För mig dröjde det länge innan jag vågade ta steget. Jag hade länge en stark känsla att det inte var bra, men ville eller vågade inte lyssna på den. Jag hoppades, kämpade, jag försökte prata med honom själv, vi gick på samtal, trodde det skulle lösa sig. Jag ville länge inte se skilsmässa som ett alternativ. Tänkte att det var bara tvunget att det skulle gå att lösa våra problem på annat sätt.
Men så skedde det vissa händelser en helg för drygt ett år sedan, då det blev tydligt för mig att det här vill jag inte vara med i längre, fick en insikt. Att det här beteendet som min exman hade gentemot mig och även ett av barnen står jag inte för och vill inte heller ge det t mina barn. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. En starkt bidragande orsak till att jag var tvungen att ta tag i det, var just att jag började bli medveten om att det hela gick ut också över barnen.
Jag började öppna upp för några få nära om hur jag mådde. Satte ord på hur jag kände och hur dåligt jag egentligen mådde. Det hade jag inte vågat innan. Pratade m kurator. Började skriva här på forumet, förstod att jag inte var ensam. Öppnade locket till en låda av känslor jag stoppat undan, sedan lång tid tillbaka. Det bara vällde fram. Och det var som om det inte fanns någon återvändo när den processen väl hade börjar.
Jag försökte få med exmannen i processen och vi gick t familjerådgivningen. Jag hoppades när jag väl öppnade upp hur jag mådde, skulle vi kunna lösa det tillsammans, skulle han förstå, men det blev värre och sämre. Han förstod mig inte alls.
I slutet på sommaren var jag klar med att förmedla beslutet om att gå. Det var då inte bara ett känslomässigt beslut, utan beslutet var till slut också förankrat i mitt förnuft. En mix av båda. Jag hade till slut landat i svaren på de jobbiga frågorna. Hur mår jag i den här relationen och hur vill jag må i framtiden. Vilken typ av relation vill jag leva i. Vad vill jag föra vidare t mina barn. Hur stor sannolikhet är det att det blir bättre. Finns den kärleken, ömsesidiga respekten, tilliten och tryggheten mellan oss som jag tycker det behöver finnas mellan två som lever ihop.
Jag hade till slut svar på frågorna och kunde därigenom också stå för mitt beslut. Beslutet var starkt förankrat i mig själv och det gjorde mig också stark att hantera separationen. Var inte längre rädd, skämdes inte längre, för jag förstod att det för mig inte fanns något annat alternativ än det jag faktiskt landat i. Att vi måste gå skilda vägar.
Att äntligen få vara sann mot mig själv och även mot barnen har varit värt så mycket. Men det tog för mig halva livet att förstå vad det innebar, att på riktigt stå upp för mig själv.
All styrka 
