andra fogar sig.
Varför blir det så ofta så? Vi kan samla det här så det inte blir samma diskussion om och om igen i andras Min historia-trådar som tar över trådstartarens tråd.
Jag tror att det är samma sak som visar sig hos båda kön i olika förhållanden, fast det visar sig bara på olika sätt. Gemensamt är att man ser sig själv som uppoffrande och att den andra drar nytta av en och dessutom är otacksam. Jag gissar på att båda i ett förhållande kan känna samma sak, att de gör det som förväntas av dem, att deras partner borde gett dem en uppskattning men inte gör det. Eller snarare - mött dem i det som de gör för sin partner. Den som ordnar och styr upp saker vill ha samma engagemang tillbaka av partnern. Den som visar intresse och lust vill ha tillbaka detsamma från sin partner. Den som jobbar röven av sig för familjens ekonomi vill ha samma ansvarstagande tillbaka från partnern. Och den som avstår ovanor för familjens välbefinnande vill att partnern ska göra detsamma. Och när det inte händer känner vi oss ensamma, ouppskattade.
Men vi fastnar. Tror det händer oavsiktligt. Ingen vill hamna där. Men vi gör samma saker år efter år. Blir bittrare och bittrare. Till slut får en eller båda nog.
Jag tror det är för att ibland när vi saknar något i ett förhållande så ökar vi på vår egen andel av det som saknas. Den som vill ha mer engagemang kring hushåll växlar upp och tar ännu mer. Den som vill ha mer lust växlar upp och blir än mer krävande. Den som planerar fritid tar över ännu mer av planeringen. För att annars händer inget. Men kanske lösningen istället är att minska sitt engagemang istället? För när partnern driver på så hårt så äger dem ämnet. Antingen fogar man sig och accepterar sin partners önskningar, eller så gillar man inte att partnern driver på utan att ens egen röst är likvärdig och man undviker det hela. Undviker att planera, undviker intimitet, undviker att välja tapet. Partnern äger ämnet, om än motvilligt, men man har ingen lust att vara med. För ens egen röst och vilja är inte lika värd. Det man själv gör är inte uppskattat, ens egna önskningar duger inte.
Kanske är jag naiv som tror att det finns en gemensam mekanisk varför folk faller in i olika roller. Kanske det är så enkelt att det bara finns massa lata, snåla, eller frigida människor överallt, och skulle man undvika dem handlar det om ren tur. Kanske det bara är en fråga om manlighet och kvinnlighet, och det därmed är oundvikligt. Men det är så många som delar sig. Många känner sig osedda och ouppskattade, på flera olika sätt. Det måste finnas något som får oss att fastna i det, något som man kan undvika.
Jag tror att vi påverkas så enormt mycket mer av vår omgivning än vad vi själva någonsin kan förstå.
Allt från hur det såg ut mellan föräldrarna till vilken roll man fick i familjen och eventuell syskonskara som barn. Och sedan såklart dynamik med vänner och i skolan och i andra sammanhang. Allt detta påverkar oss och formar oss.
Tror även att vi påverkas av relationer i vår omgivning och inte minst hur det pratas i kompisgänget kring relationer, sex, kärlek och det andra könet. Det bidrar nog också tlll de värderingar vi tar med oss till vår egen relation och vilken syn vi tillåter oss att ha på vår partner.
Allt detta är så svårt, så svårt att rucka på.
Själv rycker jag numera på axlarna kring det och känner att jag inte vill bråka om roller. Antingen hittar man en partner som med självreflektion och genuin välvilja medvetet vill medverka till sunda och rättvisa villkor - eller så får det vara.
Alltså ärligt talat tror jag ju att den vanligaste anledningen är att ena parten vinner på fördelningen som uppstått och inte har en egen motivation att ändra den utan tvärtom har motiv att försöka hålla kvar rollfördelningen. Därav att klagomål inte “hörs” och omvändelser kommer först under galgen.
Sen tänker jag inte påstå att så alltid är fallet, det kan också vara så att ena eller bägge helt enkelt saknar förmågan eller kompetensen att vara den som partnern vill ha. Det kan vara låsningar man har med sig av olika slag, eller en kortsiktighet i att man gör det som känns lättast för stunden trots att de långsiktiga konsekvenserna blir att ingen får det den egentligen vill ha.
Men ja, jag tror ändå att det först nämnda är den vanligaste orsaken.
Åtminstone för egen del känner jag att jag verkligen, verkligen försökte växla ner just för att ge partnern utrymme att steppa upp, på otroligt många sätt. Och resultatet blev riktigt illa och särskilt efter att man har skaffat barn så är det bara vissa saker som måste göras och skötas och det går inte som förälder att stå och se på när det fallerar för att ge partnern “chansen att steppa upp” för att det är ett barn som drabbas och man blir själv en olämplig förälder om man agerar så.
Överlag tror jag att män och kvinnor visar kärlek på olika sätt.
Män kanske inte uttrycker känslor med ord men mer i handling. Jag har stött på många män nu som visar sin kärlek genom att laga saker åt mig, ställa upp i ur och skur på alla möjliga sätt gällande stort som smått. Visst är det fruktansvärt irriterande när en man i ens närhet bokstavligen tar arbetet ur händerna på mej, har hänt mej flera gånger under livets gång, men tror att män är rätt så hårt präglade i detta. Har läst en hel del av James Bauers forskning, om mäns “hjälte-instinkt” (min egen översättning direkt från engelskan).
Kvinnor däremot har ett rikt språk, kan uttrycka och hantera svåra känslor tidigt i livet. Har ett rejält försprång gentemot män. Forskning har visat att kvinnor kan återberätta/minnas känslor bättre än män. Osv.
Mycket tror jag handlar om "språk"förbristning mellan män och kvinnor.
Här var det tvärtom faktiskt. Men att det ska finnas en regel som täcker in exakt alla fall är nog lönlöst att söka. För din beskrivning - iaf att kvinnor ofta har bättre förmåga att uttrycka det med ord håller jag med om.
Ett bekymmer är väl att det sätt man uttrycker känslor på är det sättet man förväntar sig att få det tillbaka på. Och än värre, den andra kanske inte ens uppfattar det som ett uttryck för kärlek. Tyvärr tror jag det inte är helt ovanligt att två i ett förhållande älskar varandra men deras uttryck går varandra förbi, och båda känner sig osedda och ouppskattade. Och det kan till och med få motsatt effekt. Om jag t ex skulle visa min uppskattning och kärlek genom att vilja vara tillsammans med min partner och göra saker ihop, men denne inte ser det för vad det är och uppskattar det, då är det nog lätt att man faller in i tanken att ens ansträngningar inte är nog. Lösning: mer av samma! Så man växlar upp så partnern inte ska kunna missa det. Visst partnern missar det inte, men kanske tycker att man istället är skitklängig och jobbig, och denne aldrig får vara ifred. Och då blir det ju kasst. Ju mer man försöker närma sig, ju större blir avståndet. Och så kommer bitterheten.
Sen hur man uttrycker sig och vad man förväntar sig färgas nog till största del av vad man lärt sig. Just könsroller, hur det funkade i familjen när man var liten, snacket i kompisgäng, osv.
Jag tror att de flesta vill vara bra partners, eller åtminstone se sig själva som bra partners, på samma sätt som de flesta vill vara bra människor, eller åtminstone se sig som bra människor.
Problemet är ju bara att detta kräver något av dig. Ja, det kräver till och med ganska mycket av dig.
Det kräver att man offrar rätt mycket av sin fritid för hus och familj, när man kanske hellre hade varit ute med vänner eller ägnat sig åt hobby eller haft egentid. Och det kräver att du varje dag aktivt ser och lyssnar på din partner, även om du kanske hellre landar i soffan med mobilen eller Netflix.
Jag tror att det är där skon klämmer. Skillnaden mellan vad man faktiskt aktivt måste göra för att nå upp till den standard man intalar sig att man redan når upp till.
Det är exempelvis intressant att även de par som själva upplevde sig som jämställda ytterst sällan faktiskt var jämställda när den tid båda lade ned på hushållet objektivt mättes svart på vitt.
Men om man redan tycker att man gör tillräckligt? Om man inte orkar eller vill göra resterande del?
Det är där jag tycker att det börjar bli intressant. Nämligen när och hur lär man sig att det är okej att bara göra det man själv tycker är tillräckligt? När och hur lär man sig att ens partner är jobbig som kräver mer, istället för att känna att kraven är fullt legitima?
Där tror jag som sagt att våra samlade erfarenheter från vårt eget liv och samhället i stort bidrar i rätt stor utsträckning. Sådant som vi omedvetet tar med oss, men som ändå spelar in på vad som förväntas av oss och hur vi anser att vi har rätt att bete oss.
Vi vill ju vara bra i våra egna och andras ögon. Så vad samhället har för ögon är rätt viktigt. Och det avgör kanske till stor del av vi avfärdar vår “jobbiga” partner som just jobbig och krävande, eller om vi anser att hen faktiskt har en poäng.
Sen finns det så klart även relationer där partnerns krav ÄR orimligt höga och omöjliga även för den bäste att nå upp till. Men det tror jag inte är den vanligaste förklaringen, för i så fall hade inte de flesta hushåll idag haft skev arbetsfördelning.
I slutändan handlar det kanske också ganska mycket om att när man väl kärat ner sig, ev skaffat familj och åtaganden tillsammans och lever upp till en tvåsamhetsnorm, så vill man inte riktigt på allvar ta tag i den där frågan vad som egentligen händer om ena parten helt enkelt inte vill eller orkar göra det som partnern tycker att de borde.
Jag menar gör man det till något fyrkantigt excelark så finns det ju egentligen ett fåtal rätt straight forward utfall av en sådan motsättning. Man kan gå isär. Den ena kan acceptera den andras modell och bara gilla det läget. Man kan försöka nå en kompromiss. Man kanske kan vara särbos, beroende på vilka bitar det är man inte har samma synsätt på.
Men istället väljer man en skavande icke-lösning. Den som skulle få dra större delen av lasset kan inte tänka sig att officiellt gå med på att dra hela lasset eller större delen av det själv och gilla läget. Den som gillar soffan kanske visserligen officiellt kan tänka sig att gå med på att dra halva lasset men tänker egentligen inte göra det då soffan fortfarande är skönare. Eller så tänker denne inte gå med på partnerns version av vad som ska göras. Fram tills man verkligen vill gå isär (och det är ju i det stadiet vi får se folk här) så vill man inte gå isär och driver därför inte frågan till sin spets.
Landar nog också i att man dömer sig själv efter ens egna avsikter och osedda uppoffringar, men sin partner efter dess handlingar.
Om jag egentligen hade velat göra A men istället gör B för min partners skull så ser ju bara partnern B och tänker att det var vad man själv ville. Men inombords läggs det på uppoffringslistan, den man skulle haft bekräftelse för. Man själv har hamnat på plus för man uppoffrat sig, och partnern ligger på minus för den inte är tacksam. Men partnern känner inte till poängställningen, den bara märker att man blir lite småsur. Vilket den för in i sin poänglista.
Jag kan själv se såna här saker jag gjort när jag rannsakar mig själv. Just att hålla inne med sin vilja där i ögonblicket är kasst, att sen dra upp vad man ville i efterhand är inte till nån nytta. Ibland hade ens partner kanske inte ens önskat att man uppoffrade sig, utan snarare att man uttryckte vad man ville istället. Men ändå har man varit tyst.
Ja det där är ju rätt förödande. Jag brottades ju, och gör väl fortfarande, med tankarna och känslan att mitt ex överhuvudtaget inte ville ha mig, våra barn, vårt hem eller vårt liv ihop i och med att han aldrig uttryckte vad han själv ville och ständigt tycktes gå med på förslag på saker som det sedan visade sig att han inte ville egentligen.
Plötslig fundering: Det kan vara lathet att soffan väljs. Kanske det är ett försök att återta bestämmande genom att arbetsvägra? För den som inte kan argumentera eller föra fram sin egen vilja men inte är nöjd med ambitionsnivån så blir trots dess valda konfliktyta.
Ja det är säkert ett sätt att passivagressivt protestera. Men gillar man inte andras förslag på hur saker ska göras kanske man skulle presentera ett eget istället.
Jag märker också hur tydligt det är att vi alla skriver in våra egna erfarenheter som svarsmodeller
Om det är så att man helt enkelt har olika kärleksspråk tror jag att det går att lösa med kommunikation. Viljan att anstränga sig tror jag är den viktigaste pusselbiten, och om den viljan finns så finns nog också en möjlighet att mötas.
Men det förutsätter att den viljan bygger på att man genuint vill sin partner och sin familj väl. Om den viljan istället bygger på ren egoism hjälper nog inga lösningar i världen.
(Och som ren egoism menar jag i detta fall omvändelse under galgen, dvs att det är först när man får skilsmässopappret i handen som man tycker att det är mödan värd att lyfta ett finger för att rädda sig själv.)
Japp. Det är inga ursäkter jag för fram. Bara försök att se det på olika håll.
Jag har lite svårt att acceptera att folk skulle vara så medvetet usla mot varandra, men så har jag en tendens att tro gott om alla också, så det färgar mina funderingar. Jag är helt enkelt dragen till förklaringar där alla menar väl, men kommunikation och självinsikt brister och så blir allting fel. Har stött på folk som varit riktiga as, men har in i det sista försökt förstå och lirka med dem. Till sist har man fått ge upp. Vissa är helt enkelt skeva och kan inte bättra sig.
Men jag tror inte att det är så medvetet i de allra flesta fall. Det är förmodligen fullt av ursäkter och undanflykter även i den egna mentala processen. “Jag gör det sen” “om hon tycker det är så viktigt kan väl hon göra det” “jag gjorde ju ändå x och y idag så det får väl räcka” osv.
Poängen är väl mer att om man väljer att passivagressivt sitta på soffan för att man tycker partnern bestämmer för mycket över en så är det ändå en strategi för att undvika att driva frågan till sin spets och till en slutlig lösning, som mycket väl kan vara att man går isär. Man skulle ju ha kunnat säga “Vet du vad, jag orkar och vill faktiskt inte leva upp till din standard om X och Y, den biten får du sköta själv. Funkar inte det för dig får vi gå isär”. Men det gör man inte, utan man sätter sig på soffan och säger att man ska “göra det sen” istället.
Exakt! Jag tror det är en bra beskrivning om vad som händer hos många faktiskt. Kan erkänna att jag själv suttit där på det viset. Och jag håller helt med om att rätt hade istället varit att ta upp och snacka om det. Kan vara lite konfliktflyende också att undvika att prata om det. Särskilt i början av en relation.
För att knyta an till det som ofta kommer upp angående attraktion: Svårt att attraheras av någon man är förbittrad på. Om den sen är objektivt snygg, macho, rik, feminin eller ej spelar nog mindre roll. Bitterheten kväver åtrån.
