Har efter lååång tid insett mitt värde iaf 
att vara mer värd än en man som ljuger och bedrar.
Man gör alltid ett val - antingen väljer man att vara otrogen, eller så är man det inte. Finns inget annat, bara en massa jäkla orsaker att få fortsätta. Tror inte ett smack på att män behöver terapi för det. De kan bara inte motstå frestelsen, och då är man ingen riktig man.
Det är min egen teori! Den tror jag stenhårt på,
Jag var också otrogen en gång i tiden. Det valde jag alldeles själv, för jag gillade kicken och bekräftelsen jag fick för stunden. Fanns tyvärr inget psyke eller annat hittepå att skylla på 
9 gillningar
@Floriana Jag har nu uppdaterad mig på din tråd igen… Hur har det gått nu med allt? Känns som det varit exakt samma soppa ni simmat runt i under drygt två års tid nu… Du är psykiskt misshandlad och måste komma ur det. Jag vet återigen att jag låter hård… Jag har gjort ett litet inlägg här på forumet “psykisk misshandel utan att man vet om det”, och här finns en annan länk: http://psykiskmisshandel.se/ - du behöver gå i terapi för att kunna bearbeta allt som hänt och för att kunna gå vidare! Det är flera här som säger att din man/ex är psykopat… och det är nog ganska troligt att han är det. Men att du sitter i klorna och är psykiskt misshandlad har ännu knappt nämnts känns det som… Min historia är inte så väldigt lik din men jag kan ändå känna igen mig i - hur man - trots att förhållandet inte är särskilt bra - ändå väljer att tro på “att det kommer att bli bättre”…och hålla liv i hoppet under kanske flera år… Sen har jag dock också undrat om min man varit otrogen men aldrig känt mig säker eller hittat bevis.
Men NU har jag träffat en ny man. En ny man som jag ALDRIG ens funderat över om han varit otrogen (har nu träffat honom i 9 mån). Mitt ex kollade jag mobilen på redan efter ett par månader… och fortsatte göra det någon gång om året under de 7 år vi var tillsammans… kände mig helt enkelt aldrig riktigt säker på honom. På hans kärlek till mig. Eller eg säker på nåt. Vi gifte oss tillslut och skaffade också barn… (jag som var mest drivande i dessa frågor…) och ett år efter vi fått barn så valde han att lämna mig.
Han har dock gjort det “cleant” utan minsta tvekan i rösten nån gång… och nu har det gått 1,5 år… han är nu tillsammans med en bekant till oss… och ja… jag vet inte riktigt hur det gick till…
Vägen har varit och är fortf OERHÖRT svår och vissa dagar faller jag ändå ner - inte i det svarta hålet - men nära… min nya kärlek i livet har naturligtvis varit trevande… eftersom jag känner mig “vingklippt” men den här mannen står så fast och så SÄKER på sin kärlek till mig att jag inte kunnat värja mig… och sakta men säkert vågar jag gå in i nåt nytt. Men ja mitt ex har etsat sig fast… absolut! Och om han hade haft samma pyskopatdrag som ditt ex är det möjligt att mitt liv varit lika rörigt som ditt… Det är inte lätt att älska någon så oerhört mycket! Men TILLSLUT vaknar man upp ur sin “trans” och kommer vidare… och kan knappt förstå varför man ens försökte och stångade sig blodig så många gånger…! Du kommer att känna: “varför spenderade jag så många år i den här skiten?”
Jag har en vän som blev utsatt för psykisk misshandel och just det där att han lyckades få HENNE att känna sig dum - i situationer då HAN eg betett sig illa är tydligen väldigt vanligt… Jag UNDRAR SÅ vad dina vänner och släktingar gör i allt det här? Du skrev vid något tillfälle att han skulle bli sur för att du “skvallrat” på honom… En normal man skulle ju aldrig ens tänka tanken att du inte “får” berätta vad du vill för dina vänner!
Nej du fina Floriana! Som så många här inne sagt: Du förtjänar något bättre! Och du är medberoende av hans dåliga beteende. Din jämförelse med flaskan är inte alls en dålig jämförelse.
Läs länken och sök hjälp! För jag tror verkligen du behöver hjälp i detta! Både vänner och terapeut! För allas bästa! Framförallt din dotter!
Du vill så gärna ha drömmen om familjen kvar. Jag med. Men vet du Floriana, du kan fortfarande få den! Ju snabbare du lämnar honom bakom dig ju snabbare kan du få lyckan - med någon annan! Någon som ALDRIG skulle behandla dig så som han gjort! Du kan träffa någon som du skaffar fler barn med och som du får en komplett familj med ändå! Med din dotter på “halvtid”… Det är så jag planerar min framtid nu… och vet du… den är inte så dum! Halvsyskon blir också bra! Men fortsätt inte leva på hoppet och den gnutta glädje han ger dig ibland…när du kan få ALLT någon annanstans!
LYCKA TILL! <3
5 gillningar
Jag såg att du ju varit inne på olika trådar som handlar om pyskisk misshandel. Och det är ju en start fina Floriana! Här är en ögonöppnare du kan läsa:
http://psykiskmisshandel.se/misshandlad/
Och här står det också om att komma ur det hela: http://psykiskmisshandel.se/lamna-misshandlaren/
Och det låter drastiskt… jag vet… men jag tycker du kan kontakta kvinnojouren när du mår dåligt och börja prata med dem…kanske det kommer fram saker du knappt tänkt på, jag har själv aldrig ringt dit men jag tror att det kan vara en bra start es jag misstänker att du inte berättat allt för dina närmaste än (men kanske gör det), de kan säkert råda dig om hur allvarlig din situation är: kvinnofridslinjen, tel nr: 020-505050
<3 <3 <3
3 gillningar
Nu hemkommen från en vecka på Mallis - lyckad efter omständigheterna. Glad dotter och vi bådaföräldrar hade fokus på detta. Det är ju en av mitt x bra sidor. Har knappt nuddat varann - jag ville ej. Men kände att jag behövde förklara mej, så jag skickade mejl till x under semesterveckan, sen mådde jag bättre. X läste, men har inte kommenterat, annat än sagt att han läst. Såhär skrev jag:
"Tankar som snurrar:
Det finns så mycket jag älskar hos dej, men våra problem är stora. Vi har “vanliga vardagliga” problem, som att sura över ngt den andre gör, misstolka, ibland ha olika idéer om uppfostran, städning etc. Inte hela världen. Vi har svårare problem oxå. Det handlar om tillit. Hur, när och varför ska jag kunna lita på dej igen? Du drar dej ur mitt senaste försök att lita på dej, genom att plötsligt avsluta den rådgivning vi kommit överens om. Senast vi hade sex, nyårsdagen tror jag, betydde inget enl dej. Jag trodde då att vi var nästan “framme” och kunde börja på en ny kula och skulle fortsätta rådgivningen i det nya året. Du svarade att jag minsann oxå haft sex utan känslor i mina dar. Det betydde alltså att du hade sex utan känslor senast vi hade sex, inte så kul att höra. Sen är det plötsligt slut pga “kris” men sen ändå inte och du ska “ta tag i din skit”. Du ska gå till Manscentrum. Jag ser hopp igen och är glad åt Mallorca. Sen upptäcker jag ngn historia som du vägrar prata om mer eller förklara biljettköp till konserthuset. Byter plötsligt mobilkod, du vill veta när jag kollar, men jag får ej kolla när jag den ber att få kolla (efter påskhelgen). Inte så förtroendeingivande. Strax innan du bytte kod såg jag oxå ett mejl från “Emma Huro”. Det är “gammal flickvän” säger du. I mejlet från sommaren 2016 skriver hon dock “det som hände mellan oss för två år sen” mm. Jag börjar tänka att du har ett problem med att söka otillbörliga kontakter med andra, sen en tid tillbaka - svårt att veta hur länge.
Som sagt, förnekelse är ju en återvändsgränd och jag tror vårt hopp ligger i att lägga korten på bordet, hur korten än ser ut, och jobba vidare därifrån, med stöd av våra individuella terapier.
När/om vi kommer en bit vidare på vägen så vill vi kanske flytta ihop igen. Sexet får vänta tills dess. Pallar inte fler chansningar.
Pussåkram"
Och sen:
"Det är inte så att jag inte kan förlåta eller att jag tycker du ska skämmas eller så, men jag tror att man måste erkänna och äga det man gjort för att inte risken för “återfall” ska vara jättestor"
Skrev oxå i ämnet att han gärna fick ge mej en puss när han läst, men det gjorde han aldrig
Nåja, fick ett svar till sist , där han håller fast vid den mest "oskyldiga"versionen av allt. Kan jag inte lita på. Tyvärr. Fan. Hoppas att han genom egen terapi ska inse nödvändigheten av att stå för sina handlingar. Tills dess umgås vi som föräldrar endast
Jag vill åka till min pappa över Kristi Him. Alltid lina nervöst att fråga x. Han brukar säga “ska du åka nu IGEN” och säga att han själv vill åka med dottern, fast han egentligen inte brukar vilja åka till sin familj. Däremot är morfar som dotterns andra hem och han är 79 + att min mamma plötsligt gick bort för ett drygt år sen. Hur ska man förhålla sej? Trött på att vara orolig
Åk med din dotter. Han kan inte styra allt. Säg stt du Bill åka och säg stt han kan åka med om ha n är “tacksam och vänlig”. Ge honom valet och kräv stt han ör glad och trevlig. Krsm
Förstår att du är trött på att vara orolig. Det är ju dessutom inte särskilt moget, kärleksfullt eller omtänksamt att ge såna svar och vibbar som han verkar göra.
Har jag förstått rätt nu så är ni inte längre i ett förhållande? Då är det dessutom inte ens nödvändigt att fråga. Bara tala om vad du tänker göra.
Det är väl ändå du som bestämmer över ditt liv?!
Ha en fin dag 
Jag tycker att det var ett fint och ärligt mail du skrev till din man.Du var saklig och skrev hur du kände utan att vara dum / Kram
Svårt att veta hur man ska beteckna vår relation just nu. Inget fysiskt, men han sover över på soffan ibland och säger sej vilja laga (igen). Men även om man inte är ihop, så är det väl egentligen rimligt att man kollar med den andra när man vill åka iväg med barnet, vid gemensam vårdnad?
Kram
Jo, jag har sagt så ingen period för ett år sen, då det var helt slut, men både då och nu skulle han gå i taket om jag sa så. Hoppas just nu på att slippa ha honom som fiende, även om vi bestämmer att gå skilda vägar definitivt. Så jäkla stressigt med "fiender"
Kram
Absolut så måste man kolla, självklart när man har gemensamma barn.
Visst är det jobbigt att alltid vara på tårna. Jag vill ju att vårt ska funka, men just nu tvivlar jag pga hans humörsvängningar och lättstötta sätt. Vet inte riktigt vad som ska utlösa ett affektutbrott. Det är som ett lotteri. Men mellan varven är det ju bra. Helvete vad jobbigt att livet inte är harmoni. Blä.
Åh, det känner jag sååå väl igen. Du och jag kanske t o m är väldigt sensitiva personer och då blir man ju extra stressad. Kanske du själv skulle prata med någon för att bli lite “tuffare” i förhållande till hans utbrott? En sak som hjälpte mej lite, var när ngn sa att när ens barn reagerar med ilska över ngt, så låter man barnets ilska komma och gå, man tar inte det på sej själv, utan barnet måste ju få visa känslor och reagera. Behöver kanske inte att vara mer allvarligt än så, när det kommmer till partnern? Problemet är att man lägger det på sej själv och börjar rannsaka vad man själv gjort/inte gjort, och när partnern oxå gärna “spelar” på ens dåliga samvete och man är mottaglig för det, ja då absorberar man liksom den andres skit, fast han i själva verket borde få ta hand om det helt själv
I dag är jag så jävla avundsjuk på alla som lyckas träffa “normala” killar. Hur i helvete har jag lyckats plocka sånna storljugande rötägg? (De två senaste långa relationerna)
Och utan ngt nämnvärt samvete dessutom, fattar inte denna skit
1 gillning
Åh @Floriana. Så jobbigt. Jag har börjat stänga öronen. Men det hjälper inte alltid. Har verkligen börjat fundera igen på om relationen är värd detta? Jag vill inte vara utan honom men jsg måste ju ta vara på mig med. Samma för dig ju. Något gör att vi fastnar för dessa karlar som är så jobbiga att leva med och svåra att vara utan. Stor kram 
1 gillning
Inget svar på senaste mejlet. Vingar umgåtts med dottern, men jag har kännt mej väldigt avstängd mot honom. Tvingade honom göra lite nytta i huset, då kändes det lite bättre. Nu skrev jag ett mejl till till honom:
"Märker att jag trots allt önskar att det kunde lösa sej. Jag undrar vad du tänker om oss just nu? Jag tänker ju att mer sanning är nödvändigt. Jag mår illa när jag känner att du inte vill att jag ska se i din mobil, även med dej närvarande. Jag undrar om du tror du kan vara monogam med mej och om du vill det? Inte för att det är det enda sättet, men har man andra avtal, måste ju båda vara med på det. Det måste luftas och dryftas gemensamt. Gå bakom ryggen leder till förödande misstro och livslång ensamhet för våra stackars själar"
Han sover på soffan. Vet inte om det är ett misstag att behandla honom och skriva till honom som “tillräknelig”…
Jag vet inte heller faktiskt. Jag tycker att vi gör framsteg, sen kommer helt plötsligt en lång harang om hur lite jan vill leva ihop följt av massor av påståenden om vår relation. Jag bara säger ok. Känner du så så. Ska du flytta eller jag? Då säger han att han inte är lätt att leva med och kan vi kramas. Alltså inte sex utan kramas. Till saken hör att det är han som valt bort att göra saker med mig men ändå är det jag somfpr skulden. Skitjobbigt. Nu efter allt lagt sig så är han som vanligt. Han klagar en del på att jag inte har samma sexlust som han och det stämmer. Så har det alltid varit. Men hans är ju enligt mig udda och den vill jag inte delta i. Jag har inte behov mer än lite då och då medan han vill mkt oftare. Det är så svårt. Jag vet inte om jag ska fråga honom om han vill att jag flyttar eller ej. Jag känner ju med som han säger att det är inte särskilt bra, men jag har mer tålamod med svackorna. Han har sånt behov av kickar och omedelbar behovstillfredsställelse och kan blir stensur om han inte får sin vilja igenom och det är jobbigt. Kag har slutat atr diskutera om jag har en annan åsikt än han och bara håller med. Det är liksom inte värt tjafset. Han stör sig på mig eller om han låter sitt dåliga mående gå ut över mig men det är som att leva med en krutdurk och jag gillar eg lugn och att inte ha massa upp och ner. Får väl tankevända lite till och se vad som händer. Hoppas du får ngn ro och löser din situation med. Det är otroligt hur man fungerar eg. Kram
1 gillning
@Alltarikras , ja när du beskriver det så, så låter det ju fasligt omysigt att vara med den gubben och dessutom stressande med dessa krav på sex. Känner igen mej även där! Men man är beroende av varandra ändå. Det finns fina stunder osv och man skulle bli så ensam utan mannen, känns det som, eller känns det så för dej?
Jag har just nu (som framgår av breven till x) sagt att sexet får vänta tillls det ev är då bra mellan oss att vi flyttar ihop igen. Känns skönt med denna gräns även om jag saknar fysisk närhet. Vi trivs hyfsat som vänner och särskilt föräldrar tillsammans.
Kram!
1 gillning