Låter lite som handlingen i The eternal sunshine of the spotless mind.
2 gillningar
Jag har jättesvårt för att bli attraherad.
För mig är nästan alla män i princip lyktstolpar, eller hur man nu ska uttrycka det. Jag noterar att de finns, men försöker mest låta bli att gå rakt in i någon.
Jag har aldrig känt kärlek vid första ögonkastet, eller gått på en dejt och varit helt knäsvag efteråt. För mig måste sådant växa fram, och därför är det inte så intressant med himlastormande förälskelse för mig. Jag är nog inte programmerad på det sättet.
Däremot kan det vara svårare att pinpointa exakt vad som får mig attraherad. Mitt senaste ex handlade det om att han verkade vara en snäll och ödmjuk man som visade upp många fina egenskaper. När det gällde ex-exet var det nog bara bra personkemi som gjorde att det kändes som om vi känt varandra hur länge som helst, och allting kom rätt och naturligt.
Men ingen av dem skulle visa sig vara särskilt bra för mig.
Som även om jag uppenbarligen mestadels blir attraherad av egenskaper blir jag likväl besviken i slutändan.
Ja, frågan är hur man kopplar in hjärnan och sitt logiska tänkande tidigt när man träffar en potentiell kandidat. Jag har läst någonstans att man ganska tidigt lär varandra hur man får bete sig mot varandra i en parrelation. Som jag tidigare nämnde är jag ganska gränslös och jag vill gärna vara öppen och accepterande i en relation. Men detta har flera gånger lett till att jag blir dåligt behandlad i slutändan.
Ja, det här är ju ännu ett skäl till att jag inte bara kan testa tillfälliga relationer. och “leka”. Helt omöjligt.
Vad gäller olikheter så har jag absolut inget behov av att dejta min egen manliga klon. Precis som du skriver kan det vara kul med någon som har lite olika åsikter och intressen så att det blir dynamik.
Men jag har inte hittat män med små spännande olikheter, utan män som tycker att livet ska levas på ett helt annat sätt än vad jag har tänkt mig. Med exmaken tog det ungefär 15 år innan vi båda insåg hur otroligt olika våra framtidsvisioner såg ut. Med senaste exet betydligt snabbare. Bara några år. Se där - en viss progression i alla fall! 
Jo, sån är jag också. Det är därför dejtingappar är rena skämtet för mig. Alla män där är ju helt ointressanta eftersom jag inte vet något om dem. Jag kan inte se på en bild om jag kommer tycka att någon är attraktiv eller inte. Jag kan lika dra lott eller blunda och peka.
I verkligheten tycker jag först att någon är trevlig och lättpratad, sedan tycker jag att han är något av en själsfrände och till sist inser jag att jag är intresserad av honom. Det kan ta veckor eller månader. Eller t o m år.
Jag har också hört det, och insett i efterhand att alla mina diplomatiska förmågor är väldigt malplacerade i sammanhanget. Jag har ju velat vara mitt bästa jag och dessutom alltid svämmat över av välvilja och förståelse den första tiden. Tydligen tolkas det lätt som att jag helt saknar egna behov.
2 gillningar
Jag hoppas då verkligen du inte har tolkat det som att det är jag som har förespråkat att du ska “shoppa runt” efter män hejvilt 
Jag kan enkelt förstå din poäng här, för jag är likadan. Om mitt eget outtröttliga jobbande med att få allt att funka beror på att jag kärat ner mig så in i h-vete är jag emellertid idag rätt osäker på. Jag tror att jag mer har varit en slav under min egen vilja att det bara SKA fungera, att jag kommer att lyckas få det att fungera… om jag bara bla bla bla.
Men här har du ju en formidabel insikt som är värd att grunna vidare på, hur och var sätter du/man gränsen för hur mkt “jobbande” en fortsatt relation är värd, oavsett hur kär du än är eller tror dig vara?!
1 gillning
Vill också tipsa om denna tråd, angående kloka lärdomar:
2 gillningar
Med mitt ex så var det just blixten, hans ögon och leende. Det sitter som inbränt på hornhinnan. Behöver bara skriva det här för att känna det igen åtföljt numera av enorm saknad. Så den känslan kommer jag aldrig lita på mer om det händer. Det är det jag har så svårt att släppa, han var ju min person, min människa.
Senast i veckan satt jag i soffan i vardagsrummet, tittade på film, drack cola och åt godis som var köpt enbart till mig. Tittade ut och kände att aldrig i hela livet ska någon flytta in hit med några möbler och störa hur jag vill ha det.
6 gillningar
Jag känner igen känslan, men i mitt fall tog det lång tid innan jag insåg hur svag jag var för det där leendet och de där skrattrynkorna. 
Exet och jag var kompisar/bekanta i flera år innan det blev något mellan oss, och då tänkte jag knappt på hans utseende. Det var liksom en ickefråga då.
Men den jämra kemin! Den som gjorde att jag kom att älska hans utseende! Vi lärde ju känna varandra via musiken, och musik är totalt förrädisk när det gäller kemi. Om man funkar till 100% musikaliskt så är det löjligt lätt att tro att man kommer funka på alla andra plan också.
Oj vad man kan bedra sig. Sedan exet och jag bröt upp har jag småsneglat lite på andra musiker i min omgivning. Män i rätt ålder som jag gärna söker mig till när det gäller spelningar. Inte för att lägga an på dem dock, utan för att se vilken sorts personer de verkar vara.
Dessvärre tycks problemen flöda över. Det är alkoholism, otrohet, betalningsanmärkningar och brutala ångestsjukdomar i en salig röra. Sånt som jag nu för tiden (som nyklok) inser direkt att jag inte har den minsta lust att bli inblandad i.
De är underbara människor på många sätt. Enastående musiker. Lätta att tycka om när man bara möts på korta gig. Men att försöka skapa en seriös relation? Inte ens om helvetet fryser ihop.
Nånstans har det gått in i mig att kemi inte är en tillräckligt hållbar byggsten. Men den vilseleder oss gärna att tro det.
4 gillningar
Amen på det 
Får se om andra tänker som jag angående förälskelse mm.
Är nog lite lik Skalman. Att jag tror inget jag inte vet. Och för mig så hamnar förälskelsen utanför kärleken till en annan person.
För mig är förälskelsen en kemisk substans som man kan fixa till på konstgjord väg. Skulle en pyroman tända på mitt hus och jag blir räddad av en tjej med långt ljust hår skulle jag falla pladask för den personen.
Så det har inget med förnuft att göra, och inget jag letar efter. Själv så känns det som alla andra suktar enbart efter detta. Samtidigt, de som enbart vill ha denna förälskelse har inget att få från mig.
Likaså, vad man är van vid i uppväxten. Jag var ute i skogen och gick och då träffade jag på en tjej med röjsåg som skulle röja en ledningsgata. Hon kollade ju på mig och sa något i stil med “jag väntar tills du gått förbi innan jag startar för att vara snäll mot dig”. Sådana saker gör ju personen attraktiv. Husqvarnakläder och röjsåg, som jag är van vid från uppväxten.
Så när jag “letar” efter en person som jag har velat ha förhållande med så har själva attraktionen/förälskelsen varit relativit låg, för de personer jag vill ha i livet är ju någon som passar mitt liv, inte någon som jag enbart blir attraherad av.
Den andra saken som jag känner är svår är att jag tidigare har blivit så förälskad i är sådana personer som har det svårt på något sätt. Som att jag vill så gärna hjälpa till att jag blandar ihop det med attraktionen.
Kan ha att jag själv hade en bra uppväxt med båda föräldrarna, samtidigt hade vi alltid ett öppet hem och det hände att min lillasysters vänner åt hos oss för de inte hade pengar till mat i deras hem. Sådant hem har jag själv velat ha. Ett öppet för alla som behöver. Samtidigt har det varit svårt att hålla den vänskapskärleken och en tillsammanskärlek på olika ställen.
Nu för tiden tror jag nästan att alla jag blir förälskade i/kära i har något problem…
4 gillningar
[quote=“skildkille81, post:79,topic:16933”]Själv så känns det som alla andra suktar enbart efter detta. Samtidigt, de som enbart vill ha denna förälskelse har inget att få från mig.
[/quote]
Du börjar med att dissa förälskelser och förklara hur förnuftig du är som aldrig faller för någon på det sättet för att i slutet av ditt inlägg berätta att du typen som gärna blir medberoende och vill vara hjälten som räddar dem från deras problem.
Får inte riktigt ihop det.
Träffade just denna typen för 2 månader sedan. Och jag visste att det inte skulle gå bra. Ändå träffades vi några gånger och jag hade känslor av förälskelse.
Nu i efterhand har jag mest ångest för jag inser att mitt sätt att välja män är helt åt h-e och att jag måste komma underfund med varför jag är så irrationell och varför jag har det här mönstret.
1 gillning
Det här tror jag är värt att utforska, för jag tror inte det är en slump varför det blivit att man inlett relationer med vissa personer. Man blir präglad av vad som händer en, det kan jag verkligen se när det gäller mina relationer.
Min första kärlek, han var, kan jag se nu i efterhand, den som varit mest stabil, lugn, snäll och bekymmersfri. Det tog slut efter ett par år. Kanske kände jag att jag ville ut i världen, upptäcka platser och människor, inte stanna upp. Han var mer den som ville bilda familj tidigt.
Sedan kom en period när jag pluggade, reste runt, levde livet, och då dök det upp en ny typ av killar som jag fastnade för, charmiga, roliga, sociala, lyckades bra m det de gjorde. Men de tröttnade efter ett tag, på något sätt kände jag mig inte värdig dem, att jag inte var tillräckligt ”inne” eller bra nog. Särskilt en förälskelse där gjorde mig så nere när det tog slut, att det satte spår i mig långvarigt och som sedan påverkade mig mycket framåt.
Sorgen efter den relationen var inte helt bearbetad när jag träffade min exman, har jag förstått nu. Jag var fortfarande ganska ömtålig inombords när vi träffades, och jag kände att han också var det. Vi var två ganska sköra och känslosamma själar som möttes och bildade en relation, inte heller en slump. Han utstrålade omedvetet att han behövdes tas hand om, och det fångades jag av, som en magnet, jag som gärna ville känna mig behövd. Jag tror också att jag utstrålade att jag gärna lyssnar och hjälper. Och det stämde verkligen, dessa förhållanden blev det också i vår relation fortsatt, en hjälpare och en som behövde bli omhändertagen.
Så jag kan se varför jag fallit för vissa personligheter, hur det har utvecklats under åren. Och det som hänt mig nu kommer definitivt påverka framtida val. För mig kommer det vara jätteviktigt att den här personen är trygg i sig själv, har bra självkänsla och är mentalt stark. Vi behöver ha liknande värderingar om livet, det tror jag är viktigt. Och jag vill att han ska ha en positiv livssyn, han får gärna få mig att skratta lite grann, för jag har det i mig mycket själv, när jag mår bra.
Ja, jag tror det kan vara av värde att titta närmare på varför man han skapar sig vissa beteenden och mönster genom livet. Jag har hittills tänkt att det bara blivit så av en slump, men vissa beteenden har jag tagit mig an som strategier för att skydda mig mot annat som jag inte vågat/velat/förmått att möta. Detta är jag inne mycket i nu att utforska och våga möta, och tror det kan vara nyttigt inför framtiden.
3 gillningar
Kanske mer att känslorna inte går ihop med förnuftet. Jag vill känna känslor som följer mitt förnuft men har inte lyckats riktigt hittils.
2 gillningar
Intressant tråd.
Jag har ända sedan jag var barn anpassat mig och mina behov till andra, och vet därför ofta inte om jag gör saker för att jag själv vill, eller mest för att vara andra till lags.
Behöver ta reda på vad som får MIG att må bra. Få tid att odla något intresse, ta hand om både kropp och själ.
Tänker ibland på den frasen man säger angående maskerna i flygplan och som av någon anledning alltid fått mig att tvivla på om det är vettigt eller vansinne att säga; “Hjälp dig själv före du hjälper någon annan”. Detta måste jag träna på och inse vikten av. Min dotter kommer såklart alltid först även i framtiden, men för att bli den bästa mamman till henne måste jag må bra själv.
Det där med att vissa människor ser en som svag och perfekt att utnyttja när man är diplomatisk och snäll det tar jag också till mig. Hädanefter ska jag tänka på mig själv mer och bara ge av mig själv till de som verkligen värdesätter mig och ger tillbaka.
3 gillningar
Till dig @Lily, till mig själv i allra högsta grad och till alla Er andra här så har jag ett tips. Har hört serien “Allt vi döljer” på SVT Play diskuteras och avhandlas bland kollegor under en tid. Har inte prioriterat den då jag följt en annan serie och velat se klart. Nu i helgen så blev det klart och jag tänkte - Vaaa faen, jag börjar och ser om det är något för mig…
I skrivande stund har jag ett enda, sista, avsnittet kvar och jag måste bara säga…
- SE DEN, SNÄLLA!
Så otroligt mycket igenkänning, så mkt sympati, så mkt medkänsla som, om den tillåts, så lätt kan spilla över på en själv.
När ni sett den så kan vi gärna diskutera vem ni, och jag, kände igen oss mest i… om någon vill, vågar och har lust 
Bara ett tips 
6 gillningar
Ang Allt vi döljer: Gails man var … en uppskruvad version av mitt ex. 
Ständigt förminskande. Så jag kände starkt med Gail.
1 gillning
Intressant, den ska jag se, tack för tipset @Noomi👍
1 gillning
Låter intressant, jag har precis avslutat “Mare of Easttown” (också otroligt bra!) och börjar gärna på något nytt.
1 gillning
Ok ska också kolla, återkommer!
1 gillning