För mig är det där snarast att betrakta som ett friskhetstecken 
Tvärtom är det så att jag inte finner det sunt på en enda fläck att som medelålders människa (oavsett kön) varken kräva/förvänta sig eller vara villig att GE fullständig och total uppmärksamhet till en annan vuxen människa. För mig känns de lika kokko båda två 
Det här är en fråga som jag hoppas hitta svaret på någon gång!
Jag skulle gärna ha en relation om jag vågade tro att man både kan få vara den som behöver stöd och den som stöder, den som lyssnar och den som blir lyssnad på, den som tar initiativ och den som hakar på…
Jag vill inte ha fasta roller i en relation. Jag vill ha flexibilitet, och mötas av flexibilitet. Just nu känns det väldigt svåruppnåeligt.
Jag tor att du har helt rätt i detta, @Mirah, och det är bland annat därför jag har landat i att jag inte bör ha någon ny relation. Inte inom överskådlig tid i alla fall. För mig väger inte den utvecklande delen upp den påfrestande delen. Vinsten uppväger inte risken.
Hittills har mina relationer gett för lite och kostat för mycket. Och det är förstås en lärdom så god som någon. Men i dagsläget ser jag ingen vits med att prova ännu en gång enbart för att det KAN bli bra. Priset är för högt.
Så länge jag inte vet vad jag kan förbättra så liknar jag bara Einsteins dåre om jag går in i ytterligare en relation: då blir jag den där personen som gör samma sak gång på gång och förväntar mig ett nytt resultat.
Hm, det här kan vara en av faktorerna för att undvika Einstein-fällan…
Jag svär kanske i kyrkan nu, men jag tror att vi lite till mans måste släppa kraven på blixtrande attraktion, knän som viker sig och myllrande fjärilar i magen. Det är inte på de grunderna man bygger en långsiktig, hållbar relation. Men de flesta av oss har ju lärt oss att det är så det ska kännas. Jag lutar lite åt att vi är… tja, lurade. Det där måste jag klura lite mer på!
Jag tror nog faktiskt att jag hellre tar blixtrande attraktion före en långsiktigt hållbar relation om jag måste välja, iaf nu när kärnfamiljen ändå gått åt helvete. Men helt säker är jag inte.
Ja, om man är ute efter det finns det ju inget problem! 
Men många går nog runt och tror att en bra, trygg och stabil relation som håller livet ut måste börja som en passion. Jag börjar misstänka att det är ett enormt missförstånd. En bluff. Får se om jag hinner reda ut det i nuvarande liv. Annars får jag fortsätta i nästa!
För mig är det nog det, för jag förstår inte hur jag skulle kunna bli intresserad av att ha en relation med någon jag inte är rejält attraherad av. Då får jag ju den där känslan av att vad ska jag med denna personen till, varför ska han sitta i min soffa liksom. Har inget intresse av att ha en relation bara för att ha en, det ska ju tillföra något.
Jag tror nyckelordet här är “rejält”.
Att ha en relation med någon som man tycker är oattraktiv är förstås dödsdömt. Men jag tror inte att intensiteten i attraktion är det som avgör hur bra relation man kommer få.
Jag har börjat fundera i banorna “tillräckligt attraherad” istället. De flesta av oss kommer ändå förlora den där attraktionen med knäsvaghet och fjärilar. Den hör bara första tiden till. Sedan är det annat som avgör.
Man kan ju vända på det. Varför ska jag ha en bedårande attraktiv man i min soffa om vi inte passar ihop? Vad skulle han tillföra mer än pirr i magen några månader? Då är det bättre att jag införskaffar en riktigt snygg soffkudde. 
Skämt åsido så tror jag att vi generellt lägger för stor vikt vid kemi och attraktion. Vi tror att den ska göra att vi övervinner alla olikheter. Det känns ju gärna så inledningsvis när alla hormoner lever loppan. Allt är möjligt! Jag gör vad som helst för honom!
Men hur stor är chansen egentligen att det funkar på sikt bara för att man har massor med kemi i början? Jag ställer mig mer och mer på planhalvan som förordar maxpoäng på kompabilitetsskalan medan det kan räcka gott med strax över medel på attraktion.
Jag har faktiskt lite svårt att tro att jag inte skulle kunna bli mycket attraherad av någon jag redan är lite attraherad av om man inleder en relation. Eller föreställa mig en person som skulle kunna vara bra för mig långsiktigt men som jag inte skulle kunna bli attraherad av. Jag tror nog att jag skulle bli attraherad av en sådan person. Jag har nog karltycke egentligen, blir lätt attraherad om egenskaper som tilltalar mig finns, och kan nog inte tänka mig att ha en relation med någon som inte har egenskaper som tilltalar mig. Det finns gott om män jag känner mig attraherad av.
Men däremot kan jag ju helt uppenbart bli attraherad av personer som inte är bra för mig, så jag tänker nog att det handlar mer om att sålla mellan dem jag blir attraherad av samt inte minst att först innan jag ens funderar i de banorna se vilka mönster hos mig själv jag måste ändra för att det ens ska vara någon idé att starta något. Jag kan nog inte påstå att jag någonsin trott på något logiskt eller intellektuellt sätt att kemi eller attraktion övervinner alla olikheter. För mig är det mer vad förälskelse gör med mig på ett högst ologiskt sätt som jag inte kan styra med tankekraft.
Här är jag tyvärr inte lika förnuftig. Jag tenderar att gå efter något annat, som jag inte ens vet vad det är. Inte utseende, så mycket vet jag. Inte heller status eller andra ytliga attribut. Snarare något med igenkänning, tror jag. Eller nån form av komplettering kanske. Känslan av att vi alltid har känt varandra.
Och när det känns så där rätt, då är oerhört lätt för mig att dras med i en onödigt optimistisk karusell. Jag hamnar i en tankefälla som går ut på att eftersom det känns otroligt rätt så måste vi höra ihop och eftersom vi hör ihop så kommer vi naturligtvis kunna få livet att fungera. Då kommer vi enkelt övervinna olikheterna. De kommer bara berika oss!
Jag är fortfarande inte fri från den fällan när det gäller mitt ex. Det kan inte hjälpas - fortfarande känns det otroligt rätt att bara vara i hans närhet trots att vi har haft väldigt sporadisk kontakt de senaste två åren.
Det känns verkligen som att vi hör ihop. Jag måste värja mig intellektuellt eftersom jag vet att vi omöjligen kan ha en relation. Och det går skapligt. Jag går absolut inte och trånar efter honom.
Men om han var en främling som jag inte visste något om, då skulle jag falla för honom igen. Han har något som gör att jag dras automatiskt till honom. Vore jag lite mer andligt lagd skulle jag säga att vi har känt varandra i ett tidigare liv.
Samtidigt händer det att mina vänner mest på skoj men med ett uns allvar försöker tussa ihop mig med män som de tror att jag passar med. För att vi är lika, vi har värderingar som funkar ihop och det ser bra ut i teorin. Bra, trevliga, attraktiva män. Men totalt ointressanta för mig. De pratar om sånt som jag inte ens kan låtsas vara intresserad av och de har liksom ingen energi, inget driv, ingen gnista…
Nä, jag vet inte vad som fattas då. Jag vet verkligen inte.
Kontentan är att jag har ganska lätt välja bort män av förnuftmässiga skäl. Men att välja till, det är stört omöjligt.
Jo, jag förstår hur du menar och till viss del kan jag väl känna igen mig i att jag har inlett relationer med personer som varit sårbara och lite ensamma på ett särskilt sätt, som jag kunnat identifiera mig med. Jag har väl tänkt att det ska vara vi två mot världen eller att vi ska kunna hjälpa varandra i det. Men vartefter inser jag att den likheten jag ser har nog inte männen sett och kanske ingen annan heller, och det känns som att det mest blivit jag som hjälpt och stöttat men inte blivit sedd på samma sätt tillbaka. Men det är ju något som jag (möjligen falskt) upplevt som en likhet, inte en olikhet.
Olikheterna vill jag inte övervinna. Jag vill att vi ska ha med oss olika erfarenheter att lära varandra om. Jag vill att vi ska fortsätta att ha hetsiga diskussioner om politik, religion eller litteratur tills anhöriga kommer för att släpa oss till ålderdomshemmet. Därför vill jag helst inte ha någon som både är lik mig och delar alla mina värderingar, då blir det ju ingen diskussion och jag kommer inte att lära mig något nytt av personen. Men ja det är möjligt att samma olikheter eller skilda åsikter inte går att förena med en långvarig relation, att de förr eller senare blir ett gnissel istället för en flamma. Fast hittills vet jag inte om jag tycker det är det sånt fallit på, till viss del kan jag iofs störa mig på personer som inte utvecklas och fortsätter att harva på med samma argument och tankegångar i decennier, så blir det så är det nog bäst om han åker ut ändå.
Faran som jag ser nu är väl mest att jag inte alls klarar av att “shoppa runt” efter män efter förslag som inkommit. Tidigare har jag inbillat mig att jag kan ta det lite lättsamt och att det bara är att avsluta om han inte funkar för mig till 100%. Men det kan jag inte. Jag kärar ner mig så in i helvete och sen kommer jag fortsätta att jobba för att få det att funka bortom gränsen för idioti.
Låter lite som handlingen i The eternal sunshine of the spotless mind.
Jag har jättesvårt för att bli attraherad.
För mig är nästan alla män i princip lyktstolpar, eller hur man nu ska uttrycka det. Jag noterar att de finns, men försöker mest låta bli att gå rakt in i någon.
Jag har aldrig känt kärlek vid första ögonkastet, eller gått på en dejt och varit helt knäsvag efteråt. För mig måste sådant växa fram, och därför är det inte så intressant med himlastormande förälskelse för mig. Jag är nog inte programmerad på det sättet.
Däremot kan det vara svårare att pinpointa exakt vad som får mig attraherad. Mitt senaste ex handlade det om att han verkade vara en snäll och ödmjuk man som visade upp många fina egenskaper. När det gällde ex-exet var det nog bara bra personkemi som gjorde att det kändes som om vi känt varandra hur länge som helst, och allting kom rätt och naturligt.
Men ingen av dem skulle visa sig vara särskilt bra för mig.
Som även om jag uppenbarligen mestadels blir attraherad av egenskaper blir jag likväl besviken i slutändan.
Ja, frågan är hur man kopplar in hjärnan och sitt logiska tänkande tidigt när man träffar en potentiell kandidat. Jag har läst någonstans att man ganska tidigt lär varandra hur man får bete sig mot varandra i en parrelation. Som jag tidigare nämnde är jag ganska gränslös och jag vill gärna vara öppen och accepterande i en relation. Men detta har flera gånger lett till att jag blir dåligt behandlad i slutändan.
Ja, det här är ju ännu ett skäl till att jag inte bara kan testa tillfälliga relationer. och “leka”. Helt omöjligt.
Vad gäller olikheter så har jag absolut inget behov av att dejta min egen manliga klon. Precis som du skriver kan det vara kul med någon som har lite olika åsikter och intressen så att det blir dynamik.
Men jag har inte hittat män med små spännande olikheter, utan män som tycker att livet ska levas på ett helt annat sätt än vad jag har tänkt mig. Med exmaken tog det ungefär 15 år innan vi båda insåg hur otroligt olika våra framtidsvisioner såg ut. Med senaste exet betydligt snabbare. Bara några år. Se där - en viss progression i alla fall! 
Jo, sån är jag också. Det är därför dejtingappar är rena skämtet för mig. Alla män där är ju helt ointressanta eftersom jag inte vet något om dem. Jag kan inte se på en bild om jag kommer tycka att någon är attraktiv eller inte. Jag kan lika dra lott eller blunda och peka.
I verkligheten tycker jag först att någon är trevlig och lättpratad, sedan tycker jag att han är något av en själsfrände och till sist inser jag att jag är intresserad av honom. Det kan ta veckor eller månader. Eller t o m år.
Jag har också hört det, och insett i efterhand att alla mina diplomatiska förmågor är väldigt malplacerade i sammanhanget. Jag har ju velat vara mitt bästa jag och dessutom alltid svämmat över av välvilja och förståelse den första tiden. Tydligen tolkas det lätt som att jag helt saknar egna behov.
Jag hoppas då verkligen du inte har tolkat det som att det är jag som har förespråkat att du ska “shoppa runt” efter män hejvilt
Jag kan enkelt förstå din poäng här, för jag är likadan. Om mitt eget outtröttliga jobbande med att få allt att funka beror på att jag kärat ner mig så in i h-vete är jag emellertid idag rätt osäker på. Jag tror att jag mer har varit en slav under min egen vilja att det bara SKA fungera, att jag kommer att lyckas få det att fungera… om jag bara bla bla bla.
Men här har du ju en formidabel insikt som är värd att grunna vidare på, hur och var sätter du/man gränsen för hur mkt “jobbande” en fortsatt relation är värd, oavsett hur kär du än är eller tror dig vara?!
Vill också tipsa om denna tråd, angående kloka lärdomar:
Med mitt ex så var det just blixten, hans ögon och leende. Det sitter som inbränt på hornhinnan. Behöver bara skriva det här för att känna det igen åtföljt numera av enorm saknad. Så den känslan kommer jag aldrig lita på mer om det händer. Det är det jag har så svårt att släppa, han var ju min person, min människa.
Senast i veckan satt jag i soffan i vardagsrummet, tittade på film, drack cola och åt godis som var köpt enbart till mig. Tittade ut och kände att aldrig i hela livet ska någon flytta in hit med några möbler och störa hur jag vill ha det.
Jag känner igen känslan, men i mitt fall tog det lång tid innan jag insåg hur svag jag var för det där leendet och de där skrattrynkorna. 
Exet och jag var kompisar/bekanta i flera år innan det blev något mellan oss, och då tänkte jag knappt på hans utseende. Det var liksom en ickefråga då.
Men den jämra kemin! Den som gjorde att jag kom att älska hans utseende! Vi lärde ju känna varandra via musiken, och musik är totalt förrädisk när det gäller kemi. Om man funkar till 100% musikaliskt så är det löjligt lätt att tro att man kommer funka på alla andra plan också.
Oj vad man kan bedra sig. Sedan exet och jag bröt upp har jag småsneglat lite på andra musiker i min omgivning. Män i rätt ålder som jag gärna söker mig till när det gäller spelningar. Inte för att lägga an på dem dock, utan för att se vilken sorts personer de verkar vara.
Dessvärre tycks problemen flöda över. Det är alkoholism, otrohet, betalningsanmärkningar och brutala ångestsjukdomar i en salig röra. Sånt som jag nu för tiden (som nyklok) inser direkt att jag inte har den minsta lust att bli inblandad i.
De är underbara människor på många sätt. Enastående musiker. Lätta att tycka om när man bara möts på korta gig. Men att försöka skapa en seriös relation? Inte ens om helvetet fryser ihop.
Nånstans har det gått in i mig att kemi inte är en tillräckligt hållbar byggsten. Men den vilseleder oss gärna att tro det.
Amen på det 
Får se om andra tänker som jag angående förälskelse mm.
Är nog lite lik Skalman. Att jag tror inget jag inte vet. Och för mig så hamnar förälskelsen utanför kärleken till en annan person.
För mig är förälskelsen en kemisk substans som man kan fixa till på konstgjord väg. Skulle en pyroman tända på mitt hus och jag blir räddad av en tjej med långt ljust hår skulle jag falla pladask för den personen.
Så det har inget med förnuft att göra, och inget jag letar efter. Själv så känns det som alla andra suktar enbart efter detta. Samtidigt, de som enbart vill ha denna förälskelse har inget att få från mig.
Likaså, vad man är van vid i uppväxten. Jag var ute i skogen och gick och då träffade jag på en tjej med röjsåg som skulle röja en ledningsgata. Hon kollade ju på mig och sa något i stil med “jag väntar tills du gått förbi innan jag startar för att vara snäll mot dig”. Sådana saker gör ju personen attraktiv. Husqvarnakläder och röjsåg, som jag är van vid från uppväxten.
Så när jag “letar” efter en person som jag har velat ha förhållande med så har själva attraktionen/förälskelsen varit relativit låg, för de personer jag vill ha i livet är ju någon som passar mitt liv, inte någon som jag enbart blir attraherad av.
Den andra saken som jag känner är svår är att jag tidigare har blivit så förälskad i är sådana personer som har det svårt på något sätt. Som att jag vill så gärna hjälpa till att jag blandar ihop det med attraktionen.
Kan ha att jag själv hade en bra uppväxt med båda föräldrarna, samtidigt hade vi alltid ett öppet hem och det hände att min lillasysters vänner åt hos oss för de inte hade pengar till mat i deras hem. Sådant hem har jag själv velat ha. Ett öppet för alla som behöver. Samtidigt har det varit svårt att hålla den vänskapskärleken och en tillsammanskärlek på olika ställen.
Nu för tiden tror jag nästan att alla jag blir förälskade i/kära i har något problem…
[quote=“skildkille81, post:79,topic:16933”]Själv så känns det som alla andra suktar enbart efter detta. Samtidigt, de som enbart vill ha denna förälskelse har inget att få från mig.
[/quote]
Du börjar med att dissa förälskelser och förklara hur förnuftig du är som aldrig faller för någon på det sättet för att i slutet av ditt inlägg berätta att du typen som gärna blir medberoende och vill vara hjälten som räddar dem från deras problem.
Får inte riktigt ihop det.