Alltså jag känner nog att det är en ganska dålig metod faktiskt. Det tar jättelång tid, livet hinner ta slut och i slutändan kan det vara så att man snubblar över skatten gång på gång men helt enkelt inte ser att det är en skatt där för att man inte vet hur en skatt ser ut, och därför fortsätter att hänga sig fast vid ruttna rötter och gråstenar som man tänkte kanske ändå var en skatt. Det kan ju finnas oräkneliga exemplar därute som man inte vill ha, och det är oklart om man kommer närmare någon man vill ha genom att beta sig igenom dem.
Det enda jag egentligen känner att jag lärt mig av den är väl att det i grunden är mig det är fel på.
Nämen, nu tänker jag att du skulle behöva något gott att äta och dricka och ett gott samtal för att inte gräva ner dig alldeles i självömkan (faktiskt ) , synd att min kärleksmumskladdkaka står i ugnen fortfarande
Du har haft ett par tre långa relationer om jag minns rätt och där har du ju oceaner av erfarenhet och lärdomar att dra nytta av. Men du har inte ens hunnit lämna den sistvarande om jag förstår dig rätt, så egentligen tycker jag att du i nuläget kan var nöjd med att klappa dig själv på axeln och se tiden an med den största tillförsikt
Tiden kommer att ge dig massor av bra perspektiv och troligen (men inte säkert) så kommer du att revidera din nuvarande uppgivna inställning att uteslutning skulle vara en så kass metod
Du måste ju inte beta dig igenom alla löshästar som planlöst strövar omkring… de du finner tillräckligt intressanta för att öht skåda i munnen, där ska du använda dig av din erfarenhet kombinerat med din ökade självkännedom, stå upp för dig och dina behov utan att grubbla på om du missar guldkornet bara därför. På det sättet kommer du med stor sannolikhet ganska omgående märka om det finns någon anledning att börja beta öht. Jag tänker att funktionella, sunda relationer ska inte vara så in i norden komplicerade och kräva så mycket ansträngning och tankemöda… känns det inte rätt eller är på tok för mkt svår/olösligt krångel och skevhet så droppa…
Jag vet inte om jag tycker att jag är uppgiven eller gräver ner mig i självömkan, men det är förstås lärorikt att inse att jag uppfattas så nu. Men tvärtom, att det är mig det är fel på innebär ju att det är jag som har makten att förändra saker, förändra mig. Hade det varit männen det var fel på hade jag ju varit ett maktlöst offer, DET hade ju varit uppgivet och deppigt.
Och jag känner ju att det är en positiv sak att åtminstone ha någon sorts tro på att det kan finnas fluffiga chokladkakor därute som jag helt enkelt aldrig smakat men kanske fortfarande kan få smaka. Istället för att förvänta mig att det bästa jag kan tänkas få är det jag redan fått fast med lite mindre besk smak. Jag hoppas fortfarande på magi och mirakel, det var det som var poängen, att jag fortfarande har chans på något mycket bättre som jag ännu inte sett eller upplevt.
Men utmaningen just nu är ju hur jag ska förändra mig själv för att få chansen till det, och det har jag inte listat ut än. Och nej, jag tycker nog varken “träffa rätt person och låt den styra” eller “uteslutningsmetoden” verkar så lovande som strategier för mig. Gentemot det är jag nog rätt uppgiven. Men jag hoppas på att jag kan hitta en annan väg till att nå den typen av kunskap som personer med mer normala anknytningsmönster har mer inituitivt.
Men vem har sagt det… förutom du själv? Nog finns det väl chans till magi och mirakel, och ett sätt att hitta det är väl att omgående detektera där det saknas…
Tja som sagt, det är svårt att veta vad man vill ha om man inte sett det. Om vägen framåt är att man redan ska veta så är det ju bara det jag redan känner till som står till buds.
Nej, i dagsläget har jag noll intresse. Eller på minus. Det händer att jag spanar in män som jag möter i vardagen och ryser lite vid tanken på att behöva ha en sån vid middagsbordet varje dag.
Nu inser jag förstås att den reaktionen orsakas av mina dåliga erfarenheter snarare än av den stackars individ som jag råkar träffa. Och det vore skönt att slippa de direkt negativa känslorna. Jag hoppas jag kommer till ett neutralt läge framöver.
Det som irriterar mig en smula är att jag egentligen inte har valt att vara singel. Men nu är jag i en situation där det är det enda rimliga valet för mig. Ur den aspekten känner jag mig berövad min frihet att välja hur jag vill leva.
Förra gången jag var singel kändes det som att jag hade alla möjligheter. Jag var lika nöjd då med singellivet som jag är idag, men då hade jag även övertygelsen att om jag vill träffa någon längre fram så kommer det också bli jättebra.
Den övertygelsen är död och begraven sen länge nu. Det är förstås väldigt bortskämt att sakna ett alternativ som man inte ens är intresserad av, men… Kanske är det mest optimismen jag saknar. Känslan av att allt är möjligt. Jag vet inte riktigt.
Vad gäller ålderdomen tänker jag mer att det gäller att hamna på ett riktigt bra boende med många aktiviteter och möjlighet att få välja från dag till dag hur social man vill vara. Det skulle passa mig.
Precis så är det för mig oxå, den känslan kan även jag sakna. Och ändå är jag idag iaf hyggligt optimistisk. Men jag känner verkligen att när det gäller parrelation så saknar jag helt både vilja och tillförsikt och det anses väl i sig inte som så optimistiskt. Men man kan nog inte vara urbota optimist på alla livsområden och jag är nöjd med de områden där jag idag känner både tilltro, förtröstan och faktiskt riktig förnöjsamhet med hur tingen är i nuet.
Jag nästan skäms att säga att jag tänker precis som du med matbordet och hela mitt liv och mitt hem, även om jag lätt kan konstatera att det ju finns attraktiva män… men bara tanken på att på allvar ändra hela mitt eget liv till någon sorts varierande grad av “symbios” med en ny man känns så ointressant och faktiskt rent ut oattraktiv att jag inte ens tänker tanken till slut…
Kanske isf någon gång särbo, men då ska det verkligen vara ren och skär magi och mirakel som drabbar oss båda simultant som en från klar himmel (och vad är sannolikheten för det om man inte ävlas och ligger i som en bäver) utan att jag ska söka efter det.
Jag kan idag inte ens föreställa mig att jag någonsin ska dela hem 24/7 igen och det känns konstigt nog inte ens sorgligt att skriva det rakt ut
Men plötsligt händer det ju mirakel sägs det, så den som lever får väl se
Tja, en del säger ju att man börjar likna sina föräldrar så en god idé är ju faktiskt att titta på svärföräldrar och syskonrelationer. Vi präglas ju ändå av de vi umgås mest med… Det ska så klart tas med en nypa salt, men det är nog ändå bra att hålla ögonen öppna för relationsmönster!
Så här 6 år efter skilsmässan, så känner jag nog inte att jag haft någon personlig utveckling. Det jag däremot skaffat mig, det är en hel massa lärdomar om livet.
Jag har svårt att fatta nu hur naiv och blåögd jag var en gång. Jag trodde alla om gott tills de bevisat motsatsen. Inga svenska barn svälter, psykopater sitter inlåsta någonstans och narcissister hade jag inte ens hört talas om. Att vara gift innebar att man var lojal och respektfull mot sin partner. Om man gjorde misstag i den vägen, så bad man om ursäkt efteråt.
Numera har jag lärt mig att allting inte är riktigt så enkelt. Alla värderar inte ärlighet, lojalitet, respekt, vänlighet osv på det sätt jag vuxit upp med. Det finns svenska barn som svälter. Jag har träffat några med föräldrar som missbrukat eller lidit av psykisk sjukdom och inte hållit sina barn med mat.
Psykopater finns ute i samhället. De är inte många men de är farliga, och de har ingen stämpel i pannan som varnar folk.
Narcissister finns där man minst anar det. Jag känner igen dem nu, och det är värdefullt. De har tydliga kännetecken nu när jag lärt mig hur man ser dem.
Det här är en så bra tråd, har läst hela och följer. Snubblade över det här forumet för några månader sedan och har följt flera livshistorier (bl.a. @Nimue och @Trassel). Det finns inget forum där man diskuterar parrelationer på ett så djupt plan någonstans. Skulle vilja träffa vänner eller en partner som har förmågan och intresset att samtala om relationer på det här sättet, men i verkliga livet händer det inte så ofta för mig.
Jag har inte genomgått någon skilsmässa, har aldrig varit gift. Har varit sammanboende några gånger. Har aldrig lyckats ha någon längre relation, den längsta varade i 5 år. Undrar “hur folk gör” för att lyckas vara tillsammans med någon i decennier.
Upplever, precis som @Nimue, att jag sökt en partner med de motsatta egenskaperna än den jag varit tillsammans med. 2009 var var tillsammans med en man som var väldigt kontrollerande och misshandlade mig psykiskt. Det varade inte mer än ett halvår, men lyckades skada mig ändå. Efter det sökte jag istället en relation där vi båda levde ganska självständiga liv, men det resulterade istället i att vi inte hade någon närhet och att vi till slut blev likgiltiga inför varandra.
Så jag undrar hur man hittar “the sweet spot” mellan att uppleva närhet och intimitet, men ändå kunna ha sina intressen och känna att man “får” realisera sina drömmar (jobb och hobbies) utan att bli hindrad av den andre. Eller att man känner att man kan ge mycket i en period, men att det inte resulterar i att man hela tiden är den som ger, men aldrig får något tillbaka.
Jag har så låg energi just nu och så många egna projekt på gång att jag inte kan ge en man den fullständiga uppmärksamhet som de så ofta kräver i början av en relation. Började ett nytt jobb i våras, har en massa att renovera hemma och kämpar med att förbättra min fysiska hälsa med en massa träning, etc.
Samtidigt längtar jag efter närhet och kärlek och gjorde pga detta ett rejält misstag i mars då jag dejtade en man som inte var så bra för mig. Känslorna av misslyckande, ledsamhet över att ha blivit ratad och utnyttjad av honom och sist, men inte minst irritationen över att jag fortfarande inte förstår vilka män som inte är bra för mig sitter kvar.
Tänkte logga in för att dela med mig av att jag satte en gräns idag, och det är aldrig illa! Jag tackade helt enkelt nej till en dejt i helgen, ingen ”stor grej” kanske, men känslan när man står upp lite för sig själv är viktig att värna om!
En självreflektion är också att jag har inga som helst problem med detta i mitt yrkesliv, vilket jag till stor det tycker beror på att där är människor från början inställda på samarbete, respekt och att driva mot gemensamma mål. I relationer känns inte alltid detta så självklart som det borde?
Vidare läser jag om svårigheter att navigera utan karta, huruvida man ska lita på att instinkter gör jobbet osv. En viktig reflektion jag har tagit med mig är att inte se min tidigare relation som ett misslyckande, utan en lärdom och erfarenhet som tagit mig framåt i livet. Relationer är levande konstellationer som ständigt förändras.
Jag litar fortfarande på mina instinkter, men jag har insett att det inte går att förutspå livet, och att gå in och ut ur relationer må vara påfrestande men också enormt utvecklande. Uttrycket ”man måste våga för att vinna” är nog dessvärre inte att förringa. Det finns inget facit, det finns inte färdiga kartor eller kärlekskompasser mer än vår egen känsla.
Jag tror man kan komma långt genom att känna efter, på riktigt. Känns det bra? Varför känns det bra? Om det vore såhär istället, hur skulle det kännas då? Varför skulle det kännas på det viset om det vore såhär? Är frågor jag ständigt ställer till mig själv.
Träffade en fd jobbarkompis som är drygt 73 år med en särbo i samma ålder. Hon menade på att det är helt vansinnigt för ett par i deras ålder att flytta ihop eftersom risken är att någon av dem plötsligt får sköta om den andre…
En härlig man får gärna dyka upp i mitt liv - men precis som vi konstaterat många gånger om - han ska vara pricken över i:et
Från och med nu och fram tills jag ligger 6 feet under tänker jag omge mig med fina och härlig människor som ger mig energi, får mig att må bra och som tycker om mig precis som jag är. Det är min mission!
Bra där!
Jag gjorde detsamma förra veckan…och jag skulle aldrig ens tackat ja från början, för det var så übertydligt att vi inte var kompatibla och framförallt att jag återigen skulle anpassa mig. Han gillar inte ens djur…bara en sådan sak!
Nästa steg är att inte ens tacka ja.
Det här tror jag på fortfarande! Inte bara när en är gift, för övrigt utan i alla tänkbara relationer som en väljer att ha. Att jag råkade gifta mig och tillbringa 22 år med någon som uppenbarligen inte i grunden tyckte likadant kan jag inte göra ogjort, så väljer att se det som lärdom i livet - alla är inte som jag. Idag lever mitt X sitt liv som om han vore 25 igen, helt utan plikter och ansvar eftersom barnen inte vill bo hos honom. Min vardag går fortfarande ut på att finnas där för barnen och en massa hushållsarbete, förutom jobb förstås. Inget 25-åringsliv i sikte för mig på ett tag till! Det kan göra att jag känner mig en liten, liten smula bitter ibland. En blir ju inte yngre, precis, och här rinner hela livet förbi och jag kommer väldigt sällan iväg på roligheter ensam och ansvarslöst… Sedan kommer jag på bättre tankar och det är att det är till mig barnen kommer med sina förtroenden och funderingar. De väljer mig, precis som jag väljer dem. Det är ju vi som är den där familjen som jag vill ha! Ny partner, ja kanske det, om rätt man dyker upp och tillför glädje och energi i mitt liv. Det kan hända imorgon, det kan dröja längre, det får ta den tid det tar. Tills dess lever jag singelliv för första gången sedan jag var 23. Inte så pjåkigt det heller.
Precis!
Som när jag flyttade min äldsta till långtbortistan och jag säger att jag är glad att jag fick hjälpa henne med det. Det är tid tillsammans och en förmån att få se var hon ska ha sin huvudkudde. Hon tittar förvånat på mig och säger: Vem skulle jag annars fråga?
När jag säger “pappa?”…tittar vi på varandra och brister ut i ett hyfsat rått gapskratt
Ja, den var intressant faktiskt. Särskilt det där med att när man attraheras av olikheter så slutar det med att det blir det som blir ett problem längre fram i relationen. För mig har ju, åtminstone hittills, kärnan i det som gör en förälskelse och relation fantastiskt, givande och magiskt just att få se världen, livet och mig själv ur ett nytt perspektiv. Att efter bästa förmåga försöka hoppa in bakom den andres ögon och se världen genom dem. Om jag skulle pinpointa det som gör mig attraherad av en man så är det upplevelsen av att han kan säga något nytt som jag inte hört förut, utmana mig intellektuellt, och på så vis få mig att växa.
Men det kan mycket väl stämma att oavsett hur fantastiskt ovanstående är så fungerar det inte för en långsiktigt givande relation. Och då är frågan vad man vill ha? Jag vet som sagt inte vad jag vill ha. Jag vet inte om det vore värt att ha en “trygg och fungerande” långsiktig relation men då samtidigt tacka nej till fyrverkerierna och den där explosionsartade utvecklingen som jag får ut av att diskutera med någon som har andra perspektiv än mig. Men kanske skulle man lära sig något annat av det istället.
För mig har det varit ovärdeligt att diskutera livet i stort och smått med nya människor för att få perspektiv på dels mig själv, mina tankar och handlingar, men även andras.
Dels här på forumet och vid sidan av, men också i FB-gruppen Anknytningtsteorier som jag upptäckte när mina ögon öppnades för det här med anknytning och mönster. (Finns säkert andra bra grupper också )
Att kunna diskutera och reflektera med andra människor än de jag har närmast är fantastiskt viktigt för mig. Och att det sker på en tillåtande arena, som inte alls innebär att jag blir smekt medhårs - men där ifrågasättande eller kanske snarare undringarna ställs av ärlig nyfikenhet, en vilja att förstå och om möjligt ge en reflektion tillbaka som jag i min tur får fundera på.
Och den här tråden känns som en fantastisk möjlighet till just det
Förhoppningsvis utan att vi fastnar i våra ex och letandet efter en ny kärlek, även om det är såklart är oundvikligt att det dyker upp
) , synd att min kärleksmumskladdkaka står i ugnen fortfarande 
från klar himmel (och vad är sannolikheten för det om man inte ävlas och ligger i som en bäver) utan att jag ska söka efter det.
