I båda alternativen du nämner är ändå ”jag vet inte” ett svar som betyder att relationen och kommunikationen är dålig. Båda ”jag vet inte” betyder egentligen ”jag vågar inte ge ett ärligt svar”, antingen pga att man är rädd för en obefogad reaktion på det ärliga svaret eller en befogad reaktion.
Sen tror jag på att försöka ställa sig frågan: vill jag ha det precis så här resten av livet eller har jag det bättre själv? Dvs sluta jämföra en inbillad relation, så som man önskar att den var, med att leva själv. Har man gett någon ett par chanser att förändras utan att den gör det så är det inte realistiskt att fortsätta hoppas. What you see is what you get. Vill du ha det eller inte? (Är så klart skitsvårt i verkligheten, vi är väl egentligen rätt bra på att hoppas in absurdum, men man får försöka så gott man kan tänker jag)
Bra observation! Ett annat problem är när lögner kommer in i ett förhållande, det bryter ner tilliten, och börjar ofta med små vita lögner. Jag tror de också kan kopplas till det du skrev om rädsla för att vara ärlig. Det måste inte ens vara ens partner som inte kan hantera att man säger vad man tycker, det kan vara ett inlärt mönster sen innan.
Sen betyder inte det att allt ljugande som sker kan förklaras med detta, och det ursäktar det definitivt inte.
Jag, som så många andra, fick höra orden “Jag älskar dig” långt in i relationen, även när den närmade sig sitt slut och orden inte var sanna. Ibland har jag funderat, när var sista gången de sades och det var sant? När var första gången de sas men var en lögn? Spelar ingen egentligen ingen roll. Men jag har förståelse för att det sas fast det inte var sant. För det måste varit skrämmande att säga som det var eller att svara frasen med tystnad när det var jag som sa den. Och även jag fick höra “Jag vet inte”, när jag frågade vad som var fel. Antagligen för att orden skrämde. Att jag kan ha förståelse för det tar dock inte bort smärtan det orsakade.
Men man kommer inte undan smärta. Att älska någon är att välja vem som ska vara källa till smärta man kommer känna. Antingen för att denne kommer sluta älska en, att denne kommer göra något som gör så ont att man slutar älska denne, att denne kommer gå bort och lämna en sörjande kvar, eller att man själv kommer gå bort och därmed tillfoga den man älskar samma smärta. En dag tar alla förhållanden slut, bara sätten skiljer sig åt. Och ingen kommer ur ett förhållande oskadd. Man får välja någon med omsorg.
Sorry för utläggningen här på slutet, går inte riktigt i trådens tema, men kände för att öppna hjärnan lite.
Under förutsättning att förväntningarna tas hänsyn till. Om ena parten skiter i den andras förväntningar spelar det ingen roll hur mycket man kommunicerar. Jag vill gärna föreställa mig att mycket av det som blir kasst i ett förhållande sker utan illa avsikt, men ibland är folk bara idioter, tyvärr. Det svåra är ju att komma till klarhet om man har med en idiot att göra eller om det handlar om kass kommunikation.
Låt oss vara lite realistiska för en stund. En man som blir nedbruten av att höra talas om arbetsfördelning är nog inte mycket att hänga i julgranen ändå.
Och ärligt talat spelar det noll och intet roll ifall du och andra män anser att ojämställda relationer inte är något problem (baserad på samhället ett par hundra år tillbaka då kvinnor inte hade möjlighet att skilja sig på samma sätt), utan vad de flesta kvinnor anser om saken lär ni bli varse om den dagen ni åker ut med huvudet före.
Exakt.
Det är nog det så många av oss önskade att vi hade gjort. Men det blir lätt som du skriver, att man helt enkelt vet att ingen är perfekt och att man därför lätt “tvingar” sig själv att överse med problem som egentligen är varningssignaler
Det är alldeles för lätt att fokusera på en människans bra egenskaper och därför tillskriva dem potential som kanske aldrig har funnit där. Likaså får man komma ihåg att även befintlig potential inte är ett löfte.
Det är också alldeles för lätt att tro att man ska kunna nå fram. De flesta gör allt vad de kan för att hitta sätt att kommunicera, i tron att om de bara hittar någon magisk nyckel ska allting kunna falla på plats.
Alldeles för sent inser vi att det aldrig fanns någon nyckel. Det som saknades var istället motivation. Den motivationen väcks inte av försök till kommunikation, utan den väcks alltför ofta bara av ett skilsmässopapper. Och då är det för sent ändå.
Vad jag önskar att jag hade kunnat förstå allt detta i tid! Idag vet jag ju att om man måste sitta ned och prata om ansvarsfördelning är relationen redan dödsdömd. För med en bra partner behövs inte det samtalet, och med en dålig partner hjälper inga samtal i världen.
Likaså har jag också lärt mig att om vanlig kommunikation i vanligt samtalsläge på vanlig svenska inte når fram kommer heller inga andra kommunikationskanaler hjälpa. För då ligger problemet hos mottagaren, och det är inte ett problem jag äger. Det är ingen idé att jag slår knut på mig själv eller ber till gudarna om ett mirakel - det enda kloka jag kan göra är att bespara mig den sorg, besvikelse, ilska, tårar och onödigt kämpande och inse att detta inte är någon jag kan få en bra relation med.
Vi måste helt enkelt börja ställa rätt krav från början. Och vi måste sluta bortse från våra krav i en naiv förhoppning att den andre kommer att utvecklas åt det håll vi behöver. Våra partner lever sina egna liv, och de utvecklas bara om de vill och i så fall åt de håll de vill.
Vill vi ha en jämställd, jämstark livspartner kan vi inte hålla på att välja någon som saknar dessa kvaliteter.
Helt sant. Rätt viktigt då att ha koll på vad man själv egentligen vill. Träffas man som väldigt ung har man sällan koll. Är man lite äldre har man nog bättre koll på sig själv.
Nja, jag tror man formar varandra i ett förhållande rätt mycket, om än oavsiktligt, och säkert ofta inte ens på det sättet man hade önskat. Mycket av det man gör, tänker, och säger är en reaktion på den andra, eller påverkas av dennes åsikter och attityder. Tror de flesta har mindre kontroll över sina liv än vad de själva och andra tror.
Men nu var det väl mitt exempel du kommenterade? Den fetade meningen förstår jag faktiskt inte alls. Jag beskrev ju förloppet i mitt inlägg som du kommenterade. Hur kan du dra en sådan slutsats av det? Det är möjligt att han inte ville respektera mina förväntningar, men varför inte säga det då.
En sak iaf säker. Vilken underbar välsignelse det innebär för resten av livet att aldrig mer behöva vända ut och in på mig och ödsla sådana oerhörda mängder energi åt att försöka hitta ”rätt nivå” för min feedback. Gäller ditt resonemang andra områden i livet också? Säg att du köper en mobil och ingår ett avtal med abonnemang på telefonen. Sen skiter du i att betala. Du besvarar påminnelserna och den senare påknackning av kronofogden med att visst ingick du ett skriftligt avtal och visst har du sen dess utnyttjat tjänsten, men du känner att deras feedback gällande dina flagranta avtalsbrott inte är på rätt nivå eller kanske inte tillräckligt respektfull, så därför tänker du inte betala och det är inte ditt fel eller ansvar utan det ligger helt på dem att hitta ”rätt nivå” på feedbacken om dina avtalsbrott. Tills de hittat ”rätt nivå” på den feedbacken så är det inte ditt problem att de vill ha betalt.
Är det rimligt tycker du eller är det bara gällande kvinnliga partners man kan skita fullständigt i överenskommelser man gjort (i det här fallet skriftligen).
Angående det här med att om ojämställdhet är eller inte är ett problem.
Egentligen visste jag det väl på något sätt redan då, när den där situationen uppstod. Därav att jag kämpade så hårt för att det skulle bli jämställt från början. Men då, när vi var unga studenter med massvis med tid och hushållet var litet så var problemet med ojämställdheten ändå inte så stort, ja det var ju orättvist att det var jag som fick ta städ och disk mycket mer än han, men det stannade ju där, vid att det var orättvist att jag skulle diska igen.
Men det var ju först senare, i ett riktigt vuxenliv och gemensamma barn som de verkliga problemen med ojämställdheten visade sig, de som på allvar gör mig rasande och förtvivlad och som jag hoppas kunna förmedla till min dotter innan hon fastnar i samma skit. Det som händer är ju att det ojämnställt nedlagda arbetet på hushåll, barn och relationer äter den tid och energi som kvinnan kunde använt till att åstadkomma andra saker i sitt liv. Den äter hennes drömmar, hennes potential, hennes identitet. Kvar blir i värsta fall bara en tjänsteande som har gett upp om någon egen mening och bara finns till för att ta hand om andras behov. För mig blev det iaf väldigt uppenbart då jag skrev på min avhandling en försvarlig del av den tid när barnen var små. Att det var tiden och orken att uppnå andra mål jag hade med mitt liv som försvann medan jag tog disken, tvätten och dammsugningen ensam igen. Hur många böcker har aldrig blivit skrivna, hur många tavlor aldrig målade, hur många stunder ifred att reflektera, njuta och hitta sig själv har gått förlorade när kvinnor fått dra ett ojämnställt lass i hemmet? Det blev en ren diskbänk istället, som ingen minns i efterhand.
Sen ska jag väl för rättvisans skull säga att jag tror faktiskt att det finns en liknande dynamik åt andra hållet också. En sorts kvinna som vill leva i en materiell standard hon inte själv kan finansiera. Som glatt bränner pengar och drömmer stort om materiella saker som inte är verklighetsförankrade i familjens ekonomi. Som därmed lägger lasset på mannen att både dra in medlen för att finansiera det och att springa runt med ångest och försöka släcka bränderna av ogenomtänkta inköp etc. Där tror jag också samma dynamik kan uppstå – hon har inget eget incitament att ändra en sådan dynamik. Hon får leva ett liv hon inte har råd med och behöver inte heller själv jagas av ångesten över att det inte går ihop, för det har hon någon annan som tar åt henne.
För det första älskade jag honom från början. Det var hans beteende som gjorde att det mesta av kärleken dog
Och för der andra ignorerar och nonchalerar man inte människor generellt, oavsett om man älskar dem eller ej. Det tillhör vanligt hyfs.
Eller brukar du exempelvis ignorera din chef, dina kollegor eller dina vänner? De kanske inte älskar dig, så varför ska du då bry dig om ett ord de säger?
Jag förstår att du måste tro det. Att det fyller ett personligt syfte hos dig att tro att alla kvinnor som någonsin har kommunicerat med en man har gjort allting fel. Det är den enda förklaring du återkommer till, som en trasig skiva, fast du inte vet något alls om andras situation. Det enda du vet är dina egna fördomar.
Gissar att du återigen - för vilken gång i ordningen? - bara ser dig själv och dina egna förhållanden i andras berättelser, och att du därför gör allt du kan för att lägga över skulden på andra
Bra, då hoppas jag slippa ett tusende inlägg som bara går ut på att kvinnan inte kommunicerat på rätt sätt - vad hon än gjort och försökt! - när mannen vägrar lyssna på tilltal eller ta sitt ansvar för hemmet och relationen
Det kan också vara en bra indikator på vad man är för typ av människa om man bara visar grundläggande respekt gentemot andra på ganska krävande premisser
Du är bara för mycket!
Vilken delaktighet har jag i att min partner inte behagar lyssna och vägrar att förstå när jag klart och tydligt påtalar problemen och hon högaktningsfullt skiter i det för hon säger tycker att det fungerar och är inte beredd att lyfta ett finger fast jag säger att jag inte orkar mer? När jag börjar tala om skilsmässa men hon inte bryr sig och när jag väl bestämt mig vill hin ändå fortsätta försöka?
Menar du helt seriöst att jag har del i att 1) hon inte velat lyssna 2) inte tagit de problem jag påtalat på allvar 3) litat på att jag ska fortsätta att kämpa utan att hon velat göra något för att underlätta?
Säg mig då vilken del jag har i och vilket fel jag gjot då hon inte velat ta till sig att jag inte mått bra i relationen fast jag gång på gång pätalat det och hon till släkt och gemensamma vänner klagar på mig men säger inte halv sju åt mig, inte ens när jag frågar henne rakt ut?
Jag tror inte att det gäller bara för mig att den som är missnöjd inte når fram till sin partner hur tydlig man än försöker vara för den andre är för upptagen med sitt och sitter nöjd. Har den missnöjde del i att den andre saknar förmåga att ta in vad den andra klart och tydligt uttrycker?
Det enda jag kan tillägga är att jag är oerhört djupt tacksam över att leva i ett land och i en tid där jag kan skilja mig. Jag behöver inte tillåtelse från @Tailor eller någon annan, och hur mycket han eller andra försöker skuldbelägga de som äntligen slår sig fria spelar det ingen som helst roll. Låt dem tjafsa. Och låt oss leva lyckliga. Det är vår tur nu
…eller saknar förmågan att lyssna, bearbeta och omsätta informationen i praktisk handling.
Nej, att ett äktenskap/ relation inte fungerar är naturligtvis bådas ansvar men när det bara är en som inser, påtalar och försöker göra något åt det utan att den andre tar det på allvar är det faktiskt bara strutsens fel som stoppar huvudet i sanden och inte orkar/ vill lyssna och ta till sig signalerna. Nej, jag älskade henne inte tillräckligt mycket för att sköta allt markarbete medan hon ville att jag skulle göra allt åt och för henne. Jo då, nog tyckte hon om mig allt men hon litade på att min kärlek skulle klara av att sköta allt i hemmet medan hon inte la två strån i kors för att underlätta vardagspusslet fast hon var hemma. Många kvinnor som gått på den niten, att få vara den som får göra det mesta i hemmet medan partnern bara smiter undan och inte orkar ta in/ vara lyhörd för sin partner. Och när skilsmässan blir ett faktum står de där helt ovetande och oförberedda och förstår inte vad som hände när den undfallande, snälla, självutplånande tjänsteanden plötsligt fått nog och sagt upp sig trots att de senare påtalat problemen gång på gång på gång - till och med tagit upp tanken på skilsmässa tidigare men allt har fortsatt i samma spår så när man då verkligen gör slag i saken står de där som dumma får utan att fatta någonting och kan inte ta in att det är deras egen ovilja att lyssna in den andre och deras oförmåga att ta partnern på allvar som ställt dem i den situsationen. Blir det en omvändelse är det ofta under galgen och vara inte särskilt länge heller.
Så många kvinnor jag erfarit bli en skugga av sig själva. Som unga - sprudlande och nyfikna med många olika intressen. Som “husmödrar” - sönderstressade och inget annat att prata om än barnen och mannen. Sen barnbarnen. Som om hon inte har något annat liv än barn och barnbarn. Och ingen annan är intresserad av hennes barn eller barnbarn men det är det enda hon har att prata om och alla andra lyssnar artigt. Som med hundägare, de går på stan’ och tror att alla andra ska tycka att just deras hund är världens sötaste och bästa för det tycker de själva. Men långt ifrån alla hundar är söta eller likeable, speciellt inte för andra än för just hundägaren själv. Detta till trots så är hundar överlag ändå mer likeable än de flestas barn och barnbarn.
Och det värsta är när kvinnor pratar om sina män stup i kvarten. “Gubben där hemma” - jag kräker. Världen brinner och hela deras värld består av en odräglig “gubbe” och några osnytna ungar. Trist som fan att lyssna på. Jag brukar vara rätt rak på sak att jag inte vill lyssna på skiten.
Jag hade satt min egen kåthet åt sidan och inte gett mig in i ett potentiellt getingbo. Det måste finnas singel-kvinnor du kan ligga med om du är kåt? Speciellt som båda två verkar vara dina vänner. Gör inte så mot en annan man.
Jag har själv haft delat chefsansvar med en person till (jag är kvinna och han är man) och det funkade alldeles utmärkt. Jag vet inte vilka arbetsplatser du har erfarenhet från, men min egen erfarenhet är att ju mer man delar upp ansvaret desto bättre blir resultatet och välmåendet och jag ser inte varför det skulle vara någon skillnad i en nära relation.
Det här var på en statlig myndighet och vi delade upp personalen oss emellan och hade gemensamt ansvar för övriga ansvarsområden som ingick för avdelningen vi var chefer för. Sen delade vi upp saker rent praktiskt för att det skulle bli mer effektivt och hjälpte varandra där det behövdes, eller tog över om någon fick för mycket jobb. Ett jämlikt ledarskap där vi båda var väldigt nöjda. Det fanns rätt många sådana exempel på den arbetsplatsen så det här var inte bara ett enstaka fall.
