@Floriana Vill ni båda verkligen få det att funka eller är det bara du som kämpar? Lyssna inte på någon annan, svaret finns i dig.
Om det är värt det måste ni börja om helt, och förlåta allt som varit. Jag vet inte om ni redan gör det, men ni måste även gå till någon professionell som kan hjälpa till. Han måste sluta ljuga och dölja saker för dig, och du måste sluta vara misstänksam och snoka. Förstår om det känns svårt eller omöjligt, men jag tror det är enda sättet.
Om du känner att det här sänker dig, att dina krafter är slut och du mår mer dåligt än bra med honom så kanske du ska ta beslutet att gå vidare. Ibland måste man nog inse att loppet är kört – även om man inte vill, men för sin egen skull. Tänk 20 år framåt, hur vill du se tillbaka på ditt liv? Vad skulle du vara stolt över att du gjorde?
Tack! Jo, vi gick i rådgivning under hösten efter att han vädjat , men han hoppade av och gjorde plötsligt slut. Två veckor senare ville han igen. Han skulle “ta tag i sin skit” och kontaktade ställe, men har ännu ej börjat. Tyckte det fanns en smula hopp, men det plingade upp en konversation på whatsapp på hand display som jag såg när telefonen låg på laddning i köket. Då blev jag misstänksam och bad honom förklara. Satte mej tätt intill honom, väntade mej en lugnande förklaring, vilket kom, men då jag skrollade bakåt kom snart sexuellt innehåll och då jag visade (vi satt fortfarande brevid varann i soffan) då var eländet i gång igen
Det låter som om han kanske vill kämpa, eller som du säger “ta tag i sin skit”, men det är nog lättare sagt än gjort. Det kräver en enorm ansträngning och en stor vilja, har han det i sig? Han kanske inte känner att han orkar men att du ändå kommer att stå kvar? Då behöver han ju inte kämpa. Vad händer om du sätter hårt mot hårt och vägrar vara med honom om han inte tar tag i sina problem?
Det här med att han söker uppmärksamhet från annat håll bottnar till största sannolikhet i dålig självkänsla. Han behöver boosta sitt ego med hjälp av andra kvinnor för att känna att han duger, det handlar nog inte ens om dig. Men det är en problematik som han behöver reda ut för att överhuvudtaget kunna vara i ett förhållande och vara trogen. Mitt x har samma problem, och han vet om det men tar inte tag i det, det var lättare att byta tjej och stoppa huvudet i sanden. Tyvärr kommer beteendet tillbaka, det är bara en tidsfråga.
Han ska nu äntligen börja ta tag lite i sej själv, men som han sa “Det kan ju ta flera år” och “Jag vill ju bo med er”. Hittade spår av äldre “historia” när jag kollade hans mobil för en vecka sen. Sen dess har han bytt lösen och inte velat visa på begäran heller, inte förtroendeingivande precis. Han sa annars att han vill jobba på att få tillbaka mitt förtroende. Asså lider han av personlighetsklyvning?
Gick in på datorn, som jag sällan använder, för att betala en grej till utlandet. Kom då plötsligt på att jag kunde kolla hans profil ocg hittade där de grejer jag såg för en vecka sen. Kunde nu kolla datumen i lugn å ro. Nej, ingen “gammal flickvän” som han förklarade det som, utan historia med 3 år på nacken. Hon skriver även till honom “hoppas du hittar kärleken igen”. Vi var gifta vid denna tidpunkt, inte något han verkar varit öppen med…
Nu är jag lite närvös att det ska synas hemma hos honom - på hans dator där, att jag kollat hans mejl här - vad tror ni? Jag behövde inte logga in - lösen var automatisk ifyllt
Vad jobbigt du har det. Och vad jobbigt du har haft det. Länge nu.
Har du någonsin föreställt dig vad det värsta som kan hända är? Vad skulle vara det värsta med att släppa honom? Ensamheten kanske? Sorgen?
Känslan av misslyckande?
För om du tittar på din situation nu är det ju egentligen precis de känslorna du redan känner.
Jag har ett förslag till dig. Säg till honom att du är beredd att laga ert förhållande. Men då måste det bli på dinavilkor. Han måste bjuda till. Hela tiden! Han får aldrig mer välja att inte prata om saker som du vill ta upp. Du måste ha lösenorden till hans telefoner och fri tillgång till dem. Borde ju inte vara ett problem om inget finns att dölja. Och nu kommer det viktigaste kravet av alla: om han ändrar sig EN gång till, så är det helt över. Klara spelregler.
Då har du tagit tillbaka lite självkänsla och också blivit en kraft att räkna med i relationen. För det är nämligen så, Florentina, att valet inte bara är hans! Det är lika mycket ditt! Och du har lika stor rätt att ställa krav.
Tack @Malvina.! Vi har försökt laga i höstas, då han bönade och bad och påstod sej vara i grunden förändrad. Dealen var att han skulle ordna samt betala FR, vilket han gjorde , men ändrades och ballade ur efter ca 4 gånger.
Börjar se ett annat/större mönster av otrohet. Vill dock fortfarande helst inte leva utan honom och definitivt inte med honom som “fiende”. Han måste erkänna vad han gjort och han lever i förnekelse eller nått. Så nu måste jag hitta ett sätt att förhålla mej till att vi ska en vecka till Mallis med dottern om n vecka. Det är mitt största problem nu.
Vill ha respektfull distans , och säga det till honom. Vill inte ställa saker på sin spets innan resan
Men är samtidigt äcklad och arg över mina nya “fynd” samt hans sätt att gå i aggressivt försvar när jag nyligen ifrågasatte att han bytt mobilkod.
Och ja, han är ju också rolig och mysig ibland och en bra pappa
5 dagar tills vi åker till Mallis. Så jobbigt att hela tiden vilja hålla distans. Skulle vilja orka sitta nära åtminstone. Men är rädd att han ska ta det som en invit till mera. Funderar på att mejla honom vad jag vill och varför. Detta varför, inkluderar senaste otrohetsfynd, så det kanske provocerar för mycket. Vet inte hur jag ska organiserar mina tankar och handlingar för att få en bra resa… tips???
Ja, jag har ett hett tips: dumpa honom vid säkerhetskontrollen och res med din dotter.
Nej, men ärligt så verkar det som om du är medberoende i hans sjuka sätt att manipulera dig. Det är DU som måste tänka dig för så att inte HAN blir arg för att det är HAN som varit otrogen.
Hör du hur sjukt det är? Om du absolut måste resa med honom, så ta veckan till att njuta av solen och bad. Tänk på dig själv och din dotter. Kanske inse att om du ska fortsätta masa med denne man så kommer livet att alltid innehålla en känsla av att han egentligen aldrig blir annorlunda, och en ständig oro för telefoner och vad han ska hitta på härnäst. Din dotter blir vuxen men du kommer alltid ha en 'olydig pojke" att hålla rätt på. Men jag önskar dig en go vecka
Hej @Floriana. Hoppas din resa blir så bra det går. Förstår så väl hur du känner med all ambivalens. Att försöka lita på nån och bygga är så tufft särskilt när det är en som bara slingrar sig ändrar sig och ljuger hela tiden. Följ ditt hjärta om det känns bäst just nu. Kram
@Floriana, det är inte meningen att låta hård. Men jag har levt 15 år med en man som gjorde saker bakom min rygg. Datorn, telefonen och gud vet vad. Han fick det till slut att verka som om det var MITT fel. Och jag var helt inkörd i tankarna " vad han tycker, hur han reagerar mm. Till slut visste jag knappt vad jag själv gillade.
Så det är inte så att jag sitter här och bara tycker en massa. Jag vet vad jag pratar om, för jag har själv levt i liknande.
Och grejen är att man är så van att anpassa sig att man inte ens ser det sjuka.
Kram på dig.
@anna65 Kära Anna, du lät inte hård , jag vet att du har egna erfarenheter och fick mej faktiskt ett gott skratt mitt i all förvirring, utav bilden att dumpa honom vid säkerhetskontrollen:) haha tack!
Tack @Alltarikras! Jag var ju inställd på att vi faktiskt hade en chans igen, då han bokat tid på mottagning. Men chockad över att ha upptäckt två nya kvinnor i historiken. Han menar dock att “nu er nu” liksom , men jag är ur balans och samtidigt rädd att sätta båten i gungning innan resan. SAMTODIGT som jag känner att jag måste få ur mej NÅTT till honom. LillGnuttan av hopp ligger å kvider
Märker obalans när jag beställer lunch och han i kassan säger “varsågod fröken”. Då börjar jag nästan gråta, för att det kändes så snällt liksom. Suktar så efter något snällt
Ja, du är dessutom värd något snällt. Jag skulle önskat att någon ruskat mig lite tidigare och framför allt att jag lyssnat på den där lilla rösten inom mig som sa att något inte är ok.
Men … nä, jag nöjde mig. Nöj dig inte Floriana. Världen har ju miljoner människor som är roliga, snälla fina människor. Varför i heela friden ödsla tid på en egotrippad förväxt pojke. Låt honom vara. Så kan han i kapp med sitt åldrande sitta och fibbla med mobiler och flirta - tiden går ifrån honom, och om du är kvar då, lär du får dras med en bitter man, som blir elak.
Den här resan - låt den bli DIN resa. Där du är så ego som du bara KAN vara. Tänk efter … vad ÄR det som gör att han är värd all din tid, engagemang?
Sen fråga jag “kan jag tjata mej till en påtår?” Och han svarar med ett snällt leende “ja!, du behöver då inte tjata för att få” och jag känner tårarna komma igen.
Heja @Floriana
Förstår precis vad du menar. Man är så skör så all uppskattning man får blir så stort. En bekant gav mig en riktig bra kram förrut och det utlöste så mycket reaktioner hos mig. Det får mig verkligen att tänka, hur illa har man blivit behandlad egentligen? Kanske är det såna här trevliga tillfällen vi behöver för att inse till 100 % hur j-a idiotiska x är.
Kramar från framtidstro
Fina fina @Floriana
Han ger dig smulor när det passar honom. Jag kan förstå att du känner att du inte värd mer än så MEN du är värd massor
Du är en jättego tjej som är en fantastisk mamma. När du blir starkare, vilket du kommer att bli en dag, så hoppas jag att du ber honom flyga o fara.
Jag hoppas så för din skull att du får en härlig semester med lite sol o värme. Sola o bada med din dotter och mys med henne så mycket du kan.
DU ÄR VÄRDEFULL
Kram
