Nej det är lätt att glömma sitt egenvärde. Känner mig ganska värdelös just nu. Jag önskar så att jag kunde bjuda hem er på en fika… Lite svårt med avståndet bara… Tack för ni finns - det är ni som hjälper mig mest för ni vet vad jag går igenom… Kramar
2 gillningar
Inte någon av oss här som är dålig på något sätt. Hade bara våra respektive pratat mer med oss om vad som varit fel så tror jag att många äktenskap hade gått att rädda vilket är tragiskt att tänka på.
7 gillningar
Ja det är verkligen tragiskt. Jag känner mig alldeles förlamad fortfarande. Får tänka höger fot vänster fot fortfarande. Känner att jag vill mina barn så oerhört väl men vet inte riktigt hur jag kan hjälpa dem just nu… Önskar det var lättare att träffa mannen men jag har fått inse att just nu orkar jag inte med honom och hoppas det blir bättre framöver. Orkar inte se hans glada uppsyn och ständiga skämt… Precis som om vi lever två helt olika världar…
2 gillningar
Nu efter att mannen bytt lösenord igen, har jag ingen möjlighet att veta vad som pågår. Ville ej veta förra gången heller, men han knappade in sitt nya/ enkla lösen mitt framför näsan på mej, så jag tolkade det nästan som att han ville visa att han inte hade ngt att dölja längre. Sen bedyrade han att han ej träffar damen längre. Jag tänkte skona mej själv för mera chock, men när han nattade dottern, tog jag till slut en glugg - visste ju att han ljugit förr och märkte att jag måste skydda mej mot ev framväxande hopp. Som en förlamande giftinjektion, messen avslöjade en daglig kontakt. Nu så har jag frågat om han har sagt upp sin hyresgäst, så han kan få tillbaka sin gamla lägenhet, där han nu bara bor i ett litet rum. “Nej”, svarade han bara. Alltså finns alla hans saker kvar hos mej och han vill vara i huset när dottern å jag är bortresta. Dottern frågade sen om varför pappa hade åkt, nu när vi kommit hem, när han varit där när vi var borta - “Nu harvi ju kommit hem”, ja varför åker man då? Skär i hjärtat
Hej Floriana!
Vet precis hur du känner det även om min man, kallar honom för det för att reta honom fast han inte läser detta framhärdar att vi ska skriva på nu samt försöker att skynda på så att vi kan skicka in det nu. Vet ej varför för han ljuger hela tiden. Kommer så enkelt för honom att det är skrämmande.
Varför insisterar han på att bo i huset när ni är borta. Det är väl inte längre hans hem? Är inte bra för barn att fylla i för många luckor själv har jag märkt. Blir ju inte lättare att förklara ju längre tiden går.
Förlåt att jag säger det här men det gäller även min man - va fasen fastnade man för? De beter sig som svin… ??? Om nån vill ha min ocharmiga man så - varsågod… Han har passerat bäst före datum ändå…
2 gillningar
Så bra skrivet. Tror vi är många som skriver på på det! Jag gör i alla fall!
Det är bekvämt för honom. Han har ju fortfarande sitt hemmakontor där och det mesta andra. Har dock antytt att jag hälst ser att han håller sej borta på höstlovet då dottern och jag är bortresta
Hej Floriana!
Han får väl inrätta sitt hemmakontor någon annanstans. Du ska inte behöva ha honom i huset mer än nödvändigt.
Svårt att sova nu. Somnar ett par timmar i soffan men vaknar sedan och när jag väl gått upp börjar tankarna att mala.
Är så otroligt fel och orättvist att vi ska lida av sömnbrist och stress för att de beter sig själviskt.
Är det någon mer än jag som tappar närminnet ibland, ser krokigt o är ofokuserad? Tack och lov har jag ett ganska fritt jobb så att jag inte behöver vara fokuserad timmar i sträck. Tack och lov att jag har ett jobb att gå till. Utan det hade jag grubblat ihjäl mig.
Japp sömnstörningar från den dan han sa att vi inte ska fortsätta. Han säger själv att han sover bra nu efter. Dåligt minne - japp. Är också glad att jag har mitt jobb just nu, pengar in på kontot och något att fokusera på annat än detta helvete.
Att tappa närminnet, ha svårt att fokusera mm är typiska tecken för stress. Se upp så inte den berömda väggen helt plötsligt står där framför dig. Tänk på dig själv å försök att prioritet att äta å motionera regelbundet å sova så gott det går.
Kramar
Jag har haft rätt mycket hjälp av ett icke-beroendeframkallande, lugnande antiångest-medel: Hydroxyzine EQL Pharma 25 mg, står det på paketet. Hette väl atarax en gång i tiden. Ibland bara 1/2 eller 1/4 tablett. 1 tablett ger allafall den sömn man så väl behöver och en halva tar udden av en förlamande ångest
Atarax är lugnande och klåddämpande. Det är väl inte receptfritt??
Nej, inte receptfritt
I dag känner jag mej så utsatt på ngt sätt, inga livlinor. Om det är stök hemma, eller ngt klibbigt på golvet, så brukar det ej kännas så farligt, vi är ju en hel, stark familj. Men nu känns det så läskigt, allt är mitt ansvar, mitt ansvar att få det att kännas “helt” och starkt, det vi har härhemma. Bara lite klibb på golvet gör att jag känner att det knakar i fogarna, att allt håller på att rämna. Var är han, min man? Varför är det jag som ska förklara allting för dottern? Det är skit
Usch ja det är en annan sits att vara själv och att vara stark. Allt vilar på en själv nu. Jag kämpar på för barnens skull, försöker åtminstone vara en bra mamma. Försöker sätta höger fot framför vänster o sen vänster framför höger… Vill klara mig utan min man… Måste klara mig utan honom… Jag tar alla som sträcker ut en hand just nu, tar all hjälp jag kan få från mina släktingar o vänner… Så helt ensamma är vi inte iallafall även om det inte är den personen vid ens sida som man ville ha…
1 gillning
Jag har inga släktingar alls i Sverige. X-makens familj bor i södra Sverige pch min närmsta släkt bor i Norge. Inga direkt som kan engagera sej på nära håll. Kompisar som är fullt upptagna och/eller bor en bra bit ifrån
Mannen endast kall och formell just nu, verkar nöjd med sej själv. Vad ska man säga/göra? Ibland kan jag i någon mån ta till mej ngt som sångerskan Nina Simone lär ha sagt :“You’ve got to learn to leave the table
When love’s no longer being served”.
Så känner jag också! Men hur lär man sig att gå från det bordet? Jag blir så arg på mig själv för att jag inte klarar det…
Jag önskar att jag hade bättre självförtroende för just nu är det kört i botten…