Vet knapt var jag ska börja. Min man o jag har varit tillsammans i nästan 15 år, gifta i 6, barn på 5. Han har bedragit mej med alla i gredienser av lögner och skit. Kom på hans lögner igen för 2 dagar sen, efter att ha fått upp hoppet lite om ett åtminstone värdigt avslut på relationen. Nu är jag så chockad över att jag kunde tro på honom igen. Han har flyttat för att “tänka” och vi ska ses hos terapeut, men det visar sej att han snarare flyttat för att kunna vara med nya. Affären har pågått i snart ett år och jag inser hur ofta han ljugit och vad han gjort i stället, medans dottern och jag åkt på påskfirande eller annat. Just nu är jag så äcklad av honom. Han som ej brukar vilja lägga tid på dottern, vill plötsligt se henne minst varannan dag. Tanken var att övergången skulle vara gradvis, han skulle äta både frukost och middag här, men jag sätter maten i halsen just nu. Jag är ju rädd att han ska kräva att “ha” henne om jag säger att jag behöver några dagar utan att se honom. Han är väldigt hård och dras lätt til det dom han uppfattar som maktkamper. Han brukar natta en gång i veckan då jag jobbar sent, och så får det fortsätta. Annars är dottern väldigt mammig och har dessutom särskilda behov och jag har skött det mesta. Kan mannen ändå kräva 50/50? Just nu bor han i ett rum bara, en bit härifrån
Känner igen mig i känslan av att bara vara äcklad av sitt x å förtvivlad över att inte få vara med sina barn.
Om ni inte kommer fram till något annat gemensamt eller genom familjerätt så är det 50/50 som gäller tydligen. Jag pratade med familjerättsenheten igår då jag fick ett samtal från sonen som ville komma hem till mig fast det är pappas vecka å pappa vägrade låta honom åka… Å tydligen kan jag inte göra någonting. Sååå frustrerande å man känner sig så maktlös och som att man sviker sitt barn. Man kan få hjälp att genom samtal där komma fram till ett avtal tydligen och de tittar ju på allting ur barnets perspektiv, vad som är bäst för barnet.
Kämpa på för din skull och din underbara dotter!
Men när får barnen bestämma själv då? Hade för mig att det fanns ålder för detta??
Det är lite lurigt det där. Det är tydligen en myt att barnen får bestämma vid 12 års ålder. Men å andra sidan är det barnkonventionen som gäller och barnens önskemål ska komma i första hand om de inte uppenbart far illa.
Myranmamma, hur gammal är din son och vad motiverade pappan sin vägran med?
Han är 10 och pappan insisterade på att det är hans vecka och att sonen måste vänja sig vid pappas nya och ge henne en chans…
Hej Floriana o ni andra!
Vad okänsligt av ditt ex att dina barn ska behöva stå ut med hans nya. Jag har ingen erfarenhet av att slåss om barnen o hoppas givetvis att vi inte ska göra det i framtiden. Barnen bor hos mig o just nu bor vi i den gamla gemensamma bostaden.
Jag har ännu inte genomlidit en ensam dag eller natt sedan separationen, men är säker på att det kommer att bli smärtsamt. Vi är också överens om att barnen inte ska träffa hans nya, kanske på flera år.
Jag skulle antagligen vara skogstokig o förtvivlad i ditt ställe. Det är ju uppenbart att din ex sätter sina egna behov före er sons o antagligen ger honom men för livet. Jag vet också genom min bästa vän att det är väldigt svårt att få rätt. Hon fick det efter två o ett halvt år o då var hennes ex en riktig knäpps. Är ditt ex inte det så har du tyvärr inget annat att göra än att försöka att uppmuntra din son genom att tala om hur kul det är hos pappa o dylikt. Tror ändå det är bättre med enad front. Du skulle kunna erkänna att du vill ha sonen hos dig jämt, men att det inte går eftersom pappa också vill träffa honom o nästa gång han kommer till dig ska ni göra det här, samt att han kan ringa dig när han vill.
Du kan alltid resonera eller försöka att resonera med ditt ex, men låt inte dina barn höra eller veta om detta.
Hoppas du tycker att det var till hjälp.
Mitt x KAN bara inte sluts ljuga, hur många gånger jag än kommit på honom…
Det gäller ändå att hålla honom på ok humör. Uppfattar han att der finns någon form av "krigsförklaring " någonstans, då kan han agera hur fult som helst och har ingen “nedre gräns”. Ang vårdnad, så är han såklart just nu fokuserad på att han minsann vill “ha” dottern mer, fast han ej varit intresserad tidigare, utan lagt nästan all ledig tid på sin hobby, och jag har underlättat för honom genom att ta 90 % föräldraansvar och tid. Det är ju bra att dottern får mer engagemang från honom, han brukar ju aldrig vilja hitta på saker och om han gör det nu, de åker å badar mm, då är det ju toppen för både dottern och mej. Undrar dock igen hur situationen är vid krav på 50:50. Dottern har anknytningsproblematik och jag är den som lagt ner all tid för att ge henne trygghet och våga knyta an till mej i första hand, för att sen överföra detta till andra, särskilt pappan då förstås. Dessutom jobbar min man 100 % och jag bars 60% för att jag valt att kunna vars tillgänglig för dottern så mycket som möjligt. Pappan slutar jobba vid 19, ibland senare. Kan det krävas att dottern ska åka dit å sova då? Eller måste jag kompensera för hans arbetstider (som ju oxå ger honom mycket högre inkomst) genom att åka dit med dottern på sena kvällar och ge honom extra helger etc?
Hej
Om jag inte har helt fel tror jag att du har rätt till högre underhåll om han tjänar mer än du. Ditt barn har rätt till samma levnadsstandard hos er bägge två tror jag. Hör med Försäkringskassan.
Angående om han har rätt att ha henne även om han arbetar till 19 är det något att ta med familjerätten.
Är ju inte lätt ändå, för moraliskt sett kan man ju fråga sig vad som är rätt. Vill han verkligen ägna mer tid med henne är det ju bra om han verkligen gör det. Men om han gör det för att missunna dig ngt eller göra ett statement, då är han ju bara självisk.
Stå på dig. Ta reda på din dotters o dina rättigheter. När du ska ha kontakt med familjerätt, soc o dylikt ha alltid din dotters bästa för ögonen. Ursäkta om jag är uppriktig, men de skiter i dig o ditt ex, de har bara barnets bästa för ögonen.
Tack för svaret! Ja, jag förstår att familjerätten skiter i oss vuxna och det är ju iofs bra. Undrar mest vad familjerätten skulle tycka, finns det ett utrymme fär tyckande, eller är det 50/50 som alltid räknas som barnets bästa?
Hej Florians!
Naturligtvis måste du kolla upp hur det ligger till. Kan ju också skilja sig från olika delar i landet. Jag tror dock inte att de tar någon hänsyn. Däremot om ni kommer överens om att du ska ha henne mer o skriver det hos familjerätten är det bindande. Annars måste du gå till tingsrätten i en vårdnadstvist.
Var smart, för journal på varenda gång han sviker o tjafsar. Familjerätten kan hjälpa er att bestämma rutiner o komma overens. Framförallt, var saklig, brusa inte upp i dagens samhälle ses man som en hysterika om man som mamma blir för känslomässig.
Lycka till!
Tack igen, goda råd!
Kan man förresten inte protestera och hävda samarbetssvårigheter om man ej kan komma överens? Och ev söka ensam vårdnad…?
Hej
Svårt förstås att svara då jag inte är jurist inom familjerätt o inte heller känner till alla detaljer i ditt fall.
Vad jag vet är attr du måste ha väldigt mycket “på fötterna”. Samarbetssvårigheter i sig räcker inte. Missköter han henne, har han alkohol- eller drogproblem? Är hon ledsen när hon är hos honom eller varit hos honom? Vad gör honom till en olämplig pappa i rättens ögon? Tyvärr räcker det inte med att han är en självisk skitstövel.
Allt detta måste du besvara dokumentera med tid, datum under vilka omständigheter du fått veta det. För logg o dagbok.
Har du människor i er omgivning som skulle kunna vittna till din fördel, som ev skulle kunna soc-anmäla? Glöm dock inte att soc kommer att rikta lupen lika mycket mot dig. Vad är bäst för din dotter?
Hitta den bästa advokaten inom familjerätt som går att finna på din ort o bestäm ett möte. Kan hända att det går på hemförsäkringen.
Hoppas att dessa råd hjälpt dig!
// EMU
Tack igen! Verkar vara oerhört besvärligt. Alla i omgivningen kan intyga att jag alltid tagit lejonparten av föräldraansvar och skött allt, men i övrigt är mitt x helt ok som pappa. Mycket bättre som pappa än som partner. Så jag får väl hoppas på att han inte får något “50/50 ryck”. Det har inte passat i hans liv hittills. Vi har precis “kommit ut på andra sidan” med hans son, som i dag är 19 år och börjat på universitetet. Vi blev ihop när hans son just fyllt 5 (han bodde då redan ifrån pojkens mamma sen ett par år) och genom åren har det varit varannan helg + varje torsdag. Funkat bra, trots att xet ibland uttryckt önskemål om 50/50. Det har dock alltid stannat vid prat. Men men, vet aldrig vad han har i rockärmen. Han tänker rätt mycket i termer av sina rättigheter, snarare än barnets sinnesro. Det har jag ju sett på nära håll genom åren.
Just nu gör det mej bara sååå förbannad att tänka på att jag kommer att leva 28 år av mitt liv i splittrad familj, pga den mannens oförmåga att leva i familj. Alltså först med hans son fr tidigare, från denne var 5 år och till 19 då han nu är riktigt utflugen. Alltså 14 år. Och nu påbörjas då ännu en 14 års period, då vår dotter är 5 år nu. Fan, jäkla kräk, känner jag
Tack för stödet förresten, Myranmamma! Hur går det för din son hos pappan?
Han har kommit hem till mig nu å det hade väl gått hyfsat. Barnen hade ju inget annat val än att finna sig i att hon var där en dag. Framförallt sonen tycker ju inte att det är roligt att träffa henne men han inser att han måste acceptera för att kunna bo hos pappa. Smärtar så att inte kunna hjälpa sina barn.
Ja, det förstår jag!!!. Om det leder till sömnstörningar eller sämre koncentration i skolan, kanske man kan yrka på en annan ordning? Har ingen aning, men någon annan härinne kanske vet?
Annars är väl enda alternativet att göra allt i sin makt för att få barnet att trivas bättre, och det är ett svårt jobb, skulle jag tycka
Ja det är ett vidrigt jobb vill jag lova för det innebär ju att jag ska försöka förmedla att det är ok att vara där med henne fast jag avskyr henne över allt annat på jorden. Men det är väl bara att försöka kämpa på med detta med och hoppas att min styrka på något vis belönar mig i framtiden.
Att uppmuntra sitt barn att umgås med nya bruden, det är ju väldigt magstarkt, men det handlar väl om att stå mellan sitt barn och barnets eventuella smärta, man försöker absorbera stötarna. Men hur mycket är det rimligt att ljuga? Man måste ju själv må bra oxå, DET är ju det viktigaste för våra barn, då vi är deras klippor. Jag tänker ännu längre: om nu Xet, i mitt fall, har svårt med hämtning, pga jobbar em/kväll nästan alla dagar, då kanske han sätter bruttan på jobbet. Kan han det förresten, eller måste båda vårdnadshavare godkänna om ngn annan ska ha rätt att hämta barnet, någon som vet?
Splittrat inlägg här, men tankarna far och flyger. Nu ska dottern å jag åka bort ett par dar och då vill Xet vara i huset, han har ju fortfarande nästan alla sina saker där (fast vill ej betala hyra). Jag vill att han sover på soffan, men tänker att det kanske skulle reta bruttan om han sov i vår säng, och i så fall skulle han få göra det. Men sen slår der mej- tänk om han tar dit henne bruttan i helgen, skulle ju vara det vidrigaste någonsin. Jag vill ej tro att han är kapabel, men så har jag tänkt förut och blivit djupt chockad. Han är väldigt “snäll” just nu och erbjudit sej att både lämna och hämta oss vid Centralstationen. Tidigare har han bara varit på sånt humör, då han haft ngt "i görningen"
Vad gör man?